Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 30 september 2014

De glittrande tioöringarna och Annabel Lee



Det var med viss iver och förväntan jag köpte Bruno K. Öijers nya diktsamling "Och natten viskade Annabel Lee" (W&W). Hans två föregående samlingar gjorde mig på allvar uppmärksam på ett författarskap som jag absolut ville fortsätta att följa.

Som gammal inbiten men rätt kräsen poesiläsare är det roligt att för en gångs skull kunna dela sitt gillande av en poet med en både bred och ung publik. Öijer har ju genom sina uppläsningsturnéer blivit något av en poesins rockstjärna. Själv har jag inte sett honom i aktion som estradör annat än i tv, men har ändå smått förundrad tänkt att så är det: ingenting är i själva verket omöjligt om bara folk får chansen att komma i kontakt med väsentligheterna. Att hans excentriska framtoning och mycket personliga diktion inte hindrar utan tvärtom möjligen bidrar till framgångarna är ju enbart glädjande. Poeter får uppenbarligen vara "lite eljest", och det är bra så.

Sett till dikternas innehåll är Öijers popularitet lätt att förstå. Han är obotlig romantiker, väljer oftast ett enkelt tilltal, räds inte metaforerna och visar en åtminstone i denna samling stark anknytning till amerikansk kultur, det vill säga den kultur vi näst vår egen känner bäst.

I likhet med en del recensenter i dagspressen tycker jag att den nya boken är något ojämn, men inte så att det stör. Här finns ett fullt tillräckligt antal riktigt fina dikter som jag gärna återvänder till och som med varje ny genomläsning faktiskt växer. I synnerhet de som levandegör brottstycken av en barndom är färgstarka. Dikten om faderns självmord ("Höljt I Dunkel") är stark för att den inte är ett dugg sentimental utan frammanar ett möte i en drömsyn som endast beskriver en vilsen man som letar en utväg - "och döden såg sin chans/blåste ut hans hjärta för gott". I en annan dikt är poeten en tiggare som tigger svar på frågor där inga enkla svar kan ges.

Identifikationen med förlorarna är genomgående. Det är hos vargarna, indianhövdingen Crazy Horse och den sjuhundraåriga eken som fälldes av "tjuvar i natten" som sympatierna ligger.

Med drömsyner, fantasi och bilder från en gången tid försöker Öijer besvärja livets sorger och bedrövelser. Som i "Vidöppet Sår", där ett antal pregnanta bilder från decennier tillbaka framkallas ur minnet. Djupare sett ter sig inte de existentiella villkoren annorlunda nu än de en gång var när dessa intryck etsades i poetens minne. Vilket förklarar att kvinnan i gränden som lagar sin nylonstrumpa med rött nagellack, eller de glittrande tioöringarna i glipan mellan telefonkioskens golvplankor, får iphonegenerationen att lystra lika mycket som Öijers och min egen.

Tidsfärger och tidsupplevelse är alltid ett tacksamt poetiskt material, men det gäller ändå att välja rätt. Man kan då också som Öijer trolla med den gåtfulla tiden och i dikten med den humoristiska titeln "Alla Var Där" stämma träff med ett helt gäng av döda själsfränder på en krog i Paris. Med några uppskattande rader beskrivs var och en av dem, deras beteende och vad de hade att säga. Det är samlingens längsta och kanske bästa dikt. I rökmolnen framträder även Edgar Alla Poe med korpen på axeln, oroligt viskande namnet Annabel Lee.

Jag blev nyfiken och letade fram min ålderdomliga antologi över amerikanska poeter. Där fanns i urvalet av Poes mest berömda dikter även Annabel Lee. Och jag måste säga att jag blev mycket förtjust i denna dikt, så fjärran ett modernt poetiskt idiom man kan komma men så medryckande och sångbar att man omedelbart faller till föga. Jag måste få citera den i sin helhet.

Annabel Lee

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee; -
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

She was a child and I was a child
In this kingdom by the sea,
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee -
With a love that the wingèd seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago, 
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud by night
Chilling my Annabel Lee;
So that her highborn kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulcher
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me; -
Yes! that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud, chilling
And killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we -
Of many far wiser than we - 
And neither the angels in heaven above
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee: -

For the moon never beams without bringing the dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but i see the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so all the nighttide, I lie down by the side
Of the darling, my darling, my life and my bride,
In her sepulcher there by the sea -
In her tomb by the side of the sea

söndag 28 september 2014

Brahms - glödande passion och höstligt vemod



Under en och en halv veckas tid har det i Stockholms Konserthus pågått en musikfestival helt och hållet ägnad Johannes Brahms´ (1833-1897) symfonier och konserter. Jag har själv bara kunnat delta i den sista konserten som ägde rum igår, då den fjärde och sista symfonin, dubbelkonserten för violin och cello samt de så kallade Haydnvariationerna stod på programmet.

Jag hör till dem som alltid och obetingat svarar ja på den där franska frågan "Aimez-vous Brahms?" Och jag har alltid associerat Brahms musik med konstfullt tyglad, men glödande passion. Var han inte en av dessa genier som aldrig riktigt kom tillrätta med det "ewig weibliche" i sitt eget liv, en av dem som fastnade i positionen som den olyckligt förälskade och som i stället under stränga former kanaliserade passionen i musik? Jo, så var det nog. Clara Schumann var upptagen och inte angelägen, och förlovningen med Agathe von Siebold bröt han själv, för att i stället för familjeliv satsa på att bli den berömde kompositör han sedermera blev.

För även om Brahms musik, i synnerhet den orkestrala, är lika packad av musikhistorisk lärdom som av mustig klang och rytmiska finesser, är han samtidigt de sköna melodiernas man. Och som melodiker är han både den sinnliga glödens och det höstliga vemodets kompositör. Det syns mig omöjligt att inte fångas av rikedomen i hans skapande (till vilket också den lika oumbärliga kammarmusiken måste räknas), och han håller alldeles utmärkt för ett helaftonsprogram av det slag som jag fick mig till livs.

Det verk som spelades först bär opustalet 56a och tillkom 1873, alltså i hans medelålder. Koralen till St Antonius, den som utgör temat i Haydnvariationerna, hade Brahms visserligen hittat hos Haydn, men har av senare forskning visat sig inte vara hans. Det spelar mindre roll; Brahms ville hylla föregångaren utan att på något sätt imitera honom. Stycket är emellertid originellt på så sätt att ett liknande variationsverk inte tidigare hade komponerats för just orkester.

Inför konserten lyssnade jag till ett flertal inspelningar av dessa variationer och slogs av hur olika den inledande koralsatsen kan spelas. En koral, ja, men även om den till sin karaktär är ceremoniell behöver den ju inte spelas gravitetiskt och släpigt. Överdrifter åt andra hållet - ett lättsamt och dansant trippande - är inte heller vad man önskar sig; det kommer ju fler satser där det verkligen är rimligt att ta ut svängarna. Filharmonikerna och deras dirigent Sakari Oramo höll sig i mittfåran. Det var gediget spel som gav mig tillfälle att för första gången luta mig tillbaka och lyssna live, efter att nu på allvar ha upptäckt kvaliteterna i detta verk.


Näst i programmet kom dubbelkonserten för violin och cello (op. 102, från 1887) med solisterna Janine Jansen respektive Torleif Thedéen (se bilden). Det är musik som jag känner väl sedan gammalt, även om det var ett bra tag sedan jag senast lyssnade till den. Även här var spelet övertygande, ja, mer än så med tanke på de lysande solisterna. Det kunde inte hjälpas att Jansen med sitt fysiskt intensiva spel och sin genomträngande (och mycket vackra) violinton lite grann tog loven av cellon ibland, men det var samma fulländade musicerande från dem båda. Musiken är ju tacksam så till vida att den bjuder både ljuv romantik och hetsiga dialoger - med en orkester som bryter in med kraftfulla egna inlägg och kommentarer.

Inte heller kan det hjälpas att man tänkte att konsertens kulmen redan nåtts före paus genom det man just fått höra. Ovationerna var välförtjänta. Men fjärde symfonin, ännu ett sent opus från 1886, är förstås ett mästerverk som om igen och på nytt förmår gripa tag om ens själ. När Brahms till sist kom loss med sitt symfonikomponerande krönte han det med besked, nämligen med det som väl också kan ses som den sista stora symfonin i traditionen från Haydn, Mozart och Beethoven. Äntligen är Beethoven-komplexet besegrat, till exempel med ett scherzo som låter som om Beethoven själv haft sista ordet. Sista satsens passacaglia är givetvis hur konstfärdig som helst men därför inte mindre underbar musik. Återigen visar Brahms att ett tema går att variera nästan i det oändliga, och att det är sådant tillsammans med melodisk känsla som borgar för outslitlighet.

Orkesterns touche tolkade jag som att inte bara publiken utan även orkestern haft ett rikt utbyte av denna festival. Konserthuset, filharmonikerna och chefsdirigenten är att gratulera till ett fint initiativ som av den sista konserten att döma genomförts på ett lysande sätt.

Foto: Jan-Olav Wedin

fredag 19 september 2014

Sextiotalsjazzens grånade eminenser



Jag lyssnar numera inte lika mycket på jazz som jag gjorde som ung, men när jag fortfarande gör det blir det ofta sextiotalsjazz. Som ung och ivrig jazzlyssnare var de flesta i min ålder i första hand intresserade av pop- och rockmusik. Det förvånade mig på den tiden, eftersom jag helt troskyldigt tänkte att jag som student i en studentmiljö skulle möta personer med en ambitiös vilja att orientera sig mot något annat än det poppiga och lättillgängliga. Men visst, jag hade kompisar som i likhet med mig köpte LP-skivor med jazzens stora namn, vilka vi för övrigt inte sällan kunde lyssna till live när de dök upp för konserter i universitetsaulan eller på Norrlands nation.

Duke Ellington med orkester, Clark Terry, Dizzy Gillespie, Thelonius Monk, Cannonball och Nat Adderly, Joe Zawinul, Dexter Gordon, Lionel Hampton, och flera andra, hörde till de berömdheter vi kunde se och höra. De flesta av dem sedan länge borta.

En som inte personligen dök upp då, men som jag köpte flera skivor av var vibrafonisten Gary Burton, född 1943 och fortfarande i högsta grad aktiv på spelscener världen runt. På "Duster", ett mycket uppmärksammat album från slutet av sextiotalet, spelade han så kallad fusionjazz i en kvartett som förutom honom själv bestod av Larry Coryell, gitarr, Steve Swallow, bas och Roy Haynes, trummor. Den musiken gjorde intryck.

Vibrafon är en amerikansk uppfinning, ett slagverksinstrument som härrör från klockspelet och som man sällan stöter på i andra sammanhang än jazz. Det var Burtons lyriska och elegant virtuosa spel på det där Duster-albumet som på allvar gjorde mig intresserad av instrumentet. Det mjukt dämpade, svävande men ändå distinkta ljud som frambringas (jag kan tänka på vällagat italienskt arborioris - mjukhet men med en fast kärna i mitten) uppstår genom de garnklädda klubbhuvudenas möte med stålplattor som resonerar mot rör och andra mindre plattor. Musikern har också tillgång till pedal för ljudens dämpning och förlängning, och skickliga musiker som Burton använder dessutom fyra klubbor, två i vardera handen. Det senare möjliggör ett multilinjärt spelsätt, det vill säga ett mer pianistiskt spel som inte bara begränsas till en melodilinje.


Av någon anledning finns inte "Duster" i nätets musikstreaming. Endast ett enstaka spår har jag hittat på Youtube (Sweet Rain). Under letandet fann jag emellertid några av Gary Burtons inspelningar av långt senare datum, framför allt en filmad konsert där han spelar tillsammans med pianisten Chick Corea under Jazzwoche Burghausen 2011. Ett par av sextiotalsjazzens numera gråsprängda eminenser visade där prov på vad kammarmusikalisk jazz kan gå för.

Jag tycker helt enkelt att det är ett musicerande som kan mäta sig med vilket konstmusikaliskt bidrag som helst. Två suveräna musiker tycks inspirera varandra till de mest lysande äventyr, både rytmiskt och harmoniskt. Samtidigt får man tillfälle att begrunda klangskillnaderna och det fina klanggifte som sker mellan de båda typerna av slaginstrument. Också pianot kan ju betraktas som ett sådant, även om dess filtklädda hammare slår mot strängar, inte plattor, och det finns en mera komplicerad mekanik mellan fingrarnas tangenter och dessa hammare.

Burghausenkonserten (här) är en och en halvtimme lång, så för dem som inte tar sig tid att lyssna till hela vill jag rekommendera inledningsnumret "Love Castle" och "Mozart Goes Dancing" (börjar efter 49 minuter). En skiva med titeln "Hot House" med samma musiker och delvis samma innehåll finns på Spotify (här).

Foto: Lån från nätet. Underst: Chick Corea och Gary Burton.


söndag 14 september 2014

Skrjabin - pianots häxmästare



Den främste tonsättaren för solopiano efter Chopin, vem skulle det vara om inte Alexander Skrjabin (1872-1915)? Inte bara mängden utan också kvaliteten och originaliteten ställer honom i en klass för sig. De medtävlare han har är i så fall ett par andra ryssar, Rachmaninov och Prokofiev.

Det fina med Skrjabin är att han är så fullödig i både stort och smått, både som ung och i mogen ålder (han blev ju inte gammal, dog redan vid 44 års ålder, och i likhet med Alban Berg av blodförgiftning). Såväl de stora sonaterna och "poemen" som de många små styckena innehåller musik som man aldrig tröttnar på. Men märk väl att även många av de korta styckena, ofta bara en eller ett par minuter långa och spelbara för en medioker hemmapianist som jag själv, bjuder på utmaningar vad gäller nyanseringar och uttrycksmöjligheter. Skrjabin kunde skriva både maximalt komplicerat och speltekniskt sett ganska enkelt, men aldrig någonsin trivialt.

Nu kan man invända att originell blir han först vid mogen ålder; som ung är han närmast en förlängning av den chopinska klangvärlden. Även till beteckningarna anknyter han till föregångaren: preludier, etyder, mazurkor och nocturner. Ett tidigt mästerverk som de 24 preludierna, op. 11, finns på de flesta pianisters spellista. Det var också det första av Skrjabin som jag själv kom i kontakt med. Nothäftet är daterat 1972 och flitigt använt under alla år sedan dess, det vill säga ungefär till hälften. Resten av innehållet kräver en mer idogt övande spelman än jag.



Bland de många skickliga pianister som kommit fram under senare år är Alexander Melnikov en av mina favoriter. I en inspelning från 2006 presenterade han ett Skrjabin-urval helt i min smak. Där finns den väl avvägda blandningen av stort och smått, av det sprött lyriska och det häftigt stormande, det eftertänksamma såväl som det exalterade, kort sagt hela spännvidden i Skrjabins tonkonst. Från op. 11 finns det preludium (nr 4) jag själv oftast återkommer till, och av mazurkorna likaså den jag spelat allra mest (op. 25, nr 3). Och bland senare opus även Feuillet d´album, op. 45, nr 1, som tonar bort i ett ritardando med endast två ensamma och utdragna sluttoner.

Skillnaderna mellan de tidiga och de sena preludierna är avsevärda, men kanske ännu mer påtagliga vad gäller stycken med andra titlar, som samtidigt får alltmer affektladdade spelanvisningar. Harmoniken blir kromatiskt spänningsfylld intill - och över - gränsen för ordinär tonalitet. Polyrytmiken bidrar till de speltekniska svårigheterna; ofta har vänsterhanden en egen rytmik som om den inte hade så mycket med högerhanden och dess ymnigt förekommande trioler att göra. Ett egensinnigt tonspråk föds som är lätt att känna igen, också i sånt man inte hört förut.

Melnikov spelar även Cinque Préludes, op. 74, som är utmärkta exempel på den sene Skrjabin. Musiken växlar mellan extrema stämningslägen, mellan å ena sidan stilla kontemplation, villrådighet och hjärtslitande smärta (I, II och IV) och å den andra eruptioner av stridslystenhet och djurisk vildhet (III och V), allt enligt hans egna spelanvisningar. På samma sätt i den nionde sonaten, den "svarta mässan" (det finns en vit också!), där Skrjabins esoteriska föreställningsvärld och intresse för vidlyftig metafysik öppet vidgås. Men man behöver naturligtvis inte dela Skrjabins utommusikaliska inspirationskällor för att uppskatta musikens intensitet och säregna skönhet.

Lika överspänt är det berömda "Vers la flamme", op. 72, som lär vara produkten av en apokalyptisk vision. Det stycket finns inte på Melnikovs skiva, men däremot i en oslagbar tolkning av Vladimir Horowitz. Vid ett speltillfälle som filmades i hans eget vardagsrum tar han av sig kavajen, sätter sig tillrätta och varnar lyssnarna för hur han kommer att behandla flygeln i det flammande inferno som musiken vill återge. Lyssna själva, och försök att inte bara tappa hakan inför en gammal mans häpnadsväckande ekvilibristik.


fredag 12 september 2014

Idomeneo, kungen av Kreta


Foto: Markus Gårder

Drottningholms anrika slottsteater ger under dessa soliga septemberdagar "Idomeneo, Re di Creta", W A Mozarts första stora opera seria. Jag minns att jag en gång på LP-skivans tid överraskades av hur omtumlande vacker musik som Mozart redan här visar prov på i den genre där hans geni kanske allra bäst kom till uttryck. Inte förrän nu har jag förunnats se och höra denna opera framförd. Den hör inte till de flitigt uppsatta, så desto angelägnare att ta chansen när man till sist får den.

Den gamla grekiska myt som libretton bygger på handlar om offer, människooffer. Den kretensiske kungen (Jonas Degerfelt) är på väg hem från trojanska kriget när hans skepp går i kvav i en storm. Han lyckas rädda sig själv med ett löfte till havsguden om att döda den första person han möter i land. När det visar sig vara hans egen son Idamante (Katija Dragojevic i en byxroll), hejdar han sig och stöter honom förfärad ifrån sig. Kring sonen utspelar sig också ett triangeldrama där hans älskade Ilia (Marianne Hellgren Staykov), en trojansk prinsessa i fångenskap, hatas av rivalen Elettra (Malin Byström). Operan slutar inte grekiskt grymt med fullföljande av offret, utan försonligt i kärlekens tecken. Idamante och Ilia utropas av oraklet som det nya regentparet, med Elettra som det enda tragiska offret. Övergiven och rasande desperat utgjuter hon sig i en magnifik aria som kan erinra om donna Annas hämndaria i Don Giovanni. Malin Byström tar här hem spelet i en blodröd klänning som formligen exploderar och dränker henne i svallvågorna av densamma. Föreställningens utan tvekan mest geniala scen.

Musikaliskt är det genomgående en mycket lyckad föreställning med lysande sångare och Kungliga Hovkapellet med operakören under Lawrence Renes i bästa form. Att akustiken är en smula torr och bänkarna inte utan träsmak förlåter man gärna för den i övrigt så charmanta miljön med dess milda belysning från takkronorna.

Lite svårare har jag att acceptera den rädsla för gammalt operadamm som tvingar så många regissörer (här: Tobias Theorell) och scenografer/kostymörer (här: Magdalena Åberg) att klä upp gamla mytologiska gestalter i kostym och slips av modernt snitt. I synnerhet när det sker på en teaterscen som härrör från Mozarts egen tid. Som om inte den fantastiska musiken skulle kunna blåsa bort allt tänkbart damm från vilka peruker som helst!

Nåväl, det krävs fantasi för att i den här sortens dramma per musica hitta teatraliska lösningar som ger aktörerna uppgifter utöver att bara stå upp och sjunga och eventuellt ta några steg till höger eller vänster. Det gamla teatermaskineriet utnyttjas dock väl och med tanke på att den tre timmar långa föreställningen (med en paus) hela tiden lyckades hålla mig koncentrerad, kan jag inte annat än förklara mig nöjd.

Men som sagt: det räcker långt om sången och musiken återges på ett övertygande sätt. Det är i musiken, den alldeles gudomliga musiken, som den verkliga dramatiken ligger hos Mozart.



PS. För den som vill lyssna till ett par smakprov på Ideomeneo kan jag rekommendera följande:
Kvartetten i tredje akten: Andrò ramingo et solo.
Elettras aria D´ Oreste, d´Aiace

söndag 7 september 2014

Den avslöjande dimman



Natt och dag har visat stora temperaturskillnader under några sköna septemberdagar. En följd av sådan väderlek är dimmiga morgnar och en förstärkt känsla av höst. Dimstråk begränsar utblicken över åkrar och nyplöjda fält men förskönar också landskapet, inte minst i kombination med höstliga färger.

Man påminns om att dimmor hör till den sorgset romantiska berättelsen, inte sällan med tillsatser av råkall kuslighet. Något döljer sig i dimman som endast suddigt låter sig anas eller fantiseras. Någon vill helst dra ihop rocken och huka under uppfälld krage.

Häromdagen såg jag att det också kan fungera tvärtom: dimman som framkallningsvätska. Något som annars inte är lika synligt framträdde tydligare än någonsin. Visst kan man ibland se daggdroppar glittra i spindelväven när solen belyser den, men oftast är den osynlig. Att plötsligt få den i ansiktet är obehagligt, och som svampplockare vet jag att plöja mig fram med ena armen i den till synes tomma luften när jag passerar trädgrenar och buskage som står tätt tillsammans.

Men titta på bilden ovan! Dimmans oräkneliga mängder små vattendroppar har stannat i spindelväven och bildar små moln tätt över marken. Så många är  alltså vävarna, och det bara på markplanet i dikesrenen.

För en gångs skull är dimman det som avslöjar hur det egentligen ser ut. Dock inget för spindelfobiker, kan tänka. De lär väl bli de som hukar under kragen eller tittar bort.



Foto: EJ (Klickbara bilder)

torsdag 4 september 2014

Ett gammalt fotoalbum



På Uppsala auktionskammare för några år sedan ropade jag in ett gammalt fotoalbum från 1900-talets början. Ingen annan verkade intresserad av att bjuda så jag fick det mycket billigt.

Det var när utroparen nämnde att det innehöll bilder från Venedig som jag höjde min spade. Jag har ända sedan min första resa till denna den märkligaste av städer för så där en trettiofem år sedan oregelbundet men stadigt återvänt. Jag känner mig därför rätt hemmastadd i dess labyrintiska gränder och kanaler, särskilt dem i Dorsoduro och Castello, och på senare tid även Cannaregio.

Turistströmmarna i San Marco kan man ju lätt undvika när man redan sett det som givetvis även där måste ses. Den som vill slippa trängseln och tingeltanglet men gillar lagunkontakten på eftermiddagspromenaden väljer hellre lugna Zattere än den i och för sig klassiskt vackra Riva degli Schiavoni.

När jag i förra veckan bokade årets höstresa blev det återigen Venedig. Och jag tog fram det där gamla albumet som innehåller de fotografiska dokumenten från en okänd resenärs resa ner genom Europa till Venedig och tillbaka. Inga anteckningar finns, varken om orterna eller motiven. På pärmen står endast: 6/10-24/10 1906. Alltså ganska precis för hundraåtta år sedan. Kanske är det en ung och bättre bemedlad persons bildningsresa det är fråga om? Att det är en ensamresenär sluter jag mig till av att det saknas bilder på resenären/resenärerna själva.

Jag känner igen några av städerna på vägen mot själva resmålet: Berlin och Brandenburger Tor, Lucerne, domen i Milano, och på hemvägen Semperoperan i Dresden. Men det finns också flera andra vackra vyer från förmodligen tyska städer som jag ännu inte kunnat identifiera.

I arkitektoniskt intressanta stadsmiljöer med stiliga gator och torg skymtar även en del mänskligt liv - torghandel så som den alltid sett ut, promenerande människor som trots milt höstväder uppenbarligen aldrig visar sig utomhus utan hatt (gärna kubb för herrarna, yvigt bredbrättade schabrak för damerna), kvinnorna i fotsida klänningar, herrarna mörkt kostymerade, och jämte spårvagn endast hästdroskor som transportmedel i innerstan (men gondoler i Venedig, förstås).



När man tittar närmare på några av ovanstående Venedigbilder ser man att ett väsentligt inslag i den stadssilhuett som möter resenären från lagunsidan saknas. Om albumet varit odaterat hade man på grund av denna avsaknad ändå grovt kunnat tidsbestämma dessa foton.

Markusplatsens ståtliga kampanil kollapsade utan förvarning den 14 juli 1902. Guideboken säger att det enda som skadades i övrigt var loggettan vid tornets fot samt tillsyningsmannens katt. Tio år senare var det återuppbyggt - dov´era e com´era (där den var och som den var). Kampanilen så som vi är vana att se den har med detta tioåriga avbrott funnits sedan början av 1500-talet, och det var här som Galileo 1609 demonstrerade sitt teleskop för dogen Leonardo Donà. Det är fascinerande att tänka sig att de båda illustra herrarna fick klättra på ramper för att nå tornrummet med den bedårande utsikt som man numera kan tillägna sig efter en avgiftsbelagd hisstur.

I mitt förvärvade album finns inget foto av den påbörjade återuppbyggnaden av kampanilen. Kanske ville man inte riktigt kännas vid detta plötsliga och skrämmande öde för ett av Venedigs särmärken. I våra dagar är det larmen om det sakta sjunkande Venedig och det aldrig nog fyllda behovet av fondmedel för restaurationer som är legio. Men sedan 1902 dessbättre inga rapporter om dramatiskt sönderfall.


Foto: EJ (delvis foto av okänt foto)