Magdalena vid nattlampan

Jag skulle vilja, idag, att gräset vitnade och att jag

kunde trampa ned påtagligheten i att se dig lida: 

jag skulle ej betrakta dödens skrovligt hårda form

under din unga hand. Någon dag kommer andra,

likväl mindre fyllda av åtrå än jag, att dra av ditt

linne, ta ditt läger i besittning. Men när de ger sig

av skall de glömma att släcka lampan, och genom

flammans dolk skall några droppar olja utgjutas 

över den omöjliga lösningen.

Så skrev René Char (1907-1988) i en dikt med ovanstående rubrik och med direkt hänvisning till en berömd målning av George de la Tour (1593-1652).

En ung kvinna sitter i djup begrundan vid en oljelampa med ena handen vilande på ett kranium. Målningen finns i flera versioner och jag har här valt en annan än den mest kända i Louvren, vilken den dock i allt väsentligt liknar. Enda skillnaden är en något varmare rostton i det omgivande dunklet och att ljuslågan förlängts i en osande rökslinga. 

Jag ska erkänna att René Char ibland testar min tålmodighet med en del av sina surrealistiskt influerade dikter. Å andra sidan lockar han mig lika ofta, som här, med oväntat klarspråk och associationer som inte är mer slutna än att jag kan hitta en ingång och låta mig föras vidare. 

Här har vi uppenbarligen att göra med en erotiskt berörd betraktare som helst vill bortse från dödens påtagliga skrovlighet och i stället uttalar en profetia (en önsketanke?) om att denna inåtvända, botgörande kvinna ännu inte gått förlorad för den sinnliga njutningen. 

Men det verkligt provocerande i dikten är inte dess dubbelexponering av andligt och köttsligt begär. Det är i stället den sista meningen, som flyttar blicken till oljelampans eldslåga, till oljan som fortsatt brinner och utgjuts "över den omöjliga lösningen". Vilken är då den, lösningen som inte låter sig förverkligas? 

Det är laddad och mångtydig materia som Char rör sig med; olja är medel för både smörjelse och ljus. Och eldens flammande dolk förmår inte förgöra lidandets varför utan osar av den förgänglighet som de la Tour vill påminna oss om.

När jag tänkte på musik som kunde knytas till detta oemotståndliga konstverk och denna vackra dikt kom Francois Couperin (1668-1773) genast för mig, närmare bestämt hans "Trois Leçons de Ténèbres". Egentligen var det nog den där titeln, använd också av flera andra av den franska barockens kompositörer, som först dök upp i bakhuvudet. 

Titeln antyder mörkerlektioner, eller för att undvika alla associationer till körkortsutbildning: de lärdomar som fritt översatt kanske kunde benämnas hemläxor i mörkret. Läxor som livet ofrånkomligen bär med sig och som föranleder frågor utan lättvunna svar, gåtor som förblir olösta. 

Tre lektioner har Couperin skänkt oss, av vilka den sista är för två röster som i solon och överjordiskt vackra duetter återger vad som mycket väl skulle kunna ses som en klärobskyr i musikalisk tappning, eller som ett ackompanjemang till den smittande försjunkenhet som de la Tour frammanar i sin bild av Maria Magdalena.

Couperin är även känd för sina samlingar av cembalostycken med fantasifulla beteckningar. På samma sätt som långt senare i romantiken syftar de till att med stor variationsrikedom stimulera lyssnarens associationer och skapa en speciell atmosfär, ett visst stämningsläge. Ett stycke med den unika och gåtfulla beteckningen "Les Baricades Mistérieuses" (De mysteriösa barrikaderna) har gett upphov till många tolkningsförslag. 

Även denna musik kan göras intressant i sammanhang med Chars mysteriösa formulering i slutet av dikten. Det är ett rondo som upprepar ett tema om och om igen, som om en lösning hägrade, ändå vore möjlig. 

Den som letar på nätet finner att dessa barrikader kan tänkas handla om hinder och motsättningar av mycket olika slag. Spekulationerna finns listade (bland annat här) och innefattar mångahanda som kan skapa en problematisk kommunikation människor emellan - från metafysikens stridigheter om det gudomligas immanens eller transcendens till det delikata problemet med att forcera kvinnors lager av linnen och bälten för kyskhetens bevarande. Återigen både högt och lågt, andligt och köttsligt, i en blandning som jag anar att ingen av dessa storheter inom var sitt konstområde stod främmande inför.

Vilket det brännande problemet är lämnar dock Char i läsarens knä. Att olösligheten har del i det som George de la Tour lagt i Magdalenas knä är troligt, men poeten vill rikta blicken på mer än bara lidandet och botgöringen i denna ytterligt sensuella målning.
______________________________

Couperins "Trois Leçons de Ténèbres" finns streamad både på Youtube (första delen i en mycket fin tolkning här) och Spotify (där Sandrine Piau och Veronique Gens blandar sina röster i de undersköna duetterna i tredje delen här). 

"Les Baricades Mistérieuses" finns i många versioner utförda både på cembalo, piano och luta. Här pianisten Georges Cziffra och här cembalisten Scott Ross (Youtube).

Prosadikten av René Char är hämtad ur "Stränghet i ett mandelregn" (vilken underbar titel!) som utgavs på Norstedts, 1982. En urvalsvolym med tolkningar av Lars Bergquist.

George de la Tour: Magdalena vid nattlampan. Ovanstående version med den rykande lågan finns i Los Angeles County Museum of Art.