Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 30 december 2015

Farväl till ännu ett år



Året tar slut, det gör det alltid. Så länge vi lever tar året alltid slut.

Mycket kan sägas om detta måttligt djupsinniga faktum, vilket också görs så här års. År efter år.

Så låt oss då i stället lyssna till musik utan ord, den här gången förslagsvis till tenorsaxofonisten Stan Getz (1927-1991), en saxofonlyriker med den leende och avspända bossanovan som mest kända bidrag, oaktat den bara visade ena sidan av honom. 

Ett par månader innan han dog bandades en konsert i Köpenhamn där han spelade tillsammans med pianisten Kenny Barron, endast de två. En dubbel-cd - "People Time" - gavs ut från tillfället och jag spelade den flitigt när den kom 1992. 

Den var samtidigt för mig och många andra en öronöppnare för Kenny Barron, den pianist som Stan Getz hade ett så utomordentligt fint samspel med de sista åren. Förutom egna soloinsatser rullade han ut helt underbara mattor för Getz, med en puls och en känslighet som gör att man inte en minut frågar efter den rytmsektion som saknas. Deras "Night and Day" är ett gott exempel. Och om "Hush-A-Bye" och "The Surrey With a Fringe On Top" är en ren fröjd för pianofreaks så ger den samtidigt prov på hur det kan låta när musiker befinner sig på odelat samma våglängd.

Särskilt i balladerna delar Getz här med sig av allt han visste om skönhet och saknad. Klangen varierar stort mellan milt väsande välljud och skärande utbrott, mellan dröjande lyrismer och impulsiva drillar och ornament. Kanske är det för att jag vet att detta blev en av hans sista spelningar som jag här registrerar mer än vanligt av emotionell högspänning. Hos denne vanligen som cool betraktade musiker. 

Om jag nu också med tanke på årens gång ska välja något av spåren är det ett jag särskilt vill framhålla, nämligen "First Song (For Ruth)", en ballad av den bara för något år sedan bortgångne basisten Charlie Haden. En hyllning till skönheten själv, bräddfylld med vemod och minnena av allt som var och nu tas upp och läggs till handlingarna. Som det heter i protokollen. 



Hela denna dubbel-cd finns på Spotify (här).
Delar finns även på Youtube, inklusive "First Song" (här).

Foto: EJ (överst)

lördag 26 december 2015

Blåsten i decembermörkret



Jag går med hunden i decembermörkret. Snöfritt och blåsigt och månen låter sig inte ens anas bakom molntäcket. Gatlyktorna bländar.

Juldagen har nått sitt eftermiddagskrön. Mötena med de andra, skuggorna som aldrig fullt ut skiljer sig från mörkret, är mycket få och oftast även de kopplade till en fyrfota vän. Mumlande röster från ett gammalt par. Någon bil på en annan gata.

Vi sneddar över kyrkogården där lyktorna på gravarna tänts i nästan lika stort antal som under allhelgonahelgen. Den kraftiga blåsten får trädens kronor att brusa i mörkret. Det ljudet gör mig uppmärksam på det jag hör snarare än det jag ser.

Det lyser svagt i det gamla kapellets fönster och jag får för mig att jag promenerar omkring i en scen av Caspar David Friedrich. Jag - en liten mörk gestalt med en knappt märkbar liten hund längst ned i ena hörnet under ett träd, båda försumbara i bilden som helhet.

Jag har aldrig förut tänkt mig Friedrichs skymnings- och kvällsscener som i stark vind. Men nu tänker jag mig flera av dem så, inte bara den med munken vid havet.

En juldagseftermiddag utan måne och utan snöljus från marken. Kontoren nedsläckta så när som på adventsstakarna i fönstren. Ett sådant mörker vore en utmaning även för en Caspar David Friedrich, en utmaning så stor att just vinden i trädkronorna nog skulle få honom att lämna över uppdraget till Brahms eller någon annan med sinne för kvintetter och sextetter.

Men under kvällsturen har något ändrat sig, och det är inte blåsten. Från en molnfri himmel skiner fullmånen och med ens är Caspar David Friedrich ett med uppdraget igen.



tisdag 22 december 2015

Nu är det (ingen vit) jul igen



Julen är nostalgikerns favorithögtid. Faran med ett tillbakablickande traditionsberoende är att det kräver att saker och ting återuppstår i ograverat skick, vilket vi alla vet svårligen inträffar. 

Till bilden av julen hör en kolorit i vitt, rött och grönt. Snö, stearin och lovikkavantar. Luvor, lack och snören. Kvistar, kransar och barrmattor.

I år blir vi snuvade på snön. Men av en slump fann jag idag ett par smått förvillande foton från en skogspromenad för några år sedan. Ni ser dem här ovan och nedan, och de togs i högsommartid. Det är alltså inte ett tunt snötäcke utan renlav som ligger där på marken mellan tallarna.

Det är den renlav som också kallas fönsterlav. Se där en anknytning som åtminstone hjälpligt kan föra tankarna till gammaldags jul och vinter med en torr och krispig norrländsk kyla.

Namnet fönsterlav har den fått av att den förr lades mellan ytter- och innerfönster för att förhindra drag. Från min tidigaste barndom, frostrosornas tid, minns jag att bomull också fick duga. Sedan detta blev inaktuellt har den mest bara förekommit som dekoration i adventsstakar och julgrupper. 

Namnet renlav påminner även om att den är föda för de hjortdjur som i fjälltrakterna, där snön fortfarande är garanterad, önskar sig ett så tunt snötäcke att laven kan sparkas fram även i juletid. 

Hur som helst, för alla som drömmer om en vit jul därhemma finns alltså föga hopp om snödetaljen om man inte drar till fjälls. Dock finns tröstemedel av mångahanda slag. Med en bok av Jon Fosse, en sång av Peter Mattei, en lutfiskmiddag och tindrande barnaögon på julafton ordnar det sig i alla fall för min egen del, snöljuset förutan.

Med dessa språngvis irrande tankar önskar jag alla bloggens läsare en God Jul!


PS: Lyssna gärna (här) till den bäste samtida julsångaren av dem alla när han sjunger den vackraste julsången av dem alla: "Det är en ros utsprungen". En gammal tysk vismelodi som togs upp och arrangerades av Michael Praetorius i början av 1600-talet.
Jon Fosse: Trilogin. Kan med all säkerhet erbjuda ett fullgott alternativ till de flesta julpredikningar på temat ej rum i härbärget.

Foto: EJ. (Klickbara bilder, som vanligt)

söndag 20 december 2015

Sångsparven


Edith Piaf på Olympia, Paris, Foto: Paris Match. Francois Page.

Det är inte bara Frank Sinatra som fyller 100 år i år. En annan av förra århundradets stora artister - Edith Piaf - gör också det. Hon dog många år tidigare än Sinatra men är på samma sätt en ikon i den västerländska populärmusikens historia, och då främst på den här sidan av Atlanten.

Den mänskliga rösten är det märkligaste musikinstrumentet av alla. Rösten är nog egentligen lika avslöjande som blicken, om vi bara inte av födsel och ohejdad vana och i våra medvetna föreställningar vore så dominerade av synsinnet.

Richard Wolff påminde oss om Piafs storhet i en intim show helt ägnad henne som Sveriges television sände i lördags. Han vävde samman sin familjs och sin egen fascination för denna sångerska, som även genom sitt livsöde, sin utsatthet i barndomen och sitt hektiska och självförbrännande liv, fortfarande väcker intresse och gripenhet.

Men det märkliga med Piaf är att man inte behöver veta ett dyft om hennes liv för att fångas av hennes sång. Så är det med de riktigt stora artisterna. Jag tror att det är så enkelt att allt finns där kondenserat i rösten, som på en och samma gång vittnar om sårbarhet och urkraft. En intensitet av det slag som gjort denna och några få andra röster bestående genom generationerna.

Jag kan själv vittna om detta. Redan som barn stötte jag på en handfull gudabenådade sångare som för alltid stannat kvar inom mig. Edith Piaf var en av dem, Mahalia Jackson, Jussi Björling och Einar Ekberg några andra.

Jag minns inte så noga omständigheterna kring mötet med Piaf mer än att det skedde i en skolsal under en musiktimme, om det nu var via en skiva eller via SR:s skolradio som fanns på den tiden. Jag minns att "Milord" tog min själ fullt och helt, en inte alls märkvärdig visa men som denna kvinna med den metalliska glansen i stämbanden, det snabba vibratot, de rullande r:en och, inte minst, den dramatiska instinkten, kunde upphöja till stor konst.  

När jag sedan fick lyssna till "Non je ne regrette rien", "Hymn a l´amour" och andra kärlekssånger hörde det pubertala barn jag var en människa som likt en ensam ombord på en flotte kastade sig ut på havet och lät sig föras av vindarna, och det fanns både revolt, övergivenhet och längtan åter till stranden i den rösten. Men så länge den bar och i sig rymde all livserfarenhet och uttryckskraft betydde den i nuet allt. Och sannerligen att den svepte med sig allt.


onsdag 16 december 2015

Julkonsert



Julkonserter har med åren blivit allt större begivenheter. Förr var julkonsert liktydigt med en sammankomst i kyrkan, men numera har kyrkan fått hård konkurrens av shower från alla möjliga estrader där andligt och profant blandas i en underhållning som verkar ha ersatt den forna folkparksturnén för några av våra populäraste artister.

Bredden är stor; det är allt från dansbands-vokalister till operasångare som går samman med några kolleger och kallar allmänheten till årets O helga natt. Om jag ser mig bakåt i tiden är nog det märkligaste som hänt att så många som annars vanligtvis inte sjunger andliga sånger och psalmer numera gör det. 

