Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 24 februari 2016

En trippel



Jag roar mig ibland med att tänka ihop bildkonst, dikt och musik, ett verk av vardera. Inte alltid givna eller nödvändiga samband, men förbindelselänkar som kan se lite olika ut. Det är inte ens alltid möjligt att nyktert redogöra för associationerna; de är subjektiva om än med vissa anspråk på att trots allt kunna förmedla någonting intersubjektivt övertygande. Ibland uppstår de av sig självt, som till exempel när jag skrev om några noveller av Herman Hesse (här).

Förhållandet mellan dikt och bild finns kanske tydligast uttryckt i ekfrasen, där diktaren ser ett bildkonstverk och omvandlar det till skrift, beskriver det, låter det i en tolkning uppstå i en ny form. 

Inte så sällan, oftast under romantiken, ser man också att en kompositör av ett pianostycke låtit sig inspireras av en dikt eller en diktstrof som anges i citat överst på notbladet. I övrigt är förhållandet mellan dikt/text och musik allmänt bekant i form av sånger för en eller flera röster: solister eller körer.

Ett angivet samband mellan bild och musik är nog det minst vanliga. Men bortsett från de synestetiska förnimmelser som en del människor är begåvade med (t ex förmågan att förknippa toner med färger) så finns faktiskt kompositioner där tavlor inspirerat till musik. Modest Mussorgskijs pianosvit "Tavlor på en utställning" är det mest kända exemplet. 

Att omvänt specifika musikstycken inspirerat till måleri eller annan bildkonst har jag däremot inga exempel på, men det finns säkert. Det jag närmast kan tänka mig är i så fall balettmusik som utlöst impulser till scenografisk konst. Givetvis också på ett sätt de designade skivomslag som presenterar ett redan befintligt konstverk som åtminstone på något plan anknyter till musiken.

Hur är det då med trippelkombinationer av bild, text och musik? Här tangerar vi drömmen om allkonstverket, operan. Och möjligen också den moderna videofilmen. I operan tillkommer ju dessutom skådespeleriet, teaterkonsten. Att scenografiskt bestämma rummet där sången och musiken och agerandet framspelas tillför ett visuellt komplement vars betydelse inte bör underskattas.

Ändå har det jag här kallar för en trippel ingenting med opera att göra. Det är naturligtvis mycket mer anspråkslöst än så. Det är en lek med associationer, ett sätt att söka och undersöka tematiska släktskaper som gestaltats på olika sätt i olika konstarter utan att ha blivit till i gemensamhet.

Jag återkommer med prov på vad jag menar.

Foto: EJ.


2 kommentarer:

Sven-Erik Klinkmann sa...

Einar, spännande område detta, förbindelselänkarna mellan bild(konst), dikt (eller sånglyrik) och musik. Det här är ett område där populärkulturen har en hel del att tillföra tankearbetet, tror jag. Tänker då både på film och populära sånger, rock och pop m m. Ekfrasen som du nämner som en speciellt viktig retorisk figur i sammanhanget har jag själv analyserat i en artikel om John Fogerty (han med rockgruppen Creedence Clearwater Revival) och hans imaginära landskap Bayou Country, alltså ett område i södra Louisiana som i bl a sångtraditionen är sprängfyllt med symboler och olika typer av kulturella tecken, utmärkande för just den här regionen.

I countrysången Jambalaya, komponerad av countrysångaren Hank Williams från Alabama, beskrivs Bayou Country i termer av mat (”jambalaya and a crawfish pie and fillet gumbo”), fiskande (”pole the pirogue), cajunfransk patois (”ma cher a-mio”, ”be gay-o”) och franskklingande namn (”Yvonne”, "Thibadaux”, ”Fountaineax”). Bildspråket är alltså mycket uttalat. Sången kunde stilistiskt sammanfattas med adjektiven rural, idyllisk, eskapistisk.

Ännu tydligare blir förbindelsen mellan sång, text och bild i en annan låt som fokuserar på ett av tecknen i Jambalaya, nämligen crawfish. Låten är rock´n’rollkompositörerna Leiber & Stollers Crawfish, som ingick som ett nummer i filmen King Creole (1957) där Elvis Presley spelar en tuff kille från New Orleans. I Crawfish har låtskrivarna skapat en miniatyr uppbyggd kring sångtitelns crawfish eller crayfish, en krabbart typisk för södra Louisiana. Crawfish ingår i många Cajun-maträtter, bland annat étouffée, bisque och sauce piquante. Crawfish-krabban har utvecklats till en inofficiell ikon för hela Cajun-kulturen och den förekommer på allt från T-skjortor och örhängen till bilregisterplåtar och annonstavlor. Sången Crawfish kunde beskrivas som en miniatyr eller ekfras uppbyggd kring crawfish-krabban som ett kulturellt tecken för södra Louisiana.

Einar J sa...

Tack för bidraget, Sven-Erik! Jag hade ingen kunskap om detta imaginära land - Bayou Country. Men jag har nu lyssnat på både Elvis, CCR och Hank Williams på Youtube. Jambalaya känner jag förstås igen, den finns ju i många coverversioner. Men jag gillar verkligen Hank Williams egen . Den där rätten bör man förstås äta i New Orleans, men jag minns att den var vanlig på 70-talet också på svenska bord. Vad jag minns dock snarare med räkor än med krabba eller crawfish.