Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 29 februari 2016

Kärleksdikter




Kjell Espmark är enligt min mening en av våra allra bästa nu levande poeter. Jag har sagt det förut men vill gärna påpeka det på nytt. När han nu ger ut "Dikter om kärlek" (Norstedts, 2016) tänkte jag omedelbart på en av hans tidigare dikter, den smärtsamt vackraste dikt jag vet om kärlek och som jag första gången såg i en dödsannons och klippte ut. Dödsannonsen var hans egen hustrus. Dikten publicerades sedan i "De levande har inga gravar", som utgavs 2002, och den är inspirerad av en antik gravrelief med två sammanlänkade gestalter där den ene är på väg att gå förlorad i stenen. 

Jag visste alltså att kärleken är ett viktigt tema i Espmarks diktning, vilket eftertryckligen bekräftas i och med den nya boken. Den visar sig vara en urvalsvolym där poeten själv samlat ihop vad han under ett långt liv åstadkommit i ämnet. 

Och här upptäcker jag nu att en del av dikten från dödsannonsen finns i ett tidigare sammanhang under titeln "Avsked" (ur "Ett försök till liv, 1979). Ett centralt avsnitt har återanvänts drygt tjugo år senare inför en grav som tvingat poeten att ånyo föra en dialog, denna gång med den del av honom själv som nu hotar att slitas loss och lämna honom stympad kvar. Det som i den första diktens gemensamma möte med reliefen erinrade om ett avsked på en flygplats blir nu en fråga om "den levandes rop efter delen som dör", "ett avsked från den andras sinnen och den andras ilande minnen".

Kärleken har många ansikten och dikterna ger prov på inlevelse i all dess mångfald, i egen såväl som andras lycka och lidande. Flera av dikterna bjuder på ett tilltal ur den andras perspektiv, till och med när rösten hörs från dödsriket. Även artefakter förkroppsligas, får liv och talar. Minnesspår och lämningar, liv i det eviga nuets evokation.

Det är överlag sinnlig tankedikt när den är som bäst, men ingen starkare än den jag en gång klippte ut och länge förvarade på mitt skrivbord. Jag måste få citera den i sin helhet:

Minns du den grekiska gravreliefen -
ett avsked av sten:
den ena ska just gå förlorad i stenen,
den andra stanna i sitt halva liv.
Svårt att se var de två gestalterna
ska kunna skiljas åt. Den enas hand
är ju en del av den andras höft,
den enas böjda huvud ett stycke
av den andras skakande skuldra.
Denna stund måste vara
inte bara den döendes avsked
från det liv som gnistrar i stenen
och den levandes rop efter delen som dör
utan också ett avsked från den andras sinnen
och den andras ilande minnen,
från det lånade öga man såg igenom
och det liv den andra levt i en.
Den som just har dött
dröjer ett tidlöst ögonblick 
under ett böljande lövvalv av sten
för att trösta den som blir kvar.

torsdag 25 februari 2016

Magdalena vid nattlampan



Jag skulle vilja, idag, att gräset vitnade och att jag
kunde trampa ned påtagligheten i att se dig lida: 
jag skulle ej betrakta dödens skrovligt hårda form
under din unga hand. Någon dag kommer andra,
likväl mindre fyllda av åtrå än jag, att dra av ditt
linne, ta ditt läger i besittning. Men när de ger sig
av skall de glömma att släcka lampan, och genom
flammans dolk skall några droppar olja utgjutas 
över den omöjliga lösningen.

Så skrev René Char (1907-1988) i en dikt med ovanstående rubrik och med direkt hänvisning till en berömd målning av George de la Tour (1593-1652).

En ung kvinna sitter i djup begrundan vid en oljelampa med ena handen vilande på ett kranium. Målningen finns i flera versioner och jag har här valt en annan än den mest kända i Louvren, vilken den dock i allt väsentligt liknar. Enda skillnaden är en något varmare rostton i det omgivande dunklet och att ljuslågan förlängts i en osande rökslinga. 

Jag ska erkänna att René Char ibland testar min tålmodighet med en del av sina surrealistiskt influerade dikter. Å andra sidan lockar han mig lika ofta, som här, med oväntat klarspråk och associationer som inte är mer slutna än att jag kan hitta en ingång och låta mig föras vidare. 

Här har vi uppenbarligen att göra med en erotiskt berörd betraktare som helst vill bortse från dödens påtagliga skrovlighet och i stället uttalar en profetia (en önsketanke?) om att denna inåtvända, botgörande kvinna ännu inte gått förlorad för den sinnliga njutningen. 

Men det verkligt provocerande i dikten är inte dess dubbelexponering av andligt och köttsligt begär. Det är i stället den sista meningen, som flyttar blicken till oljelampans eldslåga, till oljan som fortsatt brinner och utgjuts "över den omöjliga lösningen". Vilken är då den, lösningen som inte låter sig förverkligas? 

Det är laddad och mångtydig materia som Char rör sig med; olja är medel för både smörjelse och ljus. Och eldens flammande dolk förmår inte förgöra lidandets varför utan osar av den förgänglighet som de la Tour vill påminna oss om.

När jag tänkte på musik som kunde knytas till detta oemotståndliga konstverk och denna vackra dikt kom Francois Couperin (1668-1773) genast för mig, närmare bestämt hans "Trois Leçons de Ténèbres". Egentligen var det nog den där titeln, använd också av flera andra av den franska barockens kompositörer, som först dök upp i bakhuvudet. 

Titeln antyder mörkerlektioner, eller för att undvika alla associationer till körkortsutbildning: de lärdomar som fritt översatt kanske kunde benämnas hemläxor i mörkret. Läxor som livet ofrånkomligen bär med sig och som föranleder frågor utan lättvunna svar, gåtor som förblir olösta. 

Tre lektioner har Couperin skänkt oss, av vilka den sista är för två röster som i solon och överjordiskt vackra duetter återger vad som mycket väl skulle kunna ses som en klärobskyr i musikalisk tappning, eller som ett ackompanjemang till den smittande försjunkenhet som de la Tour frammanar i sin bild av Maria Magdalena.

Couperin är även känd för sina samlingar av cembalostycken med fantasifulla beteckningar. På samma sätt som långt senare i romantiken syftar de till att med stor variationsrikedom stimulera lyssnarens associationer och skapa en speciell atmosfär, ett visst stämningsläge. Ett stycke med den unika och gåtfulla beteckningen "Les Baricades Mistérieuses" (De mysteriösa barrikaderna) har gett upphov till många tolkningsförslag. 

Även denna musik kan göras intressant i sammanhang med Chars mysteriösa formulering i slutet av dikten. Det är ett rondo som upprepar ett tema om och om igen, som om en lösning hägrade, ändå vore möjlig. 

Den som letar på nätet finner att dessa barrikader kan tänkas handla om hinder och motsättningar av mycket olika slag. Spekulationerna finns listade (bland annat här) och innefattar mångahanda som kan skapa en problematisk kommunikation människor emellan - från metafysikens stridigheter om det gudomligas immanens eller transcendens till det delikata problemet med att forcera kvinnors lager av linnen och bälten för kyskhetens bevarande. Återigen både högt och lågt, andligt och köttsligt, i en blandning som jag anar att ingen av dessa storheter inom var sitt konstområde stod främmande inför.

Vilket det brännande problemet är lämnar dock Char i läsarens knä. Att olösligheten har del i det som George de la Tour lagt i Magdalenas knä är troligt, men poeten vill rikta blicken på mer än bara lidandet och botgöringen i denna ytterligt sensuella målning.
______________________________

Couperins "Trois Leçons de Ténèbres" finns streamad både på Youtube (första delen i en mycket fin tolkning här) och Spotify (där Sandrine Piau och Veronique Gens blandar sina röster i de undersköna duetterna i tredje delen här). 

"Les Baricades Mistérieuses" finns i många versioner utförda både på cembalo, piano och luta. Här pianisten Georges Cziffra och här cembalisten Scott Ross (Youtube).

Prosadikten av René Char är hämtad ur "Stränghet i ett mandelregn" (vilken underbar titel!) som utgavs på Norstedts, 1982. En urvalsvolym med tolkningar av Lars Bergquist.

George de la Tour: Magdalena vid nattlampan. Ovanstående version med den rykande lågan finns i Los Angeles County Museum of Art.

onsdag 24 februari 2016

En trippel



Jag roar mig ibland med att tänka ihop bildkonst, dikt och musik, ett verk av vardera. Inte alltid givna eller nödvändiga samband, men förbindelselänkar som kan se lite olika ut. Det är inte ens alltid möjligt att nyktert redogöra för associationerna; de är subjektiva om än med vissa anspråk på att trots allt kunna förmedla någonting intersubjektivt övertygande. Ibland uppstår de av sig självt, som till exempel när jag skrev om några noveller av Herman Hesse (här).

Förhållandet mellan dikt och bild finns kanske tydligast uttryckt i ekfrasen, där diktaren ser ett bildkonstverk och omvandlar det till skrift, beskriver det, låter det i en tolkning uppstå i en ny form. 

Inte så sällan, oftast under romantiken, ser man också att en kompositör av ett pianostycke låtit sig inspireras av en dikt eller en diktstrof som anges i citat överst på notbladet. I övrigt är förhållandet mellan dikt/text och musik allmänt bekant i form av sånger för en eller flera röster: solister eller körer.

Ett angivet samband mellan bild och musik är nog det minst vanliga. Men bortsett från de synestetiska förnimmelser som en del människor är begåvade med (t ex förmågan att förknippa toner med färger) så finns faktiskt kompositioner där tavlor inspirerat till musik. Modest Mussorgskijs pianosvit "Tavlor på en utställning" är det mest kända exemplet. 

Att omvänt specifika musikstycken inspirerat till måleri eller annan bildkonst har jag däremot inga exempel på, men det finns säkert. Det jag närmast kan tänka mig är i så fall balettmusik som utlöst impulser till scenografisk konst. Givetvis också på ett sätt de designade skivomslag som presenterar ett redan befintligt konstverk som åtminstone på något plan anknyter till musiken.

Hur är det då med trippelkombinationer av bild, text och musik? Här tangerar vi drömmen om allkonstverket, operan. Och möjligen också den moderna videofilmen. I operan tillkommer ju dessutom skådespeleriet, teaterkonsten. Att scenografiskt bestämma rummet där sången och musiken och agerandet framspelas tillför ett visuellt komplement vars betydelse inte bör underskattas.

Ändå har det jag här kallar för en trippel ingenting med opera att göra. Det är naturligtvis mycket mer anspråkslöst än så. Det är en lek med associationer, ett sätt att söka och undersöka tematiska släktskaper som gestaltats på olika sätt i olika konstarter utan att ha blivit till i gemensamhet.

Jag återkommer med prov på vad jag menar.

Foto: EJ.


söndag 21 februari 2016

Vid flygeln: Radu Lupu



Filharmonikerna gästades igår (och i torsdags) av dirigenten David Zinman och pianisten Radu Lupu. Det var främst för den senares skull jag inte ville missa tillfället, men programmet var också lockande: Mozarts tjugosjunde och sista pianokonsert, K 595, ett verk från hans sista levnadsår, och Bruckners väldiga sjunde symfoni.

För att börja från slutet: Jag är vad gäller Bruckner ingen nybörjare som möjligen förundrad, kanske smått förvirrad, undrar vad som försiggår. Är man sedan länge införstådd med denna originella musik och lärt sig acceptera dess väldiga kontraster mellan upptornande gigantiska tonblock och sirligt svävande flöjttoner, dess avbrutna stegringar som först efter en mängd omtagningar når en förlösande kulmen, ja då låter man sig gärna på nytt och utan svårigheter ledas in i denna högvälvda musik. 

Bruckners gudfruktighet tillsammans med hans Wagner-dyrkan brukar ofta anföras med tanke på det storslagna i hans symfoniska skapande. Visst finns det en sakral karaktär i många delar av musiken, men som mest domineras den ändå av en sensualism som må ha mer med Wagner än med Gud att göra. 

Zinmans tolkning tyckte jag lyfte fram just denna sida, en stark sensualism som kommer av att de enkla och vackra melodierna kläs i färgstarka dissonanser och en instrumentering som lustfyllt utnyttjar horn och tubor mot dovt mörka stråkar hos celli och basar. Lägg därtill den ställvis mycket energiska rytmiken så blir scherzot som här till en lidelsefull dansant historia.

Före paus framträdde en av de riktigt stora pianisterna i vår tid, nämligen den inledningsvis nämnde. I likhet med Grigory Sokolov spelar han bara live numera, dock till skillnad från denne gärna tillsammans med en orkester. Han är helt inriktad på den stora klassiska repertoaren, Mozart, Beethoven, Schubert, Brahms; hans Brahmsinspelningar anses allmänt tillhöra de yppersta i den vägen. 

Det finns inget yvigt eller spektakulärt över Rupus spel. Hela hans framtoning andas lugn och värdighet, och när han slår sig ner vid flygeln och tillbakalutad börjar spela skapar han ett rum för reflektion och andakt. Det blir särskilt tydligt i den här pianokonserten som genomsyras av det som vi brukar associera med den mozartska behagfull-heten - ljus och klarhet med de schatteringar som krävs för att understryka just detta. 

Lupu fraserar med ett ytterst nyanserat anslag och musiken porlar som en alpbäck. Det låter så enkelt men är i själva verket svårt. Med Mozart är det ju så att minsta snubblande förstoras, och de små dröjande förskjutningar som Lupu tillät sig måste kommuniceras i känsligt samspel med orkestern.

Han väckte förstås jubel, så pass ihållande att ett extranummer blev ofrånkomligt. Och han bjöd då på ett av mina absoluta favoritstycken ur Brahms sena verk för solopiano: det första av Drei Intermezzi, op 117. Jag aldrig hört det bättre utfört. Sannerligen en sublim avslutning på första delen av konserten. 

Brahms lär själv ha betecknat detta opus som hans smärtas vaggvisor, alla tre stor musik i det mindre formatet. Ett strof från Herders "Volksliedern" citeras överst på notbladet för nummer ett:

Schlaf sanft, mein Kind, schlaf sanft und schön!
Mich dauert´s sehr, dich weinen sehn.


PS. Jag ser att man kan lyssna till en inspelning med Radu Lupu när han spelar op 117 av Brahms på Youtube.

onsdag 17 februari 2016

Februarivinter



Den vackraste vintern är den som är på väg att ge upp. Några få kallgrader men ändå vatten som strömmar ur stuprännorna ut över resterande isfläckar på trottoarerna. I parkerna fortfarande snövit snö. Solen som återtagit sin styrka. Ljuset som får ögonen att tåras. Issa som dansar omkring på lätta tassar som om våren redan vore här.

När jag kommer inomhus låter jag promenaden bekräftas av Grigory Sokolovs Bach-spel. Partita nummer två, och engelsk svit nummer två. 

Så outsägligt vackert när man sålunda finner ett andligt näste vid sidan av allt elände man inte kan göra någonting åt. Det är inte att blunda och slå dövörat till, det är att se och höra att skönheten finns och består. 


Foto: EJ.


lördag 13 februari 2016

Fallet Macchiarini


Foto: Consuelo Bautista

Lockad av ett reklaminslag bestämde jag mig för att se åtminstone första delen av STV:s dokumentär om den italienske kirurgen Paolo Macchiarini. Det skulle handla om en ny omdiskuterad metod i forskningens framkant som denne läkare fått både Karolinska Institutets och Karolinska sjukhusets upprepade välsignelse att utveckla. Detta trots att det av allt att döma inte skett enligt etiska grundprinciper (metodens prövning på djur) och dessutom med fusk eller osanning vad gäller den vetenskapliga rapporteringen om resultatet. Ingreppen skedde på mer eller mindre svårt sjuka patienter under förespegling av, eller i varje fall med en from förhoppning om, att de skulle ges ett nytt liv genom den ryktbare superkirurgens stamcellspreparerade plaststrupar. 

Jag blev helt fångad och såg givetvis också de båda följande delarna, sammanlagt tre timmar, om denna nu välkända skandal som vi ännu inte sett alla efterverkningar av. Journalisten Bosse Lindquist fick följa Macchiarini på nära håll under ett helt år och har dessutom haft tillgång till tyskt filmmaterial där Macchiarini på samma sätt släppt filmare in på (delar av) både sitt eget yrkesliv och patienternas liv. Bara det gjorde att man väcktes i sin nyfikenhet, inte minst på mannen bakom denna exceptionella persona. 

Vem är han, denne märklige man som så tryggt och säkert spänner blicken i filmarna och elegant utan att blinka avfärdar alla invändningar på felfri engelska och tyska?

Filmen syftar till att avslöja de oegentligheter som uppenbarligen förevarit och att dessutom resa visa principiella frågor angående den här sortens riskfyllda experimentella kirurgi, frågor som naturligtvis är relevanta och angelägna.

Ändå blev jag mer och mer övertygad om att frågan jag nyss ställde var den som för många med mig till sist tog överhanden. Filmen artade sig alltmer till en karaktärsstudie av en person som i rollen av en man höjd över alla misstankar, hyllad undergörare och bländande geni, spelar den rollen några snäpp för högmodigt, framför allt när verkligheten börjar hinna ikapp honom.

Jag undrade: Hur kan Macchiarinis självbild tänkas se ut, den bild han medvetet och omedvetet förmedlar? Vem är det jag ser och låter mig imponeras av? Och jag tyckte mig kunna ana följande:

En intelligent och självmedveten man, erkänt skicklig kirurg, retoriskt och socialt begåvad, elitistisk och ärelysten, klädsamt lågmäld men med stark karisma, charmerande och bildskön, van att bli bekräftad och få som han vill. Kort sagt en man med en attityd av självklart berättigande. Berättigande till vad? Till allt - gränser är något man sätter själv.

Ett inslag av megalomani ligger och jäser i botten på en sådan brygd. Vem annan är i stånd att bedöma mina vällovliga syften, mina unika kunskaper och mina meriter? Risktagande är någonting som ser ut som ett sådant från en annan, hämmande och främmande, utgångspunkt. Etiska överträdelser kan alltid växlas mot väntande triumfer och framtida nytta. Oegentligheter och misstag kan alltid bestridas med hjälp av inflytelserika andra. 

Att en sådan person efter ett antal år lärt sig hur man bygger upp och hanterar ett marknadsvärde möjligt att omsätta i anställningar på prestigefyllda institutioner världen över, är knappast något att förvånas över. Särskilt inte om det går till så som Torbjörn Tännsjö avslöjar att det gör när KI jagar huvuden och anställer folk. 

När ovanpå allt detta Vanity Fair publicerade sannsagan om den amerikanska tv-journalisten som blev kär på arbetstid då även hon skulle bidra till Macchiarinis ryktbarhet med en intervju, ja då föll väl ytterligare ett antal pusselbitar på plats. Här avslöjas privatmannen Macchiarini som veritabel mytoman. 

Intervjun ledde nämligen inte bara till en romans utan även ett noga planerat bröllop där påven själv skulle vara vigselförrättare i sitt sommarresidens och där några av världens mäktigaste och mest kända personer stod på gästlistan. Too good to be true, men vem är man att ifrågasätta en Macchiarini? 

Omåttlighet och omättlighet, slutligt fall på eget grepp, en förförares hemliga liv exponerat, en simpel bedragare avslöjad.  

Journalistik av olika slag kommer säkert att spela en roll även för fortsättningen på denna historia, alltför otrolig för att duga som realistisk fiktion. Jag kommer att följa den med intresse, och samtidigt äntligen ta itu med en bok jag ännu har oläst. 

Ja, jag har faktiskt redan påbörjat läsningen av Thomas Manns "Svindlaren Felix Krulls bekännelser". Verkligheten överträffar dikten, sägs det, men kanske kan dikten belysa någonting också av fallet Paolo Macchiarini? För hur väl man än lyckats lägga pusslet är det alldeles blankt på baksidan.

Man kan förstå den amerikanska tv-jornalistens fråga i sista epostbrevet till maken in spe när hon väl fattat att han redan var gift och att påven faktiskt skulle befinna sig i Sydamerika vid tiden för deras vigsel:

"Who the hell are you and what the hell is wrong with you?"

onsdag 10 februari 2016

Joseph Roths sista roman



Joseph Roth är en av mina största litterära upptäckter på äldre dar. Ett par av hans böcker som många år stod i hyllan olästa började jag läsa först för fem år sedan. Därefter har jag varit desto flitigare och läst så gott som allt jag kommit över av honom.

Så när jag i höstas på bokmässan såg att Roths sista roman från 1938 - "Kapucinerkryptan" - kommit i översättning och med ett efterord av Staffan Vahlquist var det lika givet att skaffa den som att bevista det seminarium som hölls i anslutning till utgivningen. Ruin är det svenska förlag som även denna gång satsat på denne geniale författare, vars verk under senare år rönt ett förnyat intresse.

"Kapucinerkryptan" är en pendang till Roths mest kända roman "Radetzkymarschen". Inte bara så att den knyter an till den fiktiva släkten Trotta utan även genom att den tar vid med en skildring av tiden strax före första världskriget fram till trettiotalets slut, det vill säga tiden för det kungliga och kejserliga väldets definitiva undergång och de nya ismernas framträdande på den europeiska scenen.

Den välbeställde unge man som är huvudperson är syssling till de tidigare tre generationerna Trotta i "Radetskymarschen". Han umgås i ett sorglöst kafégäng av wienska aristokrater när han plötsligt en aprilmorgon får kontakt med en annan värld via en kusin i sitt slovenska ursprung, en enkel kastanjerostare som reser runt i rikets östliga provinser om höstarna och som i sin tur förmedlar kontakten med en judisk kusk som behöver hjälp med att få sin talangfulle son antagen på musikkonservatoriet. 

När kriget visar sig oundvikligt låter sig unge herr Trotta överföras från den reguljära armén till lantvärnet av sympati med sina nya vänner. Han skyndar sig också att ordna med sitt giftermål innan han drar ut i fält - ett äktenskap som börjar olyckligt med en inställd bröllopsnatt och även efter hemkomsten från kriget erbjuder en oviss kärlek med återkommande bekymmer.

De tre lantvärnsmännen tillfångatas rätt snart och förs till ett läger i Sibirien, där efter svåra umbäranden två av dem rymmer. Samtliga överlever dock kriget men återbördas till en efterkrigstillvaro där mycket förändrats. Trotta finner sin hustru snärjd av en lesbisk väninna och konsthantverkare, vinner henne åtminstone för en tid tillbaka och försöker installera sig i sin gamla mors hus, dock utan att lyckas finna sig tillrätta i den nya tidsandan. 

Huset fylls av ickebetalande hyresgäster och belånas alltmer för diverse äventyrliga projekt i konsthantverksbranschen; via hustrun, hennes väninna och förföriska entreprenörer åderlåts förmögenheten utan att han förmår ingripa. Trotta står slutligen ensam och vilsen när modern dör, hustrun emigrerar och delar av hans tidigare umgänge försvinner in i galenskap. Anschluss är redan ett faktum, den politiska oron påtaglig. Ensam uppsöker han kryptan där de forna kejsarna ligger begravda i sina stenkistor.

Hos Roth finner man ofta den här undertonen av sörjande av en gången tid blandad med oro för de politiska krafter som är i rörelse i samtiden. Den tonen blir dock aldrig ensidigt propagandistisk. Tvärtom intar han snarast rollen av resignerad observatör med sinne för de mest skiftande miljöer och stämningar och, som här, med en aningsfull, nästan profetisk känsla av kommande katastrofer. Och han låter de olika karaktärer som kommer till tals alltid framstå som existentiella öden i sin egen rätt. 

Dubbelmonarkin på gott och ont gentemot de nationalistiska, fascistiska och kommunistiska ideal som samtiden väckte till liv - det var i den motsättningen Joseph Roth levde och reagerade. Han går så långt i sin reaktion, sin vemodiga bakåtblick, att han genom sin protagonist hävdar att det habsburgska kejsardömet egentligen inte var en nation utan en religion som samlade en mångfald av folk och traditioner, låt vara inom en feodal struktur. Som Vahlquist påpekar i efterordet gällde det inte bara de politiska samhälls-förändringarna:

"Hela den aristokratiska kulturen och moralen med dess tonvikt på börd, ära, förfining och nobless miste snabbt sin relevans och utkonkurrerades av nyttokalkylerande och entreprenörsmentalitet. Den exklusiva konsten gav plats åt konsthantverk och underhållnings-industri."

Roth visar sig på nytt som den fängslande berättare han är, även om han i denna sin sista bok ger intryck av större flyhänthet än vanligt. I trettiofyra korta kapitel sveper han över stora skeenden och en vidsträckt geografi. Med snabba penndrag skisserar han miljöer och karaktärer, men, och det är viktigt, med bibehållen förmåga att fokusera de betydelsebärande detaljer som gör att man förnimmer atmosfären och förstår de personer han vill skildra. Roth är helt enkelt en durkdriven stilist som kan berätta en historia så att den framstår som både ett märkligt tidsdokument och en engagerande berättelse av bestående värde.


För mina sex tidigare inlägg om Joseph Roth hänvisas till sökfunktionen eller ämneskolumnen här intill.

måndag 8 februari 2016

Janine Jansen i Bartóks första violinkonsert



Den holländska stjärnviolinisten Janine Jansen pryder omslaget till januarinumret av Grammophone där hon intervjuas med anledning av hennes nya cd med två stora violinkonserter, den av Brahms och Bartóks första.

Jansen är den violinist jag allra helst lyssnar till för närvarande. Senast hon framträdde i Stockholm var i höstas med ett engagerat framförande av Anders Eliassons violinkonsert "Einsahme Fahrt". Jag var lyckligtvis där, och jag kommer att vara på plats när hon återkommer med en kammarmusik-afton i Konserthuset den 5 mars (tillsammans med pianisten Alexander Gavryljyk) och sedan i slutet av maj i Berwaldhallen tillsammans med Daniel Harding och SRSO, då just Bartóks första violinkonsert står på programmet. Vi som bor i Stockholm eller dess närhet drar antagligen fördel av att denna eminenta världsartist är gift med dirigenten Daniel Blendulf och bosatt i stan.

Bartoks andra violinkonsert är ett av hans mest kända verk, till skillnad från den här första, från 1907-08, som aldrig uppfördes under hans livstid och som väl egentligen inte heller därefter har uppmärksammats - mer än till hälften. Bartók återanvände nämligen den första satsen, som alltså är identisk med det första av de båda orkester-styckena i "Två porträtt", ett verk som tillkom under samma tid. Det är ett förälskat porträtt av en förtjusande kvinna, Stefi Geyer, violinisten som även var föremål för den schweiziske kompositören Othmar Schoecks passionerade uppvaktning. 


Beträffande Bartóks melodik säger Jansen i intervjun något som tangerar vad jag själv någon gång lite taffligt försökte formulera, nämligen att denne tonsättare söker sig fram i en egen slinga vid sidan av upptrampade stigar, väl medveten om var andra gått. Det märks redan här i detta tidiga och av senromantik präglade verk. Jansen berättar att hon varje gång hon introducerar temat (som hon associerar med Stefi "in all her fragility"), överraskas av känslan att inte veta vart det hela ska ta vägen; det lyfter och far än hit, än dit i ett flöde av skiftande dagrar. På samma sätt skiftar Jansens lyriska violin från silvrigt ljus till mattare dunkel, dock alltid lika vällustigt välljudande.

Hon spelar med den passion den här konserten förtjänar, ja kräver. När jag hör vad hon gör undrar jag om inte den långsamma första satsens trevande innerlighet måste räknas till något av det vackraste Bartók skapade. 

Den andra satsen bär beteckningen Allegro giocoso, och här sprudlar det av lycka och lekfullhet som om friaren fått ett övertygande ja och allt andas ett bejakande av tillvaron i stort. Nåväl, det finns ett par avsnitt där den lyriska ovissheten återkommer, men bara tillfälligt innan allt samlar sig till ett avslutande utropstecken.

London Symphony Orchestra under Antonio Pappano backar upp på ett mycket förtjänstfullt sätt. Skivan finns redan på Spotify för den som använder sig av den tjänsten.