Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 31 maj 2015

Sokolov i Salzburg 2008




Grigory Sokolov, den ojämförlige bland nu levande pianister, går som bekant inte in i några studior för inspelningar. De inspelningar som finns med honom är konsertupptagningar, för så vill han ha det. Publikens närvaro skänker inte bara autenticitet åt ett unikt speltillfälle, den kan också befordra en nerv och koncentration som i bästa fall tillför musiken något. Kanske är det bara så enkelt att Sokolov helt vill ägna sin tid åt att spela - instuderande och konsertant. Inte spela in, med allt vad det innebär av samarbete, omtagningar, tekniska anpassningar och finjusteringar av annat än själva instrumentet.

En dubbelcd på Sokolovs nya bolag (DG) har återkommande varit min mest spelade musik under våren. Det är en inspelning från en konsert i Haus für Mozart i Salzburg för sju år sedan med musik av huvudsakligen Mozart och Chopin. Den senares 24 preludier är givetvis lysande exekverade, men det är Mozartspelet som i första hand väckt min odelade entusiasm.

Det var två sonater - K.280 och K.332 - båda i F-dur, som Sokolov valde för det här tillfället. Jag känner musiken väl, har själv på mitt ofullständiga vis försökt spela delar av den, och jag har givetvis under årens lopp lyssnat till flera andra skivinspelningar. Men här grips jag av något oförklarligt som gör att musiken känns som att stå inför en nyrestaurerad Rembrandt. Båda sonaterna har mellansatser med beteckningen Adagio, och Sokolov låter verkligen musiken andas lugnt och med utsökt artikulation får han varje fras att låta som tillkommen i stunden.

Och i sonaternas sistasatser visar sig också Sokolovs tekniska briljans. Klarheten går aldrig förlorad i de snabba förloppen, nyanserna och dynamiken förblir prio ett. Mozarts pianosonater är underskattade, också vad gäller svårighetsgraden. Alltför mekaniskt spel dödar musiken, kan beröva den dess djup och karaktär.

Ja, det här är svårt att analysera och uttrycka i ord. Sokolovs storhet består i att han övertygar på så många plan, att hans tolkning även när den är personlig aldrig blir excentrisk. Tvärtom, man blir återkallad till väsentligheterna. Man blir helt enkelt varse musiken på nytt och säger till sig själv att så här ska det vara, så här är det ju det ska låta.

Sin vana trogen gav Sokolov även den här gången inte mindre än sex extranummer. Allra sist den underbara Bach-koralen "Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ". Om man har en vän som älskar pianomusik finns nog ingen bättre present just nu än denna dubbelcd.

Hur det låter kan man kolla här.


lördag 30 maj 2015

Vilnius välbesökta kyrkor



Vilnius blev under helgen som gick mitt första möte med Baltikum. Varför jag aldrig tidigare tagit mig ens till Tallinn eller Riga kan jag inte riktigt förklara. Ibland blir väl det som ligger närmast till bortglömt eller negligerat för andra till synes mer framstående resmål "nere på kontinenten".

I likhet med Estland och Lettland har även Litauens huvudstad en gammal stadskärna som i sig är en sevärdhet. Vilnius profilerar sig som norra Europas främsta barockkyrkostad, med en kyrka i snart sagt varje kvarter. Den har även haft en stor judisk befolkning och en gång i tiden kallats Litauens Jerusalem. Utanför den enda kvarvarande synagogan anger en skylt att staden en gång hade över hundra synagogor, vilket kan få en att undra om stan en gång mestadels bestod av helgedomar.

En gång ett storhertigdöme av betydande mått har Litauen sedan dominerats av flera främmande härskare. Landet delar historia med framför allt Polen men även Ryssland och Tyskland och givetvis i modern tid Sovjetunionen.


Vad gäller kyrkorna är de även i nutid påfallande välbesökta och alls inte bara av turister. När jag i söndags strosade omkring och försiktigt gläntade på portarna till dem som var öppna pågick gudstjänster med mycket folk överallt. Katolska såväl som ortodoxa.


Det var bra länge sen jag sist besökte en ortodox kyrka och jag blev påmind om den suggestiva atmosfär som körsången och riterna framför den öppnade ikonostasen skapar, med församlingen stående, bugande, korstecknande och tidvis även gående omkring och hälsande på varandra. Jag påmindes om Rachmaninovs vackra Vesper, och om en påskdag i den rysk-ortodoxa kyrkan i Paris för många år sen.

Det finns säkert både vila och skönhet i allt detta, det vore dumt att förneka. Fostrad i protestantism, ja i yttre hänseende närmast kalvinistisk asketism, kan jag fascineras av motsatsen, den som i hög grad består av ordlösa ritualer, musiken, det sinnligt vädjande, som jag samtidigt inser skulle riskera att tömmas på meningsfullhet utan referenserna till den grundläggande dogmatik som de bygger på.

Nej, det är inte det ofta påpekade behovet av gemenskap och tillhörighet som gör sig påmint, inte de förpliktande bekännelserna, utan mera rummen där livets outgrundliga sidor av grymhet och skönhet erkänns och gestaltas, där trohjärtad längtan efter nåd, barmhärtighet och sanning möts av både stilla reflektion och orimliga svar. Jag går tusen gånger hellre i dialog med det kristna arvet än med den svamliga nyandlighet som presenteras som alternativ för samtidens agnostiker.

Beträffande det arkitektoniska bjuder Vilnius inte bara på "välgräddad" barock utan även på andra ytterligheter. Den vackra gotiken i lilla St Anne, som praktiskt taget bildar en enhet med den stora Bernadinerkyrkan, är ett exempel. Ett annat är den egenartade tegelkyrkan (ortodox) framför vilken torghandel ständigt pågår med fina ylleplagg, bärnstenssmycken och riktigt usel hötorgskonst (se tredje bilden uppifrån).


Den andra ytterligheten är katedralen, som av den tyske författaren Alfred Döblin träffande liknats vid en blandning av grekiskt tempel och polsk teater. Inte mindre anslående är klockstapeln som åtminstone till hälften mest liknar ett strandat fyrtorn.



I anslutning till universitetet ligger den ståtliga St Johanneskyrkan, vars inre rymmer en fantastisk orgel. Man får hoppas att den låter lika bra som den ser ut. Framför den finns en byst av den polske nationalkompositören Stanislaw Moniuszko (1819-1872), framför allt känd för sina operor.  



Bland de barocka interiörerna imponerade nog Dominikanerkyrkan mest av dem jag såg. Svår för att inte säga omöjlig att överblicka från de omgivande gränderna blir den kyrka först när man passerat en mörk inre gång och viker av till höger, där kyrkorummet plötsligt öppnar sig i en rikt ornamenterad inre rymd.



Inte för att jag hyser någon speciell kärlek till barockstilen, men visst kan jag ryckas med av detta överdåd. Samtidigt tänker jag med sympati på de reformerande krafter som i sin radikala reaktion mot all denna mäktiga storvulenhet landade i ett enkelt träkors som enda utsmyckning av gudstjänstlokalen.

I Vilnius tyckte jag mig också se att många av de gräddvita kyrkorna där försetts med svarta linjer som mycket effektfullt markerade det dekorativa linjespel som är så typiskt för barocken.





Till sist ytterligare ett par bilder, den ena med Gryningsporten och den andra med en flank av Bernadinerkyrkan och statyn av den polske poeten Adam Mickiewicz. I bakgrunden det enda kvarvarande tornet av det gamla kastellet uppe på höjden. 



PS. Översta bilden visar Gedimino, stadsgrundaren som i en dröm fick klart för sig att en stad med världsrykte skulle grundas på den plats han här pekar ut med svärdet. Statyn står på torget bredvid katedralen.

Foto: EJ (klickbara bilder)

torsdag 21 maj 2015

Solglimtarna



Det gäller att ta för sig av den sol man kommer åt, det tycker både hunden och jag. Vissa dagar tänds hoppet om sol och värme, trots de senaste veckornas regn och blåst med temperaturer som vill hålla sig under tiogradersstrecket.

Det har varit en bedrövlig sköna maj hittills, men till all lycka har växtlighetens vårkänningar inte påverkats lika mycket som mina. Och Issa tar dagen som den kommer, lunkar helst intill husväggarna i det kalla regnet men lapar sol när tillfälle ges. Som blommorna och jag själv.


Foto: EJ

onsdag 20 maj 2015

Svartsjukan, tårpilen och bönen till jungfrun



Efter att på nytt ha sett Giuseppe Verdis Otello, den här gången på Stockholmsoperan, tänker jag på musiken som denne gudabenådade operatonsättare skänkte världen. Varje gång samma sak. Känslan av att det finns nog ingen som kam få en att hisna över både dramatik och innerlighet med en så förbaskat skicklig variation i klang, dynamik och skön melodik.

Operorna äro mångahanda, och bara för att man ständigt blir knockad av Verdi behöver man inte tycka mindre om Mozart eller Wagner. Om man riktar uppmärksamheten på vad Verdi gör med orkestern, inte minst i denna hans näst sista opera, så förstår man kanske en del av hemligheten med trollkraften i hans verk. Uppfinningsrikedomen är enorm. Än är det överraskande effekter, än ruvande varsel om ödesdigra ting som sakta men säkert tillåts brisera.

Otello är den enda opera jag vet där man utan ouvertyr kastas direkt in i handlingen med en våldsam åskknall och en storm som ger både kör och orkester anledning att satsa allt vad man har. Det gjorde också Hovkapellet under ledning av Alexander Vedernikov, så pass att även den som i likhet med mig var beredd på vad som ska hända sprätte rakt upp i fåtöljen.

Även i övrigt finns många kraftfulla partier i denna opera, väl motiverat av att den handlar om patologisk svartsjuka och dess våldsamma följder. Men som sagt, det vore inte Verdi om inte omväxlingen fanns där. Framför allt slutdelen av sista akten, när Desdemona har sin stora, förtvivlade stund för sig själv, visar på Verdis förmåga att spela direkt på de rätta känslorna. Patetik, men fullt berättigad sådan. I just den här föreställningen var kanske inte skådespeleriet fullt i klass med det musikaliska, men det är trots allt det sistnämnda som är avgörande.

Jag tänker på det avsnitt som börjar med den nostalgiska visan om tårpilen som sedan övergår i en stilla bön till jungfru Maria - och inte minst det som händer strax därefter. Då när orkestern ensam tar vid, medan Desdemona (här i Malin Byströms gestalt och i en mycket effektfull scen) sjunker ner vid ena väggen i sin sängkammare, dörren öppnas och en skarp ljusstrimma sveper över scenen och träffar henne. Otello har på den ondskefulle Jagos inrådan beslutat sig för att döda sin maka, men innan han visar sig i dörren understryker musiken alla våra onda aningar med dova kontrabasar och nervösa celli som upprepar en oroande figur, följd av ljusa stråkar och en klagande oboe innan orkestern brusar upp i svallvågor i den sorgsnaste andning. Chi e la?.... Otello? frågar Desdemona helt stilla och uppgiven, och sedan vidtar dramats kulmen i dialogen mellan de båda, med orkestern i tvära kast mellan pausering, återkommande melodiska figurer och fullt pådrag.

Nu har Verdi fått lyssnaren andlös och tårögd, restlöst berörd hur avlägsen handlingen än månde vara i tid och rum. Malin Byström, ännu en av dessa många övertygande svenska sopraner, intog scenen med både röst och personlighet. Det finns stål i den stämman, en styrka som i höga lägen blir nästan birgitnilssonsk, men som i just detta lyriska parti samtidigt ägde en bevekande värme. Jo, så är det, Verdi kräver både och.

Synd för er som läser detta, men jag såg sista föreställningen i söndags. Åtminstone sista för den här gången.

PS: På Spotify finns en mycket bra inspelning från 1961 med Herbert von Karajan och Wienfilharmonikerna där den sångerska jag jämte Maria Callas helst skulle velat se, nämligen hennes samtida, den lika fantastiska Renata Tebaldi i rollen som Desdemona. Otello sjungs av Mario del MonacoHär börjar det slutavsnitt jag talat om.


Foto: Markus Gårder (Kristian Benedikt som Otello och Malin Byström som Desdemona på Stockholmsoperan)
Peter Knutson (Malin Byström)


måndag 18 maj 2015

Djävulen i parken



Vilka är det egentligen som får en staty uppförd efter sig, om man börjar tänka efter? Gamla kungar och krigare, förstås, till häst eller utan. Även poeter, tonsättare, konstnärer och upptäcktsresanden, liksom en del mytologiska gestalter. Givetvis också glorifierade härskare som Lenin, Stalin, Mao och Kim Il Sung, vars ofta groteskt uppförstorade bildstoder både rests och raserats i politiska ärenden.

I Madrid såg jag Goya stå staty utanför Pradomuseet, Garcia Lorca på Plaza de Santa Ana och en lång rad kungar i barockträdgården framför kungliga slottet. Enligt sägnen lär dessa stackars kungar kliva ner från piedestalerna om nätterna för att sträcka lite på benen. Jag bodde med utsikt mot den där trädgården, men brydde mig aldrig om att kontrollera sanningshalten i påståendet.

Jag fann emellertid en annan staty, en möjligen helt unik sådan, som intresserade mig mer än de andra. I den stora Retiroparken mitt i stan finns det som sägs vara Europas, ja möjligen världens enda staty av djävulen. El Ángel cáido ("Den fallna ängeln") utgör blickfånget i en av parkens fontäner.

Eftersom djävulen sedan länge är avskaffad, åtminstone i Sverige, får man väl hänföra denna skulptur (av Ricardo Bellver från 1874) till dem som avbildar en gestalt från mytologin. Men frågan är om inte en inkarnation av ondskan borde vara lika oumbärlig som den av den gode guden, numera kanske svår att framställa då Gud tycks upplöst i opersonliga energiflöden i flertalets föreställningsvärld. Eller kanske ändå inte - någon invänder nog att Kristusstatyn i Rio de Janeiro borde kunna ses som motpolen till Lucifer i Madrid.


Det intressanta med den här statyn är att den inte avbildar Satan (alias Lucifer, ljusbringaren) som den hornprydde, bockfotade eller kloförsedde djävul som vi oftast ser gestaltad. Endast sockelns fontänsprutande rad av smådjävlar känner vi igen som sådana frånstötande odjur.


Nej, här är det fråga om en utstött yngling med helt igenom mänskliga drag, frånsett änglavingarna, som storleken till trots verkar vara till föga hjälp mot de snärjande ormar som betecknar hans fallna identitet och som nu håller honom nere från den stjärnhimmel han föll ifrån.

Lucifer är myten om ljusgestalten som faller i onåd och kastas ut från himmelriket, morgonstjärnan som sjunker ner i natt och mörker. Jag läser också att kyrkofäderna menat att Lucifer inte är djävulens namn utan snarare det tillstånd från vilket han fallit. Det gör onekligen denne upproriske ängel intressantare än om man bara ser honom som polariserad motbild.

Lucifer i Retiroparken är vacker och vältränad. Den plågat vridna kroppsställningen gör att ena vingen åtminstone från visst håll liknar ett svärd riktat mot himlen. Han har ansiktet uppåtvänt och munnen är vidöppen, som ropade han något i vredesmod över fördömelsen. Eftersom skulptören sägs ha varit inspirerad av John Miltons "Paradise lost" kan man tänka sig att de ord han yttrar är de som tillskrivs honom i detta verk, nämligen de berömda: "Det är bättre att härska i helvetet än tjäna i himlen".

Jag kan förstå den greve som blev så fascinerad av den unge skulptörens verk att han såg till att denna staty kom på plats. Lucifer är onekligen en intressant djävel. Han behövs nog, inte minst för att han inte så entydigt kan laddas med renodlad ondska utan ter sig som sammansatt och möjlig att identifiera sig med.

Foto: EJ (Obs! klickbara foton)


onsdag 13 maj 2015

La traviata



Jag tror nog inte att jag tar fel om jag påstår att La traviata är en av de fem populäraste operorna. Den har allt man kan begära: dramatisk och smittsam musik, bravurarior, en okomplicerad och melodramatisk handling och som alltid hos Verdi några tjusiga kör- och masscener. Allt detta och mer därtill.

Libretton bygger som bekant på Alexandre Dumas den yngres roman "Kameliadamen" och är fokuserad på denna parisiska kurtisans kärlekshistoria med en uppriktigt älskande Alfredo under hennes sista månader i livet. Huvudrollen är mycket krävande, inte bara sångligt utan även vad gäller det skådespeleri som fordras för att musikens emotionella laddning ska komma till sin fulla rätt. Violetta ska inte bara kastas mellan känslor av kärlekslängtan och frihetslängtan, allvar och lättsinne, hopp och förtvivlan, fördömelse och upprättelse, hon ska dessutom vara försvagad av sjukdom och dö i tuberkulos i en sista extatisk scen innan ridån faller.

