En skilsmässosymfoni?

Nyligen var jag på en konsert med Filharmonikerna där William Waltons (1902-1983) första symfoni spelades. Eftersom hans musik inte förekommer så ofta utanför Storbritannien var det med förväntningar jag såg fram mot dirigenten Jaime Martíns lite annorlunda val av verk. Jag vill hävda att Walton är en av de mest underskattade tonsättarna från 1900-talet, framför allt med tanke på de fina konserterna för viola, violin respektive cello, hans mest kända verk.

I programbladet presenterades denna symfoni nr 1 i b-moll (1931-1935) som "ett emotionellt vulkanutbrott" med direkt bäring på tonsättarens privatliv. Waltons stormiga kärleksrelation med baronessan Imma von Doernberg, en relation som slutade med att hon lämnade honom för en annan man, skulle vara det som speglas i den bitvis mycket upprörda och intensivt rytmiska musik som det är fråga om. 

Är det då programmusik, ity att Walton själv lär ha tillstått att den var kopplad till hans privata livssituation, att han försökte gestalta sina starka lidelser i denna musik? Är det vi hör en kärleksrelation i smärtsam upplösning, vilken i sista satsens övergång till dur ersätts av en annan sorts upphetsning, nämligen den jublande känslan av förälskelse i en ny person? Ja, lyssnar vi med det örat fungerar det säkert som en god ingång till musiken.

Det börjar alltså i skärande dissonanser och ursinniga utbrott. Det är ingalunda svårt att uppfatta upprördhet, aggressivitet och disharmoni. Samtidigt bibehålls en klangrik och melodisk inriktning hela verket igenom, inte minst genom den kreativa instrumenteringen, där brasset inklusive en bastuba utgör ett viktigt inslag. Musiken är dock knappast beroende av sin utommusikaliska referens, är inte någon detaljerad berättelse och har följaktligen inte heller betecknats som symfonisk dikt, utan just som symfoni. 

Även scherzot - Presto con malizia - drivs av hetsiga, snärtiga repliker, ett gräl man inte vet vem som får sista ordet i. Intrikata rytmer och ett uppdrivet tempo gör att man kan associera till det snabba fotarbetet i en boxningsmatch - om man nu vill spinna vidare på den givna uppslagsändan. Briljant musik är det, alldeles oavsett hur det emotionella innehållet översätts.

Andante con malinconia, sats nummer tre, säger redan med sin vackra italienska satsbeteckning vilka stämningar det handlar om. Här berörs vi av svårmodet, kanske också ruelse och övergivenhet. Och här visar sig den lyriska sidan av Walton, även den i samma dissonanta klangvärld av sinnrika underströmmar och med en kulmination som bryts och ebbar ut. 

Sista satsen återuppväcker livsandarna i triumferande dur, men fortfarande med de båda första satsernas temperamentsfulla rytmik och täta harmonik. Även denna sats mobiliserar starka energier och slutar braskande med mycket slagverk. 

Musik är stämningsskapande och kommunicerar i hög grad på ett emotionellt plan, därom råder inga tvivel. Att i ord tolka och beskriva vad de musikaliska förloppen återger är svårt, vilket var och en vet som i likhet med mig försökt göra det i texter som dessa. Om man inte besinnar sig kan man hamna i närheten av vinskribenternas drastiska associationer. 

Metaforer och vaga hänvisningar till rörelser och sinnestillstånd är legio och ofrånkomliga; musikens väsen är sammansatthet, i grunden dess verkliga styrka. När skribenten i programbladet beskriver den tredje satsen som "en komplex väv av hela det melankoliska spektret" ger det utrymme för att lyssna in sig i mer än en aspekt av det sorgmod som inte endast rör en nyskilds övergivenhet. Musiken har även i detta fall fördelen av att kunna uttrycka mer än det verbalt eller självbiografiskt angivna. 

Filharmonikerna gjorde en fin insats och får gärna återkomma till Waltons musik. Tills vidare kan man lyssna till en serie färska inspelningar av Waltons musik som Edward Gardner och BBC Symphony Orchestra gjort på Chandos (finns på Spotify), där även Symfoni nr 1 finns i ett rasande skickligt utförande.

Foto: bbc.co.uk

De bästa cellokonserterna

Många med mig har ett särskilt gott förhållande till cellon, det musikinstrument som brukar nämnas som det sensuellaste och mest likt den mänskliga rösten. Det finns gott om oumbärlig kammarmusik för cello, men vad gäller konserter är det märkligt nog inte lika välförsett som för violinen eller pianot. Några få är dock mycket kända och flitigt förekommande i konserthusen, så jag tänkte att jag ganska enkelt borde kunna få ihop en tiobästa-lista även här. Det som ger känslan av relativ brist är väl helt enkelt att varken J S Bach, Mozart, Beethoven eller Brahms (med flera andra av de största tonsättarna) komponerade någon cellokonsert.

När jag undersökte saken närmare blev jag emellertid varse att det finns ett mycket större antal verk för cello och orkester än jag trodde, inte minst då från 1900-talet. Till detta faktum bidrog framför allt den store cellisten Mstislav Rostropovitj (1927-2007; avbildad ovan), som tillägnades och själv beställde flera verk av samtida kompositörer. 

Jag vill för närvarande i första hand framhålla följande verk, dock utan inbördes rangordning (och varje tonsättare representerad med endast ett verk).

C.P.E. Bach: Cellokonsert i A-dur, Wq. 172. Den störste av faderns söner briljerar i en typ av konsert där alltså Johann Sebastian själv saknas. Frejdig fart från start med läckert samspel mellan solist och orkester. Den långsamma satsen - Largo con sordini - är en gråtmild klagosång som ljuder mot mörka stråkklanger och sprött cembaloklink, och där solisten mot slutet under några takter ensam får uttrycka sin belägenhet. I sista satsen återkommer så det goda humöret, om möjligt ännu mer sprudlande än i första. För de starka och fint hanterade kontrasterna väljer jag denna bland de tre befintliga.

Joseph Haydn: Cellokonsert nr 1 i C-dur, Hob VIIIb:1. Den kreativa lyckans wienklassiska mästare låter oss omedelbart gnola med i första satsens välbekanta, elegant krumbuktande tema. C-dur - och kanske påminns man om Tranströmers bevingade ord i "C-dur", om att komma ner på gatan efter kärleksmötet och finna att "alla log bakom uppfällda kragar". Den vilsamma andra satsen spinner en mjuk bädd av toner ur vilken cellons melodi stiger som ljuset en klar morgon. Och till sist åter sprittande liv med smittande välbehag. En Haydn i mycket god form.

Robert Schumann: Cellokonsert i a-moll, op. 129. Bara tre stilla ackord från orkestern innan cellon presenterar sig med kvintilerande och oförutsägbara tonslingor. I adagiot sjunker tempot ytterligare i den meditativa tankfullhet som kännetecknar denna konsert ända fram till den livligare sista satsen. Att den fått en allt starkare ställning på repertoaren förvånar mig inte, trots att den i enlighet med tonsättarens ambition inte offrar åt virtuoserna utan ville prova något annat.

Camille Saint-Saëns: Cellokonsert nr 1, i a-moll, op. 33. Konsten att rivstarta en fest och försöka  hålla uppe geisten hela vägen till slut, (vilket väl aldrig lyckas någon fullt ut). Glansfull underhållning är det i alla fall, och cellon sjunger förföriskt nästan hel tiden. Mellansatsen lugnar ned det hela genom att bjuda upp till en graciöst trippande menuett, som sedan övergår i slutdelens rörliga och lite mer högtidliga stämning. Jodå, här finns en hel del, mycket skickligt lagade delikatesser.

