Othmar Schoeck och kvinnorna

Jag återkommer till Othmar Schoeck, den schweiziske tonsättaren som levde 1866-1957. Det fanns flera kvinnor i hans liv före hustrun som lämnade betydelsefulla spår i hans musik. En av dem var Stefi Geyer, en ungersk violinist som även Bela Bartok förälskade sig i. Båda tillägnade henne violinkompositioner, i Schoecks fall bland annat violinsonaten, op 16 och Albumblatt. Båda hör till det mest charmerande och tillgängliga i hans verklista. Geyer var emellertid svårflirtad och bjöd Schoeck det starkaste motstånd han dittills mött. Han som var van att kvinnorna föll för hans charm kom här inte längre än till heta kärleksbrev och en kyss. Hon gifte sig så småningom med en advokat från Wien - "en utsliten modetokig hallick" som Schoeck syrligt kommenterade saken.

En annan älskarinna hette Mary de Senger (tyvärr saknas bilder av henne på internet) och deras förhållande mellan 1919 och 1923 har beskrivits som både passionerat och turbulent. Man anar att hon kom att bli viktigare för honom än han för henne, men det är bara en gissning från min sida. Vid denna tid fungerade i alla fall de Senger som en slags musa för honom. Det första stycket i Zwei Klavierstücke, op. 29 - Consolation - är ett lika vackert som viktigt exempel på detta. Sedan jag skaffade nothäftet i höstas har det ständigt stått uppslaget på flygeln och tillhör nu mina främsta favoritstycken för piano från tidigt 1900-tal.

Detta stycke går igen i annan senare musik av Schoeck, inte minst i första satsen av Notturno, op.47, ett av hans allra hans främsta kammarmusikaliska verk för stråkkvartett och sångstämma. Inte så att tonmaterialet är identiskt med pianostyckets, men det är närvarande som variationer av de starkt kromatiska slingorna i Consolation. Detta verk finns nu i en ypperlig inspelning med Rosamunde Quartett och Christian Gerhaer (ECM New Series 2061). Stråkarna har tveklöst huvuduppgiften, den att färgsätta sångstämmans mer sparsmakade tonomfång. Gerhauers varma baryton nyanserar fint de romantiska texterna av Nikolaus Lenau och Gottfried Keller. Som vanligt har Schoeck sparat den allra skönaste musiken till sista satsen, som har ett diktfragment av Keller som inspirationskälla (se här). Nattens diktare/sångare spanar mot stjärnhimlen, anropar Karlavagnen och tänker sig en själens resa mot en fjärran rymd. En tanke, en consolation? Eller kanske snarare ännu ett vittnesbörd om själens obotliga ensamhet, av det slag som till exempel återges i C D Friedrichs Munken vid havet? (Se mitt tidigare inlägg om Schoeck här).

Den ensamme

Söndagskonserten i TV2 var senast en dokumentär om dirigenten Mario Venzagos entusiastiska arbete med en konsertant uppsättning av den schweiziske tonsättaren Othmar Schoecks opera Penthesilea. Eftersom musik av denne Schoeck är en av mina senare positiva upptäckter var jag naturligtvis idel öra.

Nu handlade det mycket lite om själva musiken och mest om det krävande arbetet med att ro hela projektet i hamn. Vilket inte var ointressant, men jag satt ändå hela tiden och väntade på att få höra mer av musiken.

Schoeck, som levde 1886-1957, komponerade flera operor, men också kammarmusik och framför allt en stor mängd lieder. Han tillhör de senromantiska tonsättarna och även om han utvecklade ett alltmer expressionistiskt tonspråk, t ex i den nyss nämnda operan, höll han fast vid senromantiken även när modet föreskrev annat. De tidiga verken excellerar i en kromatik som inte står den tidige Schönberg efter (Verklärte Nacht). Är man som jag svag för tonartssvävande musik blir man snart mycket fäst vid Schoeck.

Han finns hyggligt representerad på skiva och barytongiganten Dietrich Fischer-Diskau har varit en av de främsta tillskyndarna av hans verk. Flera goda sångare har följt efter; bland annat Andreas Schmidt och nu senast Christian Gerhaer.

På en cpo-skiva från 1998 finns Elegie, op.36, en sångcykel till texter av Nikolaus Lenau och Joseph von Eichendorff, dvs. de 1800-tals poeter som väl lockat de flesta av romantikens tonsättare, Schumann inte minst. Andreas Schmidts baspräglade baryton acompanjeras av en kammarorkester (Musikkollegium Wintherthur) och de lyriska melodislingorna lämnar sällan en halvton orörd. Kulmen nås i den sista sången - Der Einsame - där nattens stillhet står för den enda tillgängliga trösten. Jag påminns om en av Caspar David Friedrichs mest berömda målningar - Munken vid havet - som tyvärr inte hörde till de verk som Nationalmuseum kunde visa i original under den nyligen avsutade Friedrich-utställningen.

Jag har tidigare skrivit om Schoeck och jag lovar återkomma till honom.

O Trost der Welt, du stille Nacht

Det Tag hat mich so müd gemacht,

das weite Meer schon dunkelt,

lass ausruhn mich von Lust und Not,

bis dass das ew´ge Morgenrot

den stillen Wald durchfunkelt

O Trost, o Trost der Welt, du stille Nacht!

O Trost! O Trost!

(Joseph von Eichendorff)

Bilden: Caspar David Friedrich: Der Mönch am See, 1808-1809)

Noter med posten

Ett så oerhört välkommet avbrott! Att mitt i en vecka som är överlastad med undervisning och annat arbete komma hem och finna en efterlängtad avi på hallgolvet. Noterna från Allegro Music finns att hämta på ett av postens utlämningsställen, och glad och förväntansfull känner jag hur all trötthet blåser bort som ett kolapapper i höstvinden.

Jag vänder alltså i dörren och hämtar det tunna paketet, vars innehåll är delvis obekant. Visserligen kan jag erinra mig vilka tonsättare jag satsade på, men jag har "köpt grisen i säcken", dvs. beställt dessa noter utan att veta hur de ser ut och kan tänkas låta.

Allegro Music, som finns i England, har ett mycket rikt utbud på nätet, en lång lista som naturligtvis är oerhört frestande för den som i likhet med mig tycker det är spännande att hitta ny musik av mindre kända tonsättare. Sådant är ju nästan omöjligt att komma över på annat sätt numera.

Jag fann till exempel att den schweiziske tonsättaren Othmar Shoeck (1886-1957) komponerat Zwei Klavierstücke, op. 29, i ett häfte som jag omedelbart kryssade för. Det ena stycket visar sig ha titeln Consolation, det andra Toccata. Det förstnämnda är precis av den karaktär som jag hoppades på - ett klangfullt, mycket kromatiskt, mycket senromantiskt stycke i lugnt tempo som verkligen förmedlar något av det som titeln anger. Toccatan får jag ta itu med senare; den kräver teknisk instudering av ett mer tidskrävande slag.

Så fanns i paketet även tretton små pianostycken, op. 68, av Vincent d´Indy (1851-1931), den franske sekelskiftes-kompositören som jag skrivit lite om tidigare (här). Här finns pärlor som jag redan ser att återkommande putsning kommer att ge en oemotståndlig lyster. Till exempel det för årstiden passande stycke som heter En Automne. Men även Chant triste.

I CD-revyn i radions P2 i söndags nämnde pianisten Bengt Forsberg i samband med Gabriel Faurés pianokvintetter att denne skrev musik som hade en alldeles egenartad harmonik. Detsamma kan faktiskt sägas om d´Indy, som också tar mycket djärva och säregna kliv i harmoniken. Det gäller för både Fauré och d´Indy att man får se upp med vilken tonart man befinner sig i så att man inte går bort sig bland alla # och b, för då går skönheten snabbt förlorad. Även rytmiskt älskar d´Indy förskjutningar som hela tiden gör musiken originell och spännande. Fransk kammarmusik är sällsynt spännande. Och d´Indy är verkligen värd att uppmärksammas mer än vad som är fallet.

Sist men inte minst även en tjeck i försändelsen, nämligen Vítezslav Novák (1870-1949) med Serenader, op. 9. Strofer ur kärleksdikter bildar motto för var och en av de fyra serenaderna. Dess dur (5 b) har varit en favorit-dur alltsedan jag började spela som ung, men här finns även ett stycke som går i ass-moll, dvs sju b, vilket man mycket sällan stöter på. Men när jag väl konstaterat detta finner jag plötsligt att även d´Indy har ett avsnitt i ett av sina småstycken i samma exklusiva tonart, och - lustigt nog - gäller detta även för Schoecks Toccata. Det vilar onekligen en speciell stämning över de tonartssvävande klangvärldar som man vid förra sekelskiftet och en tid framöver experimenterade med. Och inte bara i Frankrike.