Begravning

En vän gick bort för några veckor sedan och begravdes igår. Han fanns för ett antal år sedan i samma verksamhet som jag, vilket gjorde att jag i den församlade menigheten återsåg många personer som jag inte sett på åratal, i vissa fall ett halvannat decennium eller mer.

Betydelsen av riter i livet bör inte underskattas. Den kanske viktigaste av dem alla är begravningen, möjligheten till ett ordnat farväl av dem som stått oss nära, nödvändigheten av att konkretisera en förlust i mått och steg som bekräftar ett obetvingligt faktum.

Det faktum att begravningen inte bara är ett rituellt avsked av den döde utan även ett tillfälle för släkt, vänner och bekanta att mötas i social samvaro gör sörjandet just så sammansatt som det i själva verket är. Återseendets glädje blandas med sorgen över förlusten av den bortgångne. Det kan kännas konstigt, rent av absurt; själva föremålet för samkvämet sitter inte till bords, deltar inte längre på samma villkor. Ändå gläds man åt att se varandra och ännu vara vid liv. De flesta i medelålder och medelålder plus. Man undrar stillsamt vad som hänt sen sist, kanske också vilka planer som ligger närmast framför. Konversation så nära den vanliga som möjligt.

Det i grund och botten oacceptabla att en vän som ännu hade mycket mer att ge i livet inte längre finns ibland oss skjuts tillfälligtvis undan. Men oaktat att han nu är död hör vi hans röst och skratt och ser de glittrande vänliga ögonen iaktta oss när vi tystnar efter att ha berättat något märkvärdigt eller trivialt om oss själva. När ses vi härnäst? Endast med svårighet kan vi värja oss mot tankarna på tidens gång och vem som närmast står på tur för en liknande ceremoni.

Och, ja, vi saknar honom mycket.