Skillnaden mellan kyrkligt och världsligt är inte längre så uttalad, och till det har säkert julsångerna bidragit. Trots långt gången sekularisering är det knappast möjligt att bjuda in till en julkonsert med bara "Jingle bells", "White Christmas" och "Ser du stjärnan i det blå" på repertoaren. Trots Kalle Ankas jul på tv - förmodligen den märkligaste form av julfirande som en nation skapat i modern tid - har ett antal gamla julottesånger överlevt i svenskens allra som mest nostalgiska hörn av medvetandet.

Malena Ernman har i år tagit med sig Lasse Berghagen, vilket givetvis borgar för folklighet och glatt skämtlynne mer än högtidlighet och andakt. Inget att gnöla över, det är som sagt underhållning det är fråga om och publiken kommer för att bli road och känna lite julstämning. Med ett eller annat allvarsord lämpligen instucket.

"I decembertid" heter showen och jag såg den i Berwaldhallen. Med Berghagens hjälp blev det utflykter till både höst och sommar, även om naturligtvis merparten gick i ton med julgranen på scenen och en uppsluppen luciasketch. Både Ernman och Berghagen är erfarna scenrävar och kan det där med att skapa publikkontakt med mellansnack som verkar, och som nog delvis också är, improviserat. 

Sången och musiken då? Malena Ernman är ju en i grunden operaskolad röstekvilibrist som i det här sammanhanget inte lät det märkas särskilt mycket förrän i slutnumrets parodiska potpurri på Kalle Ankas jul. Hon sjöng nästan uteslutande med en sorts halvröst, vilket kan ses som en klok anpassning till visgenren men gör att man samtidigt saknar en del av den fylliga klangen. Till och med i "O helga natt" ("Folk fall nu neder...") valde hon att - effektfullt - sjunga nedtonat, vädjande i stället för i det forte man är van vid. Folkvisan "Allt under himmelens fäste" var i mina öron hennes finaste insats denna afton.

Herr Berghagen överraskade med en åtminstone för mig helt okänd visa som måste vara en av hans absolut bästa. "Pinocchio" heter den och den gick i en fin viston med tycke av Thorstein Bergman.

Det ska slutligen sägas att hela denna julshow har väldigt mycket att tacka för ett lag av mycket skickliga instrumentalister. Såväl solisterna - gitarristen Mats Bergström och blåsaren Jan Bengtssonsom Svenska stråkensemblen bidrar avsevärt till den höga musikaliska nivån. Vilken i sin tur grundlagts av ett antal helt lysande arrangemang av i första hand Erik Arvinder och Mats Bergström. 


onsdag 9 december 2015

Pausfågeln - eller konsten att undvika Stendahls syndrom



När man promenerar i städer som Florens och överväldigats av intryck från konst och historiska miljöer kan man behöva återhämta sig på en plats i skydd mot buller, trängsel och intensiv påverkan. 

En liten klosterträdgård som den med apelsinträden i Basilica di San Lorenzo kan då bli rum för en välbehövlig paus. Eller varför inte Giardino Boboli, som tvärtom är en stor trädgård, eller rättare sagt en park tillräckligt avskärmad för att kunna erbjuda en relativ stillhet, åtminstone en vacker dag i början av november när man fullproppad av konsten i angränsande Palazzo Pitti stiger ut i solen igen. 



Få människor i rörelse här ute. Även här förtrollande vyer över stan och det toskanska landskapet, men på ett angenämt avstånd. En amfiteater, bassänger med fontäner, skulpturer på höga socklar här och var, men i övrigt mest grässlänter, trappor i avsatser, träd, lövgångar och den starkt sluttande och av cypresser kantade promenadvägen ner mot en damm och en staty av Andromeda. 



Sätter man sig på en stenbänk för att vila och låter blicken sjunka ner mot gruset är det kanhända en rödhake man möter. Plötsligt är det bara den jag ser, just när den stannat till på sin jordnära rundtur och med en lätt huvudvridning visar att den också sett den andre, mig. 

Den hör hemma här, helt obekymrad om parkens ryktbarhet och krav på inträde.

Kanske trodde den att jag hade bröd i fickan, eller ville den bara visa upp sitt vackra röda bröst. I varje fall hade den ingenting emot att bli fotograferad. Den fortsatte gå helt lugnt och flög sedan iväg, medan jag blev sittande en stund.

Därefter redo för nya upplevelser och intryck.



Foto: EJ

måndag 7 december 2015

La Bohème



Stockholmsoperan ger just nu Puccinis musikaliska berättelse om det parisiska bohemlivet från senare delen av 1800-talet. Fast ändå inte riktigt det parisiska, utan överfört till det skandinaviska dito, förlagt till Gamla stan i Stockholm. 

En författare, en konstnär, en kompositör, en filosof, alla lika barskrapade, fryser och halvsvälter i en vindskupa medan de förgäves försöker inbilla sig annat. Det kunde de givetvis lika gärna göra i Stockholm utan att storyn förlorar i trovärdighet

Namnbytena innebär att vi får tänka oss August Strindberg, Edvard Munch, Edvard Grieg och Sören Kierkegaard i rollerna. Det går väl hjälpligt (utom i Kierkegaards fall, som måste betraktas som mer än lovligt apart i sammanhanget) och just den här idén av regissören José Cura är trots allt en underordnad sak, en lustighet som inte rubbar operan i övrigt. Cura, som inspirerats så av den här idén att han även tagit sig an scenografi, ljus, kostym och mask, lyckas i varje fall genom bakgrundsprojektioner av några av Munchs tavlor och anspelningar på Röda rummet på Berns väcka en del nya associationer. 

Mimi har rätt och slätt fått förbli Mimi, den lungsjuka kvinnan som Rodolfo (här alltså August) blixtförälskar sig i men inte anser sig kunna leva med, den bräckliga kvinna som han återförenas med först när den dödliga sjukdomen tar ut sin rätt. Hon sjungs av Yana Kleyn, vars stålstarka sopran galant klarar att lägga sig ovanpå den stundtals massiva orkestersatsen. Det är ju en operans paradox att denna spröda varelse ska åstadkomma ursinniga volymstegringar för att strax växla ner i det mest ömsinta pianissimo. Kleyn gjorde det bra nog, men kanske inte fullt ut så berörande som det finns potential för.

När en konferencier inför söndagens föreställning meddelade ett sjukdomsfall gällande Rodolfos roll spreds givetvis en viss oro i publiken, även om en ersättare med kort varsel inkallats och fanns på plats. Inhoppet visade sig bli en veritabel triumf för tenoren Atalla Ayan, som redan efter sin första insats hade publiken i sitt omutliga grepp. Uppenbarligen har vi en ny och just nu stigande stjärna på tenorhimlen i denne brasilianske sångare. De stora operahusens dörrar står redan vidöppna. 

Jag vill också berömma Kungliga hovkapellet som än en gång imponerar med sitt välljud, denna gång under ledning av italienaren Daniele Calligare. Musiken utgör otvivelaktigt den avgörande komponenten i operakonsten, inte minst i en opera som denna. Puccinis sofistikerade harmonik framstod i allt sitt skimrande sentiment och den dynamiska kraften togs väl till vara. Detta är ju italiensk opera när den är som bäst och där måste dess egna lagar få råda.

Verdi och Puccini bildar tillsammans den italienska operans slutgiltiga krön. Vardera skapade de en opera om kärlekskomplikationer i skuggan av den tuberkulösa döden som uppvisar många likheter, framför allt i sista aktens utdragna dödsbäddsscener. Vilken man föredrar är nog oftast en fråga om de uppsättningar man senast sett. Själv är jag glad att man inte behöver välja. Senast jag såg Verdis La Traviata var i våras i Madrid, och den uppsättningen var helt lysande (se här). Så i år får nog i alla fall Verdi ta hem priset, även om jag njöt i fulla drag av gårdagens föreställning också.




Foto:  Överst: EJ (Staty av Puccini i hans hemstad Lucca)
          Nederst: Emma Svensson (från Kungliga Operans
          föreställning)

måndag 30 november 2015

Poetisk förtätning



Poesin har sina läsare, av vilka jag är en av de trogna. Vad skulle den andliga näringen vara den förutan?

Vad består den då i, poesins berättigande? Poetens arbete med språket in i minsta ord och skiljetecken, men även i valda utelämnanden av desamma - vad tillför det? 

I bästa fall något av det som anas i gränslandet för vad som låter sig beskrivas. I bästa fall en mättad bild, en rytmiserad tankegång, en sällsam iakttagelse, en sammanställning av till synes disparata fenomen. Givetvis även annat som inte dyker upp i mina tankar just nu, men som alltsammans kan uppamma reflektion, insikter i tillvarons mångfald och estetisk njutning. 

Jag har på nytt läst Giuseppe Ungaretti, den italienske poeten som levde mellan 1888 och 1970. Flertalet av hans dikter är korta, en del mycket korta. Han väcker frågan om kompressionens betydelse i sammanhanget, frågan om hur långt man kan stryka ner en dikt för största möjliga koncentration utan att någonting går förlorat, utan att dikten blir antingen sluten eller banal.

Haikun är kanske den mest kända formen för en kort dikt, endast tre rader och med ett begränsat antal stavelser. Ungaretti skrev mig veterligt inte i den traditionen, men han har skrivit en dikt som på italienska består av två ord (egentligen fyra, men i uttal endast två). På svenska går den inte att översätta så kortfattat, utan det måste (enligt den tolkning som Pierre Zekeli och Marianne Sandels gjort i samlingen "Jag är en varelse", Themis, 2001) bli på följande sätt:


Morgon 
Jag upplyser mig 
med oändlighet

 Jag tänker inte lägga ut onödig text till tolkningen av denna dikt, vill bara uppmärksamma att den utgör ett exempel på en förtätning som riktar medvetandet och samtidigt öppnar en värld av associationer, och - inte minst - indirekt också pekar på den möjligen överskattade roll vi tillmäter ordrikedomen.

På italienska lyder den så här oöversättligt vackert:


Mattina 
M´illumino 
d´immenso

Bilden: Giuseppe Ungaretti

torsdag 26 november 2015

Broarna i Florens



Sex broar korsar Arno i Florens. De som besöker staden ser, och kanske också passerar, som mest kanske tre av dem. De flesta bevarar endast den medeltida Ponte Vecchio i minnet. 



Från Ponte Vecchio ser man västerut Ponte Santa Trinità och bortom den skymtar Ponte alla Carraia. Österut syns Ponte alle Grazie innan Arno kröker sig och försvinner ur synfältet. Från den upphöjda positionen i Uffiziernas fönster ser man förstås ännu längre västerut. 



Ponte Vecchio är som namnet säger gammal, och inte bara gammal utan äldst och jämte domens kupol och Michelangelos David på Piazza Signoria stadens mest kända och avbildade emblem. Med sin säregna överbyggnad är den inte bara en överfart utan ett centrum för handel (från början slakteribodar och sedermera guldsmedsbutiker) och dessutom en avgörande del av den långa förbindelselänken mellan Palazzo Vecchio och Uffizierna på norra sidan och Palazzo Pitti på den södra.

Det är den så kallade Vasarikorridoren, vilken möjliggjorde att man osedd av folk på gatan kunde förflytta sig mellan maktens boningar på ömse sidor av floden. Länge har jag önskat gå den där korridoren, numera åtminstone delvis ett konstgalleri, men man tvingas tyvärr lösa hutlöst dyra biljetter med obligatorisk guidning så det har inte blivit av.



Jag läser om Ponte Vecchio att den brast vid en översvämning redan på 1300-talet men att den snart nog återställdes. Vid den svåra översvämningen 1966 skadades den också. När sedan britterna i slutskedet av andra världskriget närmade sig Florens och tyskarna tvingades tillbaka, undantogs Ponte Vecchio från brosprängningarna. Den lär ha skonats på direkt order av Hitler, som uppenbarligen hade fascinerats av denna berömda bro under ett besök före kriget. En maktmänniskas nyckfulla gränsdragning fick råda, med orubblig hänsynslöshet i övrigt. 



Övriga broar sprängdes alltså, inklusive Ponte Santa Trinità, en renässansskapelse från 1500-talets senare hälft med Bartolommeo Ammanati som upphovsman. Den är tveklöst den vackraste, ett under av elegans och stilrenhet. Inte för inte antar man att designen i själva verket är Michelangelos. 

Ett av mina många starka minnen av Florens är förknippat med den här bron. Det är längesen nu, men jag anlände en gång med tåget från Rom, ställde in väskan på hotellrummet och gick direkt ner till Arno och Santa Trinità. Klockan var kvart i fem på eftermiddagen, jag var ensam, solen stod lågt och plötsligt ringde stans alla kyrkklockor både i norr och söder. Märkvärdigare än så var det inte. Bara den som stått där på liknande sätt förstår hur märkvärdigt det var.



Brons tre valv lyfter en smäcker, svagt elliptisk båge med triangulärt utskjutande valvfästen, där man vackra dagar och kvällar ofta ser ungdomar sitta med sin partner eller en bok på andra sidan räcket. Vid vardera brofästet finns skulpturer som representerar de fyra årstiderna.

Ponte Santa Trinità restaurerades till ursprungligt skick på femtiotalet. I likhet med vad som skedde med Ponte Pietra i Verona (som jag skrev om här) hämtades sprängda delar upp ur floden och sattes på plats; även huvudet och en arm som saknades på Våren kom till sist till rätta. 

Det finns någonting gripande och försonande i detta slags strävan att återupprätta och gottgöra det som destruktiva krafter slagit i spillror, något hoppfullt i de kultur- och självbevarande krafter som återskapar historisk kontinuitet. 

Jag kan inte låta bli att tänka på de kulturskatter som islamistiska galningar nu krossar i Mellanöstern. Kommer de någonsin att kunna restaureras när barbariet är över? 


