Flamenco och tjurfäktning - två välkända fenomen med ursprung i Andalusien. Vad beträffar det sistnämnda blev det för vår del inte mer än lite bakgrund och kalla fakta i samband med ett besök på arenan i Ronda, tjurfäktningens vagga. Visste ni förresten att man paradoxalt nog vässar tjurens horn inför bataljen för att möjligen lindra skadorna vid olyckor?
Nej, ingen tjurfäktning, men däremot såg vi en föreställning med flamenco i Sevilla. Det var i en murrig och stimmig lokal inte större än en mindre biosalong där man serverades ett glas cava och publiken högljutt prisade sång- och danspresta-tionerna efter förtjänst.
Det var god klass på föreställningen, inte tu tal om det. Mitt intresse för flamencon har dock aldrig hittills kunnat mäta sig med den jag länge hyst för fado och tango. Kanske beror det på att jag ännu inte drabbats av någon sångare/sångerska inom flamencon på samma sätt som med Amalia Rodrigues och Susana Rinaldi och några av deras arvtagare. Men givetvis finns det likheter i dessa ursprungligen folkliga musiktraditioner.
Även om flamencon består av kombinationen sång, musik och dans domineras den av den säregna dansen med dess karakteristiska stampningar, så kallad zapateado, till ackompanjemang av gitarrer, handklapp och kastanjetter. Den ytterst kraftfulla sången med tydliga melismatiska inslag lär ursprungligen ha varit oackompanjerad. Den hör till, men i synnerhet om man inte förstår texterna blir det ofrånkomligen de dansanta uttrycken som i första hand fångar lyssnaren/åskådaren.
Förutom ett par intensiva solodanser var det emellertid polyrytmiken som gjorde starkast intryck på mig, alltså det komplexa samspelet mellan handklapp, gitarrer och smällande klackar. Här visar sig flamencons konstfulla egenart, vad jag kan förstå.
Föreställningen, som innehöll ett Carmen-potpurri, fick mig att minnas det som nog är mitt starkaste minne av flamenco, nämligen Carlo Sauras fantastiska film "Carmen" från 1983. Den filmen handlar om ett balettkompani som ska sätta upp den berömda operan och där huvudpersonerna förälskar sig i varandra på ett sätt som gör att liv och föreställning blir en passionerad odelbarhet.
Att flamencon är en levande tradition märktes även i gatubilden dagen efter konserten. En del restauranger har egna musikanter som händelsevis kan inspirera en förbipasserande liten flicka att spontan ta de danssteg som traditionen kräver, medan föräldrarna (och jag själv) förtjust iakttar uppträdandet med kameran lyft.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar