Resa i Andalusien (4): Sevilla

Ännu en katedral, därtill en som inte bara imponerar för att den är den största, åtminstone i egenskap av gotisk katedral. Dessa Herrens hus, basilikor och katedraler lika, är ju menade att vara hierarkiskt storslagna. Storleken har med både makten och härligheten att göra. I evighet, amen. 

Till kulturresandet hör att på plats beskåda sådana byggnader som inte sällan framstår som själva signum för platsen. Nog finns mycket annat att se i Sevilla, men få besökare torde lämna staden utan att ha satt sin fot i katedralen Santa Maria. Som alla gamla europeiska kyrkor är den förutom gudstjänstlokal ett veritabelt konstmuseum. 

Att stiga in i dess svala inomhusrymder är ämnat väcka tankar på proportioner, att inge känslan av på en gång litenhet och storhet. Men givetvis också av skönhet. Nästan som att stå en stjärnklar kväll på landet, oemotståndligt manad blicka uppåt. Till hjälp för stela nackar finns en spegel utplacerad på strategisk plats.

Här blir man särskilt uppmärksammad på ljusinsläppen och belysningsmästarens roll. Vart man än vänder blicken under vandringen i detta spatiösa rum fångas man av belysta föremål - sarkofager, konst (stans egen Murillo, han med den oftast alltför stora sötman), gravmonument över historiska gestalter (Christofer Columbus) och så förstås bakom ett gallerverk den kolossala altartavlan (störst i världen även den) som tänds och släcks portionsvis och i intervaller. 

Altartavlan visar fyrtiofem scener ur Jesu liv i delvis guldförgyllt träsnide, sammantaget mer än tusen figurer. Tyvärr kommer man dem inte nära, och som redan fullmatad turist utan kikare får man ge upp tanken på detaljstudier. Man stannar upp, kikar in mellan stängerna på måfå och försöker greppa en konkret helhet med hjälp av en abstraktion: siffran 1000 +.

Även till det yttre är katedralen magnifik, omöjlig att som helhet eller ens till hälften fånga i bild annat än från fågelperspektiv. Och högst i stan är Giralda, den med ett klocktorn påbyggda minareten, enda resten av moskén som tidigare låg på platsen.

Veckan vi besökte Sevilla råkade vara den när man firade sin feria. Vilket innebär uppklädda människor på stan, i hästdroskor och i en oherrans massa partytält på andra sidan floden Guadalquivir.

Ett nöje i både Cordoba och Sevilla är att kika in genom de portar som står öppna in mot den patio som både palats och mer ordinära boningshus ofta är försedda med. Det tävlas till och med om vem som kan utforma den vackraste pation. Ett par praktfulla exempel må vara bevis nog.

Stan vill inte heller att vi ska glömma den som operastaden framför andra. På grändernas väggar stöter man på porslinsplaketter som refererar till någon av de många operor som på något sätt har beröring med staden. Mer än hundra, påstod guiden. Därmed får det räcka med siffror, ord och bild om all denna skönhet som utgår från Andalusiens huvudstad.

Foto: EJ (Obs! Klicka för förstoring av bilderna!)

Resa i Andalusien (2): Flamenco

Flamenco och tjurfäktning - två välkända fenomen med ursprung i Andalusien. Vad beträffar det sistnämnda blev det för vår del inte mer än lite bakgrund och kalla fakta i samband med ett besök på arenan i Ronda, tjurfäktningens vagga. Visste ni förresten att man paradoxalt nog vässar tjurens horn inför bataljen för att möjligen lindra skadorna vid olyckor?

Nej, ingen tjurfäktning, men däremot såg vi en föreställning med flamenco i Sevilla. Det var i en murrig och stimmig lokal inte större än en mindre biosalong där man serverades ett glas cava och publiken högljutt prisade sång- och danspresta-tionerna efter förtjänst.

Det var god klass på föreställningen, inte tu tal om det. Mitt intresse för flamencon har dock aldrig hittills kunnat mäta sig med den jag länge hyst för fado och tango. Kanske beror det på att jag ännu inte drabbats av någon sångare/sångerska inom flamencon på samma sätt som med Amalia Rodrigues och Susana Rinaldi och några av deras arvtagare. Men givetvis finns det likheter i dessa ursprungligen folkliga musiktraditioner.

Även om flamencon består av kombinationen sång, musik och dans domineras den av den säregna dansen med dess karakteristiska stampningar, så kallad zapateado, till ackompanjemang av gitarrer, handklapp och kastanjetter. Den ytterst kraftfulla sången med tydliga melismatiska inslag lär ursprungligen ha varit oackompanjerad. Den hör till, men i synnerhet om man inte förstår texterna blir det ofrånkomligen de dansanta uttrycken som i första hand fångar lyssnaren/åskådaren. 

Förutom ett par intensiva solodanser var det emellertid polyrytmiken som gjorde starkast intryck på mig, alltså det komplexa samspelet mellan handklapp, gitarrer och smällande klackar. Här visar sig flamencons konstfulla egenart, vad jag kan förstå.

Föreställningen, som innehöll ett Carmen-potpurri, fick mig att minnas det som nog är mitt starkaste minne av flamenco, nämligen Carlo Sauras fantastiska film "Carmen" från 1983. Den filmen handlar om ett balettkompani som ska sätta upp den berömda operan och där huvudpersonerna förälskar sig i varandra på ett sätt som gör att liv och föreställning blir en passionerad odelbarhet.

Att flamencon är en levande tradition märktes även i gatubilden dagen efter konserten. En del restauranger har egna musikanter som händelsevis kan inspirera en förbipasserande liten flicka att spontan ta de danssteg som traditionen kräver, medan föräldrarna (och jag själv) förtjust iakttar uppträdandet med kameran lyft.

Foto: EJ