I gröngräset

Redan halv sju på morgonen under den korta promenaden med hunden till lådan och tidningen anar jag profetiornas uppfyllelse: sommarens hittills varmaste dag är i antågande. Fläktande vind gör morgonen behaglig, ja jag vill säga vältempererad, vilket borgar för att även middagen blir angenäm. Lite av det vi brukar kalla medelhavsvärme må väl ingen frisk människa beklaga sig över.

Ingen dag för fysisk ansträngning dock. Vaga planer på gräsklippning får anstå till åtminstone kvällen och svalkan. Får räcka med att betrakta, bli åsyna vittne, till fotbollsspelarnas svettiga löpningar med och utan boll. Allra helst Isaks trollande med fötterna framför slovakernas mål.

I skuggan hos Berta fortsätter jag läsa Judith Schalanskys underbara essäer. Det är lugnt och fridfullt, inga måsar väsnas, några tornseglare rispar luften och suset från de höga trädkronorna - lindarnas och lönnens gigantiska bladverk - smeker örat.

Att skatorna sen länge genomskådat Berta och när som helst kan bryta tystnaden får man leva med. 

Foto: EJ.

En cykelspark från trettio meter

 

Jag är en bland ingen vet hur många hundra miljoner fotbollsälskare som befolkar världen. Fotboll är världens största och, när det riktigt vill sig, även elegantaste lagsport för bollbegåvade individer, det är inte tu tal om den saken. Den är också enkel nog att kunna bedrivas av både fattig och rik. En boll, ett par lämpliga skor och några kamrater är egentligen vad som behövs för att börja "joxa med trasan", som femtiotalslegenden Nacka Skoglund sa - ett uttryck som lär härröra från fotbollens fattiga ungdom när man använde en hopknuten trasa som boll.

Reglerna är förhållandevis enkla. Det gäller att hålla bollen inom laget med dribblingar och passningar som kan leda till skott mot mål, och helst i mål. Det gäller att i både anfall och försvar hela tiden hantera bollen med allt utom armar och händer. Tjyvben och annan fysisk brutalitet bestraffas. Det enda lite krångliga är den viktiga off side-regeln som kräver bredvidståendes observans.

Som barn spelade jag mycket fotboll, visserligen utan att framstå som ämne för en idrottskarriär men ändå. Andra intressen tog småningom och mycket riktigt överhanden. Dessförinnan hann jag i alla fall bli en respekterad back som valdes relativt tidigt när vi delade upp oss i lag i skolan. Jag nämner det eftersom sådant givetvis har betydelse för om man som igår kväll slår sig ned framför teven och tittar på Sveriges match mot England eller inte. Det har betydelse för den fulla förståelsen för det artisteri som utspelar sig på planen.

Och igår gjorde som bekant Zlatan Ibrahimovics alla fyra målen när laget vann med 4-2. Jag har tidigare framför allt beundrat Zlatans eleganta passningsspel, hans blick för spelet, den exakta tajmingen och den eleganta och överraskande vrickningen med foten i en passning som plötsligt öppnar en lucka för en medspelare. Eller säg en långpassning som landar på fötterna hos en medspelare som befinner sig i en position där möjligheterna finns. Det är sådant som kan ge rysningar över ryggraden. Alltså inte endast de spektakulära målen.

Zlatan hyllas nu med alla kända superlativer, och den här gången givetvis främst för målen. Jag hör till dem som förstår lovorden. Inom ramen för vad det handlar om, nämligen ett idrottsligt artisteri av enastående slag, är de fullt begripliga. Den där cykelsparken från trettio meter, på övertid när målvakten är chanslös, fick mig att skrämma hunden när bollen dalade in i mål. Och jag kippade sedan efter andan i minst en halv minut. Aldrig att man glömmer något sådant.

Foto: Facebook

Fotbollsspelaren Albert Camus

Eduardo Galenaos bok "Fotbollens himmel och helvete" (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1998) består av anekdotisk kortprosa kring denna världens största och vackraste lagsport. Jag bläddrade i den på måfå häromdagen och fick upp följande underbara historia som jag citerar som helhet:

År 1930 agerade Albert Camus Sankte Pär och stod och vaktade målet åt fotbollslaget vid Algers universitet. Han hade vant sig vid att vara målvakt sen han var barn, eftersom det var där man slet minst på skorna. Camus kom från en fattig familj och kunde inte unna sig lyxen att springa fritt på planen. Varje kväll inspekterade hans farmor hans sulor och gav honom stryk om hon såg att de var slitna.

Under sina år som målvakt lärde sig Camus många saker:

- Jag lärde mig att bollen aldrig kommer mot en där man väntar sig det. Detta hjälpte mig mycket, senare i livet, framför allt i storstäderna där folk inte brukar vara, som man säger, rättframma.

Han lärde sig också att vinna utan att känna sig som gud fader och att förlora utan att känna sig som en sopa, vilket är en svårlärd visdom, och han lärde sig dessutom något om dne mänskliga själens mysterier, i vars labyrinter han företog sin farliga men framgångsrika resa med sitt stora författarskap.