Hulton Archive/Getty images
Sedan förra söndagen då jag lyssnade till Uppsala kammarsolisters framförande av den första av Ludwig van Beethovens fem sista stråkkvartetter (nr 12, op. 127), vilka ju också hör till det allra sista han över huvud taget komponerade, sedan dess har jag dagligen umgåtts med dessa kvartetter.
Det var Åke Holmqvist, Beethovenexperten, som på samma konsert i en miniföreläsning hävdade att man med fördel lyssnar till denna musik som helhet för att bättre kunna greppa det som vanligen betraktas som revolutionerande och svårtolkat i den.
Nu tycker jag väl att i varje fall inte nr 12 borde betraktas som svår musik för nutida lyssnare. Men visst, när man lyssnar igenom all denna musik inser man att den kräver koncentration och upprepad kontakt, också för den som åtminstone delvis känner till den sedan tidigare. Beethoven ville ju, som Holmqvist påpekade, sällan eller aldrig anvisa programmusikaliska ingångar till sin musik; titlar med utommusikaliska referenser är i förekommande fall tillförda av andra.
Tar man till sig denna musik på dess egna villkor må den till sin komplexa uppbyggnad te sig djärv och annorlunda jämförd med föregångarnas. Men varför skulle man se det som annat än en förtjänst att Beethovens genialitet fick en epilog med de outtömliga tolkningsmöjligheter som den här musiken erbjuder?
Att Beethoven här komponerar i total dövhet är naturligtvis märkligt, men kanske ändå inte så mirakulöst som det kan förefalla oss enbart normalt musikbegåvade. Nog hörde han inom sig vad han präntade ned i partituret. Att han vidgade ramarna och skapade nytt under dylika omständigheter måste likväl anses extraordinärt.
Här finns stora kontraster både inom och mellan satserna, vilket framför allt gäller dynamik och tempo. Harmoniken är inte alltid lika utmanande, även om exempelvis sista satsen i op. 132 och andra satsen, Vivace, i op. 135 också innehåller kärva avsnitt som förklarar det bryderi som samtiden åhörare ställdes inför. Och merparten av Grosse Fuge, op. 133 står inte 1900-talets Béla Bartók efter i sträng och stram stråkföring. Dess sista fyra minuter av mystik påminner mig för övrigt om just densammes så kallade nattmusik. Även den långsamma första satsen av nr 14, op. 131 i ciss-moll - min favorit om jag tvingas välja - är i all sitt moderna tonspråk något av det vackraste man kan höra i kvartettväg.
Ja, kanske är de långsamma satserna generellt de som tilltalar mig mest, så som Cavatinan i op. 130 och den långa satsen som ingår i op. 132: "Heiliger Dankgesang". Den senare komponerades efter en sjukdomsperiod då Beethoven tvivlade på att han alls skulle återhämta sig. När han trots allt gjorde det tillkom denna koral som växlar mellan en stilla och trevande, närmast undergiven ödmjukhet som bara ställvis höjer tonen, och en mer högtidlig tacksägelse i framskridande procession.
Om jag ytterligare ska peka på en sats bland de många som verkligen kan rubba vanelyssnandet, så är det den sista i op. 135, den med beteckningen "Der schwer gefasste Entschluss". De berömda anteckningarna i marginalen finns här: "Muss es sein?" - med svaret: "Es muss sein". Tolkningarna av dessa kortfattade sentenser, de som också bildar ett musikaliskt motiv, har varit många och skiftande, alltifrån att det skulle vara en banal och påstridig hälsning till förläggaren om mer pengar, till metafysiska innebörder med anspelning på svårigheterna att acceptera att man inte når vad man vill, varken i liv eller komponerande.
Beethovens sena stråkkvartetter tillhör den musik man inte kan förvänta sig att fånga in efter några få lyssningar. Man får snarare besluta sig för att slå följe med den och låta umgänget småningom naturalisera det som mitt i alla uppenbara skönhetsvärden framstår som komplicerat. Saken är nämligen den: Es muss sein.
De inspelningar jag anlitat under den gångna veckan har varit de med Takacs Quartet, Belcea Quartet och The Lindsays. Samtliga lysande företrädare för kvartettmusicerande på högsta nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar