Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 29 oktober 2010

Don Quichotte på operan i Palermo



För en vecka sedan satt jag i Teatro Massimos salong i Palermo och lyssnade till Jules Massenets Don Quichotte, en mindre känd opera från 1910 som inte längre förekommer så ofta på repertoaren, men som möjligen håller på att vinna förnyat intresse i operavärlden. Uppsättningen var en samproduktion med Monnaie-operan i Bryssel där den visades tidigare i år med andra medverkande.

Libretton förhåller sig mycket fritt till den berömda romanen och fokuserar don Quichottes förälskelse i den fagra Dulcinea, som med sitt hov av älskare omkring sig både driver gäck med och motvilligt rörs av den troskyldige idealisten och drömmaren, även kallad riddaren av den sorgliga skepnaden. I fem korta akter, eller snarast tablåer, får vi följa honom fram till slutet och den vackraste arian, den inför döden.

Sångligt erbjuder denna comédie héroique några fina partier främst för huvudrollen don Quichotte (här med Feruccio Furlanetto, den store italienske basen), i början av förra seklet en paradroll för den legendariske Fjodor Sjaljapin. Men även Sancho Pancha (här med den argentinske basbarytonen Eduardo Chama) har uppgifter som erbjuder en hel del skönsång. Lustigt nog valde Massenet att i denna opera hålla sig inom det lägre registret - även Dulcineas roll är för en kontraalt - och huvudsakligen i en lyrisk ton, vilket gör att helheten musikaliskt blir lite väl enahanda och till visst förfång för dramatiken.

För att hitta scenografiska lösningar på de problem som uppstår när dessa närmast emblematiska figurer till häst respektive åsna ska framställas på scenen, måste man vara både rolig och finurlig. Opera är ju musikteater, inte cirkus med levande djur. Inledningsvis satt här don Quichotte i sin fåtölj i läslampans sken och läste de riddarromaner som sedan skulle bli hans öde, och som i form av lösa blad bildade ett berg upp till den sköna Dulcineas balkong (se bilden ovan). Eller om nu bladhögen kanske också rymde de många kärleksbreven från intensivt uppvaktande kavaljerer. Kören omslöt honom strax och lyfte honom med lampan som käpphäst och skärmen nerbockad som hästhuvud. Riktigt fyndigt! Sancho Panza fick nöja sig med att annonsera sig själv med ett plakat med bilden av en åsna. Mindre fyndigt, förstås.
Nog var detta se- och hörvärt, särskilt akterna fyra och fem. Ändå kan det kan inte hjälpas: hade man givit en Verdi-opera, till exempel Simon Boccanegra, som jag helt nyligen såg på bio med samme Feruccio Furlanetto (se mitt inlägg här), så hade jag hellre sett den föreställningen. För att kunna slå den musikantiske trollkarlen Verdi i operakonst ska mycket mera till.

onsdag 27 oktober 2010

I tamariskers skugga


I Cefalú, den vackra staden på Siciliens norra kust, kan man gå den långa strandpromenaden i tamariskers glesa skugga med havets bränningar mot sanden på sin andra sida.

Jag gick där dagligen i förra veckan och ständigt återkom den där frasen i mitt huvud om tamariskens skugga. Kunde omöjligt komma på varifrån jag fått den, men spekulerade i att den härrörde från någon dikt jag hörde läsas i min barndom eller kanske till och med från pappas högläsning ur bibeln.

Väl hemma slog jag upp i Google så som man gör nuförtiden. Hänvisades mycket riktigt till en psalmtext översatt från danskan som en gång i tiden fanns i Segertoner. Samt till ett kapitel i Första Mosebok.

Var det inte det jag visste! Där tamariskens skugga ner på mjuka tuvan... Och Första Mosebok, 21:33, där Abraham planterar en tamarisk i Beer-Seba och åkallar Guds namn.

Tyvärr finns inte psalmtexten i sin helhet på nätet och jag äger ingen Segertoner längre. Vad jag undrar är hur detta träd, och inte minst dess skugga, kunnat bli så betydande med tanke på det tunna, grågröna och glesa bladverk som det bär. I heta klimat kan man visserligen förstå att även ett sådant bladverk är bättre än ingenting som skydd mot en obarmhärtig sol. Men psalmförfattaren har nog också förförts av den musik som inrimmet av konsonanter skapar.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara)

lördag 16 oktober 2010

Bloggpaus

Årets höstresa går till Sicilien och jag lämnar därför bloggen och ett kyligt (och vackert!) Uppsala åt sitt öde för en vecka i sensommarvärme. Lovar att återkomma med ord och bild från mafioso-land, - mittåt! - jag menar naturligtvis från denna historiskt och kulturellt så rika och livfulla medelhavsö.

Foto: EJ

onsdag 13 oktober 2010

Opera på bio

Opera på bio är ett relativt nytt fenomen. Inte så att det inte har funnits operafilm tidigare, för det har det ju. Jag minns till exempel Franco Zeffirellis filmatisering av Guiseppe Verdis La Traviata från 80-talet med Placido Domingo och Teresa Stratas i huvudrollerna. Och det jag särskilt minns den gången är en ung tjej som efter filmens slut, stödd mot sin killes axel, lämnade bion upplöst i tårar men samtidigt strålande av den där euforin som musik kan skapa när den vidrört något viktigt.

Direktsända operaföreställningar via länk (från Metropolitan i New York) blev dock möjligt först för ett par år sedan, vilket även ett antal svenska biografer anammade. I det kölvattnet har även färska inspelningar av föreställningar från världens stora operascener börjat visas på en del svenska biografer.

I måndagskväll bevistade jag således en föreställning på La Scala i Milano på Royal i Uppsala. Där visades Simon Boccanegra, en mindre känd Verdi-opera som återkommit starkt på repertoaren på senare tid. Vi var 10 personer utspridda i stora salongen, som är ett måste i sådana här sammanhang för akustikens skull. Urusel, för att inte säga obefintlig, annonsering tror jag är den viktigaste förklaringen till att så många presumtiva lyssnare missade detta tillfälle att se en av årets mest omtalade operauppsättningar. Placido Domingo i huvudrollen innebar premiär för den legendariske tenoren i hans övergång till barytonfacket, ett onekligen intressant sätt att kröna en redan makalös karriär genom ytterligare breddning av repertoaren. Bland övriga medverkande märktes den italienske basen Ferruccio Furlanetto i en viktig roll. Vi tänker ju vanligtvis på italienska operasolister som tenorer, och glömmer att vi sedan många år även har en av världens främsta basar från detta land. Jag gläds för övrigt åt att få (åter)se och höra honom live på Teatro Massimo i Palermo om en vecka.

Den här bioföreställningen höll verkligen vad den lovade. Daniel Barenboim dirigerade La Scalas orkester och kör, och även om denna opera inte innehåller några berömda arior så finns där som alltid hos Verdi ett antal underbara duetter och trior och - givetvis - mäktig körsång. Även den för mig okända tyska sopranen Anja Harteros sjöng vackert och egaliserat om än utan den emotionella laddning, den italienska glöd, som italienarna med rätta brukar kräva i operor av det här slaget.

Opera på bio är ett utmärkt initiativ som jag hoppas får en fortsättning utöver de resterande två tillfällen som är annonserade under hösten. Biofilmen kan aldrig fullt ut ersätta närvaron i operasalongen, men med dagens audio-visuella teknik och den koncentration som evenmanget i den släckta salongen automatiskt befordrar (till skillnad från tv-soffan), är den i alla fall en god ersättning, därtill till ett mycket billigare pris. Angående tekniken finns dock fortfarande en brist i de direktsända föreställningarna som måste åtgärdas, nämligen den att ljud och bild inte är perfekt synkroniserade. Och vad gäller filmerna skulle jag önska att man i biosalongen tänkte mer på en volyminstälning som är anpassad till den extrema dynamik som är fallet vid klassisk musik. Ett forte fortissimo riskerar att bli skärande eller skrälligt om volymen är alltför hög. Strävan måste vara att nå det naturliga akustiska ljudet, att i möjligaste mån eliminera det konstlade högtalarljud som annars tenderar att framträda i djup bas eller höga diskantlägen. Det är nämligen inte jämntjock arenarock det handlar om i det här fallet.

Bilden: Ferrucio Furlanetto och Placido Domingo i Simon Boccanegra på La Scala

måndag 11 oktober 2010

"Ibland är det en ren betoningsfråga det där"

Skådespelaren Martin Ljung gick nyligen bort, 93 år gammal. Jag noterade att tidningarna hade kommentarer på både nyhets- och kultursidor och jag mindes med värme, som jag tror alla i min generation gjorde, de många goda skratt som han var upphov till i barndomen. Uppenbarligen har han nu fått sitt andra stora genombrott hos folk som väl knappast visste vem han var för ett par veckor sedan. Det märks bland annat i Youtube, och det har mycket riktigt cirkulerat uppgifter om att hans namn var det mest googlade i Sverige veckan som gick.

Jag tycker att det är välförtjänt. Jag tillhör också dem som livat upp mitt minne av honom genom just Youtube. Trodde väl inte att hans sketcher skulle ha hållit så väl som de faktiskt gjort. Ja, kanske inte alla, men förvånansvärt många. "Ester", som jag hade i livligt minne, har givetvis åldrats i takt med ökat välstånd och de förändrade resvanor som innebär att få fäder numera packar in hela familjen i bilen och våldgästar sina släktingar utan förvarning.

Men ta sådana höjdpunkter i svensk humorhistoria som "Fingal Olsson" eller "Viking". De kommer att stå sig länge, och jag vet inte vad som finns att sätta upp mot dem i senare svensk komedihistoria. Det handlar om tre saker: en humor som i hög grad bygger på vitsen, en osviklig känsla för tajming/frasering och en unik röstbehandling. Givetvis är mimiken - vilken jag i min barndom inte kunde tillgodogöra mig via radion eller skivinspelningarna - också en ingrediens, men det är betecknande att den inte var avgörande, inte på det sätt som är fallet med exempelvis Gösta Ekman.

"Är det inte Fingal Olsson som sitter därborta?" - "Nej han e död!" - "Men han rör ju på sig?!" Replikskiftet är klassiskt, och ingen modern ståuppare har mig veterligt kommit i närheten av denna nivå av folkhumor och metahumor i sublim förening. Det är ju en helt strålande text, byggd som en musikalisk variationssats. Med små tonfallsförskjutningar och tillägg experimenterar han med det givna temat, vars beståndsdelar bryts ner och kombineras på nytt med ständigt lika överraskande komiska resultat. Texten lär vara signerad Hasse & Tage, vilket förklarar den höga kvaliteten på grundmaterialet.

"Viking" är en femtiotalshistoria som jag nu ser för första gången. Och visst finns här en extra poäng med att se den där enhandsvolten utföras av denne en gång så starke man, som på grund av sin extrema sjuklighet inte längre kan utföra den.

Martin Ljung kommer med all säkerhet att röra på sig även i fortsättningen.

torsdag 7 oktober 2010

Bortglömda tonsättare VI: Stanchinskys korta liv

Hur många tragiska livsöden har det inte funnits - och finns - bland konstnärer av olika slag i de mest skilda kulturer och sammanhang. Jag tänker på alla talangfulla unga män och kvinnor som dukar under för sin konstitutionella känslighet, ofta i kombination med bistra livsomständigheter, långt innan de får uträtta vad de skulle. Några av dem, som t ex Mozart och Schubert bland tonsättarna, hann trots att de dog unga utföra mästerverk som få av dem som blev dubbelt så gamla förmådde. Men flertalet tidigt döda genier glöms bort, eller lever bara i minnet på experter och i fackböckernas fotnoter.

Ett sådant öde är Alexej Stanchinskys (1888-1914), en rysk tonsättarbegåvning utöver det vanliga som i slutet av sitt korta liv vann stor respekt bland samtida kolleger. Han var en egensinnig solitär som hellre korresponderade med sin kompositionslärare per post än umgicks i Moskvas salonger. Sergei Tanejev, som skulle bli hans lärare, lär ha förundrats men även haft en del kritiska synpunkter på sin elevs alster, dock utan att det alltid ledde till efterrättelse.

Stanchinsky växte upp i en by i det inre av Ryssland. I hemmet fanns ett piano som den ensamme grabben tidigt tog sin tillflykt till. Redan som femåring var han en duktig pianist och vid sex års ålder komponerade han sitt första musikstycke. När föräldrarna började förstå vilket barn de hade tog de honom till pianopedagoger i Moskva, där ryktet om ett underbarn spred sig i musikkretsarna. De återvände dock till sin hemby och den unge Alexej fick sin utbildning i Smolensk, innan han så småningom antogs som elev vid musikkonservatoriet i Moskva.

Så dog fadern och Stanchinsky gick sönder, drabbad av en psykos. Det blev en längre tids vistelse på mentalsjukhus där han i svåra själsplågor rev sönder många av sina kompositioner, vilka anhöriga sedan endast delvis kunde lappa ihop och rädda till eftervärlden. När han 1913 skrevs ut och återvände till Tanejevs undervisning, kunde han i alla fall hålla sin första och enda offentliga konsert i Moskva 1914, några månader före sin död.

Alexej Stanchinsky hittades drunknad vid stranden av en flod i närheten av ägor till en vän till familjen. Ingen vet säkert om han själv valde döden, även om misstanken givetvis är stark med tanke på hans bräckliga hälsa.

Under det sista året i livet hade ryktet om hans snille spritt sig i Moskva, trots att ingenting av hans hand ännu hade publicerats. Tonsättningarna cirkulerade dock i manus. Prokofiev skrev en essä om den originelle tonsättaren som jämte honom själv och den bara några år äldre Skrjabin räknades till avantgardet.

Det lilla som finns kvar av Stanchinsky är förutom ett par kammarmusikverk endast musik för solopiano. Tolv skisser för piano från 1911 är tillsammans med pianosonaterna det man möjligen stöter på, i den mån man över huvud taget upptäcker honom. (De finns faktiskt utlagda på Youtube från en skiva med pianisten Daniel Blumenthal för den som vill lyssna). Dessa skisser är korta klangfulla stycken som ibland kan ge associationer till klockringning mitt i ganska turbulenta händelser. Första gången jag hörde dem väckte de stämningar av det slag som Andrej Tarkovskijs filmer kan försätta en i.

Bland piansonaterna är den i ess-moll tydligt påverkad av Skrjabin, medan sonat nr 2 i G-dur har en tydlig släktskap med Prokofiev, dock ej för den skull något osjälvständigt verk. En fuga ingår, som bara den är ett talande exempel på det som väckte samtidens beundran och förväntningar. Det finns även ett fåtal stycken bevarade från tidiga år - några preludier och framför allt en mycket vacker Nocturne.

Vad världen gick miste om när den 26-årige Stanchinsky gick ner i floden får vi aldrig veta. Han hann inte visa så mycket mer än sin potential för någonting minst lika stort som det som Skrjabin och Prokofiev åstadkom.

onsdag 6 oktober 2010

Har Svenska Akademien äntligen samlat ihop modet?

30 juli.
Fjärden har blivit excentrisk - idag vimlar maneterna för första
gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de
hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor
efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet för-
svinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts
upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöver-
sättliga, de måste stanna i sitt element.

Ur: Östersjöar, Bonniers 1974

måndag 4 oktober 2010

Stormen

Kungliga Dramatiska Teatern igår afton: Stormen. Troligen det sista drama Shakespeare skapade. Fest och spektakel, folklig komik blandad med versrader som burit genom århundraden och än idag har vingar.

Där finns Prospero - trollkarlen med trådar till jordens och luftens tjänsteandar, det ondas och det godas magiska krafter i Calibans och Ariels skepnader. Plus ett stort antal andra aktörer som tumlar omkring på de skeppsbrutnas ö, eller scenen där vi alla befinner oss, för att berätta om en värld av sammansvärjningar, frihetslängtan och maktbegär men också om ungdomlig kärlekslycka och en allt försonande förlåtelse.

Regissören John Caird låter Örjan Rambergs Prospero, den avsatte hertigen av Milano, agera regissör med manus och penna i handen. En logisk anspelning på Prosperos magiska omnipotens om man tänker efter, men ändå inte helt lyckad eftersom det där manuset ger känslan av att sitta med på en repetition snarare än utsåld föreställning. Nåja, i övrigt är skådespelet glänsande med Stina Ekblad, Jonas Karlsson, Hans Klinga och Per Mattsson i bästa form. För musiken som har en betydelsfull roll i detta skådespel har Caird enrollerat ingen mindre än Beethoven, dvs. några väl valda avsnitt ur hans sena verk. Även koreografiskt och scenografiskt har ingen möda sparats för största möjliga verkan.

Var kommer dessa toner från? Ur luften? Jorden?
Nu tystnar de. Jag tror musiken följer
en gud på ön. Jag satt och grät på stranden
för konungens, min faders, undergång
då kom den sången till mig från havet
och stillade med ljuvlig melodi
min egen sorg och vågors uppror.

Uppsättningen har fått en del besk kritik, alltför besk enligt min mening. Visst finns det mycket att diskutera, bland annat det i teatern (liksom i operan) förhärskande moderniseringsjäkt som slaktar och ändrar och förflyttar i tiden, men här är det i alla fall inte så överdrivet att det skymmer Shakespeares underbara text och dess innehåll. Och texten, ja den är översatt av Britt G Hallqvist och Claes Schaar; alltså inte Hagbergs klassiskt svenska. Man kan liksom i fallet med nya bibelöversättningar bråka om vad som är bäst:

Av samma stoff som drömmar göras av, vi äro gjorda
och vårt korta liv omfamnas av en sömn (Hagberg)

Vi är av samma stoff som våra drömmar
och sömnen rundar av vårt korta liv (Hallqvist)

We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with a sleep

söndag 3 oktober 2010

Höstflanör på hemmaplan

Man kan nästan känna sig försonad med tanken på förgängelsen när hösten bjuder på så sköna dagar som vi förunnats den senaste veckan. Löven faller sakta i den måttliga vinden och den sjunkande solen bländar och skärper skillnaden mellan ljus och mörker. Nog sörjer jag den korta sommar som redan är förbi och undrar hur det ska bli möjligt att genomlida en mörk och kulen vinter innan naturen på nytt väcks till liv. Men varför ta ut vintern i förskott en vacker höstdag när man som flanör på hemmaplan kan se hur människorna omkring en fångar dagen i en illusorisk känsla av att kunna hålla kvar det som obevekligen håller på att gå omintet.

I parken utanför där jag bor leker ännu barnen med sina föräldrar som om brittsommaren vore den äkta och som om höstrusk och snöslask ännu bara fanns i en fjärran morgondag.

Kaffet kan ännu drickas utomhus om än inte längre i kortärmat. Och stilla flyter Fyrisån ovetande om den istid som väntar.

Jag blir kvar på Gamla kyrkogården efter att ha iordningsställt ett par gravar för hösten. Här finns alltid något att upptäcka och begrunda och denna plats är aldrig mer tilldragande än i denna årstid. Ett kors från 1829 står i en grusgång utanför de inhägnade gravområdena, ett kors uppsatt av "den barnsliga kärleken" till en fru Flintenberg som dog det året. Var det barnen som satte upp detta minne, eller är all kärlek kanske i grunden barnslig?

Arboristerna har på senare år gått hårt åt de gamla träden och nyplanteringarna kan inte på långa vägar fylla tomrummet efter dem. Ålderstigna träd och tillfälliga blommor är det enda rätta på en kyrkogård. Trots allt är denna kyrkogård i Uppsalas centrum fortfarande en av stadens allra vackraste strövområden. Man finner en del monumentala gravar bland flertalet mera ordinära. Framför en av de skönaste stannar jag ofta till, gärna snett bakifrån den drömska kvinna som är vänd mot solnedgången. Det finns en tyngd över hennes axlar som inte ens skönheten förmår dölja. Och även för andra än stenstoder finns möjligheter att sjunka ner på en bänk för vila och eftertanke.

Skyar och vattenspeglingar. Löv singlar mot marken, men ännu är träden inte avklädda. Flanören lyfter blicken, möts av färgprakten mot moln som mörknar i aftonsolen och blir påmind om andra väderlekar en årstid som denna.
Hur tidigt allt förgår som förgår!
Hur ungt allt dör som inför gudarna dör!
Allt är så ringa!
Ingenting vet man, allt föreställer man sig.
Omge dig med rosor, älska, drick och
var tyst. Det övriga är intet.
Ricardo Reis (Fernande Pessoa)
Ur: Stilla mitt hjärta, Fabians förlag, 1988; tolkning: Arne Lundgren)

fredag 1 oktober 2010

Bortglömda tonsättare V: En ryss till! Och en till!

I Torgny Lindgrens nyutkomna "Minnen" finns bland många roande anekdoter även en om en farbror till författaren som menade att all klassisk musik kommer från Ryssland. Den unge Torgny upptäcker Mozarts musik och beskriver den för farbrodern som fulländad, som vackrare än någon annan han hört. När han sedan berättar att denne Mozart som underbarn fraktades runt i Europa för att spela på slotten, ja, då inser farbrodern omedelbart sammanhanget och konstaterar att det säkert berodde på att de hade ont om maten därhemma i Ryssland. Samt att skälet till att han gjorde den sortens musik, klassisk musik, helt enkelt var att han inte kände till dragspelet.

Även om inte Ryssland dominerar den klassiska musiken så till den milda grad som Torgny Lindgrens farbror antog är det ryska bidraget givetvis imponerande. Lägger man till alla tonsättare som aldrig gick till musikhistorien så har åtminstone jag en känsla av att det kan finnas mer att hämta från detta land än från de flesta andra länder. Jag tänker inte minst på perioden från 1800-talets mitt fram till mitten av det 1900-tal som efter revolutionen medförde att många av dem gick i exil, företrädesvis i Frankrike eller USA.

I mitt grävande i IMSLP:s rika nätbibliotek över både kända och okända mästares verk har jag stött på flera av dessa ryssar som förvisso nu och då passerat mitt medvetande men utan att ha riktigt stannat där. De som nästan aldrig spelas kommer lätt bort bland de många som räknas som de främsta, det hjälper inte om en och annan inspelning görs. Den ryska pianomusik som jag nyligen funnit har gjort mig både nyfiken och inspirerad. Jag tänker på tonsättare som Arenskij, Tanejev, Bortkiewicz, Gretchaninov, Kallinikov, Myaskovskij, Stcherbacheff, Catoire, med flera på en lista som kan göras lång. Men även på dem som genom ett enstaka eller några få betydande verk blivit någorlunda kända, exempelvis Balakirev, Glière, Ljadov och Glazunov. Flertalet var verksamma kring förra sekelskiftet och höll troget fast vid det romantiska tonspråket.

Porträttet ovan är av Sergei Lyapunov (1859-1924), ytterligare en i raden av ryssar som endast sporadiskt dyker upp i skivkatalogerna, men som bland annat uppmärksammats i den utmärkta serie som Hyperion gett ut under rubriken The romantic piano concerto. Efter att ha lyssnat till några av hans verk tycker jag att han förtjänar samma renässans som en annan av hans nationsbröder, nämligen Nicolai Medtner (1880-1951) - fortfarande kanske främst en pianisternas älsklingstonsättare, och av många betraktad som Rachmaninovs like - som numera är rätt väl representerad på skiva.

Lyapunovs pianomusik måste räknas till den allra skönaste man kan finna i den fullblodsromantiska skolan, den som inom tonalitetens ram laborerar med rikt varierade mönster av stigande och fallande ackordsföljder, polyrytmisk spänning mellan diskant och bas och en skimrande, kromatisk harmonik som bara den enskilde tonsättarens fantasi kan sätta gränser för. I de lugna styckena finns oftast en elegisk ton som det är lätt att tänka på som ryskt svårmod. I de rörliga däremot en stormande virtuositet som bländar och förför i en anda som är förknippad med 1800-talets största pianolejon - Franz Liszt. Samtidigt är alla dessa ryska romantiker alltid lika gediget och klassiskt formmedvetna, vilket inte minst Medtner och Lyapunov ständigt visar prov på.

Ett stort anlagt pianoverk av Lyapunov är hans Douze études d´exécution transcendente, op. 11, givetvis komponerat med dedikation till föregångaren Liszt och dennes verk med samma titel. Jag kan inte finna att Lyapunovs etyder skulle vara underlägsna Liszts; de är lika omåttligt krävande rent speltekniskt och jag upplever dem som väl så intressanta. Lyssna till exempel på en av dem, Storm, med den mycket skicklige pianisten Konstatin Scherbakov (här). På samma sätt förhåller sig Nocturne, op. 8 (hör här) till den andre berömde föregångaren Chopin. Tråkigt nog är det inte bara dessa stycken utan merparten av Lyapunovs pianomusik som bereder en fritidspianist oöverstigliga hinder. Men de största kompositörerna kan gudskelov också visa sitt mästerskap i det lilla. Så även Lyanopunov.

De två små styckena i opus 40 - Prélude och Elégie - visar vad jag menar. Jag kommer aldrig att tröttna på dem, det är helt säkert. Att spela preludiet känns som att med fingrar och öron följa ett rikt sirat ornament, och en sorgsnare (och vackrare) elegi tror jag knappast finns i ljudvärlden. Elegin har klassisk ABA-form, där mellandelen bjuder på en stigande klagosång i expressiv kontrast till de omgivande delarnas vemodiga melodi mot en kromatiskt sjunkande basgång. Mästerligt!

Även Chansonette enfantine (ur 6 Divertissement, op. 35) är i sin relativa enkelhet ett slitstarkt stycke musik. Och har man tid att nöta in del knepiga partier så rekommenderar jag en vals, en tankfull vals (Valse pensive, op. 20). Alla dessa fantasirika titlar i pianolitteraturen vore förresten värd en egen liten studie. Från och med den romantiska epoken är ju "karaktärsstycken" någonting som kallas så för att de i musik försöker karakterisera något som även anges med ord i titeln. Situationsbilder från barndomen är exempelvis ett vanligt "program" för den här sortens musik, vilket chansonetten visar. Även i 6 Easy Pieces, op. 59 (som trots den enkla notbilden inte är alldeles enkla att spela på grund av de polyrytmiska finesserna) handlar det om barndomen med titlar som anspelar på bollek, käpphästridning, en barnflickas berättelse och vaggvisa för en docka. Särskilt det sistnämnda stycket är återigen ett exempel på mästerskap med enkla medel. Den vaggvisan rymmer nog mer av sömnlös oro och ängslan än man först kan ana när man ser notbilden; det stadigt vaggande ostinatot i basen får rytmiskt aldrig riktigt bukt med diskantens melankoliska melodi.

Lyapunov växte upp i en akademisk miljö i det inre av Ryssland. Fadern, som var astronom, dog när Sergei var endast åtta år gammal. Modern tog honom och de båda bröderna via Nisjni Novgorod till Moskva, där han fick sin musikaliska skolning av bland andra Tanejev. Den ena brodern blev filolog, den andre, Alexandr, en framstående matematiker, som vad jag förstår är mera berömd inom sitt gebit än Sergei inom sitt. Sergei Lyapunov gjorde så småningom karriär i St. Petersburg där han efterträdde Rimskij-Korsakov som professor vid musikkonservatoriet. Några år efter revolutionen lämnade han emellertid Ryssland för Paris, där han 1923 försökte inrätta sig i exil. Bara ett år senare dog han i en hjärtattack, 65 år gammal. De sovjetiska myndigheterna lät endast meddela att han under en konsertturné avlidit i den franska huvudstaden.