Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 21 juni 2017

Väinämöinen, Lemminkäinen och en bortglömd opera



Lagom till Finlands 100-årsjubileum har jag läst "Kalevala", det finska nationaleposet, tillsammans med ett par vänner som sedan gammalt träffas i en läsecirkel. Jag köpte boken redan när nyöversättningen av Lars Huldén och Mats Huldén kom strax föe sekelskiftet (Atlantis, 1999). Kanske var det dess imponerande format (380 sidor med femtio sånger på runometer) som gjorde att den blev stående i hyllan. När jag äntligen började läsa visade sig ett mycket fängslande, även som poesi i högsta grad njutbart.

Elias Lönnroth (1802-1884) hette läkaren och språkforskaren som reste runt, upptecknade och sammanställde dessa finska och karelska folksånger som återger en mytologi som kan mäta sig med vilken som helst annan och mera berömd. Det sjunger inte bara om den allittererande poesin; gestalterna själva sjunger fram det som i kamp och strid, nöd och lust ter sig som nödvändigt för överlevnaden. Dessutom finns det åtminstone i den här översättningens lediga språkbruk ett mått av drastisk humor som jag uppskattar.

Några gestalter återkommer och knyter hjälpligt samman de många historierna som främst handlar om kampen mellan det ljusa Kalevala och Pohja, det mörka landet längst i norr vars trollmakt måste mötas med en ännu starkare. Till saken hör att Pohja rymmer åtråvärda kvinnor och ting som påkallar krig och erövringslust. Inte minst Sampo, lyckokvarnen, även kallad glitterlocket, som alstrar rikedom och välgång, hör till det hett åtråvärda. 

Huvudpersonernas epitet är oftast flera, men ingen hedras mer vördnadsbjudande än Väinämöinen: den "gamle gode", "levnadsvise" Väinämöinen, "sångaren som trotsar tiden", på ständig jakt efter "maktorden". Jämte honom finns Ilmarinen, "mästersmeden", som står för smidet av både himmelskupan, glitterlocket och kopparräfsan. Och så förstås Lemminkäinen, den "lättsinnige", "liderlige", "muntre", "ombytlige" och "oförvägne", även han försedd med oanade sångarkrafter och med obegränsad framgång bland jungfrurna på ön.

Äventyren börjar med att gamle Väinämöinen utmanas av en ung och övermodig spoling, Joukahainen, som emellertid tvingas inse sin underlägsenhet och ber den gamle skona honom i utbyte mot sin unga syster Aino. 

Fruktansvärd var Väinämöinen,
   när han skymfad greps av vrede,
och begynte sjunga sånger:
   trollsångerna som han kunde,
ingenting för barnens öron,
   inget barn- och kvinnojoller.
- - -
Gamle Väinö, vad han kunde!
   Sjöar sjöd och jorden skälvde,
kopparbergen gick i vågor,
   fasta hällar for i stycken,
klippor brast med brak i bitar,
   stenar sprack på alla stränder.

Den fjärde sången beskriver sedan konsekvensen av Väinämöinens seger utifrån den olyckliga Ainos perspektiv, hon som ska giftas bort med "en gammal darrig gubbe". Hon sörjer utan något stöd från modern som i Väinämöinen bara ser ett gott parti för dottern. Ensam och förtvivlad flyr hon till en kobbe i havet och drunknar.

Naturkrafternas och faunans samspel med människornas öden, hjältarnas långväga resor till fjärran trakter och ända ner i "underjordens mörka marker", trollsångskraft och magisk musik från tallskogen och en kantele gjord av gäddben - allt samlar sig till en lyrisk-dramatisk berättelse om fiendskap och vänskap, framgång och nederlag, liv och död

Många är de som inspirerats inom både bild- och tonkonst. Mest kanske av den märkliga legenden om Lemminkäinen och hans moder. Även den vackre och liderlige Lemminkäinen ställs inför vissa krav för att få den Pohjadotter han åtrår: bland annat måste han skjuta svanen i Tuoni älv, det vattendrag som rinner i dödens dalgång. Men där finns ett allvarligt hinder i den gamle blinde "herden med den blöta hatten" (!) vilken dödar honom med en orm och sprider hans sargade kropp i älven. 

Åter måste mästersmeden Ilmarinen träda i tjänst. Lemminkäinens moder ber honom tillverka en gigantisk kopparräfsa med pinnar av järn. Med den räfsar hon sedan älven på djupet och samlar ihop både kläder och lemmar. Och med en undergörande honungsbalsam får hon sonen att återuppstå.

Lemminkäinens mamma kunde
   inte avstå från sin pojke,
utan gick igen med räfsan,
   kramande om kopparskaftet,
genom Tuouniälvens fåra, 
   så på längden som på tvären,
hittar huvudhalvan, handen
   och en räcka av hans ryggrad,
revbenen från ena sidan,
   många mindre nyttigheter.
Pojken skulle återskapas,
   Lemminkäinen läggas samman!