Foto: EJ

fredag 20 november 2015

Florens - konstens paradis



Den snillrike Filippo Brunelleschis märkligaste skapelse, kupolen till Santa Maria del Fiore, är själva signum för ett Florens där osannolikt mycket annat tävlar om att vara det. Även i de trånga gränderna i kvarteren omkring kan man orientera sig med sikte på detta enorma byggnadsverk. Man ser en smal sektor av det ljusa teglet innan den vidare himmelskupan tar vid. Och från en utsiktspunkt på avstånd är det i första hand domens kupol som sticker upp och dominerar stadsbilden.



Inte ens den magnifika Piazza Signoria kan mäta sig med Piazza del Duomo, där förutom domen Giottos kampanil och det oktagonala baptisteriet utgör en marmorns apoteos som fullständigt kan ta andan ur en när man närmar sig och ser helheten, en helhet som aldrig kan fångas på en enda bild.




Till den här platsen hör sedan länge ett museum - Museo dell´Opera del Duomo - som väl inte hör till de mest besökta i denna för sin konst och sina muséer så berömda stad. 
Alldeles nyrenoverat hade det öppnat bara några dagar innan vi anlände. Det är absolut värt ett besök, och dessutom relativt billigt om man köper en biljett som inkluderar allt sevärt på Piazza del Duomo, där man framför allt inte får missa baptisteriets innertak med de enorma mosaikerna som bland annat skildrar yttersta domen.







Själva museilokalen är i sig mycket attraktiv i sin delvis öppna treplanslösning. Här inne finns bland annat originalen till baptisteriets berömda portar och till de reliefer och skulpturer som pryder kampanilen och domen. Videofilmer och modeller berättar om byggnadernas historia. 


Ett par skulpturer som inte hör till fasaderna är särskilt fascinerande. Den ena är Michelangelos Pietà, men inte den med den ungdomliga Maria som finns i Peterskyrkan, utan den med korsnedtagningen där även Nikodemus och Maria Magdalena finns med. Det är ett sent verk som Michelangelo sägs ha satsat hela sin själ i, till och med så att Nikodemus anses vara ett självporträtt. När han så småningom upptäckte brister i stenen, och kanske också av andra skäl var missnöjd med det nästan färdiga resultatet, högg han i vredesmod sönder delar av skulpturen som senare lagades. 

Det är alltså ett ofullbordat verk, om än inte lika ofullbordat som de så kallade slavarna i Accademia. Ofullbordat men inte mindre fulländat vad gäller komposition och uttryckskraft. Om bland renässansens stora mångsysslare Leonardo är den store ingenjören, det vetenskapliga snillet, är Michelangelo poeten, en kroppens och känslornas utmejslare som får de starka känslorna att strömma ur sten och fresk. 



Den andra skulpturen som väcker känslor är Donatellos gestaltning av Maria Magdalena. Den är av trä men präglas av samma realism som hos Michelangelo. Enligt en medeltida legend var hon en syndare som sökte botgöring i ödemarken, vilket torde vara det som Donatello tog fasta på när han framställde henne som här - en härjad och av bön och fasta utmärglad kvinna klädd i djurhudar. 



Hur annorlunda då med Tizians porträtt av henne. Vi såg det dagen innan i Palazzo Pitti, och den bilden är i sin utrerade sensualism förmodligen för vågad för face book, som G kommenterade saken. Tydligtvis var Tizian mer intresserad av den sköna synderskans apparition före botgöringen. 



Jag vill också nämna min upptäckt av Andrea Pisanos förtjusande reliefer från 1300-talet, de som bland mycket annat pryder kampanilen. En serie "tavlor" med bibliska motiv och scener som visar hantverk, näringsliv och väsentliga mänskliga aktiviteter. Musik, arkitektur och konst, men även vävning, navigation och vinframställning hör till det som avbildas. Vinet skildras med en Noa på fyllan. Jubal, musikens anfader, blåser hårt i luren. Och båten ros mot säker hamn med hjälp av observanta navigatörer. 



Till sist. Jag kunde inte motstå frestelsen att den där vackra dagen ta den 463 steg långa och trånga spiraltrappan upp i domens kupol och än en gång äntra lanterninen för att kunna överblicka den vackraste av städer. Jag tillstår att det var mer påfrestande än jag mindes, men belöningen är värd all ansträngning. Medan man tillsammans med sina flåsande medklättrare tar sig uppåt kan man förslagsvis betänka att man trots allt rör sig upprätt i det dubbelskikt av konstruktionen som var en del av Brunelleschis djärva idé om att en sådan gigantisk kupol vore möjlig att realisera.




Foto: EJ (Klickbara bilder)

tisdag 17 november 2015

Hedersdirigenten



Det händer att folk undrar om dirigenten som står där och viftar med armarna framför orkestern verkligen behövs. Är inte musikerna professionella nog att kunna spela det de har övat in utan en vilt gestikulerande ledare? Är hans (och nu allt oftare även hennes) roll ett spel för galleriet?

Frågan innehåller ofta föreställningen att det bara handlar om att kunna spela det som står i noterna och gemensamt hålla takten. Vilket i så fall med lite övning borde kunna klaras utan dirigering vid konserttillfället.

Sant är att dirigentens huvudsakliga arbete med orkestern sker innan konserten, men det avgörande i missuppfattningen om dirigentens betydelse ligger naturligtvis i tanken att musik inte behöver tolkas, att det bara finns ett sätt att hålla takten på, så att säga.

Jag har påmints om detta med tolkning och framförande två gånger de senaste dagarna. Första gången när jag zappade mellan hundratals tv-kanaler på hotellrummet i Florens och hamnade i en intressant repetition av en Mozart-symfoni. Det var Riccardo Muti som för en ungdomlig orkester försökte klargöra hur det skulle låta. Vilken excellent pedagogik! tänkte jag, trots att jag inte hängde med i allt det han uttryckte i ord.

Andra gången var i lördags när Herbert Blomstedt dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester i symfonier av Beethoven och Sibelius. Jag tror att det även för den fåkunnige framgick att en dirigent kan förkroppsliga musiken och på så vis illustrera poängen med uppgiften, ge en gryende insikt om vad som krävs av bakomliggande arbete och visa att det även under konserten behövs någon som inspirerar och ser till att sagt blir gjort, att tolkningen genomförs. 

Till live-upplevelsen hör alltså även synintrycken, och jag vet ingen dirigent som dirigerar så naturligt och vackert som Blomstedt. Utan partitur och med väl avpassade rörelser tycks han vara så ett med de dynamiska förloppen att man faktiskt kan tro att han framkallar själva musiken. Ungefär så formulerade jag mig för sex år sedan efter att ha lyssnat till Blomstedts tolkning av Beethovens Missa Solemnis. Att karln hunnit bli åttioåtta år gammal och oförsvagad nu ger samma intryck, ja, det kan man bara förundras över. 

Ingen av de båda symfonier som spelades den här eftermiddagen hör till mina närmaste bekanta. Beethoven går dock lätt att känna igen redan i hans andra symfoni, även om den sägs höra till arvet från Haydn och Mozart innan det större egensinnet bryter fram i den tredje. Av hans nio symfonier är de båda första samt den fjärde och den åttonde mindre kända och inte så ofta förekommande i konsertsalarna. 

För inte så länge sedan slogs jag av fyrans helt underbara kvaliteter, och även tvåan kommer jag att återvända till i de inspelningar som finns. Inte minst de ljusa klangerna från träblåset i den första satsen tilltalade mig, liksom den pastorala lyriken i larghettot. Sista satsens allegro drog iväg i ett tempo som fick mig att tänka på sjuans hyllning till dansen, en mycket vildare dans än den älvalika i larghettot.

När det gäller Sibelius är det tvärtom nummer två av hans sju symfonier som är den populäraste. Det var länge sedan jag hörde den och kanske var det därför den gjorde mer intryck än väntat. Eller så var det helt enkelt Blomstedts förtjänst. Mycket skickligt höll han det heroiska dramat levande i de stora svepen av mullrande, rullande basmörker med avbrott för tystnad och skira flöjttoner. Finns det förresten någon symfoni där tuban har en större roll än här? 

Och när i sista satsen både kontrabasar och övriga stråkar bildar ett suggestivt barrskogssus som bakgrund till bleckblåsets uppfordrande stötar och allt begynner samla sig, ja då behövs det sannerligen en dirigent för att stegringen ska bli den mäktiga kulmination som vi redan under flera minuter anat. 

SRSO:s hedersdirigent lämnade pulten till ovationer och en touche från orkestern. Berwaldhallen fylld till sista plats tömdes sakta. En konsert att minnas.

lördag 14 november 2015

Nere i dalen en flod - fiume Elsa



Colle di Val d´Elsa - namnet antyder en kulle ovan en dalsänka. I en dalsänka rinner alltsomoftast en flod, i det här fallet Elsa, som antagligen fått ge namn åt dalen och den bosättning som funnits här ända sedan etruskisk tid.

Vi blev nyfikna på Elsa, som man inte ser men med ledning av vegetationen i landskapet kan ana uppifrån città alta. Nere vid bron på vägen mot Monteriggione och Siena visar kartan att man kan ta sig ner till en vandringsled längs floden. 



Vegetationen är tät, på sina ställen nästan regnskogsaktig, och till att börja med hörs vattnet mer än det syns. Jag hinner tänka att det man kallar flod här nere i södern utifrån min måttstock inte är stort mer än morfarsbäcken om våren. 



Men rätt snart öppnar sig stränderna, som utåt kantas av odlingslotter och inhägnader där gäss spankulerar och höns rusar omkring, och jag får revidera mig. Elsa är i de här trakterna ungefär dubbelt så bred som Sandforsbäcken, någonting mitt emellan den och Kågeälven. En å, eller en mindre älv, alltså. Gissningsvis blir den större och bredare norrut innan den slutligen förenar sig med Arno. 


I det solgenomlysta vattnet såg jag samma slags småfisk, det vi kallade im, simma omkring i strandkanten precis som i min barndoms vattendrag. Helt utan fiskeutrustning kunde jag bara fantisera om öringarna i porlet bakom stenarna. 


Den enda människoliknande figur vi mötte tjänstgjorde på övertid; det mesta av odlingarna var redan skördade och senhösten ett faktum även om solen och fjärilarna i buskarna lätt kunde få en att tro något annat. 


En särskilt inbjudande plats är vadstället där man jumpar på stenblock och håller sig i repen om man känner sig osäker. Vi gick inte längre än så. Vi slog oss ner en stund lite lätt svettiga i middagsvärmen och återvände sedan samma väg. Nyfikenheten stillad, Elsa - un piccolo fiume - tillfinnandes.


Foto: EJ (Klickbara bilder)

torsdag 12 november 2015

Toskana i novembersol (2)



Colle di Val d´Elsa är en stad som är delad i alta och bassa, det vill säga en gammal stad som ligger högt på en bergknalle och en modernare del som breder ut sig nedanför. Med en hiss genom berget tar man sig som fotgängare bekvämt upp till den övre delen.


Jag passerade bassa för ett antal år sedan, tittade upp mot alta och en hotellskylt och tänkte att utsikten borde vara fin, att stan säkert vore värd ett besök. 

Nu har ju Toskana flera liknande, mer berömda städer som lätt blir dem man prioriterar. Men det som på det här sättet en gång satt sig i sinnet blir ofta till en sporre, någonting man förr eller senare måste förverkliga. 


När vi kliver ur hissen ut på den torgliknande terrassen slår ljuset och den hänförande utsikten emot oss. Strax börjar motlutet upp till huvudgatan som nästan kilometerlång - kantad av palats från 1400 till 1600-tal - löper genom hela staden bort till andra änden och Porta Nova, biltrafikanternas inkörsport. 




Väskornas hjul mot den kullriga gatstenen ekar mellan de ålderdomliga husväggarna. Här och var öppnar sig utsiktspunkter mot det omgivande landskapet. Jag tänker nöjt: jag hamnade alltså här till sist. Ungefär halvvägs finns det kanske stiligaste palatset - Palazzo Campana - som samtidigt bildar porten till kastelldelen av staden. 



Colle di Val d´Elsa är inte känt för vin utan för sin kristallglaskonst. Det märks i fönstren till en del affärer och gallerier. Så här under lågsäsong verkar stan lite sömnig, men här finns ett par utmärkta hotell och även en lyxrestaurang (Guide Michelin-märkt med två stjärnor) för den som vill och har råd att spendera. Den mer återhållsamme väljer nog hellre enoteket vid Porta Nova som har öppet till sent och bjuder på vällagade rätter till ett stort urval av det förnämliga toskanska vinbeståndet. Den allra bästa middagen på hela resan åt vi dock på hotellets egen restaurang Sopra le Mura.

Som helhet ger Colle di Val d´Elsa inte samma intryck av turistort som exempelvis San Gimignano. Snarare är det en stad där man åtminstone i november kan känna sig som gäst hos lokalbefolkningen.


Efter ett par dagars strövtåg har vi hyfsad koll på utsiktspunkter och vattenhål och börjar till och med känna igen en och annan stamkund på det mest frekventerade kaféet på Piazza Santa Caterina. 




Uppenbarligen är det dit man går för att läsa tidningen och prata med bekanta - om man nu inte valt ljugarbänken framför domen förstås. Här tydligen inte bara en gubbarnas bänk.




En byst av stadens mest berömde son, Arnolfo di Cambio (1245-ca 1302), arkitekt och skulptör, finns att beskåda framför ett tornhus som bär hans namn. Han var en bland dem som låg bakom fasaderna till Santa Croce och Santa Maria del Fiore (domen) i Florens.

I San Gimignanos dom, Collegiata, blev jag tagen av dess fantastiska inre utsmyckning: det stjärnbeströdda blå taket givetvis, men framför allt freskerna som kläder väggarna runt om och som återberättar centrala delar av både GT och NT.

Ibland väljer jag att gå in i en kyrka utan en aning om vad den kan innehålla, en som inte är omskriven för konstens skull. Dörren stod på glänt till det som jag sedan identifierade som Chiesa di Santa Maria Canonica från 1200-talet. Därinne rådde först mörker, sedan halvdunkel när ögat väl anpassat sig, medan det enda belysta föremålet framme vid altaret, en altartavla, glödde som en förgylld ljuskälla som i sin tur kastade ett matt sken på en stol och en träskulptur en bit ifrån. Så enkelt det också kan vara!



 Foto: EJ (Klicka för större bilder!)