För en vecka sedan satt jag i Teatro Massimos salong i Palermo och lyssnade till Jules Massenets Don Quichotte, en mindre känd opera från 1910 som inte längre förekommer så ofta på repertoaren, men som möjligen håller på att vinna förnyat intresse i operavärlden. Uppsättningen var en samproduktion med Monnaie-operan i Bryssel där den visades tidigare i år med andra medverkande.Libretton förhåller sig mycket fritt till den berömda romanen och fokuserar don Quichottes förälskelse i den fagra Dulcinea, som med sitt hov av älskare omkring sig både driver gäck med och motvilligt rörs av den troskyldige idealisten och drömmaren, även kallad riddaren av den sorgliga skepnaden. I fem korta akter, eller snarast tablåer, får vi följa honom fram till slutet och den vackraste arian, den inför döden.
Sångligt erbjuder denna comédie héroique några fina partier främst för huvudrollen don Quichotte (här med Feruccio Furlanetto, den store italienske basen), i början av förra seklet en paradroll för den legendariske Fjodor Sjaljapin. Men även Sancho Pancha (här med den argentinske basbarytonen Eduardo Chama) har uppgifter som erbjuder en hel del skönsång. Lustigt nog valde Massenet att i denna opera hålla sig inom det lägre registret - även Dulcineas roll är för en kontraalt - och huvudsakligen i en lyrisk ton, vilket gör att helheten musikaliskt blir lite väl enahanda och till visst förfång för dramatiken.
För att hitta scenografiska lösningar på de problem som uppstår när dessa närmast emblematiska figurer till häst respektive åsna ska framställas på scenen, måste man vara både rolig och finurlig. Opera är ju musikteater, inte cirkus med levande djur. Inledningsvis satt här don Quichotte i sin fåtölj i läslampans sken och läste de riddarromaner som sedan skulle bli hans öde, och som i form av lösa blad bildade ett berg upp till den sköna Dulcineas balkong (se bilden ovan). Eller om nu bladhögen kanske också rymde de många kärleksbreven från intensivt uppvaktande kavaljerer. Kören omslöt honom strax och lyfte honom med lampan som käpphäst och skärmen nerbockad som hästhuvud. Riktigt fyndigt! Sancho Panza fick nöja sig med att annonsera sig själv med ett plakat med bilden av en åsna. Mindre fyndigt, förstås.
Nog var detta se- och hörvärt, särskilt akterna fyra och fem. Ändå kan det kan inte hjälpas: hade man givit en Verdi-opera, till exempel Simon Boccanegra, som jag helt nyligen såg på bio med samme Feruccio Furlanetto (se mitt inlägg här), så hade jag hellre sett den föreställningen. För att kunna slå den musikantiske trollkarlen Verdi i operakonst ska mycket mera till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar