Joseph Roth är en av mina största litterära upptäckter på äldre dar. Ett par av hans böcker som många år stod i hyllan olästa började jag läsa först för fem år sedan. Därefter har jag varit desto flitigare och läst så gott som allt jag kommit över av honom.
Så när jag i höstas på bokmässan såg att Roths sista roman från 1938 - "Kapucinerkryptan" - kommit i översättning och med ett efterord av Staffan Vahlquist var det lika givet att skaffa den som att bevista det seminarium som hölls i anslutning till utgivningen. Ruin är det svenska förlag som även denna gång satsat på denne geniale författare, vars verk under senare år rönt ett förnyat intresse.
"Kapucinerkryptan" är en pendang till Roths mest kända roman "Radetzkymarschen". Inte bara så att den knyter an till den fiktiva släkten Trotta utan även genom att den tar vid med en skildring av tiden strax före första världskriget fram till trettiotalets slut, det vill säga tiden för det kungliga och kejserliga väldets definitiva undergång och de nya ismernas framträdande på den europeiska scenen.
Den välbeställde unge man som är huvudperson är syssling till de tidigare tre generationerna Trotta i "Radetskymarschen". Han umgås i ett sorglöst kafégäng av wienska aristokrater när han plötsligt en aprilmorgon får kontakt med en annan värld via en kusin i sitt slovenska ursprung, en enkel kastanjerostare som reser runt i rikets östliga provinser om höstarna och som i sin tur förmedlar kontakten med en judisk kusk som behöver hjälp med att få sin talangfulle son antagen på musikkonservatoriet.
När kriget visar sig oundvikligt låter sig unge herr Trotta överföras från den reguljära armén till lantvärnet av sympati med sina nya vänner. Han skyndar sig också att ordna med sitt giftermål innan han drar ut i fält - ett äktenskap som börjar olyckligt med en inställd bröllopsnatt och även efter hemkomsten från kriget erbjuder en oviss kärlek med återkommande bekymmer.
De tre lantvärnsmännen tillfångatas rätt snart och förs till ett läger i Sibirien, där efter svåra umbäranden två av dem rymmer. Samtliga överlever dock kriget men återbördas till en efterkrigstillvaro där mycket förändrats. Trotta finner sin hustru snärjd av en lesbisk väninna och konsthantverkare, vinner henne åtminstone för en tid tillbaka och försöker installera sig i sin gamla mors hus, dock utan att lyckas finna sig tillrätta i den nya tidsandan.
Huset fylls av ickebetalande hyresgäster och belånas alltmer för diverse äventyrliga projekt i konsthantverksbranschen; via hustrun, hennes väninna och förföriska entreprenörer åderlåts förmögenheten utan att han förmår ingripa. Trotta står slutligen ensam och vilsen när modern dör, hustrun emigrerar och delar av hans tidigare umgänge försvinner in i galenskap. Anschluss är redan ett faktum, den politiska oron påtaglig. Ensam uppsöker han kryptan där de forna kejsarna ligger begravda i sina stenkistor.
Hos Roth finner man ofta den här undertonen av sörjande av en gången tid blandad med oro för de politiska krafter som är i rörelse i samtiden. Den tonen blir dock aldrig ensidigt propagandistisk. Tvärtom intar han snarast rollen av resignerad observatör med sinne för de mest skiftande miljöer och stämningar och, som här, med en aningsfull, nästan profetisk känsla av kommande katastrofer. Och han låter de olika karaktärer som kommer till tals alltid framstå som existentiella öden i sin egen rätt.
Dubbelmonarkin på gott och ont gentemot de nationalistiska, fascistiska och kommunistiska ideal som samtiden väckte till liv - det var i den motsättningen Joseph Roth levde och reagerade. Han går så långt i sin reaktion, sin vemodiga bakåtblick, att han genom sin protagonist hävdar att det habsburgska kejsardömet egentligen inte var en nation utan en religion som samlade en mångfald av folk och traditioner, låt vara inom en feodal struktur. Som Vahlquist påpekar i efterordet gällde det inte bara de politiska samhälls-förändringarna:
"Hela den aristokratiska kulturen och moralen med dess tonvikt på börd, ära, förfining och nobless miste snabbt sin relevans och utkonkurrerades av nyttokalkylerande och entreprenörsmentalitet. Den exklusiva konsten gav plats åt konsthantverk och underhållnings-industri."
Roth visar sig på nytt som den fängslande berättare han är, även om han i denna sin sista bok ger intryck av större flyhänthet än vanligt. I trettiofyra korta kapitel sveper han över stora skeenden och en vidsträckt geografi. Med snabba penndrag skisserar han miljöer och karaktärer, men, och det är viktigt, med bibehållen förmåga att fokusera de betydelsebärande detaljer som gör att man förnimmer atmosfären och förstår de personer han vill skildra. Roth är helt enkelt en durkdriven stilist som kan berätta en historia så att den framstår som både ett märkligt tidsdokument och en engagerande berättelse av bestående värde.
För mina sex tidigare inlägg om Joseph Roth hänvisas till sökfunktionen eller ämneskolumnen här intill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar