Det högtravande sitter inte alltid i Akademien

Apropå det roande "meningsutbyte" som för närvarande pågår mellan den ständige sekreteraren och en dansande påfågel vill jag bara påminna om ett av mina tidigare inlägg - som finns här.

Ordmissbrukaren

DN har idag publicerat några kändisars utsagor om sina barns födelse. En känd författare (gissa vilken!) staplar sentenser av följande slag:

"Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel" - "När ett barn föds tystnar alla krig" - "Paradiset får plats i barnets öga" - När ett barn föds upphävs tyngdlagen och modern faller uppåt som om någon osynlig makt lyfter henne i en sugklocka" - etc, etc.

Och så mitt i allt detta högtravande svammel, värdigt en salongsberusad prost från provinsen som en gång drömde om att bli poet, dyker ett påstående upp som oavsiktligt påtalar futiliteten i hela denna predikoverksamhet: "En kvinna som ammar ett barn är inte av denna värld. Då går ordet lydigt undan och vilar".

Att denne ord- och metaformissbrukare någonsin kommer att upptäcka att hans ord för länge sedan borde dragit sig undan för vila är tyvärr föga troligt.

Jag tänker mig nu situationen att Pozzo befinner sig längst ner i kyrkan och avbryter den salvelsefulle prosten med sin författares berömda ord:

"Kvinnan föder grensle över en grav. Dagen glänser till ett kort ögonblick, och sen är det natt igen."
(Samuel Beckett: I väntan på Godot)