Ty

Det finns små, oskyldiga ord som jag ibland tvekar att använda när jag skriver mina inlägg här. Är de inte lite för ålderdomliga, högtravande eller finspråkliga, undrar jag då, påverkad som jag är av tidsandan.

Ta det lilla ordet ty. Jag tycker oftast att det anmäler sig naturligt när jag ska inleda en bisats. Ja, just när jag skriver faller det sig naturligt att använda ty, inte för. Givetvis talar jag inte så, ty (sic!) det skulle i så fall låta som att jag läste upp en text, inte pratade ledig svenska.

Men allt oftare ser man numera i olika texter att ty bytts ut mot för, som är mångtydigt och inte endast fungerar som konjunktion. Senast jag slogs av det var vid läsningen av "Motståndets estetik" av ungraren László Krasznahorkai, alltså en bok som översatts till svenska. Översättaren har där konsekvent undvikit ty, i en skönlitterär text som är en ganska krävande läsning med långa meningar och många bisatser. Det vill säga en text där ty är särskilt väl lämpat.

I just detta fall kan jag till nöds förstå översättarens val, trots att det knappast underlättar läsningen, snarare tvärtom. Syftet torde vara att lägga sig nära ett talspråkligt flöde, motiverat utifrån textens innehåll. Men det är ju det som är det märkliga - det som i talspråket ter sig naturligt blir i skriftspråket snarare uppbromsande och onaturligt. Åtminstone är det så för mig, men kanske annorlunda för yngre generationer.

Jag har en känsla av att ordet ty hamnat i skymningslandet mellan det brukbara och det obsoleta. Det är synd på ett så välfungerande ord. Och eftersom jag misstänker att det åtminstone delvis har att göra med att så många inte vill inse skillnaden mellan tal- och skriftspråk vill jag göra motstånd. Jag borde sluta tveka, i varje fall beträffande det vackra och ändamålsenliga ordet ty.