Stockholmsoperan ger just nu Puccinis musikaliska berättelse om det parisiska bohemlivet från senare delen av 1800-talet. Fast ändå inte riktigt det parisiska, utan överfört till det skandinaviska dito, förlagt till Gamla stan i Stockholm.
En författare, en konstnär, en kompositör, en filosof, alla lika barskrapade, fryser och halvsvälter i en vindskupa medan de förgäves försöker inbilla sig annat. Det kunde de givetvis lika gärna göra i Stockholm utan att storyn förlorar i trovärdighet.
Namnbytena innebär att vi får tänka oss August Strindberg, Edvard Munch, Edvard Grieg och Sören Kierkegaard i rollerna. Det går väl hjälpligt (utom i Kierkegaards fall, som måste betraktas som mer än lovligt apart i sammanhanget) och just den här idén av regissören José Cura är trots allt en underordnad sak, en lustighet som inte rubbar operan i övrigt. Cura, som inspirerats så av den här idén att han även tagit sig an scenografi, ljus, kostym och mask, lyckas i varje fall genom bakgrundsprojektioner av några av Munchs tavlor och anspelningar på Röda rummet på Berns väcka en del nya associationer.
Mimi har rätt och slätt fått förbli Mimi, den lungsjuka kvinnan som Rodolfo (här alltså August) blixtförälskar sig i men inte anser sig kunna leva med, den bräckliga kvinna som han återförenas med först när den dödliga sjukdomen tar ut sin rätt. Hon sjungs av Yana Kleyn, vars stålstarka sopran galant klarar att lägga sig ovanpå den stundtals massiva orkestersatsen. Det är ju en operans paradox att denna spröda varelse ska åstadkomma ursinniga volymstegringar för att strax växla ner i det mest ömsinta pianissimo. Kleyn gjorde det bra nog, men kanske inte fullt ut så berörande som det finns potential för.
När en konferencier inför söndagens föreställning meddelade ett sjukdomsfall gällande Rodolfos roll spreds givetvis en viss oro i publiken, även om en ersättare med kort varsel inkallats och fanns på plats. Inhoppet visade sig bli en veritabel triumf för tenoren Atalla Ayan, som redan efter sin första insats hade publiken i sitt omutliga grepp. Uppenbarligen har vi en ny och just nu stigande stjärna på tenorhimlen i denne brasilianske sångare. De stora operahusens dörrar står redan vidöppna.
Jag vill också berömma Kungliga hovkapellet som än en gång imponerar med sitt välljud, denna gång under ledning av italienaren Daniele Calligare. Musiken utgör otvivelaktigt den avgörande komponenten i operakonsten, inte minst i en opera som denna. Puccinis sofistikerade harmonik framstod i allt sitt skimrande sentiment och den dynamiska kraften togs väl till vara. Detta är ju italiensk opera när den är som bäst och där måste dess egna lagar få råda.
Verdi och Puccini bildar tillsammans den italienska operans slutgiltiga krön. Vardera skapade de en opera om kärlekskomplikationer i skuggan av den tuberkulösa döden som uppvisar många likheter, framför allt i sista aktens utdragna dödsbäddsscener. Vilken man föredrar är nog oftast en fråga om de uppsättningar man senast sett. Själv är jag glad att man inte behöver välja. Senast jag såg Verdis La Traviata var i våras i Madrid, och den uppsättningen var helt lysande (se här). Så i år får nog i alla fall Verdi ta hem priset, även om jag njöt i fulla drag av gårdagens föreställning också.
Foto: Överst: EJ (Staty av Puccini i hans hemstad Lucca)
Nederst: Emma Svensson (från Kungliga Operans
föreställning)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar