Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 27 december 2009

Julmusiken


Jul-, nyårs- och trettonhelgerna är helger fyllda av julmusik. För den som inte redan blivit tröttkörd på julhandelns oftast utslätade och blankslitna popversioner har kyrkorna ett stort utbud av både traditionell och ny musik för den som orkar upp ur soffan för en kortare eller längre slädfärd, förlåt promenad, i mörker och snömodd.

Och så finns ju skivinspelningarna. För min egen del har jag en favorit sedan 1994 då den förträffliga engelska kören Ex Cathedra under Jeffrey Skidmore spelade in en samling julsånger från olika länder, en del kända och andra åtminstone för en svensk mindre kända eller rent av okända. Skivan håller för lyssning år efter år, inte minst för att den inte bara plöjer i redan uppkörda fåror.
Här finns visserligen också Stilla natt, men i en version som överglänser allt jag tidigare hört av denna den mest sjungna av alla julpsalmer. Den sjungs här just så enkelt som den ska sjungas, till enbart gitarrackompanjemang. Tyvärr lär denna skiva vara svår att uppbringa annat än på andrahandsmarknaden. Men den är väl värd att efterspana.

tisdag 22 december 2009

Led Mozart av Tourettes syndrom?


Jag lyssnade häromdagen på Musikmagasinet i radions P2. Där avhandlades ämnet musikalisk genialitet ur neuropsykiatrisk synvinkel. Att några av det förra seklets största pianister led av psykiska störningar av allvarlig art är belagt. Depressioner tyngde tidvis Rachmaninov, Horowitz och Richter så starkt att det medförde betydande hinder i deras skapande och yrkesutövning. Fler exempel kunde nämnas, t ex den engelske pianisten John Ogden som gick in i det psykotiska mörkret utan att någonsin återvända. Eller den mycket excentriske Glenn Gould, som övergav konsertestraderna för inspelningsstudior. Att detta skulle säga så mycket mer än att även briljanta musiker och kompositörer kan drabbas av psykiska störningar återstår att bevisa. Med tanke på de exceptionella livsbetingelser och krav som sådana begåvningar lever under är det väl snarast märkvärdigt att så många under så lång tid håller ihop psykiskt.

Av och till framträder experter som älskar att retrospektivt ställa modediagnoser på berömda historiska personer. Bland tonsättarna har Mozart, Bruckner, Bartok och flera andra förekommit i diskussionen. Nu också i Musikmagasinet (här). Och jag menar att en tydlig varningsflagg är befogad.

Christopher Gillberg, professor i neuropsykiatri och expert på s.k. autismspektrumstörningar, har sedan många år framträtt med anspråk på att kunna knyta stora män till dessa nutida diagnoser. Varför denna ambition, kan man undra. Ja, det främsta skälet är förmodligen att väcka uppmärksamhet och göra diagnoserna kända, ibland kanske också i syfte att påvisa att svåra psykiska störningar inte utesluter genialitet. Frestelsen att i sammanhanget anknyta till populära föreställningar om sambandet mellan genialitet och galenskap kan vara svår att motstå. Gillberg är för övrigt känd som den som under 80- och 90-tal löste autismen gåta ungefär vart femte år. Med andra ord tillhör han den typ av forskare som inte räds att i massmedia dra stora och snabba växlar på begränsade forskningsresultat.

Om Mozarts privatliv vet vi förvisso en del, inte minst genom de frispråkiga brev som han skrev och som också innehåller en del oväntade obsceniteter. Detta är ju välkänt och har bland annat förklarats med att 1700-talets människor inte ägde den prydhet som sedan kom att känneteckna de viktorianskt präglade salongernas konventioner och uttryckssätt. Det kan ju tänkas att Mozart var mer hemfallen åt det som numera kallas för "koprolali" än de flesta i hans omgivning, men om detta kan vi inte annat än spekulera. Att han därför skulle ha lidit av Tourettes syndrom, en störning som bland annat kan ta sig uttryck i ett tvångsmässigt upprepande av "fula" ord, är givetvis omöjligt att fastslå och till sist måste även Gillberg lämna en liten brasklapp. Det lilla som man med den diagnostiska fjärrsynen kan konstatera verkar ju gudbevars inte ha varit någonting som plågade honom själv eller som hindrade honom i hans gärning. Så blir det då till sist bara "en skugga" av Tourettes syndrom som han antas ha lidit av!

Lyckligtvis medverkade även hjärnforskaren och pianisten Fredrik Ullén i programmet. Det han sade i ämnet borde ha räckt; nämligen att retrospektiv diagnostik inte är tillförlitlig, i synnerhet inte när det handlar om diagnoser som är nog så svåra att ställa i närvaro av patienten själv. Att geniala konstnärer i många fall är excentriska och självupptagna personer ville Ullén snarast skriva på det konto som handlar om deras besatthet av sin talang och sin konstnärliga uppgift. Att sedan en del också lider av störningar förklarar sällan någonting av deras genialitet, mer än möjligen att somliga av dem är beredda att korsa gränser för det som andra har för vana att respektera.

Bartok led av autism på högfungerande nivå, hävdade Gillberg, och då med större säkerhet än om Mozarts tillstånd. Att Bartok var en hypersensitiv person, särskilt vad gäller ljuden omkring honom, är omvittnat. Likaså att han kände sig alienerad efter att ha tvingats fly nazismen och bosätta sig i USA. Det är dock inte detta som Gillberg anför, utan i första hand en episod som gäller den samling folkvisemanusskript som han först förlorade och sedan återfick i samband med ankomsten till USA. Han skulle ha reagerat egendomligt autistiskt inför detta faktum. Enligt vissa uppgifter (i den skönlitterära biografi som har titeln "Geniets nakna ansikte") kunde han nämligen inte glädja sig när samlingen till sist kom till rätta!

Varför alls bry sig om experter som inte förmår lägga ett dyft till förståelsen av personen eller verket? Med DSM eller något annat klassifikationssystem för psykiska störningar kommer ingen att vara ens i närheten av att lösa gåtan Mozart eller gåtan Bartok. De neuropsykiatriska gåtor som kräver svar av Gillberg och andra forskare bör lösas utan döda mästares inblandning. De kan nämligen inte inställa sig för utredning och bedömning.

Bilden: Mozarts kranium ( enligt vad somliga hävdar).

onsdag 16 december 2009

Poesins berättigande


Med det senaste numret av Lyrikvännen - den tidskrift som jag allra längst hållit fast vid som prenumerant - följde ett litet häfte med dikter av en för mig hittills okänd poet från Argentina: Alejandra Pizarnik (i urval, översättning och med efterord av Magnus William-Olsson). Hon var av rysk-judisk härkomst och levde 1936-1972. Dikterna vittnar om utsatta tillstånd och ett dödsmedvetande som till sist tydligen tog överhanden i poetens eget liv. Det betyder dock inte att de saknar allmängiltighet, inte alls. Jag fastnade särskilt för en av många tvåradingar, en förtätad formulering som bättre än de flesta vittnar om vad poesin är till för och kan åstadkomma när den är som bäst:

Förklara med ord av denna världen
att ett skepp lämnade mig med mig själv ombord

Innebörden av detta kan begrundas men inte omformuleras - kan förmodligen inte sägas bättre än så här.

fredag 11 december 2009

Journalisten och mannen i Malmberget


Jag har tidigare i denna elektroniska spalt yppat min motvilja mot "kvällspressen" och dess bitvis förfärande låga standard. Om det inte vore för enstaka lysande skribenter (och jag tänker nu inte på de s.k. krönikörerna) skulle jag inte titta åt Expressen och Aftonbladet. Men på bussen hem från jobbet kan Expressens kultursida faktiskt vara en precis lagom läsning för omställning av tankarna på något annat än det man upptagits av under dagen.

För att visa på de positiva undantagen vill jag nämna Johannes Forssberg, en av skribenterna på Expressens ledarsida som där tillsammans med kollegan Ann-Charlotte Martéus, tillhör dem som med stilistisk skärpa tar itu med angelägna ämnen fjärran från det som den fjantiga hovreportern och övriga skvallermurvlar sysslar med.

I ett minireportage 10/12 ger Forssberg (läs här) glimtar från gruvan i Malmberget med anledning av att det är fyrtio år sedan den stora strejken i malmfälten. Han lyssnar intresserat och får någonting sagt om en sorts anda eller klimat som präglat dessa gruvorter sedan gammalt, och som trots moderniseringarna består nu när samhället bokstavligen är undergrävt och gradvis måste flyttas. Jag ska tillstå att min erkänsla också har med det aktuella ämnet att göra, att Malmberget under några viktiga uppväxtår var min hemort och att jag därför läste med ett speciellt engagemang. Och jag fastnade för känslan som en av Forssbergs sagesmän uttrycker: Allt försvinner".

