En ung japanska och en amerikansk marinlöjtnant har huvudrollerna i Giacomo Puccinis opera "Madama Butterfly". Det är en tårframkallande tragedi som handlar om kärlek på maximalt ojämlika villkor. För den unga kvinnan, endast femton år gammal, är det kärlek på fullaste allvar med de största förhoppningar, för den amerikanske gästen däremot mer ett gästspel och en lek, om än med en förälskelsens blossande passion som leder till en äktenskaplig ceremoni i rödaste rappet.
De skilda kulturella förutsättningarna gör den unga flickans risktagande och offer så oändligt mycket större och grymmare. Hon blir förskjuten av sin släkt medan löjtnant Pinkerton åker hem till USA och gifter sig med en landsmaninna. Cio-Cio-San blir kvar i Nagasaki, föder deras barn och går i ständig väntan på sin makes återkomst. När han efter tre år till sist kommer tillbaka är han i sällskap med sin amerikanska hustru för att hämta sitt barn. Denna den definitiva bekräftelsen på Pinkertons svek blir för mycket för den sköna fru fjäril som stöter dolken i sitt redan brustna hjärta.
Det här utspelar sig för fulla hus på Kungliga Operan just nu, i en kritikerrosad föreställning regisserad av Kirsten Harms. Redan långt innan recensionerna kom var det svårt att få tag i biljetter. Operor av Puccini går nästan alltid för utsålda hus, och i all synnerhet Madama Butterfly. Det är storyn förstås, men det är också den högdramatiska musiken som dessutom här innehåller (ursäkta associationen) den ädelsötma, elegant balanserad av rätt sorts bitterhet, som Puccini kanske som allra skickligast blandade i just denna, flera gånger omarbetade opera. Slutackordet är ett mäktigt dissonant skrik, men innan dess har vi bjudits på en mängd smeksamt innerlig musik med viss kvasiprägel av exotiskt Österland, omväxlande med de kraftfulla utbrott som också är typiskt Puccini.
Madama Butterfly är en opera som inbjuder till sentimentalt överspel i allt - regi, exotiserande scenografi, i viss mån även vad gäller sötman i sången och musiken. Men här har Kirsten Harms hållit igen på ett välgörande sätt, särskilt vad gäller utnyttjandet av det stackars barnet i den sceniska gestaltningen. I stället ligger tonvikten på kärleksdramat och det sammansatta känsloregister som kärleken ger upphov till. Och bäst av allt: från orkesterdiket finns ingenting i övrigt att önska.
Den här och var massiva orkestersatsen kräver ordentliga röstresurser, vilket det sångarlag som jag hörde uppvisade åtminstone i huvudrollerna. Helst hade jag förstås velat höra Asmik Grigorian, eftersom hon fått samtliga kritiker på knä för sin lysande gestaltning av Cio-Cio-San. Men både Sara Olsson och Daniel Johansson sjunger huvudrollerna med den äran. Och Hovkapellet är detsamma oavsett vilken kväll man råkar ha biljetter till. Jag måste säga att dirigenten Lawrence Renes har numera trissat upp mina förväntningar på vad Hovkapellet förmår till oanade höjder.
Foto: Markus Gårder (Operan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar