Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 30 december 2013

Ljus i mörker


Den regniga julen är över och när de lugna mellandagarna går mot årsslut visar sig äntligen lite blek vintersol över frostfria barmarker. Det tidigt fallande mörkret bryts endast av bländande lyktor och fönstrens alla stjärnor och ljusbågar. Led milda ljus. Ibland känns det som att de behövs.

Issa bär en liten röd lampa vid sitt halsband så att jag kan hålla reda på hennes nosande strövtåg. Skepnader dyker plötsligt upp och försvinner på vägarna i parken; vi förblir ansiktslösa för varandra om vi inte möts under någon av de glest placerade lyktorna.

Issa styr gärna hemåt så snart behoven är uträttade. Hem till skinkresterna som hon med ivriga svansviftningar glupskt kastar i sig medan pelletfodret ratas till ett senare tillfälle. Julbordet har förvisso bjudit på frestelser även för henne.

Själv har jag än en gång (the same procedure as every year!) högljutt konstaterat att ingenting på det traditionella julbordet går upp mot juldagens lutfiskmiddag. Så sanslöst gott! Det vattnas i munnen bara jag tänker på tillagningen och dess milda dofter.

Att efter några timmars vattendragning laga den vita, mjälla och flingsaltade fisken under ett folietäcke i ugnen. Under tiden skala och koka potatis, gärna sparrispotatis eller varför inte den dekorativa blå kongo, som jag valde i år. En gräddmjölksås spetsad med något lite senap, bara så att den kan anas. Rikligt med nymortlad kryddpeppar. Knaperstekta och avrunna baconflagor. Gröna ärtor. Och så den lätta och nu genomskinliga fisken som flyter ut i glänsande skivor. Åh!

Allt detta upplagt på en tallrik och med en skummande Guinness i glaset motsvarar min tanke på ett himmelskt gästabud. Jag avstår gärna allt det andra för bara den tallriken.

Nu väntar nyår och annan fisk. En helt annan historia, men även den god.

Med detta sagt önskar jag alla mina läsare en riktigt god nyårsafton och en smakstart på det nya året!


lördag 28 december 2013

I de nederländska bergen. Cees Nooteboom (3)



Är man någorlunda allmänbildad och dessutom har rest något i Nederländerna väcker en boktitel som den i rubriken undran och nyfikenhet. Finns det över huvud taget några berg i detta flacka kustland? Är det inte snarare fråga om ett slags inverterat landskap som till inte oväsentlig del består av utvunnen och fördämd havsbotten?

Cees Nooteboom har här författat en saga, och det är klart uttalat. En saga om inget mindre än fulländad skönhet och fullkomlig lycka. Men som vanligt hos denne författare finns en berättare, i det här fallet en spansk vägmästare och fritidsförfattare vid namn Tiburón. Han sitter ensam i sin barndoms skolsal, röker sina Ducados, kommenterar sagan och styr och ställer med sina figurer medan han skriver dem. Till dels modernistisk metafiktion, alltså.

Sagan om de fulländat vackra cirkusartisterna Kai och Lucia tilldrar sig i ett delat Nederländerna, ett nord och ett syd som i mångt och mycket är sina kontrastrika motsatser, i mångt och mycket beskriver de kulturskillnader som nordeuropéer populärt brukar framhålla i förhållande till sina grannar i syd.

Fantasin om ett sydligt Nederländerna är en fri parafras på sagan om Snödrottningen av H C Andersen. Tidsmarkörerna är växlande och vaga; både bilar och television placerar dock händelserna i modern tid, även om bilen ibland liknar en övertäckt vagn och det lortiga värdshuset i bergspasset kunde vara från vilket århundrade som helst. Hur som helst, den egendomliga kartografin, de taggiga bergen, illusionskonsterna och självaste Snödrottningen framstår med ens som rimliga i enlighet med sagans villkor: att förtäta och omforma verkligheten, också den verklighet som är för bra för att vara sann.

Kai och Lucia får inte längre några jobb i nord där man slutat gå på cirkus. De anmodas därför av impressarion att bege sig till de vilda och ociviliserade bergstrakterna i syd. Deras konster förväntas fortfarande gå hem där, och motvilligt låter sig paret övertygas om att en andra karriär är möjlig bara de lämnar de blaserade nordprovinserna.

Deras illusionsnummer består i att Lucia med förbundna ögon på podiet kan avläsa vad som står på en lapp som Kai stående ute i salongen fått från någon i publiken. Tonfall, ordval, pauser, accentueringar räcker för att paret, varandras perfekta hälfter, ska framstå som en oskiljaktig enhet som utan hinder kan genomföra sin magiska uppgift.

Men under den första föreställningen på en teater i dessa nederländska berg sitter Snödrottningen i publiken, och det bär sig inte bättre än att denna isigt onda varelse och hennes följe bortför Kai. Tillsammans med en clown, en tjock gammal skådespelerska, försöker Lucia spåra sin älskade, vilket inte sker utan strapatser men sagolikt nog ändå lyckas till slut.

Jag läste den här berättelsen två gånger, den andra sedan jag tagit del av Andersens saga. Det är inte nödvändigt att ha läst den, men det tillför onekligen något att se hur Nooteboom turnerar förlagan.

Och vad vill berättelsen ha sagt? Andersens saga behandlar frågorna om ont och gott, denna oundgängliga dikotomi som lämpar sig så väl för det som Tiburón kallar sagoberättandets endimensionalitet. När det onda i form av diminutiva bitar av krossad is eller splittrat spegelglas tränger in i ögon och hjärtan förvrids bilden av världen och människorna. Det är vad Andersen säger med hjälp av de djävulska trollens krossade spegel och den iskalla men förföriska Snödrottningen.

Det finns trots allt flera uppslagsändar, och Snödrottningen har tydligen inspirerat många före Nooteboom. I hans berättelse ser jag en saga som skildrar vår misstro, kanske rentav agg, mot fulländningen, mot den fläckfria skönheten och den odelade lyckan. Och när Tiburón rökande på sin cigarr filosoferar vidare om distinktionerna mellan tron, myten och sagan blir det klart att han vill göra upp med förförarna, var än de kommer ifrån och vad än de har för lögnaktigt budskap att framföra. Såväl den gyllengult skäggige sektledare som Lucia faller offer för som den iskallt gäckande Snödrottning som håller Kai fången på slottet (mer likt ett hotell, ett fängelse, eller kanske en internatskola) utövar en betvingande makt som bjuder raka motsatsen till en paradisisk tillvaro. Den kärlek som erbjuds dem är moln och is.

Likväl, och det spränger den här sagans endimensionella karaktär, ger Tiburón (och Nooteboom) utrymme för det sorgesamma i ett lyckligt slut och komplikationerna i våra utopiska drömmar. Inte minst vår drömda andra hälft, som om hon eller han återfanns vi i själva verket skulle fly ifrån, till den verkliga relation som kanske aldrig ens låtit sig formuleras.

Som vanligt hos Cees Nooteboom är inte bara berättelsen intrikat och förtätad utan därtill poetisk med en rikedom av av associationer och referenser. Det gör att den bör läsas lugnt och eftertänksamt. Den som läser den i deckarläsningstakt riskerar att missa mycket och kanske till och med bli besviken. Den som läser den en andra gång har däremot en minst lika stor behållning av denna andra gång. En sådan bok är det.

Jag hyllade i ett tidigare inlägg "Ritualer" som Nootebooms kanske bästa roman. Men jag måste tillstå att jag börjat vackla i den tvärsäkerheten. Jag kunde lika gärna utse denna till den bästa.
_ _ _ _

Bilden (klickbar!): Mitt exemplar av "I de nederländska bergen", utgiven på Alba, 1990 (originalet är från 1984), har ovanstående bild på omslaget. Det är en målning av Joachim Patinir (1480-1524) - "Karon och överfarten av Styx" - och den hänger på Pradomuséet i Madrid. Till vänster i bilden är himlen och till höger helvetet. Själen som färdas i Karons båt ser inte ut att landa på den himmelska sidan. Inte bara Andersens saga utan även den här bilden var okänd för mig, och den väckte än en gång längtan att någon gång få besöka Madrid och det berömda muséet där.

För övrigt ser jag på nätet att Modernista under våren kommer med några av Nootebooms romaner i nyutgåva, bland annat den jag skrivit om här.

måndag 23 december 2013

Den glada unggalten?



Dan före dan, skinkan lagad.

I år var den tydligt stämplad i stor stil, förmodligen för att ge intryck av kvalitet och noggrannhet. Som framgår av bilden är det alltså fråga om en svensk unggalt som fått släppa till tre kilo skinka till mitt julbord. Den fick mig att en kort stund innan jag sköt in den i ugnen ägna dess tidigare liv en tanke.

Var den en glad galt som trots sitt korta liv levde ett lyckligt grisliv?  Eller var den endast ett knorrlöst och olyckligt nummer, blott en själlös produkt av en själlös industri?

Nu och då får vi rapporter om gräsliga farmförhållanden som gör att man kan känna förståelse för stridbara djurrättskämpar. Jag hoppas att min omsorgsfullt kategoriserade gris fick ett hyfsat liv, även om jag befarar att den missade det mesta av det bästa grislivet. Och det kan inte hjälpas - en association till en annan del av det moderna svenska julfirandet dök upp, nämligen Disneys obligatoriska julfilm med tomteverkstaden och det löpande bandet. Om jag inte missminner mig står där en tomte och stämplar leksaker i baken.

Jag ska nu försöka befria mig från dessa associationer till förmån för andra, mer angenäma jultankar. Och jag önskar alla mina läsare just det senare. God Jul!

PS. Skinkan smakar utmärkt. Så  kanske var det en inte alltför stressad och olycklig gris, trots allt? D.S

lördag 21 december 2013

De persiska timmarna



Fotot visar Charles Koechlin (1867-1950). Jag är som sagt svag för fransk musik, och här har vi nu ännu en fransk tonsättare i profetlikt helskägg (jfr den samtida Ropartz!) som varken hör till de kända eller helt och hållet bortglömda, bara en av dem som förtjänar större uppmärksamhet än han fått och får.

Koechlin var en ingalunda obetydlig kulturpersonlighet under franskt 1900-tals första decennier, en mångsidig och oerhört produktiv tonsättare i de flesta genrer, tillika musikteoretiker, pedagog och skribent. Bland annat skrev han en biografi om sin lärare Gabriel Fauré och ett omfattande verk om orkestreringens konst. Sitt gedigna kunnande demonstrerade han i egna symfonier, symfoniska dikter och även genom att orkestrera verk av sina mer berömda kolleger Claude Debussy och Gabriel Fauré.

Bland hans symfonier märks en som har Rudyard Kiplings "Djungelboken" som inspirationskälla och en annan - "Seven stars symphony" - som hyllade några av Hollywoods första världsberömda filmstjärnor: Douglas Fairbanks, Lilian Harvey, Greta Garbo, Clara Bow, Marlene Dietrich, Emil Jannings och Charlie Chaplin. Han hade också många intressen vid sidan av musiken: astronomi, fotografi, ljudfilm, naturmystik, hellenism, socialism, resor, bergsbestigning, tennis, m.m.

Trots (eller möjligen på grund av?) sin bredd och mångfacetterade kreativitet kom Koechlin aldrig att på allvar slå igenom. Kanske är det den snillrike eklektikerns dilemma, i synnerhet om man samtidigt är en smula tillbakadragen och dålig på karriärfrämjande självhävdelse. Då hjälper inte alltid att vara lika insatt i medeltida musik som i barockens kontrapunkt, lika hemmastadd i de impressionistiska klangvärldarna som i Arnold Schönbergs atonala tolvtonsserier.

"Les heures persanes" var länge det enda verk av Koechlin som jag kände till. Pianisten Herbert Henck invigde mig i detta dryga timmen långa pianoverk i sexton satser. Den inspelningen gjordes redan 1986, men på senare tid har det kommit flera andra. Sannolikt är det framför allt detta verk, som senare också kom i en orkesterversion, som gjort att Koechlins namn fortfarande nämns även utanför franskt musikliv.

Västerländsk fascination för Orienten är ju en gammal företeelse i litteratur, konst och musik, inte minst under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Inte bara "Tusen och en natt" utan mängder av exotiserande reseskildringar har bidragit till detta. Koechlin besökte själv aldrig Persien, utan lät sig i stället bland annat inspireras av den berömde resenären och litteratören Pierre Loti. I reseberättelsen "Vers Ispahan" (1904) skildrade denne sina intryck av Persien, enligt uppgift med melankolisk blick för den svunna skönhet och storhet som endast kunde anas.

Det är emellertid ingen asiatisk klangvärld som Koechlin skapar, inget lån av främmande tonskalor eller imitationer av exotiska instrument, utan snarare ett slags fenomenologisk resa i det inre. Han kallade det själv "un voyage imaginaire". Jag tänker på den ungefär som när man med slutna ögon i efterhand försöker återskapa de stämningar som resan gav upphov till, i det här fallet läsefrukter från Loti och andra. Varje sats har en rubrik som vägleder fantasin, exempelvis den som utspelar sig "I skuggan, nära marmorfontänen". Eller "Clair de lune sur les terasses" med dess impressionistiska månljus, minst lika skimrande som hos Debussy. Eller de livligare tonslingor som helt enkelt kallas "Arabesques".

Musiken går till största delen i mycket lugnt tempo; tydligt är att Koechlin ville återskapa en lyrisk sensualism som mestadels dröjer vid atmosfäriska skiftningar mellan ljus och mörker, solhetta och nattlig svalka under de två och ett halvt dygn som vi bevistar de persiska miljöerna. Gatulivet ger dock anledning till ett livligt avbrott, liksom dervischernas dans i slutdelen. Att den suggestivt vaggande karavanen (andra satsen) försiggår under en dröm under siestan, är talande för hela verkets karaktär. Den är också ett exempel på att den ursprungliga pianosatsen i många stycken faktiskt är väl så övertygande som orkesterversionen, åtminstone i mina öron. Men orkesterversionen är givetvis också hörvärd eftersom den visar vad utökade klangliga variationsmöjligheter kan göra.

Av de olika inspelningar jag lyssnat till (se nedan) är det en som avviker från de övriga. Den holländske pianisten Ralph van Raat håller ett genomgående mycket snabbare tempo än de övriga. På så vis demonstrerar han att verket håller även för en tolkning som inte överbetonar verkets programmatiskt självförsjunkna innehåll. Det kan vara en smaksak vad man föredrar, själv lyssnar jag gärna till både och. Den sista tiden har jag dock oftast valt att resa med Kathryn Stott in i det förflutna och mer melankoliskt drömmande Persien som jag inbillar mig ligger närmast det som föresvävade Koechlin.



Herbert Hencks inspelning på Wergo från 1987 finns utlagd på Youtube här.
Kathryn Stotts inspelning på Chandos från 2002 finns på Spotify, liksom även en av Michael Korstick samt den senaste inspelningen med Ralph van Raat från 2010 (Naxos).
Orkesterversionen finns i en fin inspelning från 2004 med Radio Sinfonie Orchester Stuttgart des SWR med Heinz Holliger som dirigent, också på Spotify här. 

tisdag 17 december 2013

Salome



En styvdotters dans för sin liderlige styvfar på hans födelsedag. Det är det kritiska momentet i den nytestamentliga berättelsen om landsfursten Herodes´ gästabud, det som ändar i avrättningen av profeten Johannes, även kallad Döparen. Det är profetens fördömelse av moderns förbindelse med Herodes, hennes svåger, som föranlett Herodes att kasta profeten i fängelse, dock utan att våga döda honom eftersom folket betraktar honom som en trovärdig profet.

