Sommarläsning: En finstämd italiensk berättare

För ett tiotal år sedan läste jag första gången en roman av Giorgio Bassani (1916-200). Det var "Purpurhägern" och den gjorde starkt intryck på mig. Det jag nu i sommar mindes av den var framför allt den skickligt återgivna stämningen och miljön kring en ensam mans sista dag i livet. Som i de flesta av Bassanis böcker utspelar sig berättelsen i hans hemstad Ferrara med omgivningar, inklusive floddeltat kring Po och den adriatiska kustens ferieorter.

I sommar har jag läst allt som finns på svenska av Bassani och intrycket består: detta är en mycket läsvärd författare som med oftast mycket subtila och ytligt sett odramatiska medel beskriver mellanmänskliga komplikationer och existentiell oro, därtill med en omgrumlad blick på sociala och politiska omständigheter. Mestadels är det mellankrigstiden och det fascistiska Italiens borgerliga, för att inte säga högborgerliga, miljöer som skildras med realistisk precision.

I viss mening är Bassani en nostalgiker genom det återblickande perspektivet på ungdomsår då identiteter formeras och grundläggande livsval fattas. Den nödvändiga distansen skapas genom identifikation med den utanförstående, den som genom sin judiskhet, sexuella läggning eller något misslyckande får svårigheter att anpassa sig till konsekvenserna av nystiftade raslagar, till familjära eller sociala motsättningar. Här finns dock inte skymten av sentimentalitet, endast en strävan att så insiktsfullt och förbehållslöst som möjligt skildra hur det var.

"Den förlorade trädgården" (som utgavs 1962; på svenska redan 1964) är Bassanis mest kända verk och översatt till många språk. Familjen Finzi-Continis palats och dess gigantiska muromgärdade trädgård med tennisbanor och promenadstigar är skådeplatsen för ett drama som utspelar sig mellan husets dotter och berättaren, en yngling som försöker nå mer än vänskap med henne, den sköna, gäckande Micòl. Den ibland rent förödmjukande underkastelse som berättaren tillgriper för att försöka komma underfund med relationen är en fascinerande studie i obesvarad kärlek. Det är i sig ett märkvärdigt konststycke att i en text på över 220 sidor, i huvudsak bestående av människors vardagliga umgänge och samtal om både filosofi och politik, låt vara i förtrollande miljöer, kunna ladda berättelsen med en inre spänning som hela tiden för läsningen framåt. I yttre mening är denna roman så långt från en sommardeckare man kan komma, men dess spännande undertext är av ett slag som ingen action-litteratur kommer i närheten av. Romanen är filmad av ingen mindre än Vittorio de Sica, och det vore onekligen intressant att se hur han lyckats med den uppgiften.

"Guldglasögonen" (1977; på svenska 1978) berättar historien om en servil, privatpraktiserande läkare som genom sin homosexuella läggning utnyttjas av en lycksökare och dras in i en förödmjukande social skandal. I likhet med den melankoliske advokaten i "Purpurhägern" väljer han att försvinna i floden Po. Karaktärsskildringen är lysande, och inte bara beträffande huvudpersonen.

"Bakom dörren" (1964; på svenska 1972) skildrar relationerna mellan en grupp gymnasieungdomar där temat är möjligheten till kamratskap och vänskap, och samtidigt risken för att bli utsatt för svek och förtal. Vem kan bli vän med vem? Hur ser man sig själv i relationen till andra? Hur mycket hemligen bevittnad falskhet tål tilliten till en vän? Även denna bok är fascinerande som miljöskildring, och som relationspsykologisk studie är den ett under av stillsamt berättande, om än med hög inre spänning.

"Judiska hödofter"(på svenska 1980) är ett antal noveller, även de med Ferrara som huvudsaklig skådeplats. I ett avsnitt i slutet av boken berättar Bassani något om sitt författarskap, där det också framgår att han började som poet (och visst förtjänar han beteckningen lyriker också som prosaist) samt att skrivandet bereder honom stor möda: "Jag skriver, stryker, skriver om, stryker igen: i det oändliga".

Ur ett annat avsnitt vill jag citera följande, som jag tror är väsentligt för hela Bassanis författarskap: "På sitt sätt bekräftade berättelsens struktur att det förflutna inte har dött, att det aldrig dör. Det avlägsnar sig dock för varje ögonblick. Att återkalla det förflutna är alltså möjligt. Men om man verkligen vill återkalla det måste man ta sig igenom en sorts korridor som för varje ögonblick blir längre. Och där nere, längst bort i fjärran, i den soliga punkt där korridorens svarta väggar löper samman, där finns livet, lika intensivt och pulserande som förr, när det uppenbarade sig första gången. Det är alltså evigt? Javisst. Likväl alltmer avlägset, allt mer undflyende, allt mer ovilligt att låta sig behärskas på nytt." (Ur "Judiska hödofter, övers. Ingrid Börge).