Dagarna går. Varia om hösten.

Dagarna går utan att något blir skrivet. Det måste det ju inte heller. Sommarens omläsning av Pär Lagerkvist tänkte jag i alla fall ägna ännu några rader. Dock inte här och nu.

Inåtvänd upptas jag alltmer av tidens flykt - timmarnas, dagarnas, veckornas. Även årstidernas, som nu när lövfällningens och vissnandets månad allt snabbare löper in mot novembermörkret och vinterns lamp- och stearinljus. Varje solig dag värd en notering.

Vad annat än välsignelser i det lilla finns att glädjas åt när det som sker i det stora i så hög grad präglas av krig och katastrofer, av idel lögner, sabotage och värsta sortens förbrytelser. Inte ens gamla kusliga begrepp som terrorbalans tycks längre gångbara; medvetandet om kärnvapenkrigets immanenta självdestruktivitet ter sig bortträngd. Kvar står ännu hoppet till de tappra ukrainska försvararna. Och kanske kan de modiga unga kvinnorna i Iran välta de förbannade mullorna över ända?

Om Ukrainas terroriserade civilbefolkning läser jag reportage på reportage, och jag undrar hur länge en människa står ut omgiven av söndersprängd bebyggelse, utan kranvatten och elektricitet och under ständigt hot om ännu värre bomber. Ukrainas försvar, som också är vårt, borde genast förstärkas med effektivast möjliga luftvärn och de konventionella vapen som krävs för att krossa Putin och hans allt smutsigare överväganden. Helst innan megalomanin punkteras och övergår i förödmjukelsens otyglade raseri. 

Bland glädjeämnena finns ändå alltid musiken. Efter filharmonikernas konsert - med dirigenten Alan Gilbert och pianisten Inon Barnatan - i Mozarts 25:e pianokonsert har jag ånyo hamnat i en Mozartperiod. Tjugofemman hör inte till dem jag känner bäst, den blev något av en nyupptäckt. 

Visst är det Mozart, omisskännlig Mozart. Ingen annan kan med en så förledande tillgänglighet så ofta överträffa sig själv med sin egen sinnrika och virtuosa klassicism. Och för ovanlighetens skull är det inte ett Andante som fångar mig allra mest, utan snarare de båda omgivande satsernas dramatiska liv och rörelse. 

Det är solen och skuggorna i det mozartska lynnet man behöver i tider som dessa. Första satsens uppfordrande tema - da-ta-ta-ta´ - är sannerligen ingen banalitet i den behandling som det vartefter ges. Jag vill gärna rekommendera Piotr Anderszewskis inspelning med Chamber Orchestra of Europe (som finns på Spotify).

Bland glädjeämnena även en och annan dokumentärfilm. Teven bjuder inte på mycket som lockar mig längre och därför missar jag ibland dokumentärer som verkligen kan vara av stort intresse, även när de som nyligen skildrar ett stycke färsk amerikansk samtidshistoria. Jag blev i helgen på ett skrämmande sätt påmind om att demagogen Donald Trump fortfarande i hög grad har ett fast grepp om det republikanska partiet, trots bedrägerierna och uppenbart maktmissbruk. 

Att se senatorer kröka rygg för denne lögnaktige narcisssist av fruktan för att deras karriärer annars vore till ända, är omskakande när det så uppenbart handlar om en amerikansk president som hellre uppviglar sina värsta och mest våldsbenägna anhängare till statskupp än erkänner sitt valnederlag. Stormandet av Capitolium, var och är så chockerande att jag inser att jag tidigare värjt mig mot insikten om allvaret i det som skedde. Och denne Trump är still going strong, ständigt beredd att rida på en vämjelig kökkenmödding av rasism, sanslösa konspirationsteorier och reaktionär populism.

En helt annan typ av dokumentär är "Vulkanjägarna - den inre elden" (2022) av Werner Herzog, filmmakaren som aldrig gör någonting ointressant. Den här gången är det inte han själv som filmat de spektakulära naturkrafter som fascinerar många med mig, även om vi aldrig önskat oss mer än att få bevittna ett utbrott på behörigt avstånd. Inte som vulkanforskarna Katia och Maurice Krafft, som ville komma dessa naturfenomen så nära som möjligt med de risker som det innebär. Det är ur detta pars rika filmarkiv som Herzog sammanställt en film som samtidigt blivit till en hyllning av deras besatthet av lavafloder, askmoln och de omskapade fysiska och sociala landskap som blir följden av dessa ohejdbara eruptioner från jordens inre. 

Paret Krafft ägnade hela sitt liv och sin verksamhet åt att jorden runt dokumentera vulkanutbrott. Varhelst en rökpelare rapporterades ur en krater och folk evakuerades undan en väntande förödelse skyndade paret Krafft till för att så nära som möjligt följa förloppet i dess skrämmande obestämbara förlopp. De föll till sist offer för en extremt het och hastigt framvällande lavin bestående av gas och glödande aska, det som med en fackterm kallas ett pyroklastiskt flöde, från Mount Unzens utbrott i södra Japan 1991. 

Det är en på flera sätt märkvärdig film som Herzog skapat med tillägg bara av has egna sparsamma kommentarer voice over, och skickligt vald musik av Verdi, Fauré med flera kompositörer av requier som enda musikaliska ackompanjemang. Existentiellt, estetiskt, moraliskt, och i det här fallet även naturvetenskapligt, intresseväckande blir det ju oftast när Herzog är i farten. Han har alltid haft ett gott öga till excentriker och besatta, och här inser han att han själv bara behövs som förmedlare av ett fantastiskt filmmaterial som jag vet att jag kommer att återvända till. (Filmen finns på Svt Play ett år framåt).

Ja, vad var det för inre eld som väcktes även hos mig när jag som barn konfronterades med de fantastiska fotona från ett vulkanutbrott på Hawaii på de där bildskivorna till View-Mastern som gav illusionen av tredimensionalitet? Det var mäktigt, det var vackert, det var ogripbart. Och det var samtidigt på ett tydligt om än distanserande sätt förenat med fara, med livsfara. Hur nära kunde en kameraman komma?

Bland glädjeämnena till sist också en ny liten hund, Doro, hitrest från sydspanska gator till Uppsalas parker och ett permament hem hos oss, ett pensionärspar som från och med nu är hans husse och matte. Två år gammal och med en massa energi i kroppen försöker han få oss att tro att vi är allt annat än pensionärer. Redan uppmärksam och följsam, och framför allt lycklig att kunna göra oss lyckliga med sin tillgivenhet och sitt gensvar. 

Foto: EJ.

Att gå i kylan

Werner Herzog har alltid haft en given plats i mitt eget fiktiva vaxkabinett, avdelningen för de sköna konsterna. Såväl hans spelfilmer som de egensinniga dokumentärerna vittnar om ett genomgående intresse för excentriker och smått bisarra projekt som utmanar kutymen och vårt insnävade "sinne för realiteter". Vilket jag funnit både roande och tankeväckande på ett sätt som i någon annans gestaltning troligen tvärtom hade lämnat mig likgiltig och avfärdande. 

Mindre känt är att Herzog som redan etablerad filmskapare även debuterade som författare, närmare bestämt med dagboksanteckningar från en fotvandring som företogs 1974, publicerades 1978 och översattes till svenska 1980 (av Madeleine Gustafsson), samma år som jag själv köpte och läste den. Under gångna decembers köldknäppar kom jag att tänka på det tunna häftet och dess titel: "Vom Gehen im Eis" ("Att gå i kylan - München - Paris 23.11 till 14.12.1974", Norstedts, Panterserien)*. Den föreföll mig i all enkelhet så träffande, så adekvat, att den fick mig att sticka emellan med en omläsning av de jämnt hundra sidorna.

Herzog skriver i förordet att han från början inte hade någon avsikt att publicera dessa noteringar från den tre veckor långa vandringen, vars syfte var att uppsöka Lotte Eisner, en mentor till honom som låg svårt sjuk, troligen döende, i Paris. Att hon skulle dö fick bara inte ske:

"Jag tog en jacka, en kompass och en sjömanssäck med det nödvändigaste. Mina kängor var så starka och nya att jag litade på dem. Jag gick rakaste vägen till Paris, i den fasta förvissningen att hon skulle förbli vid liv om jag kom till fots. Dessutom ville jag vara ensam med mig själv.."

Jag läser och blir på nytt efter alla dessa år engagerad av den melankoliska skildringen av den fysiskt och psykiskt mödosamma vandringen i mestadels bedrövligt väder med regn, hagel och snöstormar. 

Författaren/jaget tar ut kompassriktningen och fortsätter oförtrutet längs vägar och stigar, tar ibland genvägen genom en skog eller "över våta, smackande ängsmarker", passerar noga namngivna byar och trista industriorter och noterar allt det som låter sig beskrivas i den sinnesstämning, det associationsflöde som behärskar honom. 

Han rastar i någon "takförsedd busskur av grovt obetsat virke" och betraktar broderligt korpen som sitter ihopkrupen på ett tak "orörlig och frysande, ensam och tyst i en korptanke". Kontakterna med andra människor är fåtaliga och flyktiga.

"Fortfarande droppar det från granarna ner på barrmattan. Det ångar om mina lår som på en häst. Kuperat landskap, mycket skog nu, allt är så främmande för mig. Byarna spelar döda när man närmar sig."

Han övernattar ibland på något värdshus, ibland i en hölada eller våldgästar med minsta möjliga åverkan ett fritidshus eller en husvagn.

"Därinne rester från en festmåltid, det kan inte vara länge sen. En kortlek, ett urdrucket ölglas, kalendern på november. Därute är storm, därinne möss. Så kallt det är!"

Vandringen är tröttande, intill döden tröttande. Han förser sig med plåster, sårsprit och salvor mot värkande och såriga fötter, ben och ljumskar. Ensamheten tär, blickarna han möter inger ovisshet om det egna självet, ovisshet om vem de mötande egentligen ser när de betraktar den främmande figur de har framför sig.

Iakttagelser av djur och natur, väder och vind, banala händelser och märkvärdiga, blandas med fantasmagorier och vilt flygande tankar. Ibland också tvivel om det meningsfulla i detta gående: lever ännu Lotte Eisner, hon som han på detta närmast botgörande sätt hoppas kunna hålla vid liv? 

Hela företaget har karaktär av utmaning och existentiellt äventyr. Jaget är dock inte på jakt efter sin kärna, sin sanna natur eller något annat dylikt; texten är välgörande fri från autenticitetjargongen, för att låna ett begrepp från Adorno. Snarare är det fråga om en vandrande poet drabbad av det tvingande behovet av rituellt handlande.

 

"Det finns inte ett blad på det våta trädet, bara våta äpplen som inte vill falla. Jag plockade ett, det smakade surt men det gav saft mot törsten. Äppelskrotten kastade jag upp i trädet och äpplena föll som regn. När äpplena hade lugnat sig igen och låg stilla på marken tänkte jag, det finns ingen som kan föreställa sig en trakt så övergiven av människor. Detta är den mest övergivna dag, den mest övergivna av alla. Då gick jag fram och skakade trädet, tills det var alldeles tomt. In i tystnaden trummade äpplena mot marken. När det var slut störtade en oerhörd tystnad över mig och jag såg mig omkring, och där fanns ingen. Där fanns bara jag, ensam. Vid en övergiven tvättstuga drack jag en slurk vatten, men det var senare."

Ja, det är en läsvärd text med god hållbarhet. Vandraren når sitt mål, och väl framme hos Lotte Eisner ber han henne öppna fönstret i den fasta - eller möjligen euforiska -  förvissningen att han nu sen några dar kan flyga. 

Foto: EJ.

*Jag ser att den här boken för ganska precis ett år sen utkommit på nytt, nu på Bokförlaget Faethon. 

