Jon Fosse!

Jon Fosse är årets Nobelpristagare i litteratur! Det var precis vad jag önskade. Han har ju förekommit i gissningslekar och vadslagningslistor länge nog; i år mer än någonsin ju närmare dagens datum vi kommit. Något litet läckage från den nygamla Akademien? Kanske, men troligast är det helt enkelt en fråga om att hans kandidatur varit så given så pass länge att den blev lättgissad.

Det lär inte bli många som ifrågasätter valet, utöver de som alltid gnölar utifrån geopolitiska och andra utomlitterära hänsyn.

Verket är imponerande både till bredden och omfånget. Själv har jag bara läst en liten del av prosan, senast Septologin I-II, som kom på svenska 2021 i Lars Anderssons översättning. 

Fosse är ju redan världsberömd och då främst som dramatiker, så förhoppningsvis kan våra teaterhus aktualisera något av det han skrivit för scenen också. 

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit något litet om ett par av hans verk. Dels "Trilogin", som jag varmt rekommenderar nya läsare att börja med. Men gärna också "Hundmanuskripten", som visar honom inte bara från sin intuitiva och inkännande utan även humoristiska sida. 

Varför gillar jag honom? Bland annat för att han hanterar existentiella frågor med en bland nutida författare helt överlägsen musikalitet. (Av de författare jag känner till, får jag väl ödmjukt tillägga). Det är inte mindre märkligt med tanke på att den uppenbarligen kunnat bevaras i översättningen från nynorska till svenska. Jag hörde Lars Andersson, översättaren, säga att Fosse var lätt att överföra till svenska, så det har tydligen varit för honom som för läsaren: det är bara att låta sig dras med i den rytmiska och melodiska språkkonst som i omtagningar och variationer skildrar människolivets schatteringar i ljus och mörker. 

Se vidare här och här.

Jon Fosses hundliv

Jag har nu genom Jon Fosses försorg lärt känna den gamla ensamma hunden Webster, läst om hans äventyrliga utbrytningsförsök, hans rymning från sin gamla matte Oline med den skvalpande magen, och om hans lyckliga återkomst. 

Webster tar tag i sin situation, som det numera brukar heta, eftersom han inser att han snart blir för gammal och inte kommer att kunna förverkliga sin dröm om att se havet, kanske inte heller kunna undsätta den vitkrulliga lilla hundtösen som ropar på hjälp i skogen. 

Webster hamnar hos långhåriga hunden Andersson i källarbaren Ensamma hundars frid. Men eftersom Andersson varken kan erbjuda mat eller dryck ger de sig ut tillsammans för att skaffa fram vad som behövs, såväl för deras egna hungriga magar som för att kunna locka den stroppiga Alise till baren. 

Nere vid hamnen finns havet och Alise, men med maten är det fortfarande sämre beställt. Alise gör dem sällskap men ger sig genast av när hon märker att hunden Andersson än en gång lurats; baren har inget att erbjuda. 

Den gamla ensamma hunden Webster föreslår då att den till en början blängande, långhåriga hunden Andersson följer honom hem till gamla Oline, där de nog båda kan förses med både mat och omsorger. Andersson väljer dock att i stället försöka leta rätt på Alise, och Webster blir nu den verkligt ensamma hunden som irrar runt på gatorna saknande sin gamla matte med den skvalpande magen. 

Så kan den första och längsta av de tre berättelserna i "Hundmanuskripten" (Bakhåll, 2019) i korthet sammanfattas. De är berättelser i sagoton, antropomorfa och konsekvent hållna i några namngivna hundars perspektiv. Vilket naturligtvis samtidigt på ett naivistiskt sätt speglar och belyser de tvåbenta varelsernas omständigheter och villkor, just så som det gör i fablernas värld. 

Den andra berättelsen beskriver hur det gick till när fjordhunden Olav och hans bekant, skogshunden Bård, mötte de fina stadshunddamerna på besök i deras vackra hembygd.

Sist handlar det om skeppshunden Haktor, som till sin förfäran får höra att han inte längre kommer att vara enda hunden ombord på kapten Marelds fraktskuta, eftersom kaptenen bestämt sig för att hämta hem en tik, Loliletta, och slå sig på hundavel. 

Den blandning av situationskomik och ömsint identifikation som Fosse odlar i dessa berättelser märks redan i subtila detaljer som exempelvis rubriceringen av de tre historierna: Nej, åh, nej; Oj, oj, oj; Aj, aj aj.  Sin vana trogen använder Fosse även i dessa texter omtagningar som stilmedel, vilket bidrar till den precisa, musikaliska prosan. För den goda översättningen svarar Christian Ekvall.

Jag kommer i skrivande stund osökt att tänka på kammarmusik, trots att det här bokstavligen rör sig om manuskript. Vore det fråga om partitur skulle titeln kanske kunna vara "Trois bagatelles" eller "Divertissement". Man bör dock alltid observera risken för missbedömningar till följd av den sortens beteckningar. Trots vinken om lättsam underhållning kan de visa sig rymma oanade kvaliteter. 

Även "manuskript" låter i det här fallet mer anspråkslöst än vad det visar sig vara. Jag tyckte mycket om den här ovanliga boken.

- Jag har tidigare skrivit om en bok av Jon Fosse här.

- Den musik jag närmast associerade till var Divertissement för olika instrumentgrupper av Jean Françaix. Men också Divertimento av Béla Bartók och stycken av Mozart under samma beteckning.

- Bilderna visar vackra, intelligenta och livfulla Issa, vår hund av rasen Prazsky Krysarik, död den 28 augusti 2019, i kärleksfullt minne bevarad. Foto: EJ.

Jon Fosse: Trilogin

"Sömnlösa", "Olavs drömmar" och Kvällning" är titlarna på de tre kortromaner av Jon Fosse som kommit på svenska under den gemensamma titeln "Trilogin" (Bonniers, 2015, i översättning av Urban Andersson), sammanlagt 180 sidor förtätad prosa som förra året fick Nordiska rådets litteraturpris. 

De kan visserligen läsas fristående men är intimt förbundna genom släkttrådar som väver samman den första berättelsens par - Asle och den höggravida Alida - med generationer av spelmän och fiskarefamiljer ända fram till poeten med författarens eget namn, han som nämns i förbigående först på slutet: 

... och Ales tänker att Sigvald, gode bror Sigvald, han blev spelman, inte mycket annat, men han fick en dotter, ett utomäktenskapligt barn, och dottern ska visst ha fått en son och han heter visst Jon och ska vara spelman också och så ska han visst ha fått ge ut en bok med dikter, ja folk gör då så mycket, tänker Ales...

Detta får väl tas till intäkt för att det i grunden rör sig om Fosses egen släkthistoria, om än upphöjd till säregen fiktion och myt. Även om mycket andas 1800-tal i ett norskt fjordlandskap, ger det musikaliskt tuktade talspråket texten drag av tidlös legend. Inte minst för att unga levande och gamla döda ofta är samtidigt närvarande och för att drömmar och röster ur det förgångna är lika påtagliga som den krassa verkligheten. Inte minst också för de melodiösa omtagningar som utgör ett genomgående stildrag. 

Den första berättelsen anslår tonen med en beskrivning av det unga parets vandring gata upp och gata ner medförande endast fiollådan och några få knyten, i köld och oupphörligt regnande. Asle och Alida är på flykt från hemorten och sina minnen av försvunna och omkomna fäder. Asle har skaffat fram en båt och seglat dem en natt till staden Bjørgvin där barnet ska födas och där de väl på något sätt ska kunna skapa sig en tillvaro.

"Det fanns icke rum för dem i härbärget". Orden från julevangeliet bildar klangbotten för parets mödor när de ständigt nekas plats på värdshus och härbärgen. Sällan har väl frusenheten och tröttheten fått en så suggestiv framställning. Att befinna sig utanför, att sjunka ner vid en husvägg utan att få komma in i värmen och få sova ut, framstår till sist som en existentiell sida av tillvaron som läsaren tvingas identifiera sig med. De tankar som huvudpersonerna ältar skapar tillsammans med de yttre påfrestningarna den känsla av utsatthet och hopplöshet som endast kärleken förmår lindra och motverka. Paret bryter sig in i ett hus och med eller utan Hjälp-Frun kommer den lille till världen.

I den andra delen möter vi Asle dold under namnet Olav. Irrande runt i staden förföljs han av en mystisk Gamling som tycks veta vem han är och vad han gjort sig skyldig till. Själv är Olav på jakt efter vigselringar och med dem ett anständigt liv. Han hamnar emellertid på Skänkstugan och förleds att i stället för ringar köpa ett vackert armband till henne som väntar på honom med barnet som bär farfaderns namn, Sigvald. Olav/Asle fångas slutligen in och hängs för sina brott, medan det underbart vackra armbandet som går från arm till arm bildar en länk till sista delen av trilogin.

I tredje delen förs Alida tillbaka till hemorten av en omhändertagande man, Åsleik, som varit vittne till Asles öde och som nu erbjuder ett hem för änkan och barnet. Och så får det bli, för så måste det väl bli. Och när Asle också ger sig tillkänna och Alida nu bär armbandet som hon är övertygad om är Asles kärleksgåva, accepterar hon uppgiften som hushållerska och blir mor till fler barn. Innan hon också går i havet, just som flera före henne gjort.

Jon Fosse berättar en historia om människan, musiken och havet. Utan predikningar beskriver den världen på ont och gott och öppnar för en kärlekens metafysik i vardagen. Det finns säkert, om man så vill, mycket som låter sig uttolkas på det ena eller andra sättet. Men man kan också välja att bara läsa och likt Asle låta sig hypnotiseras av skönheten, för hans del skönheten hos en älskad kvinna och ett armband i gult och blått.

Som prosakonstnär är Fosse formellt att likna vid en kompositör och innehållsligt en genremålare av ljusdunkel i kustlandskap, leriga gränder och utskänkningslokaler. En filmisk association jag fick vid läsningen gick till 70-talet och Werner Herzogs mest suggestiva opus, "Hjärta av glas" som jag glömt det mesta av utom stämningen och några starka scener. Den filmen handlade om det rubinröda glaset. I "Trilogin" handlar det om armbandet i guld med blåskimrande pärlor. 

Så om någon dåre på allvar antog utmaningen att filma denna trilogi skulle jag inte kunna tänka mig någon annan än Herzog. Men inte ens han, desslikes en utmärkt författare, skulle kunna förmedla mer än skärvor av den egenartade prosa som gör verket till just vad det är - ett språkligt konstverk.