Jag hade vid tiden för strejken redan lämnat Malmberget och jag har sedan dess gjort ytterst få återbesök, senast för ganska precis tio år sedan. Jag konfronterades då med "gropen", det stora dagbrottet som begravt alla hus och platser där jag som barn och tonåring bott, lekt och studerat. Allt var borta: Centralskolan, badhuset, Folkets hus, biografen Roxy, Filadelfia, Kaptenshörnan, läroverket, affärerna längs Kaptensvägen, med mera, med mera. Och Allhelgonakyrkan hade man flyttat till en helt annan plats. I stället den breda och djupa gropen där rasrisken vid kanterna inte var obetydlig.

Jag har även tidigare ibland funderat på detta. Mina rötter är i och för sig vittförgrenade vad gäller geografiska platser, men faktum är att ett stort och betydelsefullt kapitel i min levnad är fysiskt bortraderat av just de skäl som får mannen i Malmberget att nyktert konstatera: "Allt försvinner".

tisdag 8 december 2009

Camus på nytt


I övre tonåren var jag starkt tilltalad av existentialismen och jag läste allt av Albert Camus. Jag läste även den då ännu mer aktuelle Jean Paul Sartre, men som romanförfattare lyckades han aldrig fånga mig på samma sätt. Inte heller senare. Camus däremot tillhör de få författare som jag återvänt till.

Jag vill minnas att jag tyckte allra mest om "Pesten", och jag har ett alldeles klart minne av att jag läste novellerna i "Landsflykten och riket" i lumpen i Boden när jag satt eldvakt i tältet om nätterna.

När jag nu läst om "Främlingen", som i år utkommit i en ny och spännande översättning av Jan Stolpe, återförs jag snabbt till innehållet men överraskas ändå av hur enormt förtätad denna skildring av den i tillvaron utkastade Mersault är. Han är en ung man utan egenskaper, skulle man kanske kunna säga, om man nu inte som grundläggande karaktärsdrag räknar med den indifferens och distanserade livshållning som han uppvisar. Mersault gör sig skyldig till ett meningslöst mord som han blir åtalad och snart nog dömd till döden för. Vi får höra hans egen berättelse återgiven under giljotinen, så att säga. Det som han ställs till svars för är dock inte bara mordet utan hela hans "monstruösa" själlöshet som framför allt tagit sig uttryck i bristen på omsorg om modern och frånvaron av sorg vid hennes bortgång.

Den sinnliga närvaron i denna prosa är mycket stark och de lyriska avsnitten förstärks av en i övrigt mycket kärv och saklig stil. Jag tror att en stor del av förklaringen till effektfullheten ligger i att stil och innehåll så väl hänger samman. Livet ter sig ofrånkomligen absurt om man som sinnlig och reflekterande varelse betraktar det sub specie aeternitatis och samtidigt saknar en övertygelse om en gudagiven mening och ser sig själv som offer för slumpens lekar.

Mersault återger vad som hänt, men anklagelserna mot honom om att sakna själ och hjärta orkar han inte ens bemöta. Han bekräftar dock på sitt sätt åklagarens uppfattning om honom som en amoralisk person som är "upptagen av dagen och morgondagen" och som saknar förmåga till ånger. När han ombeds att ange sitt motiv till mordet anger han bara att han egentligen inte hade någon avsikt att döda, att det var på grund av solen. Och läsaren erinrar sig situationen med den brinnande och bländande solen där på stranden i mötet med den hotfulle araben när skotten brann av.

Första halvan av boken ägnas moderns begravning, mordet på stranden och Mersaults liv med älskarinnan Marie och några få vänner eller grannar. Skildringen av begravningståget i det mördande heta och karga landskapet är en tidig höjdpunkt i boken, och jag minns att jag som ung inte tyckte att andra delen - från fängelset och rättegången - riktigt levde upp till den första. Nu i den nya översättningen läste jag dock andra delen med lika stort intresse, inte minst om fängelseprästens fåfänga försök att omvända Mersault och få honom på andra tankar.

Denna populära klassiker är rikare än den vid en första genomläsning kanske kan ge intryck av. Jag antar att drivkraften för Camus var frågorna om skuld och ansvar i en värld där guds frånvaro och värdenas omvärdering och relativitet blivit ett faktum. Och jag erinrar mig ett frekvent begrepp i kulturdebatten när jag som tonåring regelbundet började läsa kultursidorna, nämligen alienation.

måndag 7 december 2009

Islamismen nyanserad

Evin Rubar heter en dokumentärfilmande reporter som har en sällsynt förmåga att via tevemediet avslöja mindre tilltalande sidor av ideologier och verksamheter som utåt gärna framställer sig som offer och kämpande idealister, som missförstådda eller orättvist ifrågasatta. För några år sedan avslöjade hon manshat inom kvinnojourrörelsen och igår fick vi i SVT2 ta del av en dokumentär som genom intervjuer med både ledare, avhoppare och en antropologisk forskare nyanserade bilden av vad islam kan vara och vad ledningen för de ledande muslimska organisationerna i Sverige egentligen står för.

Kontentan var att islamism är en företeelse inom islam som inte bara innefattar de militanta och våldsbenägna muslimer som begreppet vanligtvis förknippas med. Tvärtom täcker begreppet alla dem som anammat en rättrogen, dvs fundamentalistisk, islam som inte bara gäller den andliga sfären utan en hel livsstil, med tydliga konsekvenser för anpassningen till ett liberalt och sekulariserat samhälles lagstiftning och umgängesseder. Denna grupp utgör inte något direkt hot mot icke-muslimer utan vänder sig i första hand till invandrande minoriteter i västerländska samhällen för att försöka värva dem för sin islamistiska livsstil. Det är bara en förhållandevis mycket liten del av dessa som med revolutionärt våld vill åstadkomma samhällsförändringar med sikte på sharia-lagar och en stat där politik och religion ingått förening. Men, och det är det som är poängen, alla islamister delar synen på ett sådant samhälle som ett ideal. Vilket otvivelaktigt måste få konsekvenser för integrationssträvanden.

Detta rör sig alltså helt enkelt om det vi också i den kristna delen av världen känner som sekterism, dvs. rörelser som kännetecknas av bokstavstro, totalitära anspråk, en svartvit världsbild, viss isolering mot omvärlden och egna "lagar" som strikt reglerar vardagsliv och umgänge. I ett samhälle som är främmande för det ideal man själv eftersträvar sluter man sig inom sin egen krets och skapar i största möjliga mån sina egna institutioner, samtidigt som man missionerar för att väcka andra för den enda sanningen.

Det som programmet visade var att denna islamism visserligen är ett öppet erkänt ideal för ledarna i de muslimska organisationerna men att det ingalunda betyder att dessa ideal omfattas av den stora majoriteten av vårt lands muslimer. Även om missionsverksamhet pågår så är säkert den överväldigande majoriteten av individer av muslimsk bakgrund sådana som vill inlemmas i vårt sekulariserade samhälle och liksom alla andra ta del av de fri- och rättigheter som de i många fall berövats i sina hemländer. Somliga av dem har lämnat sin tro, andra är troende men på samma sätt som de flesta troende svenskar är troende. Det senare är ett antagande, och här måste jag erkänna min bristande kunskap om ett problem som programmet inte riktigt redde ut.

Muhammed, en avfälling från islamismen, skulle väl vara en representant för dessa troende utan anknytning till politisk islam, men hur representativ är han? Programmet antydde att han är mer representativ för muslimerna i Sverige än de islamistiska ledare som felaktigt uppträder som företrädare för samtliga muslimer. Men var finns de imamer och andra företrädare för islam som inte anser sig sitta inne med den enda sanna tolkningen av islam och som tar avstånd från en fundamentalistisk och politiserande tolkning av Koranen för såväl individen som kollektivet?

Att vissa centrala moskéer som den i Stockholm behärskas av islamister är givetvis ett bekymmer ur representativitets-synpunkt, men främst för att det drabbar de muslimer som utsätts för dessa fundamentalistiska krav. Naturligtvis är det också ett memento för det officiella Sverige med tanke på vilka man ger halvofficiell sanktion genom sina kontakter. I ett pluralistiskt samhälle måste vi kunna tillåta även sekterism, förutsatt att den inte leder till lagbrott. Sekterism bör bekämpas med intellektuella och gemenskapsfrämjande medel.

Jag tror att detta program, tvärtemot vad kanske många kommer att hävda, kan bidra till att minska den så ofta påtalade islamofobin i vårt land. Sverigedemokraterna har inget att vinna på den nyansering av bilden av de svenska muslimerna som Evin Rubar så skickligt förmedlade i detta program.

söndag 6 december 2009

Asrael - dödsängeln



I Berwaldhallen lördags dirigerade Daniel Harding radiosymfonikerna i tjecken Josef Suks (1874-1935) väldiga andra symfoni - Asrael. Den tillhör fortfarande de mindre kända symfonierna men har på senare tid blivit alltmer uppmärksammad både i konserthusen och genom flera skivinspelningar. Framför allt fick symfonin ett nytt stort genombrott genom en lysande inspelning på Virgin Classics i början av 90-talet med Libor Pesek och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, tyvärr dock numera svår att få tag i. Det var då jag själv upptäckte vilket storartat och gripande verk detta är.

I judisk-kristen mytologi är ärkeängeln Asrael en gränsvarelse som avgör vem som ska få leva och vem som ska dö. Uppenbarligen finns det dock ingen entydig uppfattning om ont och gott i denna gestalt. I islam är det den gestalt som tar hand om själen när kroppen dör. Om Suk gav symfonin denna titel som reverens för eller protest mot denna ängel är väl inte alldeles klart, men nog finns här tillräckligt av vredesutbrott som i första hand talar för det senare alternativet.

Men naturligtvis är också det elegiska inslaget stort. Verket liknar mest en symfonisk dikt - ibland påminnande om Sibelius, ibland om Mahler - och det komponerades 1906 i samband med de dödsfall som Suk själv just hade upplevt i sin närhet. Dvorak, hans svärfar hade dött, och inte lång tid därefter dog även Dvoraks dotter, Suks unga hustru. De två sista satserna i detta femsatsiga, timslånga verk är tillägnade henne och pendlar mellan upproriskhet och - mestadels - sorgset vemod. Vemod inte minst i form av de oerhört vackra soloinsatserna från förstaviolinisten, som säkert vill porträttera den älskade, av ängeln bortförda, Otilie.

Nog fick man känslan av att Harding drev radiosymfonikerna till att prestera sitt yttersta i denna med all säkerhet svårspelade musik. Det hela blev till ett existentiellt drama i klass med det som Mahler står som främste representant för i 1900-talets symfoniska musik. Med andra ord någonting mycket hörvärt som gjorde mig ännu mera betagen av detta verk än vad jag redan var.

tisdag 1 december 2009

Winterreise


"Kom till Schober idag så ska jag sjunga några hemska sånger som får er att rysa".
Enligt vännerna hade Schubert sett osedvanligt dyster och sjuklig ut efter att under en tid varit upptagen med intensivt komponerande. Men nu ville han att de skulle lyssna till hans nya verk, den sångcykel som eftervärlden känner som den allra främsta i musikhistorien, nämligen Winterreise.

Det var mot slutet av Schuberts korta liv. Han hade i en almanacka kommit över Wilhelm Müllers diktsvit om den ensamme vandraren som i köld och själsligt mörker går mot sin undergång. I dessa dikter fann han utlopp för sin egen sorg och förtvivlan, och han gjorde det på ett sätt som den dagen förstummade vännerna. Det berättas att han sjöng och spelade hela cykeln under rörelse. De hade velat höra någonting som mera gick i stil med schubertiadernas lustfyllda salongsmusik, men nu fick de denna förstämningsskapande berättelse i ord och toner. Herrn Schober själv tyckte spontant bara om en av sångerna, Der Lindenbaum, som skildrar trädets trösterikt brusande lövverk under sommardagar då drömmar ännu fanns. Varför i så fall inte Frühlingstraum, kan man undra. Den sången utgör verkligen en ljusglimt, om än vemodig, i sin dröm om vårens blomning och den en gång älskades famn.

Die Augen schliess´ ich wieder
Noch schlägt das Herz so warm.

Wann grünt ihr Blätter am Fenster?
Wann halt´ ich mein Liebchen am Arm?

Det finns tillfällen i historien som man skulle vilja kunna förflyttas till. För min del skulle jag gärna ta tidmaskinen till denna afton i Schuberts närhet. Skulle jag då ha kunnat ta emot alla dessa sorgfyllda dödsaningar från en visserligen ung, men i anden redan mycket gammal herre som råkat få en gudagnista att förvalta på en alldeles för kort tid? Eller skulle jag ha förenat mig med sällskapets undran och oro över en blek och sjuklig vän som kanske tömt alltför mycket av sina resurser i denna komposition? "Ni kommer att kunna lära er att tycka om dem", sade Schubert, förvissad om värdet av sin insats.


Vi får följa denne vandrare genom det bistra vinterlandskapet. Själv åtföljs han bara av kråkor och hundskall, plågas av smärtsamma minnen och jagas av stormar och irrbloss hän mot det enda "värdshus" som återstår - kyrkogården. Allra sist möter han en olycksbroder i liramannen som barfota i den iskalla snön vevar visor som ingen vill höra.

Hur kan all denna ensamhet, detta vemod, denna kärlekssorg och existentiella förtvivlan framkalla en sådan paradoxal lyftning via den musikaliska förstärkningen av ordens innebörd? Kanske är det lyckan att någon förmår uttrycka något som når utöver fångenskapen i de tankar och känslor som annars skulle vara svåra att uthärda?

Mitt inlägg är föranlett av en ny skiva med detta mästerverk. Jag har haft Mark Padmore (tenor) och Paul Lewis (piano) som sällskap under lediga stunder den senaste tiden och det har varit minst sagt angenämt. Jag har ryst, lyssnat om igen och ryst. Schubert hade givetvis rätt. Det är hemskt, och det är hemskt bra. Recensionerna av denna skiva har varit översvallande och det är begripligt. Här är nu en inspelning som når upp till Dietrich Fischer-Diskaus nivå (han har för övrigt gjort flera inspelningar). Pianospelet är också lysande, måste så vara eftersom det har en mycket stor och närmast jämbördig roll i gestaltningen av detta drama för två. Trots att jag även har en annan gammal favoritinspelning med tenoren Ernst Haefliger (med Jörg Ewald Dähler vid pianot), och trots att verket tydligen ursprungligen är skrivet för tenor, har jag alltid förknippat Winterreise med barytonläget. Det är givetvis Fischer-Dieskaus förtjänst. Vad man föredrar är en smaksak, om man nu nödvändigt måste föredra det ena eller andra.

Bilden överst är, som nog de flesta anar eller känner till, av Caspar David Friedrich, den store nordtyske romantikern som för närvarande finns att beskåda i urval på Nationalmuseum. Bättre illustration till Winterreise än ett verk av denne konstnär är det svårt att tänka sig. Jag kan tänka mig flera, inte minst ett par av de stora verken som jag såg i Berlin i våras. Och jag ska ta mig till Nationalmuseum så snart tillfället ges.

tisdag 17 november 2009

Nalin Pekgul och rädslan för islamofobin

Foto: Stig Almqvist

Idag vill jag hylla en person som jag länge beundrat i smyg. Det är inte varje dag man vaknar och till frukostteet läser DN:s officiösa debattsida med en sådan känsla av bifall som idag (se här).
Nalin Pekgul heter hon och hon är fantastiskt nog en högt uppsatt kvinna i ett parti som annars numera har benägenheten att flirta med slirande och flåsande karriärister av Thomas Bodströms typ. Hur annorlunda med Pekgul, vars mod, integritet och ryggrad man kan lita på i debattens allra som mest korrekta stormvindar.

Det må vara sant att islamlofobin utgör ett växande problem i de västerländska samhällena inklusive vårt eget. Men vi eliminerar inte det problemet, vilket somliga tycks tro, genom tystnad och undfallenhet mot den islamistiska extremism som orättvist drabbar hela kollektivet av invandrare från islamiska kulturkretsar. Tvärtom måste vi, i likhet med Pekgul, ha tilltro till att människor förmår att se skillnaden på de politisk-religiösa fanatikerna och majoriteten av invandrare, vars kulturella sedvänjor må avvika från våra i vissa stycken men som ingalunda önskar sig sharia-lagar och prästvälde utan tvärtom i många fall har flytt från den sortens förtryck.

Det är därför som det är så befriande att höra Nalin Pekgul, själv av kurdiskt ursprung, ryta till mot de tendenser till förtryckande social kontroll som utövas i Rinkeby och på annat håll och som exempelvis riktar sig mot ungdomars behov av träffpunkter för att roa sig. Hos henne finns inga undanflykter i form av försiktighet och taktiska hänsyn till en förment tilltagande islamofobisk opinion. Detta tal, oftast från vänsterhåll, om att invandrare från islamdominerade kulturer utgör "svaga grupper" och därför bör försvaras på ett sätt som inte röjer odemokratiska och förtryckande tendenser, är i bästa fall en felspekulation i strategisk omsorg och i värsta fall en dold sympati för islam som potentiell revolutionär kraft.

Om islamism utgör ett växande problem också i svenska invandrargrupper så bör det upp på bordet och motverkas med opinionsbildning och motåtgärder. Inte bara för den infödde svenskens skull, utan för alla svenskars skull. Det handlar framför allt om att de personer med utländskt ursprung som lever mitt ibland oss också ska få del av de fri- och rättigheter som vi tar för givna. Här har givetvis ledarna inom svensk islam en stor och betydelsefull uppgift, så att det inte bara blir de sekulariserade som står upp mot fanatismen. Är t ex den svenske imamen Abd al Haqq Kielan beredd att göra gemensam sak med Nalin Pekgul i kampen mot de konkreta uttrycken för auktoritära tendenser?

Det är inte de "svagaste" som oftast utgör hotet och skapar problemen. Som Nalin Pekgul påpekar är de som hånskrattar åt henne i debatterna personer som vet att hävda sig och ta för sig. Också av statliga medel för att flytta fram sina anti-demokratiska positioner.

måndag 16 november 2009

Musik i novembermörkret

Mitt senaste förvärv på cd-fronten är en utgåva (hela 4 cd) med Beethovens samtliga violinsonater som jag under ett par veckor lyssnat till med odelad förtjusning. "Kreutzersonaten" har visserligen varit en favorit sedan länge, och "Vårsonaten" är jag också hyfsat bekant med, men i övrigt har detta kapitel i kammarmusikens historia hittills varit tämligen outforskat för min del.

De som spelar är Alexander Melnikov (piano) och Isabelle Faust (violin), båda tillhörande den absoluta världseliten både som kammarmusiker och som solister på sina respektive instrument. Jag är redan lycklig ägare till andra inspelningar där de båda, enskilt eller tillsammans med andra, gjort förnämliga insatser med sådana verk som Brahms horntrio, Beethovens violinkonsert och Rachmaninovs Etudes-Tableaux.

Samspelthet är någonting som växer fram ur ömsesidigt tolkningsarbete, en inlevelse i den andres intentioner (både medmusikerns och tonsättarens) via något gemensamt tredje, nämligen den noterade musiken. När den tekniska skickligheten sedan inte lägger minsta hinder i vägen för uttrycksviljan uppstår ett i alla hänseenden lyckat resultat. Det är precis vad som skett här. Och på den fjärde cd:ns baksida får man glimtar av arbetet genom en dvd-upptagning från inspelningsstudion med intervjuer och den tionde sonatens första sats. Där märks också att det är fråga om ett koncentrationskrävande arbete som ibland måste avbrytas för en radikalt annorlunda avkoppling, t ex barnslig lek vid spakarna till ett fotbollsspel eller en radiostyrd leksakshelikopter.

Alltför mycket av Beethovens berömmelse vilar enligt min mening på symfonierna, må vara att de med rätta räknas till det bästa i genren. Jag frågar mig varför jag själv så lätt tappar bort vilken fantastisk kompositör av kammarmusik Beethoven var, och jag tänker då inte bara på de många pianosonater och stråkkvartetter som varje gång man lyssnar till dem slår en med häpnad. Att han är så jävla bra, det hade man liksom inte riktigt fattat!

På de här inspelningarna friläggs alla tänkbara temperament och sinnesstämningar med de ytterst förfinade medel som dessa instrumentalister besitter. Lyssna bara på de pianissimon de är mäktiga! Den nästan aggressiva livslusten byts i de lugna satserna till eftersinnande melankoli, vilsam vaggsång eller meditation. Just den tionde och sista sonaten (op. 96) är ett märkvärdigt stycke musik, inte minst adagiosatsens koralliknande melodi som övergår i någonting sökande och trevande, där den ruvande oron i pianot aldrig riktigt övervinns av den ljusa violinstämman. Även Adagiot i den sjätte sonaten (där liksom oftast med beteckningen molto espressivo) är en annan nybliven favorit och en ren lisa för trötta sinnen. Och den som inte i novembermörkret blir upplyft av Vårsonatens framåtsnubblande scherzo och livfulla avslutande sats kan jag tyvärr inte rekommendera någonting annat heller.

Frågan är om denna underbara musik kan spelas bättre än så här.

måndag 9 november 2009

Om att ta gruvligt miste

Jag skrev om en konsert med berlinfilharmonikerna som sändes i musikkanalen mezzo från Neapels operahus, San Carlo, i förra veckan. Och jag hade en del synpunkter på Beethovens femma som var slutnumret i programmet. Eller som jag trodde det var. Tills konserten gick i repris och jag insåg mitt pinsamma misstag.

Det var inte alls Beethovens femma, det var Schuberts stora C-dur-symfoni som med sin lekande esprit i scherzot och den sista satsen lät som en Beethoven på sitt mest sprudlande humör.

Hur kunde jag missta mig på två av de mest berömda symfonier som finns, varav en inleds med de fyra toner som väl mer än någonting annat är förknippade med klassisk symfonikonst? Ta-ta-ta-taa. Ta-ta-ta-taa.

Så här var det. Jag var med om första halvan av konserten (Verdi och Martucci), men blev avbruten av annat och kom tillbaka till teven först i näst sista satsen och något som jag alltså omedelbart tyckte mig känna igen som Beethovens musik. Snabbt avgjorde jag att det måste vara femman. Att det var Beethoven hördes ju tydligt! Och jag tyckte att det var en underbar tolkning av Riccardo Muti av ett verk som det var ganska länge sedan jag lyssnade på och som nu klingade underbart rytmiskt, med omtagningar, stegringar och kontraster, typisk tysk symfonik fast med en underbar, närmast italiensk touch.

Men det var alltså Schubert, detta geni som dog yngre än Mozart men som ändå hann med så mycket av det som måste räknas till tonkonstens allra yppersta verk. C-dur-symfonin inte minst. Jag får försöka trösta mig med att Beethoven var ett ideal för Schubert och att Beethoven å sin sida hyste stor respekt för Schubert och lär ha yttrat att det i denne man bodde en gudomlig gnista. När jag lyssnar andra gången och givetvis känner igen Schubert-symfonin så märker jag också släktskapen med Beethoven, inte minst i scherzot. Båda var de ju i grunden romantiska lyriker (ett påpekande om Beethoven som jag snott från Carl Nielsen, och som jag tror säger mer om Beethoven än det wienklassicistiska).

Det här påminner mig om en annan episod av vad man kanske kunde kalla tillkämpat misstag när jag var i Budapest för några år sedan. Jag kan ingen ungerska men förstod ändå av en affisch att en Mahler-symfoni skulle spelas och löste därför en biljett till konserten. Musiken var spännande och stundtals dramatisk med starka kontraster och olika turer mellan full symfoni och instrumentgrupper med kammarmusikaliska inslag. Ungefär så som Mahlers symfonier är uppbyggda. Problemet var bara det att det inte lät som Mahler. Jo, kanske ändå? Första symfonin, möjligen? Frenetiskt försökte jag lyssna fram Mahler ur det jag hörde, men lyckades endast glimtvis. Och ju längre musiken varade desto omöjligare blev det. Efteråt fick jag fatt i ett program och såg då att det som spelats var Trollkarlens lärling av Paul Dukas, ett verk som jag aldrig hört tidigare.

Visst kan sådant här kännas pinsamt. Men man kan faktiskt lära sig en del av misstag också, även i musikens värld. Till exempel om Schuberts släktskap med Beethoven, eller tvärtom.

söndag 8 november 2009

Tjugo år sedan murens fall

Det skrivs i dessa dagar mycket om Berlinmurens fall för tjugo år sedan och jag läser gärna och minns. Jag kan enkelt säga att ingen enskild världspolitisk händelse av positivt slag har berört mig mer än den. Och inte blev den mindre laddad för att den inträffade så överraskande.

Jag minns ju mycket väl när muren byggdes en gång. Redan som mycket ung präglades jag av denna mur som det starkaste uttrycket för det så kallade kalla kriget, men framför allt som symbol för det omänskliga system som inte tvekade att stänga in sina invånare bakom en bevakad och taggtrådsförsedd mur. Man hade till på köpet mage att med kommunistiskt nyspråk kalla den en "anti-fascistisk skyddsvall", samtidigt som man sköt för att döda dem som försökte fly över den.

När denna kommunistiska fängelsevall väl brast, brast också hela det europeiska kommunistiska imperiet. Det var visserligen bara symboliskt som muren föll med ett jublande brak; i realiteten skedde det väl snarare med sönderknackningar och rivningar bit för bit. Men när väl spärrarna öppnades och passagen var fri så var dess roll och funktion med ens utplånad. En epok i europeisk historia var till ända.

Jag reste en del i det så kallade östblocket under 70- och 80-tal. Bland de starkaste minnena jag har från den tiden är av de östtyska studenter som jag mötte i Budapest. Dit var det möjligt för dem att resa, och där inhandlade de i DDR förbjuden litteratur och rekognocerade platser vid den ungersk-österrikiska gränsen där det enligt ryktet skulle finnas diken möjliga att forcera med mindre risker än i DDR. Jag har undrat över hur det gick för dem, om de trots allt blev kvar i Halle, Leipzig och Berlin och i så fall hur deras tillvaro gestaltade sig när varken murar eller diken längre lade hinder för deras drömmars förverkligande.

Bilderna här tog jag i Berlin i maj, och de visar en del av offren för dem som mördades i flykten där muren en gång fanns. Den siste av de dödade på bilden ovan.


onsdag 28 oktober 2009

Roms pinjer


"Roms pinjer" är som bekant ett av tre romerska fenomen som den italienske tonsättaren Ottorino Resphigi tog fasta på när han ville ge Rom sin hyllning i form av tre symfoniska dikter. De övriga var fontänerna och festerna.

En stadsmiljö får karaktär också av sina träd. Och visst är pinjen ett mycket frekvent inslag i den romerska trädfloran, och naturligtvis hör den till de vackraste träd man kan se. Dessutom får vi av dem de milda och välsmakande pinjenötterna att krydda några av våra bästa rätter på matbordet. Det hindrar ju inte att platanerna kring Tibern och parkernas inslag av cypresser och till och med en och annan ceder inte bör glömmas bort.
...kBilderna uppifrån och ner: Från Villa Borghese-parken - Konstantinbågen och Colloseum - Från Castel Sant´Angelos tak - Porta Pinciana

tisdag 27 oktober 2009

Beethovens femma


Den oumbärliga franska musikkanalen mezzo visade ikväll en konsert med Berlinfilharmonikerna från deras europaturné tidigare i år. Riccardo Muti dirigerade och inspelningen var från den vackra Teatro di San Carlo i Neapel. På programmet stod Verdi (ouvertyren till Ödets makt), Martucci och Beethoven.

Inte minst i Beethovens femma visade orkestern sin suveräna skicklighet i ett lika lekande lätt som exakt samspel. Muti, med sin alltid lite högdragna apparition, verkade för dagen ovanligt lössläppt och tillbakalutad. Bland dessa supermusiker kunde han ibland nöja sig med att med diverse inlevelsefulla grimaser, nigningar och svepande armrörelser illustrera musikens flöden och vänta in de tempoväxlingar som krävde mera energiska insatser från hans sida. Man fick känslan av att musiken spelade sig själv via musikanter som leende kastade blickar till varandra och lät sig förenas i en musik så långt ifrån den konventionsbundna föreställningen om den heroiske och ödesmättade Beethoven man kan komma.

Detta är ingen "ödessymfoni" (det är inte heller Beethovens beteckning); det är en glädjefylld musikfest som hela tiden bjuder på spännande dynamiska kontraster med allt från spröd lyrik till medryckande dans. Jag har aldrig hört den spelas med denna eleganta lätthet som samtidigt inte förtog den energifyllda kraften. Kanske var det en italiensk Beethoven, och i så fall väldigt mycket till hans fördel. Jag tycker nog att detta spel var minst lika bra som i den berömda skivinspelning från 60-talet som finns med Carlos Kleiber och Wienarna (som jag givetvis genast satte på för en jämförande lyssning).

I salongen satt vad man kunde se en mycket brokig samling, där bland annat skojaren Berlusconi fått en plats i hederslogen. Som vanligt också en entusiastisk publik på de övre raderna, där man omedelbart efter att maestro Muti slagit av musiken kunde höra ett kraftfullt vrål: "Jaaaaaahhh!!

Även jag som bara satt framför tv-rutan var beredd att instämma!

Bild: Andy Warhol

onsdag 21 oktober 2009

Roms vackraste helgedom?


Visst är Peterskyrkan överväldigande i sin storlek och sitt fantastiskt marmorklädda inre, men det är egentligen bara för Michelangelos Pietà som jag numera går dit. Finns det en skulptur som inkarnerar begreppet skönhet, inte minst den mänskliga kroppens skönhet, måste det väl vara denna, mitt i den sorgtyngda situation som den gestaltar. Samtidigt kan jag förstå dem som tycker att Maria är förbryllande ung och nästan störande hollywoodskt vacker.

Sant´Andrea della Valle lär ha den näst största kupolen bland Roms kyrkor, och den kyrkan innehåller ett kapell där operakompositören, dandyn och lebemannen Puccini enligt osäkra uppgifter fick idén till Tosca under en bönestund. Hur det än förhåller sig med den saken lät han första akten utspelas där, medan de övriga två förlades till Palazzo Farnese respektive Castel Sant´Angelo. Alltsammans på bekvämt promenadavstånd under en eftermiddag.

Sant´Ignazio di Loyola roar med sina takmålningar som lurar ögat att tro på en kupol med himlarymder som i själva verket alltså inte är någon sådan kupol. Vad ska man dra för teologiska slutsatser om detta?

San Clemente, tre helgedomar i en, är fascinerande på grund av platsens skiktning som vertikalt för besökaren genom århundradena ända ner till ett hedniskt Mithrastempel. Mosaikerna från 1100-talet är givetvis imponerande, men det är även de som pryder Santa Maria in Trastevere, inne i kyrkan såväl som ute på fasaden mot det trivsamma och bilfria torg där man kan bibehålla det meditativa lugn som denna kyrkas inre skänker.

Ja, så där kan man som gästande romersk kyrkovandrare gå runt och skaffa sig lite andrum från kommersen och trafikbullret och samtidigt i någon ringa mån bättra på sin bildning. Kyrkor finns det i hundratal och till sist kanske man till och med skaffar sig någon favorit. Santa Maria in Trastevere ligger bra till för min del, åtminstone om man vill sitta ner en stund omgiven av det varma, stearindoftande dunklet och gärna med en strimma solljus över någon del av mosaikerna i det inre av kupolen (bilden nedan). Som exempelvis i torsdags när dessutom gregoriansk sång hördes i högtalarna.

Denna stillhet kan man inte uppnå i det Sixtinska kapellet där vakterna förgäves hyssjar för att dämpa folkmassans sorl och påminna om att det är ett kapell, inte en utställningssal som man befinner sig i. Inte heller i det mäktiga Pantheon (bilden ovan) med dess ständiga turistströmmar in och ut kan man sitta ner och stilla sig. Men annars är den en annan favorit. Denna gamla glob - också den ägnad klassiska gudar innan den blev en kristen helgedom - med sitt enda och öppna ljusinsläpp högst upp och med en marmorklädd nedre del som nästan kan tävla med Peterskyrkans, innehåller ju dessutom Rafaels grav. Rafael med sina många sköna madonnor sammanfattade ju också grundvalen för den västerländska idé- och konsthistorien i sin berömda fresk "Skolan i Aten" (i Vatikanmuseerna). Platon och Aristoteles i centrum, den ene pekande uppåt mot idévärlden, den andre ner mot jorden och erfarenheten.

Rom är verkligen en stad som saknar sin like.

måndag 19 oktober 2009

Den eviga staden


Hemma från ännu ett besök i den eviga staden är jag som vanligt fylld av intryck. Det finns mängder av motiv som kan tjäna som emblem för detta urcentrum för västerländsk civilisation. Vart man än styr stegen dyker monument och vyer upp som utmanar ens nyfikenhet och kunskaper, i de fall där de inte redan utgör nästan alltför kända motiv. Det må röra sig om pinjer, fontäner, ruiner, kyrkor, portar, piazzor, obelisker, ofattbara konstskatter, berömda caféer eller varför inte också allt som kan rymmas i begreppet la dolce vita.

Jag läste denna gång i en guidebok att myten om Romulus och Remus förmodligen bygger på en vantolkning av ordet lupa, som onekligen betyder varginna. Somliga hävdar att detta ord även användes om en prostituerad, vilket givetvis ställer myten om vem som förbarmade sig över de övergivna barnen helt på huvudet.

En annan föreställning är ju den att den förste påven var aposteln Petrus, han som alltid avbildas med himmelrikets nycklar i handen. Det är förstås en efterhandskonstruktion så till vida att den organiserade påvekyrkan inte fanns när Petrus och Paulus var verksamma. Dessa båda står staty på ömse sidor om Peterskyrkan, men det är som sagt Sankte Per som har hand om nycklarna och förlänats påvestatus.

lördag 10 oktober 2009

Kort bloggpaus


"Alla vägar bär till Rom" lär vara ett ordstäv som kan härledas till den engelske medeltidsförfattaren Geoffrey Chaucer. Svårtolkat dock. Allmänt sett kan man väl anta att det betecknar en forntida världs maktcentrum, religiöst och politiskt.

Vad man än kan mena har mina vägar mer än en gång fört till Rom. Så blir det nu ännu en gång. Men vi ses igen om en vecka, om ni vill.

torsdag 8 oktober 2009

Herta Müller på bussen


Jag hade mina aningar om vem som skulle få årets Nobelpris efter de spekulationer som förekommit i pressen. I måndags började jag läsa i en av Herta Müllers böcker - Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv - som jag köpte billigt i en realåda för något år sedan och som sedan blev liggande. I morse stoppade jag ned den i väskan tillsammans med pärmen med föreläsningsmaterialet. Jag tänkte att det kunde vara roligt att i bussen på hemvägen ta fram den och läsa vidare, precis som om jag vore välunderrättad och inte bara hade en intuitiv känsla av hur aktuell hon skulle bli efter klockan 13.00. Jag visste ju också att om jag skulle få rätt så skulle det vara omöjligt att i rikets vanliga bokbutiker, bland högarna av idel läckbergare, uppbringa ett enda exemplar av någon av hennes böcker.

Det slog alltså in. Och jag kan kort och gott meddela att hon är värd priset, även om hon inte tillhörde mina främsta favoriter. En lika säregen som vacker prosa som jag just nu varken kan eller vill karakterisera. Jag nöjer mig med att konstatera att det alltid är lika roligt att bekanta sig med något nytt som överraskar med sin höga karat och utmanar både till ämne och språklig gestaltning.

tisdag 6 oktober 2009

Nobelprisdags

Peter Englund har som bekant lagt ner sin blogg och sitt skrivande för Akademiarbete på heltid. Synd tycker många med mig som följt hans alltid lika intressanta reflektioner i denna form. På torsdag ska han ffg i egenskap av ständig sekreterare öppna den där välkända dörren och meddela vem som får årets Nobelpris i litteratur.

Jag undrar om kollegerna på de övriga stolarna resonerat som så att man den här gången, som en välkomnande gest, borde rösta med Englund så att han får göra sin debut med sin egen favorit.

Och vem skulle då hans favorit kunna vara? Ingen aning. Men själv skulle jag förorda Peter Handke, Milan Kundera eller Antonio Tabucchi bland prosaisterna. En essäist som Claudio Magris vore också ett välkommet val. Och bland poeterna två riktiga högoddsare: Tranströmer som är svensk och därför inte får det, och Philippe Jaccottet, som är fransman, född 1925, kommer tyvärr inte heller att få det.

måndag 5 oktober 2009

Proveniens

Jag läser i bladen att Ingmar Bergmans bohag gått på auktion till fantastiska priser. En papperskorg (se bilden ovan!) gick till exempel för 11.000, förhoppningsvis till någon som hädanefter kan kasta sitt rivna och skrynklade avfall med en särskild sorts välbehag.

Proveniens är ett ord som jag lärde mig för några år sedan när jag började besöka Uppsala auktionskammare. Det betyder helt enkelt att ett föremåls historia kan beläggas, inte bara till ursprunget utan även med avseende på vilken eller vilka tidigare ägare som funnits. I auktionssammanhang kan det till exempel gälla finare möbler som stått på något slott eller förnämt gods och som på detta sätt får sin historia redovisad och säkerställd. Proveniensen kan också skänka föremålet en speciell aura just genom sin tidigare placering eller sina tidigare ägare.

I vissa fall - som Bergmans - blir proveniensen uppenbarligen huvudsaken, och själva saken en bisak. Berömda personers kontakt med föremålet blir dess enda egentliga värde. Man skulle kunna anta att det är en sorts modern magisk föreställningsvärld som blandar sig med den ekonomiskt spekulativa.

Detta är inte detsamma som när föremål får affektionsvärde genom släktskapsband och egna minnen av både föremålet och dess ägare. Här gäller det i stället antingen spekulation i framtida vinster eller att nå en magisk kontakt med en (av många) känd och beundrad person genom att lägga beslag på dennes ägodelar. Om vi ett ögonblick bortser från det eventuella penningbegäret, vad är det egentligen för tillfredsställelse vi känner när vi kan peka på vår papperskorg och säga att den en gång fyllts av Ingmar Bergmans skräp?

Jag prövar tanken på mig själv med lite annorlunda utgångspunkter. Säg att jag blev erbjuden en papperskorg som man genom proveniens hävdar att den en gång stått under Gustav Mahlers skrivbord i Wien i början av 1900-talet. Skulle jag betala 11.000 kronor för den? Nej, definitivt inte.

Om det i stället handlade om den taktpinne han höll i vid ett av gästspelen i Concertgebouw i Amsterdam när han dirigerade sin andra symfoni? Nej, knappast den heller.

Om det handlade om en namnteckning i original? Nja, jag samlar ju inte längre (som i tonåren) på autografer, men visst skulle jag tycka det vore roligt att rama in Mahlers namnteckning och placera den på väggen ovanför skivsamlingen - om den inte bleve alltför dyr.

Och om det handlade om ett par sidor av ett första utkast till slutet av den nionde symfonin, ett antikvariskt fynd som kan härledas till ett par personer som genom ett långt liv vårdat sig om dessa en gång ur en papperskorg tillvaratagna och numera gulnade blad? De skulle med all säkerhet i dagens läge betinga ett alltför högt pris sett till min plånbok, men hade jag mycket god råd skulle jag förstås hellre rama in dessa än autografen.

Jag skulle då kunna se mig som ägare till ett unikt dokument, en sak med nimbus från en av mig beundrad och högt skattad mästares hand som jag dessutom ensam skulle stå som ägare till. Skulle jag själv känna mig betydelsefullare på grund av detta? Definitivt inte. Men lyckligare? Mer berikad?

Jag är inte alldeles säker på det. Jag är rädd för att magin trots allt skulle förflyktigas och det hela i huvudsak framstå som en prestigefylld ekonomisk investering. Hellre skulle jag då göra en resa till Toblach i det sydtyrolska Pusterthal och se miljön kring en av de skrivarstugor (se bilden nedan!) där Mahler vistades när han om somrarna komponerade på sin lediga tid. Platsens ande, eller vad det brukar heta. Där om någonstans skulle för övrigt ett sådant dokument kunna förvaras i sitt rätta sammanhang.

Ett besök på Bergmans Fårö skulle på samma sätt med all säkerhet ge betydligt mera i utbyte än hans papperskorg eller nedklottrade nattduksbord.

torsdag 1 oktober 2009

Italienska färger


På en eftermiddagspromenad i Pisa tyckte jag mig i färger och former se något av det som ganska väl sammanfattar den italienska kulturen, speciellt renässanskulturen. Varför jag så starkt tilltalas av en bild som denna kan jag dock inte riktigt redogöra för.
Jag föreställer mig att jag bakom det nedre fönstret sitter till bords med några vänner, bland dem den sköna markisinnan, som inte är av den strama, högfärdiga sorten utan som varmt inbjudande lyfter kristallglaset med det mörkröda vinet. Hon är påfallande lik Fanny Ardant. Men den som sitter mitt emot mig och som jag känner igen på den oändligt milda och vemodiga blicken är otvivelaktigt Baldassare Castiglione, nyss anländ från Urbino och en helt annan tid.
Vad vi talar om? Förmodligen om resan och det i livet mest nödvändiga och berikande.

onsdag 30 september 2009

Bonannus av Pisa

Det finns många märkvärdiga portar och inte bara i Florens. Ghibertis storartade verk - "paradisets port" - till baptisteriet i Florens har jag tidigare skrivit om i min förra blogg (här).

Nästan alla turister i Pisa står och tittar upp mot det lutande tornet med ryggen mot en av de vackraste bronsportar jag någonsin sett. Det gäller den av domens portar som vetter mot tornet och vars upphovsman är arkitekten Bonnanus, han som också gjorde ritningen till tornet. Vi talar nu om 1180-tal. Man kan se portarnas placering till vänster i bilden här:

Den nedersta bilden visar en detalj, en scen som skildrar födelsen i Betlehem. Kan tyckas vara skulptur av ett väl grovt och enkelt utförande jämfört med den mer sofistikerade renässans som Ghiberti representerar. Men titta en gång till! Är inte detta en mästerlig, nästan modernt stiliserad framställning som starkt och enkelt lyckas förmedla något både naturligt och drastiskt om den legendariska situationen. Bonnanus som en bättre sorts Bror Hjort, ungefär.

Grottan med barnet i krubban och vakande oxe och åsna. Maria trött och vilande. Josef tankfull med huvudet i vänster hand. Ett par baderskor som stjälper vatten i ett kar. Och därovan fåren med de musicerande herdarna i sina toppluvor och änglarna med sina välsignande gester.


Bonannus av Pisa var namnet. Han borde bli berömd för mer än tornet.

(Bilderna är klickbara för detaljgranskning)

tisdag 29 september 2009

Tornet i Pisa

Det torn som sedan hundratals år gjort Pisa världsberömt är nu ett minne blott. Som lutande torn, vill säga. Tornet finns kvar, men som framgår av nedanstående bild är lutningen inte längre mycket att skryta med. Det finns ett före och ett efter, här som i många andra sammanhang.

För övrigt är det inte bara detta torn som lutar i Pisa. Även kampanilen som hör till kyrkan San Nicola lutar. Detta har man dock sedan länge åtgärdat genom ett mycket radikalt grepp; man har helt enkelt byggt in klocktornet i den omgivande bebyggelsen. Även denna lutning är efter den åtgärden knappt märkbar.


Det finns uppenbarligen flera sätt att åtgärda problemet med de leriga och instabila grundförhållanden som Pisas bebyggelse vilar på, ett problem som Pisa för övrigt delar med Uppsala. Jag påstår dock inte att min metod för tornupprättande är den enda eller ens den bästa.

Om man vill kontrollera det berömda tornets lutning genom ett eget besök rekommenderas ett nattligt sådant. Min inledande rekognocering skedde tillsammans med ett par kongresskolleger en kväll mot midnatt då vi kunde fritt spankulera omkring på det så kallade mirakelfältet med endast cikadorna i sällskap. Tornet, domen och dopkapellet svagt belyst, eller om det nu var det i marmorn lagrade solljuset som strålade från de fantastiskt vackra byggnaderna.

söndag 20 september 2009

Liten bloggpaus




Det lutar åt Pisa.

Eftersom jag är bortrest nästa vecka är jag frånvarande även här under dessa dagar.

Jag ska till Pisa och bland annat göra ett djärvt försök att räta upp det där bedrövliga tornet som lutat så illa alltsedan det började byggas på 1100-talet. Hittills har ju italienarna bara försökt förstärka grunden på olika sätt så att det inte ska falla omkull. Förmodligen nöjer man sig med detta därför att man annars är rädd för att hela intresset för detta torn dramatiskt skulle minska.