Antonin Dvořák: Cellokonsert i h-moll, op. 104. Ack ja, jag minns första gången jag hörde denna cellokonserternas cellokonsert live. Det var bästa tänkbara plats: på balkongen i Rudolfinum i Prag en gång i svunnet 70-tal. Med all säkerhet var det tjeckiska filharmonin jag lyssnade till, men vem solisten var har jag glömt. Utan tvekan musik med vilken man lätt värvar nya lyssnare till den klassiska musiken. Sångbara teman och en ömsom bitterljuv, ömsom upprörd sentimentalitet som aldrig sockrar för mycket utan hellre blommar ut i energiska och virtuosa variationer. Första satsens andra tema (först introducerat av ett horn), liksom mellansatsens intensiva lyrik, är helt betagande. Men det är inte bara det att Dvořák visar mästerskap i vackra melodier; han lyckas också göra så mycket av dem, både solistiskt och orkestralt.

Edward Elgar: Cellokonsert i e-moll, op. 85. Jämte Dvořáks förmodligen den mest kända och älskade cellokonserten. Och visst bjuder den på snabbt vidhäftande melodier och goda möjligheter för solisten att excellera i all den sensualism cellon är mäktig. Denna musik med dess växlingar mellan mjuk inbromsning och mäktig frambrusande stegringar kommer alltid att höra till cellorepertoarens klassiker. Den långsamma satsens nostalgiska tema (som svagt, liksom från ett disigt förflutet, också dyker upp i slutet av sista satsen) glömmer ingen vars öra en gång nåtts av det.

Sergej Prokofiev: Sinfonia Concertante, op. 125. Det här är en tidigare cellokonsert som av tonsättaren reviderades och tillägnades Rostropovitj. Det lär vara ett av cellorepertoarens mest svårspelade, vilket kan anas exempelvis i andra satsens inledning och avslutning. För den som i likhet med mig generellt är svag för Prokofievs musik är det ett oumbärligt symfoniskt verk som både attraherar och utmanar. Bryskt ibland, men oftast bara svidande vackert. Det är nog den cellokonsert jag allra helst vill ha med mig till den öde ön. Kort motivering: För dess outtömliga rikedom.

Dimitri Sjostakovitj: Cellokonsert, nr 1 i Ess-dur, op. 107. Av Sjostakovitjs båda konserter väljer jag den första, som för övrigt är inspirerad av Prokofievs nyss nämnda mästerverk. Även detta är otvivelaktig ett sådant. Trots kärvheten i första satsens envetet upprepade huvudtema tillhör det tonsättarens mer lyssnarvänliga verk. De båda följande satsernas vilset djuplodande cello klingar både dovt och skarpt mot en orkesterfond av sköra dissonanser. Solokadensen i tredje satsen är bländande virtuos, liksom den korta sista satsen med det återupptagna temat från första. Väljer man i stället konsert nr 2 i g-moll får man en annan konsert, en som kunde ses som extrem motpol till Haydns. Ett ödsligare mörker än i den får man leta efter.

William Walton: Cellokonsert. Walton är inte alldeles enkel att få grepp om. Hans musik ter sig inte sällan kaleidoskopisk, pendlar mellan ytterligheter där lyrisk melankoli snabbt kan övergå i rytmiskt bråkiga partier eller låta som vilken melodiös modern musik som helst. Sista satsen i den här konserten - Tema  med improvisationer - visar prov på det bästa hos denne underskattade kompositör. Cellostämman i all ära, men här drar också orkestersatsen till sig uppmärksamhet, skimrande, klangfull och mycket mer än bara ackompanjemang till solisten. Två av sista satsens fyra variationer är faktiskt enbart orkestermusik, övriga två för enbart solisten.

Henri Dutilleux: Konsert för cello och orkester. "Tout un monde lointain". Titeln avslöjar en litterär inspiration, vilket också innebär att var och en av de fem satserna kopplats till citat från Charles Baudelaires diktverk "Det ondas blommor". Här har vi hamnat i otvetydig modernism (från 1970),i  en oavbrutet fängslande musik som klangligt vet att utnyttja både cellon och orkestern maximalt. Spöklika tystnader växlar med upptornande muller och lugnt svällande dyningar. Särskilt i den fjärde satsen - "Miroirs" - rör sig cellon från lägsta djupen till ytterst svaga toner i högsta registret i en lika färgrik som eteriskt stillastående orkestersats. I sanning en fascinerande musik från en "helt avlägsen värld" av uppenbar skönhet. Som så många andra moderna cellokonserter är den tillägnad Mstislav Rostropovitj.


Så ser det ut, mitt val av tio av de allra bästa, men naturligtvis finns det många fler värda att lyssna till. Av Vivaldi, Boccherini, Lalo, Vanhal, Barber, Honegger, Hindemith, Atterberg, Lutoslawski, Schnittke, med flera. Slutligen bjuder jag gärna på en bonus, som då får bli en nutida konsert jag upptäckte i samband med lyssningarna inför denna översikt:

Einojuhani Rautavaara: Cellokonsert nr 2:"Towards the Horizon". Ett av denne finske tonsättares sena verk, komponerat 2008-9 (han dog 2016, 88 år gammal). Verket är tillägnat den norske cellisten Truls Mørk och hör till den moderna musik som med färgstarka dissonanser hänger sig år harmoniska växlingar utan påtaglig rytmisk puls. Feta klangblock och skira slöjor breder ut sig under en obruten, trevande solostämma (återigen i det extremt höga registret) som i synnerhet i de sista satserna andas mystik och skönhetslängtan. Jag håller det inte för osannolikt att den här musiken visar sig hållbar också på längre sikt.

Bilden: Mstislav Rostropovitj. Oljemålning av Gabriel Glikman

Fredag eftermiddag

Riktigt när novembers grå eftermiddagar övergår i skymning är inte alldeles lätt att säga. Träden i parken utanför fönstren är nu nästan alla helt avlövade. Kvistarnas svarta teckning mot himlen bildar en finmaskig väv som sakta försvinner med det smygande mörkret. I eftermiddagens lampljus har jag läst till slutet av Joseph Roths "Spindelväven", så mitt seende är instruerat, associationerna givna. Jag återkommer till boken i ett särskilt inlägg.

G är på stan med en väninna. Med posten kommer ett paket med teer som jag beställde för ett par dagar sedan. Där ligger också ett litet varuprov på en sort som jag inte känner till men som jag anar är precis vad som borde avnjutas en fredag eftermiddag som denna, och varför inte tillsammans med Jascha Heifetz.

Det är ännu ett av dessa utsökta oolongteer (Feng Huang Milan Dancong) som välsignar gommen med sina milda och fruktiga toner. Redan i andra bryggningen blommar den honungslena smaken rikligt av persika och aningen nötter. På påsen står det att Milan betyder honungsorkidé, och vet man att dancong innebär att bladen plockats från en och samma buske låter det ju både vackert och extraordinärt. Det visar sig vara ett av de smakrikaste oolongteer jag druckit, och blommigheten är givetvis ljusår från de parfymerade teer som tebutikerna översvämmas av numera.

Rikedom finns också i William Waltons musik. Violinkonserten skrevs till Jascha Heifetz, och på en dubbel-cd (som innehåller samtliga konserter och första symfonin) spelar han verket i en monoinspelning från 1950 med förvånansvärt bra ljud. Jag förälskade mig i denna musik genom en annan inspelning med Yehudi Menuhin som solist och tonsättaren som dirigent, och skrev om det här. Men bra musik vill man höra med flera exekutörer, och i det här fallet finns alltså violinkonserten att tillgå med två av 1900-talets allra främsta violinister.

Inte nog med det, cellokonserten har en annan legendar som solist, nämligen Gregor Piatigorsky, som för övrigt var beställare av verket. Violakonserten och pianokonserten (Sinfonia Concertante) är däremot senare inspelningar med samtida solister - Yuri Bashmet respektive Kathryn Stott. Lägg därtill en ypperlig tolkning av första symfonin med André Previn och London Symhony Orchestra och det blir sammantaget en fyndutgåva fylld med något av den allra bästa musik som skapades i Storbrittanien under 1900-talet.

Till tredje bryggningen låter jag violakonsertens första sats, ett andante comodo, tona ut i rummet medan Issa sover under filten och gatlyktorna utanför fönstret understryker mörkret som redan sänkt sig.

Violinkonserten med Jascha Haifetz som solist och tonsättaren som dirigent finns på Youtube här.

Waltons förälskade violinmusik

I en notis i Grammophone meddelas att Sir William Waltons änka, Lady Susana Walton, avlidit 83 år gammal. Och jag erinrar mig ett besök i La Mortella på Ischia för några år sedan när ännu Walton för min del visserligen inte var okänd men mest ett namn utan musikaliskt innehåll. La Mortella heter den botaniska trädgård som det italienälskande paret Walton lät anlägga och som vid mitt besök tyvärr inte erbjöd någon konsert i de byggnader som finns där och som bland annat rymmer en mindre konsertsal och ett museum. Trädgården ligger på en klippig bergssluttning med slingrande stigar och en tät, mycket omväxlande växtlighet som till urvalet uppges vara lady Susanas verk. Mitt foto ovan ger bara en antydan om trädgårdens utseende. Vid William´s Rock är Waltons aska begravd.

Sir William Walton (1902-1983) är en av alla dessa brittiska tonsättare från 1900-talet som musikhistoriskt får finna sig i att kategoriseras som "minor composers", i varje fall än så länge eller om inte "minor" så i varje fall inte "major". Benjamin Britten är väl den ende som möjligen kan tränga sig in bland dem som räknas till de stora, beroende på hur lång listan ska göras.

Den sortens kategorisering är förstås dubiös av flera skäl. Dels för att allt som till exempel Stravinskij komponerade inte är av högsta karat, och dels för att mindre kända kompositörer inte sällan komponerar något eller några verk som är fullt i klass med det allra bästa av de allra främsta.

Waltons violinkonsert är ett sådant grymt underskattat verk. Stravinskijs motsvarighet står sig enligt min mening slätt vid en jämförelse. Sedan jag nyligen på allvar upptäckte denna konsert via en fin inspelning (där även violakonserten finns med) har den snurrat flitigt i cd-spelaren. Walton dirigerar själv London Symphony Orchestra och solisten är ingen mindre än Yehudi Menuhin (EMI Classics; inspelningen är ursprungligen från 1970).

Verket tillkom strax före kriget efter en beställning från den störste violinisten av dem alla vid denna tid, Jascha Heifetz. Enligt uppgift komponerades det i en villa i Ravello (Amalfi) hos baronessan Alice Wimborne, en av de baronessor som Walton tydligen redan tidigt utvecklade en viss faibless för. Detta var innan Walton vid ett besök i Buenos Aires 1948 träffade den nu bortgångna Susana Gil och då omedelbart uppvaktade henne på ett lika originellt som framgångsrikt sätt genom att säga: "Ni vet inte om det, men jag kommer att gifta mig med er." Fjorton dagar senare var de förovade. Med henne skapade han sig sedan en antagligen rätt drömlik tillvaro på den vackra ön Ischia i Neapelbukten.

Sognando - drömmande - är en av anvisningarna för den här musiken, som är rik på lyriska avsnitt i det högre registret. Dramatiska kast och rytmiska växlingar är samtidigt ett lika karakteristiskt drag för Walton, som också gjorde mindre framgångsrika försök i operagenren. Det är inte svårt att uppleva violinkonserten som en förälskelsens apoteos - föremålet må sedan vara baronessan, det azurblå medelhavet, citronlundarna, det intensiva middagsljuset eller det tarantelliska livet i grändernas Neapel. Förmodligen är det allt detta tillsammans. Det gnistrar om violinstämmans kantilenor och i mellansatsens napolitanska scherzo får solisten verkligen visa prov på den tekniska förmågan. Kort sagt en underbart uttrycksfull musik som påminner oss om behovet av vackra drömmar.