Nej, det saknas verkligen inte underverk i detta epos, inte ens en jungfrufödsel. Här heter hon inte Maria, utan Marjatta, och gravid blir hon av ett lingon i skogen!

Akseli Gallen-Kallelas illustrationer av Kalevala är välkända, inte minst målningen som återger modern på stranden intill sin son (se bilden ovan!). Och bland tonsättarna är flera verk av Jean Sibelius på samma sätt de som kommit att göra namn från Kalevala långt mera bekanta än själva folksångerna och deras innehåll. Den suggestiva symfoniska dikten "Lemminkäinen Suite", op. 22 är ett av hans mest kända verk, men även "Kullervo", op. 7 och en del annat har anknytning till Kalevala. Att det som blev den fyrsatsiga sviten om Lemminkäinen ursprungligen var tänkt som en opera av wagnerska dimensioner säger en del om verkets karaktär.

För sent upptäckte jag att en okänd opera från slutet av 1800-talet som bygger på Kalevala i vårvintras hade premiär i Åbo, där den uppfördes under Leif Segerstams ledning. Både tonsättaren och verket - Karl Müller-Berghaus (1829-1907): "Die Kalewainen in Pochjola" (1890) - var tills nyligen gömda och glömda i arkivens och möjligen fotnoternas värld. Efter 127 år och av ren slump upptäcktes partituret av någon som rotade runt i ett arkiv i Åbo, helt i sagans anda kan man tänka. 

Tysken Müller-Berghaus var under några år i slutet på 1800-talet verksam i Musikaliska sällskapet i Åbo, men endast andra akten av denna opera uppfördes konsertant vid ett tillfälle. Det var meningen att Hamburgoperan skulle sätta upp verket som helhet, men sjukdom kom i vägen och verket föll i glömska.

Musiken är högromantisk och förvisso influerad av Wagner. Enligt min mening ett riktigt intressant verk, vilket var och en själv kan bilda sig en uppfattning om på Youtube här. Att rollerna under denna senkomna världspremiär besattes med så eminenta sångare bidrar naturligtvis till det positiva intrycket. 

Det finns för övrigt minst en opera till med Kalevala-innehåll, nämligen Aulis Sallinens "Kullervo", op. 61. Den återstår för min del att lära känna.

En sak är klar: Även om Sibelius inte illustrerade Kalevala så som Gallen-Kallela gjorde jag märker jag att jag lyssnar till Lemminkäinen Suite och annan musik inspirerad av Kalevala på ett annat, ska vi kalla det mer initierat, sätt nu när jag tagit del av det mäktiga eposet.   

tisdag 13 juni 2017

Havet - bilderna och en replik



Jag stod framför havet.
Där var det.
Där var havet.
Jag tittade på det.
Havet. Jo, där var det.
Jag stod framför havet.











PS. Det finns som bekant en berömd svensk dikt om havet som är ett ofta refererat exempel på hur den nyenkla poesin kunde låta. Jag tänker givetvis på Göran Palms "Havet", som lyder:

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.


Foto: EJ (Klickbara bilder)


måndag 12 juni 2017

Dagar vid hav och strandmarker



Ett rikt mått av havskänning präglade veckan som var. Västerhavskänning. Kattegatt och Skagerrak. Resmålet var Skagen, där de båda möts. 

En dag längst ute på Grenen är onekligen speciell med ljuset, vinden och den synbara kollisionen mellan haven. Uppspolade maneter stirrar emot en ur sanden närmast vågsvallet. Plötsligt kravlar sig en säl upp ur vattnet och kråmar sig i solen inför kameraförsedda besökare, en av dem alltså jag.



Också landkontakten är speciell med det sandiga långgrundet, dynerna och den planterade växtligheten av sandrör och inåt land talldungar som nödtorftigt håller sanden på plats. Det är inte lätt att hitta lä för vinden men på höjderna uppenbarar sig 360 grader fri sikt även över lufthavet. 




Fyrar hör till alla farvatten och i Skagen finns förutom den som bär stadens namn och står ute på Grenen flera andra som samtidigt berättar något av fyrbåkens historia. Den äldsta - "Vippefyren" - byggdes ursprungligen på 1600-talet och står nu som ett restaurerat monument i kanten av Skagen by. Semaforlik, eller kanske snarare lik ett gammalt gigantiskt brunnskar, tronar den på en höjd och tänds än idag en gång per år i midsommartid. Den höj- och sänkbara fyrgrytan fylldes helt enkelt med kol eller annat material för kraftigast möjliga eldsken.


Något århundrade senare ersattes vippefyren med den vita fyren i sten, som till att börja med även den signalerade med hjälp av öppen koleld, för att senare förses med den tekniska landvinning som en lanternin med oljelampa och paraboliska speglar innebar.


Sanden - revlarna i havet och klitterna på land - är till sin natur flyktig, med vindens och vågornas hjälp stadd i en ständig föränderlighet som ytterligare understryker betydelsen av fyrtorn och landmärken. 



Ett tydligt vittnesbörd om vad flygsanden kan göra med både landskap och kulturbyggnader är Sankt Laurentii Kirke strax söder om Skagens centrum. Kyrkan som är från 1300-talet är igensandad och öde sedan 1795, då den övergavs på grund av att man inte längre orkade hålla stånd mot sanden. 


Endast tornet står kvar, och hur mycket av det resterande kyrkskeppet som är begravt i sanden är oklart då stora delar lär ha rivits i samband med övergivandet. Enligt en uppgift ska åtminstone stengolvet och en dopfunt i sten finnas kvar i sanden på halvannan meters djup. Porten till tornet är i själva verket övre delen av ett fönster, vilket man kan konstatera när man väl kliver in på en träställning över djupet där innanför. 



Omgivningarna är mycket inbjudande för vandrare och cyklister på vägar som slingrar sig i ett dynlandskap med tall, ljung och klittrosor. Jämte Grenen måste detta vara Skagens vackraste och mest fascinerande plats. 

Foto: EJ. (Klicka för förstoring!)

lördag 3 juni 2017

Ryskt och amerikanskt i Konserthuset



Det var modigt av Konserthuset att affischera den här veckans konserter med Edgar Vareses (1883-1965) "Ameriques" som huvudnummer, detta cirka hundra år gamla "moderna" verk som aldrig förut spelats i Sverige och som knappast hör till de publikknipande inom den musikaliska modernismen. Det skulle dock inte förvåna mig om Sakari Oramo och Filharmonikerna nu äntligen lyckats ändra litet på den saken, åtminstone för oss som var kloka nog att infinna oss när tillfälle gavs.

Jag ska villigt erkänna att jag visserligen var nyfiken på Varese - för mig hittills mest bara ett namn i musikhistorien - men att det som drog mig till konsereten var det inledandet stycket, nämligen Dimitri Sjostakovitjs första violinkonsert i a-moll från 1948, som jag anser vara ett av de allra främsta i sin genre. 

Solisten, den unga ryskan Alina Ibragimova, spelade första satsens Nocturne med en lyrisk sensibilitet som hejdade minsta harklingstendens i publiken. Och även de övriga satserna investerades med all den glödande intensitet som i det här fallet krävs, ty detta är högspänningsmusik med laddningar av ett sällsamt slag.

När tredje satsens undersköna passacaglia avslutas med en lång solokadens bevittnar vi kampen mot ett strypgrepp som lyckligtvis ändas i seger, en rasande frigörelse där Sjostakovitj därefter - attacca - ber all världens stalinister och deras dekret om konsten och livet dra åt helvete i sista satsens dansanta burlesk. Det är ett mästerverk, Ibragimova gjorde mig mer övertygad än någonsin om den saken.


Och vad mer om "Ameriques" (notera att det är pluralis!)? Ännu ett modernt och svårsmält kakofoniskt stycke, eller vad? Faktum är att jag blev mycket fascinerad av Mr Varese, elektronmusikens fader kallad. Här är det emellertid fråga om akustiska klanger från en jätteorkester där inte mindre än tretton slagverkare ingår. 

Det börjar stilla med en ensam flöjt strax följd av harpoklanger. Men snart nog tornar ljudmassorna upp sig i massiva sjok som inte sällan bryts mot varandra i häftiga eruptioner. Musiken bygger dock inte bara på klang och rytm, även om det är huvudelementen. Där finns också melodiska fragment och återkommande tematiska figurer, och där finns framför allt också dynamik och starka kontraster. 

Man kan tänka sig den moderna storstaden (läs New York) så här som ljudkomposition, men likväl har det mindre med naturalistiskt buller att göra än just det organiserande av ljud som allt musikkomponerande består av. Det enda jag hade svårt för var en vevapparat som frambringade ett underligt vinande ljud som lät som en speedwaymotorcykel. Den föll på något sätt ur ramen. I övrigt fanns det egentligen inga konstigare "instrument" än till exempel i Mahlers sjätte symfoni. Trots allt är dissonanser, kluster och en massiv orkestersats inget nytt under solen. Har vi kunnat ta till oss Stravinskijs "Våroffer" torde vi snabbt kunna acceptera också det här, i synnerhet så här med hundra års fördröjning. Det var väl så affischerarna på Konserthuset resonerade.

Filharmonikerna och Oramo ska ha äran av att jag först nu på allvar upptäckt denne Edgar Varese och en klangvärld som förefaller mig både anslående och originell. Orkesterns kraftfulla touche till sin dirigent var välförtjänt. 

Bilderna:
Violinisten Alina Ibragimova
Edgar Varese