Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 30 december 2015

Farväl till ännu ett år



Året tar slut, det gör det alltid. Så länge vi lever tar året alltid slut.

Mycket kan sägas om detta måttligt djupsinniga faktum, vilket också görs så här års. År efter år.

Så låt oss då i stället lyssna till musik utan ord, den här gången förslagsvis till tenorsaxofonisten Stan Getz (1927-1991), en saxofonlyriker med den leende och avspända bossanovan som mest kända bidrag, oaktat den bara visade ena sidan av honom. 

Ett par månader innan han dog bandades en konsert i Köpenhamn där han spelade tillsammans med pianisten Kenny Barron, endast de två. En dubbel-cd - "People Time" - gavs ut från tillfället och jag spelade den flitigt när den kom 1992. 

Den var samtidigt för mig och många andra en öronöppnare för Kenny Barron, den pianist som Stan Getz hade ett så utomordentligt fint samspel med de sista åren. Förutom egna soloinsatser rullade han ut helt underbara mattor för Getz, med en puls och en känslighet som gör att man inte en minut frågar efter den rytmsektion som saknas. Deras "Night and Day" är ett gott exempel. Och om "Hush-A-Bye" och "The Surrey With a Fringe On Top" är en ren fröjd för pianofreaks så ger den samtidigt prov på hur det kan låta när musiker befinner sig på odelat samma våglängd.

Särskilt i balladerna delar Getz här med sig av allt han visste om skönhet och saknad. Klangen varierar stort mellan milt väsande välljud och skärande utbrott, mellan dröjande lyrismer och impulsiva drillar och ornament. Kanske är det för att jag vet att detta blev en av hans sista spelningar som jag här registrerar mer än vanligt av emotionell högspänning. Hos denne vanligen som cool betraktade musiker. 

Om jag nu också med tanke på årens gång ska välja något av spåren är det ett jag särskilt vill framhålla, nämligen "First Song (For Ruth)", en ballad av den bara för något år sedan bortgångne basisten Charlie Haden. En hyllning till skönheten själv, bräddfylld med vemod och minnena av allt som var och nu tas upp och läggs till handlingarna. Som det heter i protokollen. 



Hela denna dubbel-cd finns på Spotify (här).
Delar finns även på Youtube, inklusive "First Song" (här).

Foto: EJ (överst)

2 kommentarer:

Sven-Erik Klinkmann sa...

Måste kolla Stan Getz & Kenny Barron-skivan (även om jag inte har tillgång till Spotify).
En av mina bossa favoritlåtar med Getz är O Morro Nao Tem Vez, skriven av Jobim och De Moraes. Sättet den bygger upp spänning och melodisk skönhet på tycker jag är förbluffande. Getz spelade in den på sin andra Jazz Samba-skiva, från 1963, med tillägget Encore! De övriga musikerna på skivan torde vara brasilianare, bl a Jobim och Luis Bonfa på gitarrer.
Finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=-HI9nqyy8qk
En annan läcker bossanova, helt amerikansk vad gäller låtskrivare och exekutörer, är Ike Quebecs take på Kenny Barrons Louie, från 1962, från skivan Soul Samba (1962). Kanske inte lika rytmiskt explosiv som Jobim-låten, men hur fin som helst ändå. Mindre klös, mer tassande i den låten.
Finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=1uY6zlfR7pM
Båda låtarna är alltså från den första stora bossavågen i USA, finns mycket att upptäcka där, i utrymmet mellan brasilianskt och amerikanskt, jazz och popmusik. Och Frank Sinatra gjorde ju en mycket fin bossa-platta lite senare, 1967, tillsammans med Antonio Carlos Jobim. Den lönar det sig att söka upp.
Einar, Gott Nytt År!
Sven-Erik

Einar J sa...

Tack Sven-Erik för dessa sköna bossatips i årets sista timmar!
Gott Nytt År!