Jag gör i alla fall ett försök och återkommer med en rapport.

onsdag 16 september 2009

Noter med posten

Ett så oerhört välkommet avbrott! Att mitt i en vecka som är överlastad med undervisning och annat arbete komma hem och finna en efterlängtad avi på hallgolvet. Noterna från Allegro Music finns att hämta på ett av postens utlämningsställen, och glad och förväntansfull känner jag hur all trötthet blåser bort som ett kolapapper i höstvinden.

Jag vänder alltså i dörren och hämtar det tunna paketet, vars innehåll är delvis obekant. Visserligen kan jag erinra mig vilka tonsättare jag satsade på, men jag har "köpt grisen i säcken", dvs. beställt dessa noter utan att veta hur de ser ut och kan tänkas låta.

Allegro Music, som finns i England, har ett mycket rikt utbud på nätet, en lång lista som naturligtvis är oerhört frestande för den som i likhet med mig tycker det är spännande att hitta ny musik av mindre kända tonsättare. Sådant är ju nästan omöjligt att komma över på annat sätt numera.

Jag fann till exempel att den schweiziske tonsättaren Othmar Shoeck (1886-1957) komponerat Zwei Klavierstücke, op. 29, i ett häfte som jag omedelbart kryssade för. Det ena stycket visar sig ha titeln Consolation, det andra Toccata. Det förstnämnda är precis av den karaktär som jag hoppades på - ett klangfullt, mycket kromatiskt, mycket senromantiskt stycke i lugnt tempo som verkligen förmedlar något av det som titeln anger. Toccatan får jag ta itu med senare; den kräver teknisk instudering av ett mer tidskrävande slag.

Så fanns i paketet även tretton små pianostycken, op. 68, av Vincent d´Indy (1851-1931), den franske sekelskiftes-kompositören som jag skrivit lite om tidigare (här). Här finns pärlor som jag redan ser att återkommande putsning kommer att ge en oemotståndlig lyster. Till exempel det för årstiden passande stycke som heter En Automne. Men även Chant triste.

I CD-revyn i radions P2 i söndags nämnde pianisten Bengt Forsberg i samband med Gabriel Faurés pianokvintetter att denne skrev musik som hade en alldeles egenartad harmonik. Detsamma kan faktiskt sägas om d´Indy, som också tar mycket djärva och säregna kliv i harmoniken. Det gäller för både Fauré och d´Indy att man får se upp med vilken tonart man befinner sig i så att man inte går bort sig bland alla # och b, för då går skönheten snabbt förlorad. Även rytmiskt älskar d´Indy förskjutningar som hela tiden gör musiken originell och spännande. Fransk kammarmusik är sällsynt spännande. Och d´Indy är verkligen värd att uppmärksammas mer än vad som är fallet.

Sist men inte minst även en tjeck i försändelsen, nämligen Vítezslav Novák (1870-1949) med Serenader, op. 9. Strofer ur kärleksdikter bildar motto för var och en av de fyra serenaderna. Dess dur (5 b) har varit en favorit-dur alltsedan jag började spela som ung, men här finns även ett stycke som går i ass-moll, dvs sju b, vilket man mycket sällan stöter på. Men när jag väl konstaterat detta finner jag plötsligt att även d´Indy har ett avsnitt i ett av sina småstycken i samma exklusiva tonart, och - lustigt nog - gäller detta även för Schoecks Toccata. Det vilar onekligen en speciell stämning över de tonartssvävande klangvärldar som man vid förra sekelskiftet och en tid framöver experimenterade med. Och inte bara i Frankrike.

onsdag 9 september 2009

Haiku

Varsel

Ett guldmättat ljus
över rönnbärens klasar
Äpplen i gräset

måndag 7 september 2009

Libera me


Den enda av årets Östersjöfestivalkonserter som jag åhörde på plats var Giuseppe Verdis Requiem, som satte punkt för festivalen denna gång. Jag råkade befinna mig i Stockholm i andra ärenden och kunde avsluta dagen med en promenad i riktning mot Berwaldhallen. Jag gjorde det i den glada förvissningen om att den musikupplevelse som väntade knappast kunde bli någonting annat än ryslig - förskräcklig och helt underbart ryslig. En dödsmässa är ju vad det är fråga om, och när Verdi på allvar tar itu med ämnet som en hyllning till den beundrade författaren Alessandro Manzoni så sparar han inte på krutet. Mässan blev ett drama som inte för inte har liknats vid ett operaverk med tanke på det väldiga uppbådet med stor orkester, stor kör och fyra solister. Någon lustigkurre har till och med betecknat detta som hans allra bästa opera, vilket nog ändå måste betecknas som en något missvisande överdrift.

Det finns i musikhistorien ett antal mycket olikartade tonsättningar av denna katolska gudstjänstritual för den bortgångna själens eviga frid. Johannes Ockeghem var tidigt ute i sitt 1400-tal, och hans version hör till en av den tidiga musikens allra ljuvligaste skatter. Mozarts Requiem är väl jämte Verdis och Gabriel Faurés de som är mest kända, och dessa tre verk hör märkligt nog också till de mest kända och älskade klassiska musikverken över huvud taget. Den meditativa lyriken hos Fauré, som ju utelämnar Dies Irae (vredens dag), utgör ena polen i en spännvidd som i den andra har Verdi och Hector Berlioz, den som i både styrkeuppbåd och kraftfulla effekter möjligen kan tävla med Verdi. Brahms´ underbara Ein deutsches requiem placerar sig väl någonstans däremellan. När man tänker efter är det kanske inte så konstigt att dessa dödsmässor blivit så kända och älskade; flera tonsättare har visat något av sin bästa förmåga i just ett sådant verk.

Den våldsamt stegrade fruktan som Verdi i Dies Irae-avsnittet låter orkestern tillsammans med kören välla fram är förvisso operamässig (morrande fagotter, rytande basuner, smattrande trumpeter och vinande stråkar skjuter ut tonkaskader som från en fyrverkeriramp!), och det har också frestat filmmakare till sound tracks ungefär på samma sätt som delar av Carl Orffs Carmina Burana också har missbrukats. Men verket är rikt på kontraster och kören har även flera partier av innerlig skönsång som uppgift. Det sägs att sista satsen, Libera me, var den katolska bön som berörde Verdi mest, och det var den han först komponerade i samband med tonsättarkollegan Rossinis bortgång. Den satsen innehåller embryot till verket som helhet, och när Verdi slutligen låter allt utmynna i sopranens lågmält dramatiska bön på samma ton om frälsning från den eviga döden, kommer till sist kören in med sitt instämmande i stilla pianissimo: Libera me, libera me!

Jag hörde detta verk live senast för några år sedan på samma plats, med samma orkester och samma kör. Den gången var det Manfred Honeck som dirigerade med andra solister, och samtliga gjorde sedan en formidabel succé under en turne i USA med samma program. Jag minns den konserten som kanske den bästa jag hörde med Honeck, den förre chefdirigenten för Radiosymfonikerna.

Även nu under Daniel Hardings ledning blev det en bra konsert, men i minnet framstår ändå den förra konserten som en starkare upplevelse. Kanske för att den katolske Honeck förlänade verket en starkare sakral prägel utan att för ett ögonblick mildra dramatiken, medan Harding mera litade till det mäktiga operamässiga fyrverkeriet. Under alla omständigheter är det ett verk som man, om så krävs, gärna tar en lång promenad, en besvärlig omväg eller gör en resa enkom för att lyssna till.

onsdag 2 september 2009

Minnets bryggor

Om några veckor är det dags för Akademien att tillkännage årets Nobelpristagare i litteratur, denna gång genom den nye ständige sekreteraren Peter Englund. Jag har efter semestern ägnat några sensommar-veckor åt förra årets pristagare, J M G Le Clezio, närmare bestämt åt hans största verk på senare år, ja, kanske hans största verk över huvud taget. "Allt är vind" heter boken, som även om det vore den enda han skrivit är värd ett sådant pris.

Det här är en bok som hela tiden har något väsentligt att berätta om livets skiften och obönhörliga gång, historier som genom flera generationer bildar en rik väv av stora och små händelser som tillsammans ger en bakgrund till författarens egen livsväg och livshållning.

Den börjar som en skildring av huvudpersonens, den unge Jeans, liv i Nice och interfolieras av skildringar från förfädernas efterrevolutionära Frankrike och senare emigration och koloniala liv på Maurititus, det senare speglat genom de gnistrande klara minnen som gammelfastern Catherine återger och som Jean fascinerat tillägnar sig. Men boken följer även sin huvudpersons egna förflyttningar i världen, och här finns mycket träffande beskrivningar av såväl pubertetens pockande driftsliv som de äldres uppgivenhet och kroppsliga förfall, av såväl kärlek som hat, av både frejdighet och stukat livsmod. Krigets vanvett skildras, men också livsbejakelse och de förlorade paradisiska undantagstillstånd som till sist ändå är möjliga att återskapa och förmedla som minnen. De sinnliga iakttagelserna, liksom mångfalden av de mer eller mindre grymma och tragiska livsöden som passerar revy, återges med en precision som ända in i uppräkningen av ortsnamn och egennamn bevarar ett i grunden sinnligt förhållningssätt till världen. Det utesluter inte känslomässiga laddningar, även om de på sätt och vis filtreras genom den förflutenhetens melankoli som kanske kan sägas vara ett signum för denna prosa.

När den unge Jean invigs i de försokratiska filosofernas fragmentariska tänkespråk av en filosofiskt lagd vän som sedan blir ett offer i Algerietkriget, blir det något som kommer att följa honom genom livet. Allt är vind - och via sina återskapade minnen, och minnen av minnen, ger Le Clezio denna suggestiva metafor ett påtagligt och inte bara filosofiskt innehåll. Han har skrivit en bok om minnena som bryggor till det förflutna och bland de förstrykningar jag gjort vill jag till sist citera följande (ett citat som jag nu plötsligt märker även finns på bokens baksida):

Minnet är inte abstrakt, tänkte Jean. Det är ett stoff, en lång fiber som rullas kring verkligheten, fäster den vid avlägsna bilder, förlänger vibrationerna och fortplantar dem till kroppens nervsystem. Då var Catherines röst inte kylig, ironisk eller bitter längre. När Jean lyssnade kände han igen Charles Marros tonfall och ännu längre tillbaka Jean Eudes, den man som hade kämpat för revolutionen och haft mod att resa till andra änden av världen för att börja ett nytt liv med kvinnan han älskade. ("Allt är vind", Grate, 2007, sid 87)

onsdag 26 augusti 2009

Oh yeah!

Det är sant att det jag kallar min musik numera huvudsakligen återfinns inom det "klassiska" området. Det är den sorten jag mestadels köper, lyssnar på och även efter ringa förmåga själv utövar i form av pianospel. Det har emellertid inte alltid varit så. I yngre dar köpte jag mycket jazz, visor och folkmusik också. Och visst, fortfarande kan jag bli begeistrad i någon ny jazzpianist, en ny fado- eller tangosångerska, eller en visartist som vågar sjunga utan att waila sönder var och varannan helnot. Den enda genre som jag är rejält bortkommen i är rockmusiken, och det säger jag inte av snobberi utan bara för att det är så det är. Jag tror säkert att jag skulle kunna uppskatta ett och annat av den sorten också, men som ung gick jag från uppväxtens kyrkomusik av alla sorter, inklusive gospel (Mahalia Jackson, vilken fenomenal sångerska var inte hon!), till jazz och blues, hela tiden med den klassiska musiken som en alltmer efterhängsen följeslagare som successivt kom att ta över. Jag tror tyvärr inte att utbytet skulle vara så stort att det är värt besväret att bredda mig på nytt nu på äldre dar. Det finns ju så oändliga rikedomar kvar att hämta i den musik som jag kallar min.

Men, men... det händer att jag bläddrar bland jazzskivorna i de få skivbutiker som ännu korsar mitt spår. Och då dyker det ibland upp gamla klassiska inspelningar som jag inte kan motstå att köpa, trots att jag redan har dem som LP däruppe på vinden. Jag har en hel skattkammare med 100-tals välvårdade LP däruppe som snart kan vara värda en hel del pengar, om man ska tro på ryktena om vinylens återkomst eller åtminstone samlarvärde.

Igår dök Charles Mingus (1922-1979) upp på nytt. Han var en var mina favoriter inom jazzen från och med skiftet 60-70-tal. Mingus var en mångsidigt begåvad kompositör och bandledare, tillika basist, pianist och vokalist. Han var rabulistisk och avantgarde men hade samtidigt ett mycket gott och alltid hörbart förhållande till traditionen. Bluessvänget och gospelgunget blandades med jazzens alla stilar från Satchmo och framåt, och med ett särskilt gott öra vänt mot Ellington kunde det aldrig bli fel. The Duke är ju och förblir en av jazzens, för att inte säga den amerikanska musikens, största genier, vilket Mingus gång på gång hävdade i både ord och ton.

Jag blev glad åt återhörandet, inte bara av nostalgiska skäl. Allra först gladde mig återseendet av det fina omslaget, med fyndiga illustrationer till de roliga titlarna. "Wham bam thank you ma´am" är en sorts utbrott som tillskrivs musikerkollegan Max Roach när "things weren´t going his way". "Ecclusiastics" är förstås en fyndig sammanställning av ecclesiastics (dvs. prästerskap) och den "enthusiasm" som lätt kan förknippas med gamla svarta predikanter inom metodistkyrkan eller Pentecostal Holiness Church, den bakgrund som var Mingus egen. Eller se bara den obetalbara illustrationen till bönen om att slippa få atombomben i skallen, musikaliskt även den utförd i bästa predikantstil.

Jag påminns också om en annan av Mingus´inspelningar, den som jag kanske tyckte bäst om och som visar honom från den allra vackraste sidan. Ett verk i Ellingtons anda med titeln "Black saint and the sinner lady", fullt i nivå med Ellingtons många sviter. Blues, gospel och jazz i skön förening. Även den i högsta grad värd en förnyad bekanskap.

torsdag 20 augusti 2009

Begravning

En vän gick bort för några veckor sedan och begravdes igår. Han fanns för ett antal år sedan i samma verksamhet som jag, vilket gjorde att jag i den församlade menigheten återsåg många personer som jag inte sett på åratal, i vissa fall ett halvannat decennium eller mer.

Betydelsen av riter i livet bör inte underskattas. Den kanske viktigaste av dem alla är begravningen, möjligheten till ett ordnat farväl av dem som stått oss nära, nödvändigheten av att konkretisera en förlust i mått och steg som bekräftar ett obetvingligt faktum.

Det faktum att begravningen inte bara är ett rituellt avsked av den döde utan även ett tillfälle för släkt, vänner och bekanta att mötas i social samvaro gör sörjandet just så sammansatt som det i själva verket är. Återseendets glädje blandas med sorgen över förlusten av den bortgångne. Det kan kännas konstigt, rent av absurt; själva föremålet för samkvämet sitter inte till bords, deltar inte längre på samma villkor. Ändå gläds man åt att se varandra och ännu vara vid liv. De flesta i medelålder och medelålder plus. Man undrar stillsamt vad som hänt sen sist, kanske också vilka planer som ligger närmast framför. Konversation så nära den vanliga som möjligt.

Det i grund och botten oacceptabla att en vän som ännu hade mycket mer att ge i livet inte längre finns ibland oss skjuts tillfälligtvis undan. Men oaktat att han nu är död hör vi hans röst och skratt och ser de glittrande vänliga ögonen iaktta oss när vi tystnar efter att ha berättat något märkvärdigt eller trivialt om oss själva. När ses vi härnäst? Endast med svårighet kan vi värja oss mot tankarna på tidens gång och vem som närmast står på tur för en liknande ceremoni.

Och, ja, vi saknar honom mycket.

Nielsen om Mozart


Jag nämnde i förra veckan om Carl Nielsens hänförelse inför Mozarts musik. Jag kan inte låta bli att återge ett par avsnitt ur essän Mozart och vår tid:

Av Beethoven lär han sig (den unge blivande tonsättaren, min anm.) att bygga en allegrosats med dess två temata och modulationsdel. Men det är märkvärdigt, hur denne mästare - musikens störste lyriker - är formbunden, ja, ofta direkt träaktig och oböjlig i sin form. Man söker sig till Mozart, och det är förunderligt, vad han kan tillåta sig. Han löser alla band och säger allt som faller honom in på det mest övertygande och självklara sätt. Infall, som man i första ögonblicket inte tycker hör dit, visar sig vara absolut nödvändiga. Det ena leende motivet dyker upp vid sidan av det andra allvarliga, en tanke är knappt uttalad, förrän nästa tränger sig fram, och dock fortskrider det hela med en sådan säkerhet och ordning, att man inte ett ögonblick blir förvirrad eller tappar tråden.

Det är som vore han dubbelbottnad
(både subjektiv och objektiv, min anm.). Hans stämningar växlar hastigt, korsas och bryts som färgerna i prismor, än belysande, än förmörkande varandra. När han ler, är det ofta med tårar i ögonen och hans glädje är av ett rätt egendomligt slag. Han är egentligen aldrig riktigt munter, fastän han har skrivit de ypperligaste komiska operor som existerar. Skönheten var för honom det främsta. Hans musik är alltid skön; men sköhet väcker eftertanke, och så upphör leenden och skratt. - Det underbara skönhetstrolleri som vilar över t ex Figaros bröllop är av en oändligt bedårande art, därför att man får tårar i ögonen, när man har lust att le, och måste småle, när musiken är som mest rörande. Det finns något i hans natur som erinrar om Lionardo; man vet varken ut eller in, man låter sig fängslas av dess trollkraft, utan att förstå varför.

(Ur Carl Nielsen:Levande musik, W&W, 1963)

Man behöver inte godta Nielsens kontrasterande jämförelser med Beethoven, där denne även i det fortsatta resonemanget hela tiden står sig slätt, för att tycka att han här finner några träffande formuleringar i försöket att göra det egentligen ogörliga: att förstå gåtan Mozart.

PS. Ovanstående bild har ganska nyligen identifierats som det förmodligen mest autentiska porträtt av Mozart som existerar.