Den där dansen måste ha varit något alldeles extra, även om bibeltexten bara knapphändigt upplyser oss om att ""hon behagade honom så mycket att han med ed lovade att giva henne vadhelst hon begärde". Vi känner alla till vad hon sedan, på sin mors Herodias inrådan, begär - nämligen profetens huvud på ett fat. Herodes blir då enligt bibeltextens fortsatt återhållna stil "bekymrad", men måste för sin eds skull villfara hennes önskan.

Att en sådan berättelse sätter fantasin i rörelse och utgör ett lockande underlag för dramatisk utfyllnad är självklart. Spekulationerna om både öppna och undertryckta begär i den nya familjekonstellationen och dess förhållande till den karismatiske profeten har varit många. Heinrich Heine menade att Herodias´ hämndlystnad nog måste bottna i att hon var olyckligt kär i profeten: "Finns det någon kvinna som vill ha en mans huvud utan att hon är kär i honom?"

I sin pjäs "Salomé" är Oscar Wilde inne på samma tankegång, även om hans Herodias inte är särskilt drivande utan främst agerar som partisk understödjare av dotterns extatiskt erotiska utspel gentemot den ende man som konsekvent avvisar hennes närmanden. Här är det alltså Salomes olyckliga kärlek vi bevittnar. Och det är Wildes pjäs som i sin tur bildar underlag för libretton till Richard Strauss´ berömda opera som nu går för utsålda hus på Operan i Stockholm. 

Jag är glad att jag förutsåg succén och tidigt skaffade biljetter. Recentionerna har som bekant varit översvallande, vilket är synnerligen befogat. Det är en alltigenom strålande föreställning, och med den stora "världssopranen", som Nina Stemme nu allmänt kallas, får vi också den vokala prakt och kraft som krävs i huvudrollen. Den okontrollerade åtrå som kastar Salome mellan intensiv sexuell attraktion och aggressiv repulsion gestaltas mycket övertygande av Stemme och iscensättningen av dramat är som helhet oavbrutet fascinerande.

Scenen är förflyttad till en modern miljö av lyx och överdåd som inte känner några gränser, varken materiellt eller mentalt. Salome drar den dekadenta festens allas kåta blickar till sig och hon är van att få som hon vill och den hon vill. Är det inte just därför hon så galet åtrår den annorlunda Johannes Döparen, njuter av att höra hans röst domdera från fängelsehålan, vill erövra hans kropp och till varje pris få kyssa hans mun? Att en av dem som verkligen vill ha Salome i förtvivlan begår självmord berör henne däremot inte ett dugg.

Och visst, den där dansen, den som kallas de sju slöjornas dans, blir även här något alldeles extra. Inte som den jag såg i London för ett antal år sedan, där man mer traditionellt lät slöjorna falla en efter en i en utdragen strip tease till den kromatiskt överhettade musiken. I den här uppsättningen har regissören Sofia Jupither bestämt sig för att understryka dekadensen i raffinerat utagerande. Inför Herodes lystet voyeuristiska ögon spelas scener upp där festens manliga deltagare tillsammans med Salome illustrerar en inte oansenlig del av perversionskatalogen.

Det enda som slutligen bringar Herodes ur balans är styvdotterns oväntade begäran. Allt annat men inte just den menar han sig kunna uppfylla. Han vädjar dock förgäves. Salome får till sist kyssa profetens döda mun, innan hon på styvfaderns befallning själv får halsen avskuren och ridån faller.

Ja, det är en förfärlig historia som säkert har mer än en djuppsykologisk botten. Och Strauss skapade en musik, både brutal och vacker, som hela tiden följer och förstärker dramat i dess olika faser. Denne mästare i instrumentering och sällsam orkesterklang firar även här triumfer i sitt överlägsna kunnande. Ett underhållande exempel är när de judiska skriftlärde (läs: festens närvarande teologer) i ett animerat avsnitt hamnar i religionskäbbel om hur man ska ställa sig till Döparen och den Messias som han ser sig som föregångare till. Kackalorum i lysande musikalisk form. Men framför allt givetvis musiken i det gastkramande slutet.

Det finns nog inte längre annat än lyssnarplatser att köpa till denna föreställning, men de är ändå väl värda att satsa på. Hovkapellet under nye chefdirigenten Lawrence Renes och sångarlaget ger verkligen full valuta för pengarna.

Foto: Carl Thorborg, Kungliga Operan. Nina Stemme som Salome och Josef Wagner som Johannes Döparen.

måndag 9 december 2013

Mandelas exempel



Det skrivs än en gång spaltmil om Nelson Mandela, världen över, nu när han gått bort och hans sagolika historia kan ges en första slutlig sammanfattning. Fast mer än första slutlig kan den förstås inte bli i ett fall som hans, eftersom den framtida betydelsen av hans exempel inte går att överblicka.

Förgudningen av denne beundransvärde man har ibland besvärat mig, inte för att jag någonsin misstrott hans kvaliteter utan mer för att jag alltid känner en viss skepsis inför karismatiska personligheter, framför allt inom politikens område och framför allt när den artar sig till personkult och idolatri. Han var ju förmodligen unik också så tillvida att han kunde beskåda sig själv som staty på en mängd platser jorden runt.

I Mandelas fall tvingas jag göra ett undantag och sälla mig till den allmänna meningen. Ibland har allmänheten rätt; det finns personer som är värda att hyllas som stora personligheter, just därför att de också i upphöjelsens ögonblick förmår behålla sin markkänsla och ödmjukhet på ett sätt som jämte gärningarna motiverar den allra största respekt. I Mandelas fall är kanoniseringen av honom någonting som uppstått som en världsvid konsensus underifrån, från alla dem som i honom igenkänt vissa värden och ideal som han av personliga och historiska skäl förmådde förverkliga på ett övertygande sätt.

Det tål att tänka på skillnaden mellan denna sorts personkult och den som vi vanligen tänker på när det ordet används, det vill säga den uppifrån påbjudna, den som indoktrinerats i "folkets" medvetande och som är till för att dölja den verkliga personen och de faktiska förhållandena. Nämn själv de namn som faller er in!

Den karisma som omvittnades i Mandelas fall verkar ha varit av den godartade typen. Uppenbarligen var han en genuint vänlig, intresserad och engagerad människa, därtill med stark integritet, som lyckades förvalta det oerhörda förtroende som han efter frigivandet fick på sin lott. En försoningens man som avvisade hämnden och den revolutionära uppgörelsens våldsamma logik. En man som antog sin roll som förenande kraft i den institutionaliserade söndring som apartheid innebar.

En som beklagar att inte ANC:s mer revolutionära krafter fick göra sig gällande när Sydafrika fick sin förste svarte president är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Hon väljer i en stort uppslagen artikel att göra upp med den svenska "högerns", enkannerligen moderaternas, historiska försyndelser i apartheidfrågan. Bildt och Reinfeldt borde inte få representera Sverige vid Mandelas kista, oavsett vad de i dag uttalar av respekt för hans gärning.

Nå, jag förstår den simpla poängen, även om det förefaller mig missriktat att ta just Mandela som förevändning för att än en gång få uttrycka sin avsky för moderater. Det som stör Linderborg visar sig nämligen inte bara vara förstockade gamla moderater utan även den Mandela som "väl i frihet bakade luftpastejer om kärlek och självdisciplin", det vill säga den som fick världsomfattande respekt för sin försonande attityd och som lyckades undvika inbördeskrig. Eller om man så vill den som inte ställde sig i spetsen för en socialistisk revolution utan för demokratisering och apartheidsystemets avskaffande på fredlig väg.

Bland alla anekdoter jag i dessa dagar läst om Mandela var det särskilt en som fastnade. Den handlade om Margaret Thatcher, som tydligen i något skede, efter omvändelse eller av opportunism, vad vet jag, skickade ett bidrag på 20.000 pund till en stiftelse med Mandelas namn. Det fanns dem runt Mandela som grymtade och undrade om man verkligen skulle ta emot detta, medan Mandela själv hänvisade till att han skulle dricka te med de Klerk kommande dag och att även denne då skulle få betala notan.

Tillvaron är sannerligen inte paradisisk för majoriteten av Sydafrikas svarta befolkning, och ingen vet vad som kommer att hända efter Mandelas död. Jag har själv sett de beväpnade vakterna i Pretorias villaområden och hur det ser ut i de fattiga delarna av Soweto. Och jag har bevittnat det faktum att Johannesburgs finansiella centrum numera evakuerats till Sandton, till vad som från början var ett shoppingcentrum och som numera växt till ett nybyggt "Manhattan" utanför stan. Det sägs att man sedan de svarta tog över sällan ser vita människor på gatorna i centrala Johannesburg. Men mitt i Sandtons kommersiella centrum står en gigantisk staty av en svart man på ett torg som bär hans namn. Är han kanske, om än larger than life och gjuten i brons, bara gisslan i de vitas oinskränkta ekonomiska makt?

Nej, inte heller Mandela kunde realisera utopia. Men den som drömmer revolutionära drömmar om kapitalismens avskaffande och konfiskering av de vitas egendomar kan kanske ägna grannlandet Zimbabwe en tanke. Där sitter en annan gammal man vid namn Robert Mugabe och regerar sitt land i botten, en man som är något av Mandelas raka motsats. Det är i hög grad från det landet som det inte utan anledning strömmar in människor till Sydafrika, människor som nu befolkar de fattigaste delarna av Soweto.



torsdag 5 december 2013

Ritualer och livsinnehåll. Cees Nooteboom (2)



"Livet är som en påse - tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något". Den fyndiga formuleringen tillskrevs en modern pastor Jansson av Hans Alfredsson i monologen "Ringaren" från början av 60-talet. Det var en lite elak framställning av en präst i tiden som var som folk är mest och följaktligen egentligen inte hade några bestämda åsikter om någonting.

Den där banala metaforen var och är naturligtvis skrattretande, men är den inte i själva verket också ganska träffande? Har femtio år senare livsfilosoferna, prästvigda eller inte, så mycket mer att säga än denne pastor Jansson, som ju enligt Alfredsson var "en mycket god talare"?

Om hur vi turnerar livets gång, såväl i efterhand som medan det pågår eller i det nu som i reflektion blandar tidsskikten, skriver Cees Nooteboom. Han gör det med hjälp av olika skeptiska protagonister och med rikliga referenser till och allusioner på västerländsk kulturkanon. Och kanske kan man säga att han undersöker vad livet efterhand fyller oss och med och hur mycket av detta som vi själva valt i jakten på något som ger mening och identitet.

"Ritualer" (1980; sv. övers. 1988), hans kanske allra bästa roman, har Inni Wintrop som huvudperson, det vill säga Inni är den som möter ytterligare två personer som mellan år 1953 och år 1973 bildar berättelsens tidsram. Den tredelade berättelsen inleds dock med Innis liv 1963.

Hur man bemästrar känslan av intighet är den fråga som Inni kämpar med och som leder honom till självmordets rand. Han saknar ambition, sysselsätter sig med aktiehandel, lite konstaffärer, horoskopskrivande för en tidning och betraktar politiska övertygelser som mer eller mindre allvarliga själsåkommor. "För egen del hade han reserverat dilettantens plats i världen, i ordets italienska betydelse" (*). Trots sin kärlek till den underbara Zita är han en man som av och till drabbas av ångest och dribblar med andra kvinnor. Föga hjälper det att höra en vän säga: "Du lever inte, du låter dig förströs". När äktenskapet med Zita går mot upplösning hotar kaos, den förstärkta ödsligheten leder till ett misslyckat självmord.

Läsaren förflyttas sedan bakåt i tiden till 1953, då Innis rika faster presenterade honom för sin gamla avlagda älskare, Arnold Taads. Innis är övertygad om att Arnold är Nederländernas ensammaste människa - ända tills sonen, Philip Taads, av en slump tjugo år senare korsar hans väg. De båda kan sägas bekräfta Innis egen desillusionerade livssyn, och de exemplifierar dessutom nödvändigheten av de besvärjande ritualer mot tomheten som han trots bibehållen skepsis väl kan förstå.

Arnolds misantropi är monumental. Han lever ett strikt inrutat och i allt väsentligt världsfrånvänt liv, ett slags noggrant tidsreglerad munktillvaro fast utan tro på vare sig gud eller människor. Han röker, han läser och han promenerar med hunden. Om vintrarna söker han ensamheten i en schweizisk alphydda som ligger så till att han måste pulsa i snö sex timmar för att skaffa mat. När han slutligen hittas ihjälfrusen i en driva förstår vi att han valt sitt öde i denna frusna enslighet. Innan dess har Inni dock lyckats få honom att delge åtskilligt av sin syn på tillvaron.

Philip Taads, som växt upp utan kontakt med sin far, har valt en annan överlevnadsstrategi. Ett monomant intresse för den traditionella japanska teceremonin är det som stagar upp hans tillvaro, i övrig minst lika enslig som faderns. Det är nu 1973 och Inni ser honom stående som i trans framför fönstret till en antikaffär i Amsterdam där en svart, mycket dyrbar teskål i keramik, en raku, finns till salu, tyvärr dock till en alltför stor kostnad för att Philip ska kunna förvärva den. Inni får kontakt med Philip och blir till sist också hembjuden till honom på en teceremoni. Omkring denne taoistiskt filosoferande och mediterande man står en air av saklig tröstlöshet. "Kärleken fattas mig", som han själv helt torrt konstaterar. När han slutligen blir ägare till en teskål väljer han att liksom fadern självmant lämna livet.

I Cees Nootebooms böcker är reflektionerna och dialogerna, inte intrigen huvudsaken. Tiden, döden, minnet och de bräckliga relationerna i en värld utan given metafysisk ordning är det som upptar den katolskt fostrade författaren. "Ritualer" är fylld med sentenser som man skulle vilja citera, bon mots som inte sällan ger texten karaktär av poetisk tankedikt. Trots sitt sorgliga innehåll, att den faktiskt handlar om tre självmördare, är den alls inte den tungsinta läsning man kanske tror. Det finns ett återkommande lågmält humoristiskt tonfall i texten som ligger i själva sättet att formulera tankegångarna. Ett mycket uppsluppet kapitel är till exempel det som handlar om fasterns middagsbjudning där förutom Arnold och Inni även en Monseigneur Terrruwe, hemlig kammarherre hos påven, deltar. Det animerade samtalet slutar med att Arnold reser sig från bordet och säger: "Mysterium, kyss mig! Jag ska gå ut med min odöpta hund!"

Ja, vad innehåller påsen? Vad har den fyllts med? Vad kan den ännu fyllas med? Cees Nooteboom är en mycket god berättare om både dem som har och som inte har bestämda åsikter om det mesta, inte minst livet självt. Jag kan inte annat än slutligen skicka med ytterligare ett par citat:

"Minnet är som en hund som går och lägger sig var den vill"

"Att åldras är delvis att vägra tillverka nya minnen"

(*) Dilettant är i ursprunglig mening den person som ägnar sig åt konst eller eller vetenskap enbart för nöjes skull, inte som yrke (enligt Nationalencyklopedin). 

Bild (ovan): Cees Nooteboom
Bild (nedan): Raku, japansk teskål