Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 18 september 2017

Skogsvandring



Att gå i skogen. Gå där med blicken i marken, spanande efter bruna hattar i mossan. Med bruset från blandskogens toppskikt i öronen. I övrigt höstlig tystnad. Att gå i skogen och när man lämnar stigen se till att sätta fötterna rätt. 

Kvistar och ruttnande grenar knäcks under mina steg i den risiga terrängen. Jag tänker att de bär bud om min närvaro till de skygga djuren. Jag ser dem inte, hör dem inte heller. Kanske står de helt stilla i någon tät dunge och avvaktar mitt närmande. Men ingenting händer utöver ett uppflog från en skrämd duva, vars vingar slår mot det täta grenverket.

Mina ögon är inställda på de där bruna hattarna som är svåra att se innan de blir storväxta och angripna av larver och parasiter. Jag rätar på ryggen och ser mig omkring. På avstånd tycker jag mig uppfatta ett stort svin bakom en gran, ett mörkt och krumryggat vildsvin. Jag stannar och försöker avgöra saken - synvilla eller inte? Bestämmer mig för att det är en rotvälta, men viker ändå av en aning och återgår till mönstringen av mossan, där de röda flugsvamparna ogenerat tar plats och lyser som praktfulla juldekorationer just där de bruna hattarna också borde visa sig. 


Nere i sänkorna står de. De stora avslöjar de små. Jag trycker undan mossan vid deras bukiga fot och skär så långt ner jag kan med kniven, grovrensar dem sedan på plats. Smärre operationer eliminerar jordrester, enstaka barr och löv och begynnande insektsangrepp, ett avfall som lämnas på plats som en vink från någon som hann först. Fylld av lyckan av att ha kunnat bärga en överfull korg med Karl Johan vänder jag hemåt.

Jag tar medvetet en liten omväg för att genomsöka terräng som jag inte gått förut. Plötsligt kommer jag ut ur skogen på ett oväntat ställe, just där den glesnar i brynet och övergår i sly, och där ett par mossiga gamla aplar bjuder på några enstaka äpplen. 


Det övergivna gamla torpet med tillhörande uthus tycks vara på väg att omslutas av skogen. I det höga gräset mellan byggnaderna står en rostig mjölkkruka, som om den för länge sedan lämnats i hastigt mod. Torpet i långt gånget förfall, taket inrasat och murstocken spridd över golvet, den yttre vindstrappan obrukbar. Uthuset i bättre skick men även det illa åtgånget. 


Framför huset står en skylt som en historiemedveten hembygdsförening placerat där, möjligen i from förhoppning om att rädda boplatsen för eftervärlden eller åtminstone ge en oansvarig markägare dåligt samvete. Skylten förklarar att detta är ett grenadjärstorp och ger en kort historik över indelningsverket och förutsättningarna för rusthållen. Bland annat följande står att läsa:

"Grenadjärerna var ett slags elitsoldater. Av kronan fick de sina vapen men all annan utrustning, bland annat uniform svarade rusthållaren för.  -  Till torpet hörde fähus/ladugård, förråd samt dass. Dessutom ingick en åker och ett litet ängsområde. Grenadjären fick förutom lön även naturaprodukter av rusthållet. Allt detta reglerades i ett legokontrakt."

Tid och väderlek har suddat ut det för hand inskrivna numret för detta rusthåll, namnet på den siste grenadjären likaså. 


Jag sticker in huvudet genom ett av de gapande fönstren och kastar en sista blick på förödelsen, plockar och äter sedan ett äpple medan jag knallar hemåt över fälten med min rågade svampkorg. 


Foto: EJ (klicka för förstoring!)

lördag 9 september 2017

Blomstedt, 90, triumferar i Berwaldhallen



Herbert Blomstedt firade igår sina 90 år med en konsert i Berwaldhallen som jag sent kommer att glömma. Och bland glansnumren i programmet var det Beethovens tredje symfoni, "Eroica", som tog priset. Jag satt trollbunden från de inledande två knallarna till sista ackordet och undrade varför jag aldrig tidigare fullt ut upptäckt vilken fantastisk symfoni detta är. Javisst, den är en av de mest berömda, och jag har hört den många gånger förut. Men nu tänkte jag att den inte bara är Beethovens bästa utan att den måste vara den främsta över huvud taget. Så kan det gå när stora interpreter är i farten. 

Blomstedts eminenta förmåga att få den kraftfulla och dynamiskt intrikata musiken att lyfta i ett organiskt flöde var hänförande. Jag har sagt det förut och säger det igen: när man dessutom får se hans vackra och väl avvägda dirigering och uttrycksfulla koncentration (helt utan partitur) så kan man bara falla till föga.

Och han får naturligtvis musikerna med sig. Vi ställde oss frågan efteråt: Har Sveriges Radios Symfoniorkester någonsin låtit bättre än så här?

Efter paus först Strauss' "Tod und Verklärung" och sedan Wagners uvertyr till "Tannhäuser". Givetvis storartad musik även det, men det kan inte hjälpas - den här aftonen var Beethovens. Och Blomstedts förstås. 

Foto: EJ 

fredag 8 september 2017

Plock bland höstens frestelser



September - och dags att se över vad kulturproducenterna har att erbjuda de närmaste månaderna. Frestande musik och scenkonst enligt mitt eget programhäftesgranskande väderkorn.

Konserter:

Allra närmast firar och firas vår störste dirigent genom tiderna, Herbert Blomstedt, i Berwaldhallen tillsammans med SRSO. Beethoven, Strauss och Wagner står på programmet. 90-åringen är still going strong. Ikväll och i morgon. Jag ser verkligen fram emot kvällens konsert. Kungaparet lär ska närvara, men ingen lär hamna i tvivel om vem som är den verklige kungen.

I oktober ger filharmonikerna Igor Stravinskij för hela slanten, bl a Våroffer och Violinkonserten. Konserthuset med Sakari Oramo på pulten, solist: Elina Vähälä.

I samma veva kan man i Berwaldhallen även höra Bruckners 3:a. Och dessutom med ett uruppförande av ett verk av Britta Byström. Dirigent: David Afkham.

Daniel Harding och SRSO ger Schumanns cellokonsert (solist: Maimilian Hornung) i Berwaldhallen i början av december. Allan Pettersons sjunde symfoni får man på köpet. 

Kammarmusikaliskt finns också några lockande evenemang, inte minst Borodinkvaretten med Schubert, Tjajkovskij och Sjostakovitj på programmet. Konserthuset. 

I Uppsala Konserthus ger Uppsala kammarsolister stråkkvartetter av Beethoven (nr 12) och Sjostakovitj (nr 12) plus ett nyskrivet verk av Kim Hedås. Den 17 september.

Uppsala gästas sedan också av Takácskvartetten i november  - med Mozart, Sjostakovitj och Brahms på programmet. 

Och så återkommer vår trogne gäst, pianomästaren Grigory Sokolov, till Stockholms Konserthus. Program meddelas som vanligt senare. Jag finns som vanligt på plats.

En annan pianist - Lisa de la Salle - har annonserat ett spännande program med annorlunda spännvidd: Bach, Liszt, Roussell och Poulenc och stycken av en fransk jazzmusiker. I slutet av november.

Jag väntar mig mycket av vad SRSO under ledning av Emmanuelle Haïm kan göra av Händels oratorium "Il Trionfo del Tempo e del Disinganno" i Berwaldhallen. Då är vi redan inne i januari och vårsäsongen.

Opera:

Puccini är - inte förvånande - aktuell på både Kungl Operan och Folkoperan i höst. "Manon Lescaut" respektive Turandot".

Opera på bio ger bland annat Bellinis "Norma" från Metropolitan i början av oktober.

Teater:

Dramaten lockar med gedigna klassiker av Sofokles: både Kung Oidipus och Antigone. Regi: E Stubö.

Sockholms stadsteater ger Albee: Vem är rädd för Virginia Woolf. Regi: Tommy Berggren

Och i Uppsala kan man se Selma Lagerlöfs "Löwensköldska ringen"

Litteratur:

Bokfloden är svårare att få grepp om - om man inte ambitiöst skaffar sig den tjocka luntan från Svensk Bokhandel förstås. En bok har jag i alla fall prickat för, nämligen ännu en roman av ungraren László Krasnahorkai, en av mina få nutida favoriter. "Seiobo där nere" heter den, kommer i denna månad på Norstedts.

Återstår att se hur mycket av allt detta man mäktar med...

Bilden: Herbert Blomstedt. Foto Sveriges Radio

lördag 2 september 2017

Lewi Pethrus - de fria församlingarnas ärkebiskop



Under ett par dagar har jag gjort en djupdykning i min väckelsekristna barndom. Min nyfikenhet på Joel Halldorfs nyutkomna "Biskop Lewi Pethrus" (Artos & Norma, 2017) tändes omedelbart när jag blev varse att den var under utgivning, och jag måste erkänna att jag slukade boken med en aptit som jag inte känt av i det ämnet sedan jag läste P O Enquists roman "Lewis resa" (2001). Följande text måste alltså få bli lite längre än vanligt.

Jag har noterat Halldorf som en läsvärd medarbetare på Expressens kultursida, och hans efternamn har för mitt (i dessa stycken mycket känsliga) sinne skvallrat om en ättling till pingstprofiler i rakt nedstigande led, vilket han själv bekräftar i förordet. Ja, det vill säga själv är han docent i kyrkohistoria, men ända sedan farfars far härstammar han från pingstpastorer.

Det är Lewi Pethrus (1886-1974) och hans ledarskap som Halldorf granskar med forskarens noggrannhet och flitiga bruk av noter och källhänvisningar. Texten är välskriven och föredömligt tillgänglig utan alltför tyngande begreppsapparat, trots teologisk och även socialvetenskaplig teorianknytning (Weber och Bourdieu). Begreppet biskop i titeln kan i sammanhanget synas som en ren provokation, men det motiveras av en strävan att förstå ledarskapet utifrån andra utgångspunkter än den som bara tar fasta på Pingströrelsens självförståelse, i vilken man ju skytt allt vad ordination och stelnat kyrko- och samfundsväsende heter. 

Berättelsen om Lewi Pethrus blir i hög grad också en historisk exposé över Pingströrelsen, så dominerande var hans roll i dess framväxt och teologiska inriktning. En grundidé hos honom var att församlingarna skulle vara fristående, märk väl utan att det uteslöt en tillhörighet på gemensam trosgrund, bara inte organiserad och fastlagd i en trosbekännelse. Väckelsen skulle till varje pris hållas vid liv, och till den änden måste det till rörelse - också om det innebar tillfällig import av en del amerikanska helbrägdagörare med högst tvivelaktig teologi. 

Rädslan för stagnation och petrifiering (sic!) var alltså påtaglig. Jag minns ju själv ett ofta citerat yttrande från LP (som han kort och gott kallades): "Allt som har liv växer och utvecklas". Halldorf pekar mycket riktigt på Pethrus som till dels en romantiker, till dels samtidigt en dynamisk, utilitaristisk entreprenör och - och det är mitt ordval - energisk imperiebyggare.

De paradoxer som uppstod i förhållande till de praktiska realiteter som pingstförsamlingarna ställdes inför blir då intressanta att analysera. Pethrus linje var alltså att man skulle förkasta tanken på en formell överbyggnad, en samfundsstruktur, vilket inte hindrade att den pragmatiskt ersattes av en institutionalisering i andra former.

Rörelsen knöts samman i ett nätverk via ett antal företag där Pethrus själv (och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm) stod som initiativtagare. I kraft av sitt karismatiska och konsensusinriktade ledarskap kunde LP driva fram gemensamma projekt av olika slag: tidskrifter, gemensam sångbok, predikantträffar, bokförlag, skivbolag, dagstidningen Dagen, IBRA Radio (som redan på 50-talet i praktiken bröt radiomonopolet), sparkassa, och slutligen även ett kristet politiskt parti, KDS (nuvarande KD). 

Så här sammanfattar Halldorf ambitionerna som jag själv i unga år lät mig entusiasmeras av men också sedan upplevde som djupt problematiska när konformismen och kraven på lojalitet gjorde sig gällande:

"De institutioner som Pethrus skapade gjorde emellertid att Pingströrelsen allt tydligare trädde fram som ett alternativt samhälle, ett kristet civilsamhälle i 1900-talets socialdemokratiska enhetssamhälle. Pingstvännerna inte bara sjöng kristna sånger och läste kristna böcker, utan de hade sina pengar på en kristen bank, lyssnade på kristen radio, läste kristna nyheter och röstade på ett kristet parti. De levde i en kristen kultur som aldrig blev stark nog att forma den svenska nationen." (s 152).

En avgränsad och landsomfattande samfundsgemenskap mellan "trossyskon" bejakades således till sin funktion om än inte till någon yttre organisation. Vilket kunde fungera så länge en karismatisk ledare stod som sammanhållande faktor och därtill med hjälp av ett antal verksamheter i aktiebolagsform. Samtidigt innebar det vissa bekymmer vad gäller demokratiskt inflytande, möjligheter att torgföra och försvara avvikande meningar. De gemensamma företagen var också kostsamma och församlingarna och dess medlemmar förväntades tillskjuta betydande medel för deras upprätthållande.

Därmed var det också bäddat för strider, vilket inte saknats i Pingströrelsens historia. Den mest uppmärksammade var den mellan rörelsens förgrundsgestalter - Lewi Pethrus själv och författaren Sven Lidman. Jag erinrar mig att en av Sven Lidmans söner, Sam Lidman, på 60-talet skrev en bok om sin uppväxt som hette "Vildåsnor och pådrivare". Sven Lidman, den renodlat romantiska "vildåsnan", tyckte att det gått för långt med det entreprenöriella och drog till sist - efter många års gott kompanjonskap - inte längre jämnt med den expansive "pådrivaren".

I samtliga strider avgick LP med segern, även om det innebar påfrestningar för rörelsen som helhet. Jag var för ung för att minnas Lidman-striden, den tilldrog sig vid mitten av förra århundradet, men effekterna av den var förnimbara också åratal efteråt i rent konkret bemärkelse. 

Den grundläggande lojaliteten med LP var nog aldrig ifrågasatt av min far, men den var aldrig heller slavisk: han behöll Lidmans skrifter i bokhyllan och var imponerad av hans predikokonst. Han hade också en annan syn på pastorsutbildning än LP och han sympatiserade med efterträdaren Willis Säwes kritiska förhållningssätt till en del av LP:s idéer. De teologiska diskussioner som fördes hemma vid köksbordet i samband med gästande pastorers besök minns jag som spännande och lärorika, inte minst för att de vittnade om att allt inte var givet, att mycket trots allt var föremål för diskussion och mer eller mindre kontroversiella ställningstaganden.  

Man erbjöds skolning i ideologisk diskussion, kan man säga. Det gällde bara att inse vilka oskrivna trossatser som var oomkullrunkeliga och inte. Att det uppstod en tystnadskultur kring vissa frågor och personer med avvikande uppfattning håller jag helt med Halldorf om. Han klargör detta på ett förtjänstfullt sätt och pekar på att Pethrus i sin episkopala roll visserligen hela tiden höll fanatism och teologiska avvikelser kort, men främst genom att lyfta fram det goda och förbigå det andra med tystnad, alternativt genom att understucket och mera i förbigående skicka signaler om det man borde avhålla sig ifrån. Baksidan av detta var naturligtvis att den indirekt angripne inte kunde försvara sig. 

Jag är alltså tillräckligt gammal för att minnas Lewi Pethrus och har faktiskt också mött honom personligen en gång hemma i mitt föräldrahem. Jag var sjutton år gammal och fortfarande mycket fascinerad av denne patriark, som jag som barn hierarkiskt placerade någonstans mellan pappa och Gud fader själv. Det mötet var alltså ett möte med en auktoritet som jag hade vördat som den store ledaren och som jag just börjat ifrågasätta på grund av mitt alltför breda kulturintresse, det som kolliderade med hans negativa syn på "det moderna nöjeslivet". Min väg låg ju annars utstakad som pastor och andlig arvtagare till pappa och Pethrus. Om jag inte några år senare valt en annan väg och lämnat Pingströrelsen... Ja, sällsamma tanke! På en gång främmande - gudskelov - och egendomligt nog ändå inte helt främmande. Läsningen av den här boken fick mig att minnas och reflektera.

Det som Halldorf i ett slutkapitel hänför till det liturgiska i Lewi Pethrus ledarskap gäller den andlighet som han personifierade och där han framställs som svagare än i sin roll som läroämbete och entreprenör. Han framhåller visserligen Pethrus sinne för sången och musiken; han var ju själv psalmförfattare och hade den goda smaken att anställa vännen Einar Ekberg som sångare i församlingen. 

Ekbergs roll kan ingen undvika att nämna i vilken som helst historik över Pingströrelsen, men den blir ofta ändå lite styvmoderligt behandlad enligt min mening. Jag tror att denne den störste bland kyrkosångare spelade en större roll för Pingströrelsens, ja hela frikyrklighetens framgångar och anseende än vad man i förstone inser. "Han var ett sound i det svenska samhället", som Bo Strömstedt så vackert uttryckte det, och Halldorf utsträcker det till att gälla Pingströrelsen som helhet. Men har någon historieskrivare riktigt förstått vad det innebar och fortfarande kanske innebär att ha ägt ett sound likt Einar Ekbergs? Jag tror inte det. 

Däremot håller jag med Halldorf om att Lewi Pethrus inte var någon extatisk personlighet, ingen hysterisk inpiskare av emotionell utlevelse. Den som i likhet med mig hörde honom predika fick lyssna till en lugn folktalare som kunde trollbinda sina åhörare utan yvigheter och tricks. Det jag minns av honom var också ett genomgående drag av sentimentalitet, det han själv ofta talade om i termer av "gripenhet", som var smittsam och inspirerande. Det fanns en nykterhet kring hans karisma, kanske skulle jag till och med så här i efterhand beteckna det som en trygghet, en stabilitet. Även när man inte höll med honom ingav han respekt i många läger för sin oräddhet, en slags motvillig beundran för att, ifrågasatt och tidvis föraktad, våga stå för sin sak i kamp mot "avkristningen". De flesta har idag glömt att han en gång var en samhällsdebattör lika känd och omstridd som en samtida Herbert Tingsten, en Ingemar Hedenius. 

Min bild av Lewi Pethrus har också präglat min syn på mer sentida ledare för pingstliknande väckelserörelser, som till exempel Livets Ord. Det jag sett och hört av Ulf Ekman och liknande sprattelgubbar har bara gjort mig bedrövad med tanke på vad man borde kunna förvänta sig av en andlig ledare. Och om Lewi Pethrus var besjälad av tanken på framgång så var det i så fall för det som han såg som "Guds sak", inte den personliga rikedomen. Tvärtemot falska beskyllningar om att vilja berika sig dog Pethrus 1974 som en enkel, och slutligen även av många utomstående aktad man utan nämnvärda ekonomiska tillgångar. Bouppteckningen visade på 3.000 kr.

Det var på tiden att Lewi Pethrus gärning blev kritiskt och sakligt granskad på det sätt som Joel Halldorf här visar prov på. Jag har förstås läst boken med ett speciellt intresse, men jag är övertygad om att den har mycket intressant att förmedla till vem som helst med intresse för 1900-talets svenska kyrkohistoria och för problematiken kring folkrörelserna och deras ledarskap.