Den främste tonsättaren för solopiano efter Chopin, vem skulle det vara om inte Alexander Skrjabin (1872-1915)? Inte bara mängden utan också kvaliteten och originaliteten ställer honom i en klass för sig. De medtävlare han har är i så fall ett par andra ryssar, Rachmaninov och Prokofiev.
Det fina med Skrjabin är att han är så fullödig i både stort och smått, både som ung och i mogen ålder (han blev ju inte gammal, dog redan vid 44 års ålder, och i likhet med Alban Berg av blodförgiftning). Såväl de stora sonaterna och "poemen" som de många små styckena innehåller musik som man aldrig tröttnar på. Men märk väl att även många av de korta styckena, ofta bara en eller ett par minuter långa och spelbara för en medioker hemmapianist som jag själv, bjuder på utmaningar vad gäller nyanseringar och uttrycksmöjligheter. Skrjabin kunde skriva både maximalt komplicerat och speltekniskt sett ganska enkelt, men aldrig någonsin trivialt.
Nu kan man invända att originell blir han först vid mogen ålder; som ung är han närmast en förlängning av den chopinska klangvärlden. Även till beteckningarna anknyter han till föregångaren: preludier, etyder, mazurkor och nocturner. Ett tidigt mästerverk som de 24 preludierna, op. 11, finns på de flesta pianisters spellista. Det var också det första av Skrjabin som jag själv kom i kontakt med. Nothäftet är daterat 1972 och flitigt använt under alla år sedan dess, det vill säga ungefär till hälften. Resten av innehållet kräver en mer idogt övande spelman än jag.
Bland de många skickliga pianister som kommit fram under senare år är Alexander Melnikov en av mina favoriter. I en inspelning från 2006 presenterade han ett Skrjabin-urval helt i min smak. Där finns den väl avvägda blandningen av stort och smått, av det sprött lyriska och det häftigt stormande, det eftertänksamma såväl som det exalterade, kort sagt hela spännvidden i Skrjabins tonkonst. Från op. 11 finns det preludium (nr 4) jag själv oftast återkommer till, och av mazurkorna likaså den jag spelat allra mest (op. 25, nr 3). Och bland senare opus även Feuillet d´album, op. 45, nr 1, som tonar bort i ett ritardando med endast två ensamma och utdragna sluttoner.
Skillnaderna mellan de tidiga och de sena preludierna är avsevärda, men kanske ännu mer påtagliga vad gäller stycken med andra titlar, som samtidigt får alltmer affektladdade spelanvisningar. Harmoniken blir kromatiskt spänningsfylld intill - och över - gränsen för ordinär tonalitet. Polyrytmiken bidrar till de speltekniska svårigheterna; ofta har vänsterhanden en egen rytmik som om den inte hade så mycket med högerhanden och dess ymnigt förekommande trioler att göra. Ett egensinnigt tonspråk föds som är lätt att känna igen, också i sånt man inte hört förut.
Melnikov spelar även Cinque Préludes, op. 74, som är utmärkta exempel på den sene Skrjabin. Musiken växlar mellan extrema stämningslägen, mellan å ena sidan stilla kontemplation, villrådighet och hjärtslitande smärta (I, II och IV) och å den andra eruptioner av stridslystenhet och djurisk vildhet (III och V), allt enligt hans egna spelanvisningar. På samma sätt i den nionde sonaten, den "svarta mässan" (det finns en vit också!), där Skrjabins esoteriska föreställningsvärld och intresse för vidlyftig metafysik öppet vidgås. Men man behöver naturligtvis inte dela Skrjabins utommusikaliska inspirationskällor för att uppskatta musikens intensitet och säregna skönhet.
Lika överspänt är det berömda "Vers la flamme", op. 72, som lär vara produkten av en apokalyptisk vision. Det stycket finns inte på Melnikovs skiva, men däremot i en oslagbar tolkning av Vladimir Horowitz. Vid ett speltillfälle som filmades i hans eget vardagsrum tar han av sig kavajen, sätter sig tillrätta och varnar lyssnarna för hur han kommer att behandla flygeln i det flammande inferno som musiken vill återge. Lyssna själva, och försök att inte bara tappa hakan inför en gammal mans häpnadsväckande ekvilibristik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar