Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 23 december 2014

God Jul och Gott Nytt År!



Åren går, som de äldre alltid sa när jag var ung och själv inte brydde mig särskilt mycket om årstidsväxlingar och tidens gilla gång. Nu är det annorlunda. Nu är det hastigt jul igen och snart ett nytt år.

Det betyder mera nu, när man inte har all tid i världen. Ändå tänker jag inte lova någonting eller ändra i mina rutiner bara för att vi snart skriver 2015 och alltså hunnit en bra bit in på 2000-talet.

Jag ämnar i alla fall fortsätta att skriva här i ungefär samma omfattning som tidigare, genomsnittligt ett till två inlägg i veckan. Och i det jag skriver ryms och syns valda delar av livet i övrigt.

Till alla som läst och inte minst ni som kommenterat det jag skrivit, önskar jag en fridfull julhelg och ett gott nytt år.

Foto: EJ (Fotot visar Sankt Nikolaus, en av mosaikerna på Markuskyrkan i Venedig).

onsdag 17 december 2014

Fritt efter Ibsen



Teatern har en tradition att förhålla sig mycket fritt till dramatikerns text. En teaterregissör kan tillåta sig "tolkningar" som går långt utöver den givna texten, kan ta sig friheten att inte bara klä upp ensemblen och scenografiskt placera rummet i en helt annan tid, utan även lägga till repliker, ja dikta om stora delar av ett verk i syfte att få det så aktuellt som möjligt.

Det där har alltid väckt min undran och stundom även irritation, och jag har sagt mig själv att det ska fan vara dramatiker (inte teaterdirektör, som formuleringen lyder). Jag menar naturligtvis inte att det inte ska finnas utrymme för divergerande iscensättningar av ett drama, men någonstans går gränsen för när ändringar leder till falsk varubeteckning.

Jag är ingen litteraturvetare, men undrar ändå. Kan den här friheten för teaterregissörer ha att göra med ett inflytande från filmen och dess förhållande till en roman, som ju i det fallet oftare än ett drama utgör manusunderlag? En roman som översätts till film måste ovillkorligen dramatiseras, vilket medför förändringar och anpassningar av grundmaterialet av ett slag som knappast är av nöden när författaren redan levererat en pjäs, ett skådespel.

Dessa funderingar är föranledda av ett besök på Stockholms stadsteater och den kritikerrosade föreställningen "En folkefiende". Det är som bekant titeln på ett drama av en av de största dramatikerna genom tiderna - Henrik Ibsen. Han skrev det 1882, och det kan låta gammalt. Men ämnet, en rakryggad persons (en "visselblåsare", som den moderna termen lyder) möte med makten i samband med ett alarmerande missförhållande, är ju hur aktuellt som helst. Konflikten är tydlig och den moraliska diskussionen ger sig själv, kan man tycka.

Hur mycket som den folkefiende som visas på stadsteatern har med Ibsen att göra skulle jag gärna vilja veta, eftersom jag inte läst pjäsen och inte kan erinra mig ha sett den förut heller. Regissören har tillsammans med ensemblen utan tvivel skapat något nytt, möjligen en pjäs i pjäsen som dock förefaller ha trängt undan det mesta av den ursprungliga texten. Förutom grundkonflikten finns knappt någonting som påminner mig om en ibsensk doktor Stockman som kämpar med sin sanning gentemot en värld som av olika anledningar inte vill se den, en ansvarskännande person som vill rädda staden från en förgiftningskatastrof men som samtidigt med sitt avslöjande hotar dess näringsliv och majoritetens välbefinnande.

Nu ser jag att programhäftet vist nog duckat för Ibsens namn på omslaget. Där står bara "En folkefiende" och sedan med liten stil: "Fritt efter Henrik Ibsen". Men jag gick till salongen in tron att jag skulle få se Ibsens pjäs, inte en parafras på densamma i form av en sorts experimentteater från 70-talet.

Nå, den där jämförelsen med 70-talets politiska teater är nu inte riktigt rättvisande heller. Visserligen är det ett tjoande och larmande, tidvis till rockmusik och med målarpenslar och boxhandskar i högsta hugg, men de politiska pikarna riktas inte bara åt ett håll och man får inte ett svartvitt budskap skrivet på näsan. Man får tänka själv, vilket verkligen inte var fallet när det sist begav sig. Frågan är bara varför man inte får tänka själv utifrån Ibsens eget verk.

Inte ens den förment radikala rocksångaren undgår kritik för sin böjlighet när kommunen vinkar med ett kulturstipendium. Och när han (Jörgen Thorsson) till sist bjuder ut sina egna skivor till försäljning vet man inte ens om det är parodi eller allvar. Det finns till och med självironiska slängar om interaktiv teater, tack och lov bara sparsamt praktiserad.

Visst finns det tänkvärda saker i denna pjäs, inte tu tal om det. Ibland är det också riktigt roligt, snudd på farsartat. Regissören Alexander Mørk-Eidem är uppenbarligen övertygad om att han bäst förmedlar några av Ibsens tankegångar på det här sättet. Jag är det inte.

Är till exempel Leif Andrée verkligen trovärdig som dr Stockman, den ansvarskännande medborgaren med omutlig integritet? I mina ögon framstår han mest som en uppkäftig, politikerföraktande bråkstake som skiter i komplikationerna bara han får rätt. Han framställs som att han lika gärna kan hamna i ett rättshaveri och slå följe med demokratiföraktande fascister som någonting annat, mera acceptabelt. Och möjligen är det just omkring detta Mørk-Eidem vill få oss att diskutera: den aktuella samhällsutvecklingen kan slå åt vilket håll som helst.

Men när dr Stockman här håller sin predikan om att stå upp mot hela världen inger han knappast respekt; han framstår mest som en Bert Karlsson-typ, en oborstad pajas, en antiintellektuell som snappat upp en del fraseologi av samhällskritik natur, men själv på väg mot egenintresset. Borta är det mesta av en tänkbar moralisk resning hos en visselblåsare, en individs tappra motstånd mot majoritetsväldet.

Nej, nästa gång teatern annonserar "En folkefiende" vill jag se Ibsens verk, inte en omdiktning av någon förmäten regissör som tror sig veta bättre. Den uppsättning av Ibsens "Rosmersholm" som gavs tidigare i höst (och som jag skrev om här) var någonting helt annat. Nyöversatt, ja, men ingen tvekan om att det var upphovsmannens verk som spelades.

Jag ser för övrigt i dagspressen att den här sortens egenmäktighet även drabbar nyskriven dramatik. På samma Stadsteater går för närvarande även Niklas Rådströms "Bibeln", som i den uppsättningen tydligen gestaltats på ett sätt som fick upphovsmannen att lämna salongen efter första akten.



Foto: Petra Hellberg (från Stadsteatern föreställning)

fredag 12 december 2014

En lysande fadista



Bland de många fadosångare som numera finns på skivmarknaden har jag fått ännu en favorit. Hon heter Katia Guerreiro och det är framför allt hennes senaste cd-utgåva som gjort mig helt begeistrad. Jag är skyldig Ulf Bergqvist ett tack för att han på sin blogg presenterat denna skiva, som jag spelat gång på gång de senaste dagarna (den finns på Spotify för den som likhet med mig har tillgång till den tjänsten).

Ulf Bergqvist är tillsammans med Thomas Nydahl de svenska författare som gjort mest för att både grundligt och överskådligt, och därtill med stor kärlek, sprida kunskap om denna portugisiska musiktradition. Det som dessa herrar inte vet om fado är knappast värt att veta. I mitten av 00-talet kom Nydahls båda böcker - "Kärlek och längtan" respektive "Musiken som föddes bortom haven" - och så sent som i fjol utkom Bergqvists "Fado. En vägvisare till musiken och musikerna", ett mindre uppslagsverk med historik, intervjuer och kortfattade presentationer.

Katia Guerreiro är ingen ny stjärna inom fadon. Hennes namn nämns nästan alltid i uppräkningarna av de allra främsta bland de nu aktiva. Men den här skivan, som har titeln "Até ao Fim", är ny, och den visar en sångerska som borde få ett genombrott liknande det som exempelvis Mariza fått. Har man inte upptäckt henne förr måste varje vän av musikalisk uttrycksfullhet bli övertygad nu.

Hon är dessutom begåvad med en vacker röst, inte överdrivet kraftfull men med bibehållen klang också i höjda lägen - i den där anspända lamentationen som är så karakteristisk för fadons uttryckssätt. Som alla stora musiker är hon medveten om dynamikens roll för det musikaliska resultatet.

På den här skivan finns inte bara utlevelsen av utan även innerligheten i det vemod som är fadons innersta natur. Det gör också att ackompanjemanget blir lugnare, gitarrernas sparsamma klangväv sprödare, som exempelvis i titelspåret och i "Fado da Noite Que nos Fez" och "Sei Que Estou Só". I skivans sista spår ("Eu Gosto Tanto de Ti - Canção para Mafalda") tycker jag mig höra tonfall som kunde placera låten bland gamla nordiska skillingtryck; ja, jag hör faktiskt melodiska fragment från "I en sal på lasarettet" (!). Enligt Ulf Bergqvist är sången en kärleksförklaring till sångerskans nyfödda dotter Mafalda.

Jag önskar bara att jag kunde portugisiska, så att jag kunde mer än endast ana vad som Katias eminenta fraseringskonst exakt bär fram i dessa vackra sånger. Det är ju nackdelen med musikstreaming-tjänsterna, att man inte får något häfte med sångtexterna, och då i bästa fall även i engelsk översättning.

Här finns skivan på Spotify.

onsdag 10 december 2014

Ordstäv



Ordstäv eller ordspråksliknande talesätt är traderad förståndighet i underfundig form. I en enda mening påstås någonting förnumstigt som ofta är både humoristiskt och slagfärdigt, inte sällan också giftigt och skabröst. Det är en öppen form vad gäller innehållet, men oftast med en hänvisning till vem som sade det - i och med vilket komiken uppstår. Här är ett par välkända exempel:

Nu ska vi se på väven, sa blinda Sara.
Det löser sig, sa han som sket i vasken.

När Einar Askestad nu ger ut en hel bok med titeln "Nya ordstäv" (MBM Förlag) är det förstås något av en anomali som han själv är medveten om. I förordet säger han att han tvekat inför publiceringen av dessa nyskrivna ordstäv som ju (i varje fall inte ännu) är några talesätt. Författaren har lånat en form för att ge uttryck åt vissa iakttagelser av samtiden. Med deras mer eller mindre sarkastiska innehåll har han samlat dem under några rubriker och låtit ett antal karaktärer figurera som föregivna "upphovsmän".

Ibland lämnar han formen helt och det blir i stället en samling korta repliker som korsar varandra. I många fall liknar det mest vitsiga ordspråk, likt det där jag för länge sen hörde min gamle pianostämmare skrockande citera:

När far är i Mora är mor i fara.

Det är naturligtvis frestande att fylla det här inlägget med citat från boken. Här följer ett urval som illustrerar bredden och variationen i ämnesval och utförande:

Aldrig i livet, sa begravningsentreprenören.
Arbetslinjen sa politikern, gick i tidig pension.
Nu blir det andra bullar, sa gumman, la potensmedel i gubbens kaffe.
Vanvård lönar sig dåligt, sa riskkapitalisten.
Där moral saknas stiftas lagar.
Allt är konst, sa konstnären, hoppade från bron.

Det säger sig självt att allt inte är lika lyckat. Avdelningen kallad "Gun" är en sorts vidräkning med vulgariteten bland dem som även på svenska kallas white trash. Det är för övrigt en känsla man får, att Askestad i dessa betydelsemättade ordlekar riktar pikar åt alla håll och redovisar sin vantrivsel i det rådande kultur- och samhällsklimatet. I ett kapitel kallat "CV" blir det allra tydligast, där varje sentens inledd med "Den urartade människan..." följs av ett påstående om henne som röjer en närmast misantropisk syn på vår moderna, narcissistiska och konsumtionshysteriska människotyp.

Den urartade människan får plats i sitt CV. 
Den urartade människan bjuder till för att få tillbaka.

Det är en tjock bok med många tänkvärda, provocerande och ibland kryptiska formuleringar. Var och en kan testa sig själv på vad man tål och vad man skrattar eller inte skrattar gott åt.

Låt mig till sist rekommendera boken med ytterligare ett par citat:

Sex av tio tror att flertalet har fel.
Ett ordstäv till och jag slår in skallen på dig, sa gumman.

tisdag 9 december 2014

Ty


Det finns små, oskyldiga ord som jag ibland tvekar att använda när jag skriver mina inlägg här. Är de inte lite för ålderdomliga, högtravande eller finspråkliga, undrar jag då, påverkad som jag är av tidsandan.

Ta det lilla ordet ty. Jag tycker oftast att det anmäler sig naturligt när jag ska inleda en bisats. Ja, just när jag skriver faller det sig naturligt att använda ty, inte för. Givetvis talar jag inte så, ty (sic!) det skulle i så fall låta som att jag läste upp en text, inte pratade ledig svenska.

Men allt oftare ser man numera i olika texter att ty bytts ut mot för, som är mångtydigt och inte endast fungerar som konjunktion. Senast jag slogs av det var vid läsningen av "Motståndets estetik" av ungraren László Krasznahorkai, alltså en bok som översatts till svenska. Översättaren har där konsekvent undvikit ty, i en skönlitterär text som är en ganska krävande läsning med långa meningar och många bisatser. Det vill säga en text där ty är särskilt väl lämpat.

I just detta fall kan jag till nöds förstå översättarens val, trots att det knappast underlättar läsningen, snarare tvärtom. Syftet torde vara att lägga sig nära ett talspråkligt flöde, motiverat utifrån textens innehåll. Men det är ju det som är det märkliga - det som i talspråket ter sig naturligt blir i skriftspråket snarare uppbromsande och onaturligt. Åtminstone är det så för mig, men kanske annorlunda för yngre generationer.

Jag har en känsla av att ordet ty hamnat i skymningslandet mellan det brukbara och det obsoleta. Det är synd på ett så välfungerande ord. Och eftersom jag misstänker att det åtminstone delvis har att göra med att så många inte vill inse skillnaden mellan tal- och skriftspråk vill jag göra motstånd. Jag borde sluta tveka, i varje fall beträffande det vackra och ändamålsenliga ordet ty.

söndag 7 december 2014

Dotter Sion



En bloggkollega gjorde mig häromsistens uppmärksam på en dubbel-cd (Harmonia Mundi) med Ludwig van Beethovens samtliga verk för piano och cello. Eftersom en av mina favoriter bland de yngre pianisterna - Alexander Melnikov - spelar på den tillsammans med cellisten Jean-Guihen Queyras blev jag både nyfiken och förväntansfull. Jag lyssnade och gladdes och har sedan upprepade gånger återvänt till detta fina samspel. Musiken är fantastisk och man påminns än en gång om Beethovens kammarmusikaliska storhet.

Förutom de fem sonaterna, som naturligtvis utgör huvudsaken, bjuds också tre variationsverk. Två är charmfulla variationer på kända arior ur Mozarts  "Trollflöjten" medan det tredje varierar ett likaså känt tema från Händels oratorium "Judas Maccabaeus", nämligen See, the conquering hero comes.

Den melodin känner nog de flesta igen som en psalmmelodi, eftersom den sjungs rätt flitigt i adventstid med texten som börjar Dotter Sion, fröjda dig. Visserligen tar de här tolv variationerna slut efter cirka tolv minuter, men man får knappast känslan av att det beror på att Beethovens idérikedom skulle ha sinat.

Det är en i högsta grad passande musik att fröjdas åt i denna fortsatt novembergrå december.

På Spotify kan man lyssna till den här.
Se Thomas Mattssons recension här.

lördag 6 december 2014

En allvarlig polsk film



Filmkonsten är som bekant en mycket bred och populär konstart. De flesta biograffilmer som får en stor publik lockar med spänning, skratt, romantik och ibland även skräck; allt det där som kanske kan sammanfattas i tre rymliga engelska, ej varandra uteslutande, begrepp: "feel good", "action" och "thriller". Inte ens skräckfilmen bereder en annat än en känsla av kontrollerat obehag som ytterst landar i välbehag.

Men utöver detta finns även film som benämns drama eller konstfilm, vilket inte utesluter underhållningskvaliteter men inte heller nödvändigtvis har med momentana nervkittlingar eller förmågan att få oss på gott humör att göra. Snarare då syftande till filosofisk, psykologisk och estetisk reflektion över viktiga ämnen.

Svartvitt foto, långsamt tempo, glest mellan replikerna, ibland också långa tagningar, samt ett innehåll med viss allvarsmättad tyngd. Den sortens kvaliteter gör att vi sätter oss till rätta i biofåtöljen med helt eller åtminstone delvis andra förväntningar.

"Ida" är en polsk film av Pawlo Pawlokowski med samtliga nyss nämnda konstfilmiska egenskaper, inklusive det svartvita fotot. Jag såg den i veckan och påmindes om att just det där med tystnader och långsamhet är en förutsättning för att mer än enbart agerandet, det som för handlingen framåt, ska kunna sjunka in i tittarens medvetande, fylla ut bilden och skapa reflektion. Noggrannhet med landskap, årstider, väderlek och tidstrogenheten i miljöbeskrivningarna är viktiga bidrag. Och en särskild form av kvarstående spänning uppstår när den historia som rullas upp är lika okänd för huvudpersonen som för tittaren och allt utmynnar i ett val, till och med ett val av livsväg.

Det är tidigt sextiotal. Anna är en ung klosternovis som vuxit upp i klostret och nu står i begrepp att viga sig för nunnelivet. Hon får då det kloka rådet att först söka upp en moster, hennes enda kvarvarande släkting, för att lite bättre lära känna sig själv och sin bakgrund. Det artar sig till något av en road movie när hon tillsammans med denna sin alkoholiserade och utlevande moster bilar runt på den polska landsbygden för att söka upp föräldrahemmet och andra platser. Det uppenbaras att Anna egentligen är Ida med ett judiskt efternamn. Som liten gömdes hon i klostret medan hennes familj i övrigt mördades under kriget.

Ida och mostern är varandras motpoler och deras kontakt och kommunikation är inte utan komplikationer. Mosterns cynism och självdestruktivitet bottnar i ett förfelat liv som domare i ett system som tvingat henne att döma folk till döden. Ida är en stillsam katolsk flicka med asketiska ideal som med vemodig undran iakttar världen utanför klostertillvaron. Trots de upprörande förhållanden som avslöjas håller filmen samma lågmälda, sorgsna ton rakt igenom.

På ett landsbygdshotell konfronteras Ida med nattlivet i form av jazzmusik och dans. En snygg saxofonist som spelar John Coltrane väcker henne erotiskt och gör henne medveten om sin dragningskraft och vad världen i det stycket har att bjuda. Scenerna från jazzklubben och de unga parets möte ger en strimma av ljus och hopp, öppnar ett slags undergroundtillvaro eller ficka i den deprimerande verklighet som filmen skildrar.

Att med små men verkningsfulla medel kunna gestalta Idas upptäckter på resan ut i världen på det sätt som Agata Trebuchowska gör, är värt allt beröm. Ett konstgrepp som dock inte riktigt övertygar mig är regissörens placering av delar av skeendet i bildens nederkant med en stor rymd över skådespelarnas huvuden. Det medför att den översatta texten ibland måste visas i övre bildkant. Den metafysiska tyngden i Idas situation tycker jag framgår tillräckligt av rollprestationen, av Idas blick och väsen.

På det hela taget är det en storartad film som via individuella livsöden lyckas belysa flera brännande problem i polsk nutidshistoria. Lugnt men resolut ådagalägger den följderna av polsk antisemitism, stalinistisk kommunism och sträng katolicism i en berättelse om en människas medvetandegörande om sig själv och sin existentiella belägenhet.

Skrattade jag någon gång under filmens gång? Nej. Grät jag? Inte det heller. Likafullt lämnade jag salongen djupt gripen.

Jag vill tillägga att musiken i filmen även den är väl vald vad gäller både jazz och klassiskt. Slutet med Johann Sebastian Bachs "Ich ruf zu Dir Herr Jesu Christ" i Busonis transkription för piano är förstås alltid en oändlig lisa för själen. För övrigt ett stycke som även Michael Haneke använde sig av i filmen "Amour", liksom Lars von Trier i "Nymphomaniac", i det senare fallet i den urspungliga versionen för orgel. Här spelar Vladimir Horowitz. Och här finns orgelkoralen.


måndag 1 december 2014

Fru fjäril



En ung japanska och en amerikansk marinlöjtnant har huvudrollerna i Giacomo Puccinis opera "Madama Butterfly". Det är en tårframkallande tragedi som handlar om kärlek på maximalt ojämlika villkor. För den unga kvinnan, endast femton år gammal, är det kärlek på fullaste allvar med de största förhoppningar, för den amerikanske gästen däremot mer ett gästspel och en lek, om än med en förälskelsens blossande passion som leder till en äktenskaplig ceremoni i rödaste rappet.

De skilda kulturella förutsättningarna gör den unga flickans risktagande och offer så oändligt mycket större och grymmare. Hon blir förskjuten av sin släkt medan löjtnant Pinkerton åker hem till USA och gifter sig med en landsmaninna. Cio-Cio-San blir kvar i Nagasaki, föder deras barn och går i ständig väntan på sin makes återkomst. När han efter tre år till sist kommer tillbaka är han i sällskap med sin amerikanska hustru för att hämta sitt barn. Denna den definitiva bekräftelsen på Pinkertons svek blir för mycket för den sköna fru fjäril som stöter dolken i sitt redan brustna hjärta.

Det här utspelar sig för fulla hus på Kungliga Operan just nu, i en kritikerrosad föreställning regisserad av Kirsten Harms. Redan långt innan recensionerna kom var det svårt att få tag i biljetter. Operor av Puccini går nästan alltid för utsålda hus, och i all synnerhet Madama Butterfly. Det är storyn förstås, men det är också den högdramatiska musiken som dessutom här innehåller (ursäkta associationen) den ädelsötma, elegant balanserad av rätt sorts bitterhet, som Puccini kanske som allra skickligast blandade i just denna, flera gånger omarbetade opera. Slutackordet är ett mäktigt dissonant skrik, men innan dess har vi bjudits på en mängd smeksamt innerlig musik med viss kvasiprägel av exotiskt Österland, omväxlande med de kraftfulla utbrott som också är typiskt Puccini.

Madama Butterfly är en opera som inbjuder till sentimentalt överspel i allt - regi, exotiserande scenografi, i viss mån även vad gäller sötman i sången och musiken. Men här har Kirsten Harms hållit igen på ett välgörande sätt, särskilt vad gäller utnyttjandet av det stackars barnet i den sceniska gestaltningen. I stället ligger tonvikten på kärleksdramat och det sammansatta känsloregister som kärleken ger upphov till. Och bäst av allt: från orkesterdiket finns ingenting i övrigt att önska.

Den här och var massiva orkestersatsen kräver ordentliga röstresurser, vilket det sångarlag som jag hörde uppvisade åtminstone i huvudrollerna. Helst hade jag förstås velat höra Asmik Grigorian, eftersom hon fått samtliga kritiker på knä för sin lysande gestaltning av Cio-Cio-San. Men både Sara Olsson och Daniel Johansson sjunger huvudrollerna med den äran. Och Hovkapellet är detsamma oavsett vilken kväll man råkar ha biljetter till. Jag måste säga att dirigenten Lawrence Renes har numera trissat upp mina förväntningar på vad Hovkapellet förmår till oanade höjder.

Foto: Markus Gårder (Operan)