Hjärta av glas

Jag kom att tänka på en film jag såg på sjuttiotalet och som jag inte sett sen dess. En av de där sällsynta filmerna med scener som etsar sig fast i minnet och som man därför aldrig glömmer.  

Werner Herzog blev för mig redan då, och definitivt i och med "Kaspar Hauser", en favoritregissör som sedan aldrig upphört att överraska och fascinera mig. Den film jag nu tänkte på -  "Hjärta av glas" ¨- tillhör inte hans mest kända, men i mitt minne framstår den som ett litet mästerverk. Varför skulle jag annars komma ihåg den efter snart 45 år?

Via strömningstjänster är det mesta tillgängligt numera, prompt och utan större besvär. Stadsbiblioteket står t ex till tjänst med digital utlåning av en stor mängd filmer, glädjande nog även just den här. 

Det  är en film som inte i första hand talar till intellektet utan återger sinnesstämningar kring en bygemenskap i sönderfall och där en legendarisk bayersk siare från 1700-talet spelar en huvudroll. Skådespelarna agerade i de flesta fall under hypnos, vilket naturligtvis bidragit till den drömlika atmosfären.

Redan i inledningen återser jag en av av de magiska scenerna: en katarakt filmad i närbild så som genom ett transparent filter, vilket riskerar försätta även åskådaren i ett hypnagogiskt tillstånd. Stillastående rörliga bilder för inåtvänd kontemplation: strömmande vatten, försvinnande dimbankar och pulserande glöd i en utbrunnen vedbrands kolbädd. Mäktiga naturscenerier med anknytning till den ofrånkomlige Caspar David Friedrich. Trolska inomhusscener med ljuslågor i brunmurrigt dunkel, erinrande om George de la Tour.

En annan scen jag inväntar med spänning är en av dem från värdshuskrogen (bilden överst). Två trätobröder sitter mitt emot varandra med var sitt ölstop av glas, stirrande som i trans. Den ene höjer glaset och krossar det mot huvudet på den andre så att splittret yr. Jag hade glömt att den andre långsamt svarar med att i stället hälla sitt öl över hjässan på sin kamrat. Ingen av dem reagerar upprört. Nästa morgon ska den ene vara död och saknad av den andre, och det konstateras redan nu helt kallt som ett enkelt faktum.

 

Filmen bygger helt på sådana suggestiva, ofta mycket märkliga scener från byn där glasbruket är huvudnäringen. Där tillverkas ett enastående vackert, rubinrött glas, vars hemlighet den just avlidne glasmästaren tagit med sig i graven. (Jag kommer att tänka på en parallell i Tarkovskijs film "Andrej Rublev", där den vittberömde gjutaren av kyrkklockor dör och man betvivlar att någon efter honom, möjligen med undantag av hans unge son, behärskar konsten att gjuta en klocka av den rätta klangen). Jakten på formeln för rubinglaset leder till mer eller mindre irrationella och destruktiva handlingar. Soffor sprättas upp och sys igen. Hyttans glasblåsare fortsätter blåsa men förgäves. Befintliga glas kastas i floden som färgas röd. 

Byns invånare lever i stigande fruktan och kaos. Deras vanmäktighet förstärks av siaren Hias, herden från vildmarken som tillkallas och delar med sig av sina apokalyptiska visioner av eldsvåda och ond bråd död; profetior som går i uppfyllelse. Hyttan brinner. Sonen till bruksägaren mördar vansinnig sin unga hushållerska.

Ja, det är en märklig film som slutar i en sorts exodus där en liten grupp individer ger sig ut till havs i en roddbåt med målet att nå kanten av världen och försäkra sig om (det alternativa faktumet) att den är platt och inte rund. Jo, till allt annat är han ibland även rolig, den gode Werner - och visar sig i all denna svårtolkade mystik i någon mening själv vara profetisk, eller i varje fall med aningar inte alldeles utan bäring på vår egen tid så här fyrtiofem år efteråt.