Det har för min del blivit ett antal "traviator" under årens lopp. Trots det tvekar jag aldrig att boka biljetter till en föreställning närhelst ett tillfälle ges. Senast nyligen på Teatro Real i Madrid, som bjöd på en utomordentligt fin uppsättning med en italiensk dirigent som visste hur en verdiorkester ska låta. Hans namn är Renato Palumbo - ingen av de mest namnkunniga men en mycket duglig dirigent. Regi: David McVicar.

Men det namn jag först och främst vill nämna är hennes som sjöng Violettas roll den här kvällen. Ermonela Jaho från Albanien, var god lägg det på minnet! Här har vi en sångerska som inte bara är vacker och sjunger som en gudinna, utan dessutom uppvisar ett temperament och ett agerande på scenen som bara de bästa skådespelarna klarar. Mamma mia, vilken Violetta! När ett kastat vinglas sprids i tusen skärvor över scengolvet, lika som när höjdtonerna kännetecknas mer av uttryckskraft än ansträngning, ja då blir det musikteater när den är som bäst.

Foto: Fadil Berisha (från Jahos hemsida här)

tisdag 12 maj 2015

Toledo - El Grecos stad



Jag har nog alltid förknippat Toledo med den egensinnige greken, han som målade långsträckta och himmelsblickande figurer med effeminerade händer, en huvudsakligen religiös konst som glödde av extas trots sin förhållandevis kalla kolorit i isblått, blågrönt, brunt och karmosin. I unga år rycktes jag med av det avvikande och expressiva hos honom, sedan blev jag mer reserverad för att nu på äldre dar återigen fascineras av hans verk.

Via Italien och starka intryck därifrån kom El Greco till Spanien och blev bofast i Toledo under många år fram till sin död 1614. Även om Toledo är en mycket gammal stad av historiskt stor betydelse, är den för vår egen tid mest ett kulturhistoriskt och Unesco-skyddat monument, ett så kallat kulturarv, där konst och arkitektur tillsammans med den väl restaurerade stadsmiljön gjort den till en turistmagnet.

När jag väl kom dit fann jag mycket riktigt att stan inte försummat att ta vara på den store konstnärens ryktbarhet. På ett flertal platser möter man hans liv och verk, till och med i ett speciellt El Greco-hus. Det huset har visserligen aldrig varit hans men ändå inretts på ett sätt som att det kunde varit det. Där finns även verk av honom själv och andra utställda, bland annat porträtten av alla apostlarna, den berömda "Petri tårar" och översiktsbilden av Toledo (dock inte den ovanstående - "Toledo i åskväder" - som finns i Metropolitan Museum of Art, New York).


Toledo har inte bara varit huvudstad i Spanien utan även kallats tre religioners huvudstad. Belägen i hjärtat av Spanien har den varit en skärningspunkt och smältdegel för de olika kulturella inflytanden som än idag förmärks i uppdelningen judiskt, kristet och islamiskt. Det syns i inläggningar i gatstenen, arkitektoniskt och i de olika helgedomarna.


Den stora katedralen ligger inklämd i gamla stans gytter av slingrande gränder, och det är först när man stiger in i den som man blir varse dess storlek och höggotiska rymd. Även i det inre är den emellertid svår att överblicka och de dubbla pelarraderna på båda sidorna av mittskeppet ger intryck av att nya nav öppnar sig åt flera håll, vilket inte gör det alldeles enkelt att hitta tillbaka till utgångspunkten. Det är faktiskt ett av de mest imponerande kyrkorum jag sett.


Även här i katedralen finns en tavla av El Greco, men inte någon lika storslagen som den man finner i en annan kyrka, Santo Tomé. Där, i ett eget kapell, täcker den gigantiska målningen "Greve Orgaz begravning" nästan en hel vägg. Ett enastående verk som man knappast kan se sig mätt på, med ett myller av delvis identifierbara människor tillsammans med himmelens änglar och musiker, Jesus Kristus, gudsmodern och andra centrala kristna gestalter. Nej, grekens måleri liknar verkligen inte någon annans, oavsett om molnbankarna varslar om åska eller befolkas av himmelens härskaror.


