Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 30 november 2014

Monk, särlingen bland jazzpianisterna



Jag blev än en gång fast vid teven och mezzo, den omistliga franska kanalen för musik. En hel timmes pianospel av en av jazzens stora, utan störande avbrott för reklam. Någon fransk producent hade 1969 lyckats placera Thelonius Monk (1917-1982) vid en Steinway-flygel i en studio där kamerorna var riggade och klara. Den sortens filmer är mezzo bra på att spåra upp.

Både hans spel och hans musik var uttryck för en egenart vars kvaliteter inte omedelbart och kanske inte för alla ger sig tillkänna. Så var det också i början av hans karriär. Visserligen tillhörde han bebopens främsta bidragsgivare, men också inom den ramen kan han nog sägas vara en särling. Halsbrytande tempi och virtuositet var inte som hos många andra det som kännetecknade Thelonius Monk.

I stället ett kantigt, till synes trevande spel där melodiken fortsatt är väsentlig, om än med dissonanta tillsatser och en uppbruten rytmik som fick musiken att "skeva" och inte sällan dra mot atonalitet. Nästan som en Stravinskij eller en Honegger, om man tänker åt det klassiska hållet.

Monks teknik var minst sagt okonventionell. Han liksom högg ut ackorden ur klaviaturen, med raka fingrar och klang av stål i strängarna. Det verkade ibland som att han tvekade och sedan landade i ett kluster av tangenter i stället för på den enda "rätta". Men han tryckte dit de extra toner han behövde för att få fram något annat, något ännu inte hört. Lyssna till exempel (här) på vad han gör med den gamla slagdängan "Just a gigolo".

Och musiken krängde i komplexa ackordsföljder med enstaka plötsliga löpningar, medan högerfoten dansade runt på golvet och sällan sökte pedal. Det hände också att han reste sig och tog några snurrande danssteg medan medmusikerna fortsatte att spela, inte alldeles olik en dervisch som låter sig uppslukas av musiken.

I allt detta finns en säregen skönhet att upptäcka. Monk var en balladens mästare och som kompositör är han faktiskt en av jazzens framgångsrikaste. Jag behöver bara nämna "Round midnight", en av de bästa jazzballaderna någonsin. Till hans övriga numera klassiska kompositioner hör "Straight no chaser", "Epistrophy", "Ruby my dear" och "Crepuscule with Nellie". Den sistnämnda en reverens för hustrun Nellie, hans oumbärliga stöd i livet.

Han uppträdde i mer eller mindre originella huvudbonader men samtidigt alltid i snygga kostymer. Hans bräckliga psyke var inte alltid i samklang med verklighetens krav; tidvis psykotisk måste han ibland in på sjukhus. Introvert och med ett ibland bisarrt beteende var han knappast lätt att umgås med. Jag tänker mig att det inte heller i hans inre liv fanns mycket plats för pianissimon.

Men vid klaviaturen fann han märkliga uttryck för den skönhet som visade sig kunna hamras fram ur hårt spända stålsträngar.

Ja, detta och en del annat tänkte jag när jag blev sittande framför teven.

______________________________________

Ett avsnitt med "Crepuscule With Nellie" från det franska programmet finns på Youtube här.
"Round Midnight" kan man exempelvis lyssna till här. Eller i besättning för en sextett här. Eller om man vill ha den sjungen med Carmen McRae här.
En standardlåt Monk ofta spelade var "Dont blame me" och som (här) tydligt visar att han mitt i sitt nyskapande var djupt rotad i den klassiska jazztraditionen av "stride piano" (så kallad slängbas).

torsdag 27 november 2014

Figaros bröllop på Göteborgsoperan



Inte bara Göteborgsfilharmonikerna (Sveriges främsta symfoniorkester, sägs det) utan även Göteborgsoperan låter ofta tala om sig. Recensionerna är många gånger översvallande positiva. Mer än en gång de senaste åren har jag velat sätta mig på tåget västerut utan att det blivit av.

Nå, det var nu inte första gången jag besökte Göteborgsoperan i söndagskväll, men ändå med en känsla av att det var på tiden. Mozarts "Figaros bröllop" gavs för näst sista gången.

Det har slumpat sig så att det är den tredje Mozart-operan jag ser den här hösten. Det gör inget. Jag vet att jag inte kan få nog, att Mozart i synnerhet i sina stora operor alltid gör mig upprymd om bara ensemblen och orkestern håller acceptabel nivå och klarar de krävande partituren. Mozarts musik uppfattas ju som lättlyssnad, men den är sannerligen varken lättsjungen eller lättspelad. Redan i de hisnande snabba partierna i ouvertyren brukar man kunna höra om dirigenten har orkestern med sig.

Göteborgarna gjorde det bra. Visserligen brast det i koordinationen mellan sångarna och orkestern på några ställen, men föreställningen höll överlag en mycket god nivå och sceniskt var den helt lysande. Man hade visserligen (som vanligt, höll jag på säga) uppdaterat storyn till modern tid, men utan att göra något konstifikt av det hela. Vad kan man egentligen göra med Beaumarchais´ feodala historia om en adelsmans första tjing på bruden på bröllopsnatten utan att det kolliderar med moderna tänkesätt? Det hjälper knappast enbart med modern kostymering. Inte ens (som här) kan en finurlig scenografi och ett aktivt skådespeleri mer än hjälpligt få publiken att glömma sådana anakronismer. Och sanningen att säga är det i musiken som de tidlösa psykologiska insikterna ligger.

Bland de goda sånginsatserna vill jag särskilt nämna Malin Hartelius, som sjöng fram en tår i min ögonvrå i sina båda arior som grevinnan Almaviva. Vilken röst, och vilken underbar känsla för grevinnans förstämning inför makens notoriska eskapader! Det är detta som är en del av Mozarts geni - att så kunna förena skälmsk och uppsluppen komedi med pejlande av sammansatta känslodjup.


Foto: EJ.

PS. Jag har lyssnat till några inspelningar av Figaros bröllop via utbudet på Spotify. Det finns naturligtvis många lysande inspelningar, både gamla och nya. Själv har jag skaffat mig en favorit i en inspelning från 1987 med Riccardo Muti och Wienfilharmonikerna och ett synnerligen gediget sångarlag. Där återfinns den gudomliga Margaret Price (må sångarvärlden aldrig glömma henne!) i rollen som grevinnan Almaviva. Lyssna till hennes "Porgi amor" respektive "Dove sono" och ni kommer att förstå vad jag menar.

onsdag 26 november 2014

Göteborg


Jag är uppvuxen i nordligaste Norrland, i Västerbotten och Lappland, men har hela mitt vuxna liv varit bosatt i Uppsala. Med åren har jag förvärvat en allt djupare rotad känsla för det uppländska landskapet, inklusive skärgården och Mälardalen, eller med andra ord blivit en naturaliserad upplänning. Norra Sverige finns naturligtvis fortfarande kvar inom mig som ett slags botten, liksom i någon liten mån också Göteborg med omnejd.

På pappas sida har jag nämligen ett ursprung i just Göteborgstrakten. För mig som barn var Göteborg mer betydelsefullt än Stockholm, för där fanns huvuddelen av släkten och allt det som bildade kontrast till den karga och sköna lågfjällsnatur som vi som familj länge siktade från våra fönster. I Göteborg låg det som gav mening åt begrepp som "södra Sverige" och "storstad", "hav" och "skärgård", liksom även "fruktträdgård" och "strandkrabba". Besöken hos farfar och övriga släkten var händelser som stannade i minnet.

Ändå har resorna till Göteborg inte blivit särskilt många, utspridda som de är över sex decennier med tidvis mycket stora intervall. Numera har jag en syster och systerdotter i stan, men ingen kontakt med kusinerna. Fastrarna och farbröderna är alla borta, den sista fastern dog i förra veckan, 96 år gammal. Det fick jag höra i fredags när jag under veckoslutet gästade min syster.


Ju äldre man blir desto angelägnare med återblickar och desto större nöje med åtminstone vissa återseenden. Göteborg har ju i egenskap av den svenska sjöfartens huvudort varit porten mot väster, och därför också den enda svenska staden med ett vedertaget namn på engelska. Jag minns med vilken tillfredsställelse jag en gång poserade för ett foto på skärgårdsbåtens (jag tror det var Vestas) däck med Kungsholm som anslående fond. Den vackra amerikabåten låg lämpligt nog vid kaj den gången, men själv kom jag inte längre än till Vrångö. Och jag minns den ludna (levande) fågelspindeln på Sjöfartsmuseet och den jättelika (uppstoppade) blåvalen på Naturhistoriska museet.


Den här gången på Sjöfartsmuseet var det inte främst akvarieavdelningen som jag fastnade för, utan just sjöfartens historia ur göteborgskt perspektiv. Fartygsmodeller och föremål med anknytning till sjömanslivet är utställda på ett tämligen traditionellt men alls inte ointressant sätt. Inte minst de affischliknande informationsblad som sammanfattar aspekter av det forna sjömanslivet på segelskutor och ångbåtar läste jag som en sorts poesi i sak. Ofta tycks ju poesin ligga nära till hands när skepp och hav står i fokus.

Jag lärde mig att "backen" är ett annat ord för fördäck eller stäv, under vilken man som sjöman kunde bo i en skans som nog aldrig kunde bli till full belåtenhet. Texten om ångbåtsskansen citerar jag gärna:

Här under backen ligger vår skans.
Här löper ankarkättingen genom holken, 
stänker surt vatten och rost på oss när
vi försöker sova.
Här ligger kojerna förtöjda mot kylande 
fartygsjärn, isolerade med tunn träpanel.
Här fryser kojkläderna fast mot skottet.
Här härskar de omönstrade.
De som seglar utan hyra. Ohyran,
härskarorna av kackerlackor och vägglöss.

Vad är det som luktar härinne?
Inget särskilt!
En helt naturlig stank från skansen i
en kolfyrad lastholk;
fuktig rost, surt sjövatten från förpiken,
fotogenos, mögliga bramduksbyxor, unkna sticktröjor,
härsken skaffning, inpyrd svett,
stinkande urin, ruttna madrasser, kväljande olja 
och sot.

Frisk luft får vi i natt när backen far in
i skitväder och skansen som vanligt måste
utrymmas.

Hur annorlunda då i Kungsholm och Gripsholm, där ingenting fattades av komfort, god förplägnad i luxuösa matsalar och rikt nöjesliv på resan över Atlanten. Hytterna kan man se i miniatyrer som talar sitt eget konkreta språk.

Museer som sköter kunskapsförmedlingen på det här sättet är värda ett erkännande. Mitt återbesök efter alla dessa år överträffade faktiskt mina förväntningar.


Foto (nedre bilden): Vesta vid Vrångö. Vykort (skärgårdsbåtar.se)

onsdag 19 november 2014

László Krasznahorkai: Motståndets melankoli



"Motståndets melankoli" måste vara den märkligaste roman jag läst, åtminstone sedan jag kom att läsa Kafka första gången. Författaren, vars namn till en början syns lika svårt att stava som innehållet mellan pärmarna verkar svårforcerat, är ungrare och kanske mest bekant genom de filmer som hans landsman Béla Tarr skapat med hans romaner som underlag, senast den mycket sevärda "Turinhästen". Författaren heter László Krasznahorkai, och jag tror att man gör klokt i att lägga namnet på minnet inför kommande Nobelprisspekulationer.

Originalet utkom redan 1989, men alltså först nu på svenska. Och låt mig då på en gång säga att Daniel Gustafsson Pech rimligen måste ha utfört en mindre bragd i och med denna överföring till smidig svenska. Texten väller fram över 327 boksidor i ett fåtal kapitel utan styckeindelning och i oändligt långa meningar, ofta med flera bisatser och med en närmast barock ordrikedom. Det kräver ett ganska högt lästempo och ordentlig koncentration. Märkligt nog beredde mig texten ändå inga större bekymmer. Det drivna språket, frekvent uppblandat med direkt anföring av fraser och inre tankeliv, suger tag i en och gör tillsammans med den smått surrealistiska handlingen att man fascinerad liksom flyter med i strömmen. Hur bra filmatiseringarna än må vara bör man inte neka sig Krasznahorkais fullmatade historier som läsning, med egna visualiseringar. Att de över huvud taget inspirerat till film kanske förklaras av att de trots markant verbalitet samtidigt har drag av drastisk berättarkonst.

Vad den här boken i allt handlar om är inte så lätt att återge. Det låter måttligt intressant om man säger att författaren beskriver ett nätverk av några var och en på sitt sätt egenartade figurer i en ungersk provinsstad, ej närmare angiven i tid och rum. Stadsbornas liv och grundläggande trygghet är inte längre vad den varit, det står omedelbart klart. Tillvaron ter sig förändrad, framtiden osäker. Förfallet verkar lika allmänt som svårbegripligt och frågan är om det finns någonting för ansvarskännande medborgare att sätta emot.

Bitande frost utan snö, tåg som inte längre går som de ska, träd som faller till marken, torget som av och till fylls av upprörda folksamlingar och gator som i övrigt ligger öde och tomma. Och så detta gästande cirkussällskap som drar till sig en oroande uppmärksamhet med sin monstruösa attraktion: en uppstoppad jätteval.

Några av figurerna har centrala roller i berättelsen  - den småborgerliga fru Pflaum, hennes underlige son Valuska, mest lik en inte alldeles obegåvad byfåne, den högt respekterade vetenskapsmannen herr Eszter, hans exhustru, den aktivistiska och maktlystna fru Eszter, och så den aldrig öppet framträdande Fursten, som utövar ett gåtfullt inflytande i det fördolda.

Det upplevda hotet möts med varierande förhållningssätt. För fru Eszter blir det ett tillfälle att gripa efter makt genom att bilda en kommitté tillsammans med ett kommunalråd, en poliskapten och några andra förtrogna. Den sansade men världsfrånvände Valuska, vars håg står till stjärnhimlen och kosmos mer än det jordiska, städslas av fru Eszter som kommitténs utsände rapportör om händelserna på torget och i den gigantiska cirkusvagnen med kaskeloten.

Först när Valuska tjuvlyssnande bakom en dörr inne i vagnen får höra ett meningsutbyte mellan cirkusdirektören och Fursten, där den senares hotfulla yttranden klargör att direktören är helt i Furstens händer, grips även han av ängslan för vad som håller på att ske. Han får dock inget gehör för sina farhågor hos fru Eszter, eftersom hon och hennes kommitté redan anser sig att ha ordnat saken i vederbörlig ordning. Tillståndsgivningen är redan indragen för cirkusen med dess möjligen trojanska last, och cirkusdirektören dessutom införstådd med detta. Snart nog visar sig dock alla onda aningar befogade. Krossade fönsterrutor, vandalism, soldater, en stridsvagn rullar in...

Herr Eszter tvivlar allt mer på möjligheterna till annat motstånd än att uppgivet barrikadera sig i sin egen lägenhet, där för övrigt Valuska, hans allt i allo, också är inhyst. Vid åhörandet av stämmarens arbete vid pianot har han drabbats av insikten att inte ens den klassiska musiken vilar på annat än ett tempererat system utan naturgiven harmoni, vilket bidrar till att underminera hans världsbild och tron på en för förnuftet åtkomlig helhet av tillvarons alla delar. Som den obotlige analytiker han är kan han dock inte ens under arbetet med att spika brädlappar för fönstren undvika att intellektualisera denna praktik (hammarslagets båge mot spikhuvudet) och de optimala förutsättningarna att inte slå sig på tummen. Jo, här finns verkligen ett rätt stort mått av sofistikerad humor också.

Nog kan jag förstå att stoffet inbjuder till allegorisk tolkning. Men ungefär som med Kafka finns det knappast någon entydig sådan. Den metafysiska anstrykningen leder tankarna till den moderna upplevelsen av vilsenhet inför värdesystemens upplösning, av att allt till synes fast förflyktigas och känslan av en förestående apokalyps. Men det är också rimligt om man utifrån författarens position i de forna öststaterna finner andra, politiska betydelser att avkoda. När de mörka krafterna slipper lösa och militären dyker upp på gatorna är det svårt att inte associera till mycket konkreta händelser, både historiskt och i nutid.

Under alla omständigheter väntar en stimulerande läsupplevelse för den som är beredd att ge upp lite av motståndet mot språklig komplexitet. Krasznahorkais prosa har liknats med flera andra prestigefyllda författares; jag har sett både Thomas Bernhards, W G Sebalds och Michail Bulgakovs namn nämnas. En del av dessa referenser bygger på ytliga likheter; andra på mer innehållsliga. Själv nämnde jag Kafka, och då mest med tanke på den realism med förnimmelse av overklighet som vilar över intrigen. På så vis tycker jag nog att Bulgakov bland övriga nämnda är den mest relevanta valfrändskapen till i varje fall just denna roman av Krasznahorkai.

Till sist. Vad jag förstår finns det för närvarande åtminstone tre stora ungerska författarskap som ännu inte fått Nobelpriset: Péter Eszterházy, Péter Nádas och Lászlò Krasznahorkai. De båda förstnämnda har jag ännu inte läst, men om deras böcker håller samma klass som den jag nu läst av den senare har Svenska Akademin ingen lätt uppgift när den ska välja en av dem.


Foto: (överst) Lászlo Krasznahorkai (lån från nätet).

måndag 10 november 2014

Inre och yttre rymder


Grå novemberdagar, men fortfarande i förhållandevis milt väder. Läser i morgontidningen om jubileet i Berlin. Övergår till Kjell Espmarks nya diktsamling "Den inre rymden" med avbrott endast för den ordinarie hundpromenaden och besöket på ICA. Lyssnar sedan till stråkkvartetter av Beethoven, vars enorma energi så skickligt förmedlas av Belcea-kvartetten. Från vilka rymder kommer den musiken?

Funderar över den vackra titeln. Den inre rymden - det sena varats oumbärliga källa, även när det vänder sig utåt. Ibland förefaller det som att minnen och minnesbearbetning är vad den mesta (och bästa?) litteraturen handlar om. Särskilt när författaren kommer upp i åren och har ett liv bakom sig som är så mycket långsiktigare än det som ligger framför. Eller är det bara så att det är den litteraturen som jag dras till, väljer.

Espmark låter många röster komma till tals, både egna och andras. Röster från den han var - barnet, den unge och den som blev någon i karriären, någon i litteratur, skrivande, akademier, vänskaper, relationer. Livshändelser på gott och ont, smärtor blandade med stilla lycka. Likadant med rösterna från de andra i avlägsen släkt och tillägnade släktskaper som, längesedan döda eller ännu levande, antika eller moderna, berört och fortfarande berör med sin närvaro. Stilsäkert som de bildhuggare han själv hyllar mejslar han fram deras öden.

De svindlande ögonblicken som kunde avgjort allt till något annat. Eller till och med kunde stoppat och avbrutit allt, som när dottern sätter i halsen och han ser - ser nu i backspegeln - hur hennes kommande liv, det liv som ska bli hennes, sugs bort "med ett sörplande ljud som när vattnet försvinner i badkarsventilen". Hur han lyckas rädda henne och hur "historien vänder förvånad tillbaka". Diktens slutrader: "Nu är det ditt väntande liv/som darrar i ögonlocken".

Jag har tidigare hävdat att Espmark är en av våra mest angelägna poeter och vidhåller det. Jag tycker mycket om dessa dikter, deras rikedom och rymdskapande vishet både i avklarnade kommentarer till stora politiska händelser och i existentiella reflektioner vid havet.

Dagstidningarna skriver om de tjugofem åren sedan Berlinmurens fall. En av Espmarks dikter går tillbaka till den så kallade Pragvåren och inleds: "Nej, muren har inte fallit ännu/och våren i Prag bär handfängsel".  Jag citerar här den senare delen av dikten till ackompanjemang av Beethovenmusiken ur femtonde stråkkvartetten, op 132, i a-moll, dess sista sats "Alla marcia, assai vivace":

Här är ett ansikte förräderi
och varje skrift ett försök till statskupp.
Jag sitter förvirrad mitt i musiken.
Av ett förbiseende på högsta ort
har man tillåtit denna vårkonsert.
Musik är notoriskt opålitlig
och en patrull med uppgift att vakta lugnet
har just kört fast i en gränslös notskrift.


PS. Om Berlinmurens fall skrev jag (här) för fem år sedan vid tjugoårsjubileet.
Se även Lars Gustafssons blogg, med hans översättning av en nyskriven sång av Wolf Biermann (här).

måndag 3 november 2014

I en venetiansk osteria



Nu och då återvänder jag i tankarna till Venedig. Fotona från den senaste resan hjälper mig att smälta en del intryck som ibland också för vidare till läsning och fördjupning. I dessa reseminnen finns inte bara det som rör konst, musik och unika stadsmiljöer; till resandet hör ju också rummen för mat och dryck.

Det italienska köket är och förblir det främsta, det är min bestämda mening. Och jag gillar den tillit som italienarna själva har till sin matkultur. En rätt behöver inte krånglas till bara man har tillgång till de bästa råvarorna och vet hur de bäst behandlas. Med stolthet bär man fram de klassiska rätterna, även en för ögat tämligen intetsägande (men för gommen gudomlig) risotto.

I Venedig dominerar naturligtvis fisk och andra havets frukter. Men jag serverades också en utmärkt hästbiff på ett ställe som valt att gå lite vid sidan om det vanliga på menyn.

Som nordbo lockas man av borden ut mot torget eller på kajkanten mer än de inre rummen. Att slå sig ned vid en av kanalerna i Cannaregio och serveras en trerätters hemlagad lunch till ett mycket överkomligt pris är förstås turistens önskedröm. Som kan förverkligas exempelvis hos Da Marisa.

Om maten får vara huvudsaken är små restauranger på ännu mer undangömda ställen ofta värda att uppsöka. Alle Testiere är en osteria som saknar bord i det fria, helt enkelt av det skälet att den ligger i en smal gränd strax intill Campo Santa Maria Formosa. Ett ganska litet rum med plats för maximalt tjugofyra gäster, få utsmyckningar och rustika möbler, ett draperi för fönstren som skydd mot insyn från gränden, en bardisk med bakomliggande kök, enkel men ordentlig belysning, det vill säga det rätt typiska för en italiensk restaurang där maten står i centrum.

Därinne blir man väl omhändertagen och tilldelas en meny som är helt och hållet havsbaserad. Bakom oss förde man ihop hälften av alla bord som fanns i rummet till ett långbord för gäster som firade någon i släkten. Ändå blev sorlet inte högre än att man kunde höra varandra vid ett bord för två.

In kom en tjockt skuren skiva tonno, givetvis tillagad rare, tillsammans med stora men tunt skurna skivor av funghi porcini, den svamp vi kallar Karl Johan, sakta stekta på låg värme till den mjukhet som tar fram den milda smaken och gör att den nästan smälter i munnen. Grillade grönsaker av bästa kvalitet som contorno. Vitt vin från Alto Adige därtill.

Det är sådana tillfällen i sådana rum som kan stanna i minnet, även utan stöd av kamerabilder som den här ovan.

Foto: EJ (Osteria Alle Testiere)

lördag 1 november 2014

Michelangelo, tiden och de tomma ögonhålorna



En allhelgonadag som denna lyssnar jag gärna på Hugo Wolfs (1860-1903) tonsättningar av tre dikter av Michelangelo. Särskilt den andra av de tre - "Alles endet, was entstehet" - inger trots sitt allvarsmättade innehåll det största välbehag, inte minst tack vare Dietrich Fischer-Dieskaus enastående sångkonst (här).

Jag går till James S Saslows "The Poetry of Michelangelo" (Yale University, 1991) för att jämföra den italienska ursprungstexten och Saslows engelska översättning av den med den tyska tolkning som Wolf tonsatte och som, visar det sig, förhåller sig ganska fritt till originalet.

Så här sjunger Fischer-Diskau:

Alles endet, was entstehet.
Alles, alles, rings vergehet,
Denn die Zeit flieht, und die Sonne
Sieht, dass alles rings vergeht,
Denken, Reden, Schmerz und Wonne;
Und die wir zu Enkeln hatten
Schwanden wir bei Tag die Schatten,
Wie ein Dunst im Windeshauch.
Menschen waren wir ja auch,
Froh und traurig, so wie ihr
Und nun sind wir leblos hier,
Sind nu Erde, wie ihr sehet.
Alles endet, was entstehet.
Alles, alles rings vergehet.

Saslow påpekar i en not att denna dikt i mångt och mycket påminner om de florentinska karnevalssånger om döden som var populära i skiftet 1400-1500-tal. Originalet har framför allt ett makabrare slut där Michelangelo inte tvekat att frammana kraniets tomma ögonhålor när han låter de döda spöklikt vittna om vad tiden slutligen har i sitt sköte.

På rimmad italienska låter det förstås vackrast:

Ogni cosa a morte arriva
Già fur gli occhi nostri interi
con la luce in ogni speco; 
or son voti, orrendi e neri,
e ció porta il tempo seco.

På orimmad svenska ungefärligen så här:

Till allt och alla kommer döden.
Vår blick var en gång hel
med ögats ljus i vardera hålan;
nu är de tomma, skrämmande och svarta:
det är vad tiden bär med sig.

Varken orden eller musiken kan väl få oss helt försonade med den tanken, än mindre några flämtande ljus i nutidens karnevaliskt grinande pumpor.

Men jag minns med vilken gripenhet jag första gången såg Michelangelos tidsfilosofiska gravmonument i Medicéernas kapell i Basilica di San Lorenzo, Florens. Skulpturer av Natten (se nedan) och Dagen på ena sidan, Gryning och Skymning på den motsatta sidan, och en Madonna med barnet mot den tredje väggen. Det var nog första gången jag på allvar förstod att skulpturer kan levandegöras så till den milda grad att känslor - i det här fallet melankoli - kan slå ut från stenen. Trots att ögats ljus fattas och omöjligen kan återges.