Foto: EJ
(konstbilderna är hämtade från Wikipedia och Museo del Greco)

onsdag 6 maj 2015

Haydns imaginära stråkkvintetter



Jag läser om kulturarbetarna i gårdagens DN, att de är för många för att kunna försörja sig på det få arbetsplatser och uppdrag som samhället kan erbjuda, att deras löner inte kan betalas på samma sätt som i industrin med dess mått i ökad produktivitet. Det som med ett nytt modeord kallas kulturprekariatet växer; allt fler får kämpa sig till brödfödan i andra jobb vid sidan om.

Och finns det då en nationalekonom som lånat ut sitt namn till detta tjänstedilemma, nämligen Baumoleffekten. Produktivitetsökningar är inte möjliga inom kultursektorn, vilket illustreras på följande sätt, och jag citerar:

William Baumols klassiska exempel är en stråkkvintett av Haydn, som normalt tar en timme att framföra. Varje försök att höja produktiviteten, det vill säga öka tempot och spela kvintetten på allt kortare tid, skulle mötas med förstämning av kritiker och åhörare.

Två saker förbryllar mig. Har verkligen Haydn komponerat stråkkvintetter? Innehar han dessutom rekordet i långa stråkkvintetter?

Den enda stråkkvintett jag känner till som tar bortåt en timme att spela är Schuberts berömda i C-dur. Haydn har visserligen komponerat en mängd ypperliga stråkkvartetter men de torde samtliga vara i gängse kvartettformat, det vill säga högst cirka halvtimmen långa.

Jag googlar för att om möjligt upptäcka en ny sida av Joseph Haydn. Finner då att han mycket riktigt bara komponerat stråkkvartetter. Men - hans yngre bror, Michael Haydn, har faktiskt stråkkvintetter i sin opuslista.

Frågan är om nationalekonomen och de kulturjournalister och byråkrater som refererar till honom vet vad de talar om och syftar på den mindre kände brorsan, fast bara lite förargligt missat det där med mastodontverk i kvintettgenren. Jag tvivlar.

Nu kan man tycka att bara poängen går fram spelar det mindre roll om exemplet haltar betänkligt i sina faktadetaljer. Jag tycker nog inte det.


Bilden: Michael Haydn (1737-1806)

tisdag 5 maj 2015

Madrid - konststaden



Som turistmål och inte minst som konststad ligger Madrid orättvist i skuggan av andra europeiska storstäder, inklusive de spanska, exempelvis omåttligt populära Barcelona. Det finns förstås annat än konst som gjort Barcelona så attraktivt. Främst kontakten med havet och den långa strandpromenaden med badmöjligheter, där Madrid vid en jämförelse inte ens genomströmmas av en flod. Men i övrigt har de gamla stadsdelarnas gränder samma charm, restaurangerna och barerna samma goda utbud av tapas och andra spanska rätter, är storstadspulsen till sena kvällen likartad och finns det mesta tillgängligt av det vi förknippar med spansk kultur från de olika regionerna.

Ja, faktiskt, ser man till Europas största konststäder måste nog Madrid räknas till de fem, sex främsta, inte minst på grund av de stora spanska mästarna, men inte bara dem. Pradomuseets samling av gamla flamländare, med van der Weyden, Memling, Breughel och Bosch som främsta företrädare, är imponerande. Den stora italienska konsten är likaså rikt representerad. Är man minsta konstintresserad stöter man gång på gång på tavlor som man känner igen från otaliga reproduktioner i olika sammanhang.


Efter fyra timmar på Prado ena dagen och tre timmar på Thyssen-Bornemisza dagen efter var jag så fylld av storslagen konst att jag inte mäktade med det tredje stora museet, Reina Sofia. Om man tror att det bara handlar om Prado tar man alltså miste; jag var nästan lika överväldigad av den stora och unika privatsamling som Thyssen-Bornemisza är.

Den här resan var jag mest inställd på det spanska, att få se några av de mest berömda konstverken av El Greco, Velásquez, Ribera, Zurbarán och Goya på nära håll. Och jag fick mitt lystmäte. Utan att ägna mig åt uppräkningar ska jag peka på några få extraordinära verk som jag bland allt annat värdefullt så här i efterhand kan återvända till i de dryga kilot tunga guider som jag köpte på vardera museet.


Francisco Zurbaráns (1598-1664) "Agnus Dei" är ett verk som för alltid kommer att kvarstå inom en när man väl sett det. Ställd inför tavlan blir det ännu mer påtagligt hur fantastiskt detta måleri är. Det är inte bara motivet som i sin symboliska enkelhet griper tag i en, det är även utförandet. Den vita pälsen på lammet som ligger där slaktfärdigt är så naturalistiskt återgivet att man frestas stryka handen över ullen och känna dess aningen feta struktur. Kontrasten mot den svarta bakgrunden är den största möjliga och får motivet att framträda starkare än i någon annan likartad chiaroscuro. Givetvis är detta ett kristet måleri, men så frilagt från allt utom själva offret att det höjer sig till en nivå som övergriper varje särskild konfession. Jag har länge varit fascinerad av Zurbarán, och det här är givetvis en av anledningarna. Han är inte alltid men ofta lika överlägset bra; i samma anda som landsmannen Ribera tillhör han de mästare som gör det bästa av inspirationen från Caravaggio.


Jag väljer ännu ett sakralt motiv, målat cirka två hundra år tidigare av Rogier van der Weyden (1400-1464). Hur många scener från korsfästelsen det finns i konsthistorien vet väl ingen, men den här målningen av nedtagningen av den döde Kristus tror jag tar priset. Det är briljant måleri, både till komposition, färgrikedom och dramatiskt berättande. Man kan bli stående länge, växlande mellan delar och aspekter man vill fördjupa sig i. Därefter tar man ett steg tillbaka och låter sig slås av helheten, det teatraliskt iscensatta sörjande där realismen består i de individualistiska uttrycken, de skulpturala kropparna och klädedräkternas prakt. Går man nära ser man tårarna som rinner som genomskinliga pärlor över en del kinder. Maria är avsvimmad. Maria Magdalena vrider sina händer. evangelisten Johannes försöker lite tafatt hjälpa Maria, medan bland annat Josef av Arimatea och Nikodemus är närvarande som ansvariga för själva nedtagningen och begravningen.

Just nu har Pradomuseet ett särskilt fokus på van der Weyden genom ett annat av hans mästerverk, "Korsfästelsen". Det hänger vanligtvis i El Escorial men har nyligen färdigrestaurerats efter fyra års arbete (se här) och kan nu beskådas i en av salarna jämte ytterligare några inlånade verk av denne gigant i den flamländska konsten.



Ja, så stannade jag givetvis också till inför Francisco Goyas (1770-1828) båda målningar av "Maya", ett av hans mest kända verk. Tavlorna hänger bredvid varandra och inbjuder således till jämförelser. Den nakna målades först, den påklädda några år senare, strax efter sekelskiftet 1800.

Till en början fann jag till min förvåning den påklädda mer anslående. Men när jag började undra varför, eftersom de sensuella tonerna från bädden och den nakna huden definitivt är ett strå vassare i den första målningen, kom jag på att det nog hade med ansiktet att göra. Det har lite mer rouge och liv i den påklädda varianten, men det är framför allt inte riktigt lika ofullgånget som i nakenversionen. Den nakna Maya ser nästan ut att bära mask; hennes ansikte är stelt och med förlov sagt lite diffust och slarvigt målat. Vad kan Goya ha menat med det? Ville han maskera modellen för att skydda hennes identitet? Spekulationerna om vem det är som ligger utsträckt på den luxuösa divanen går ju åt lite olika håll.

Den nakna Maya blev på 30-talet även spanskt frimärke, vilket orsakade moralisk panik i det amerikanska postverket som vägrade distribuera brev märkta med denna sensuella kvinna. Hennes pubeshår var den stora stötestenen som redan vid verkets tillkomst föranledde rabalder och inkvisitoriska fördömanden. Att hon till och med i frimärksstorlek ända in i modern tid kunde tänkas hota anständigheten är ett kuriosum värt att notera, åtminstone med ett fniss.


Foto: EJ.
Uppifrån: Palace Royal Madrid
Goyas staty utanför Pradomuseet (notera Maya vid foten av övre sockeln!)
Nederst: Plaza Mayor, Madrid
Övriga konstbilder: lån från nätet