Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 12 december 2014

En lysande fadista



Bland de många fadosångare som numera finns på skivmarknaden har jag fått ännu en favorit. Hon heter Katia Guerreiro och det är framför allt hennes senaste cd-utgåva som gjort mig helt begeistrad. Jag är skyldig Ulf Bergqvist ett tack för att han på sin blogg presenterat denna skiva, som jag spelat gång på gång de senaste dagarna (den finns på Spotify för den som likhet med mig har tillgång till den tjänsten).

Ulf Bergqvist är tillsammans med Thomas Nydahl de svenska författare som gjort mest för att både grundligt och överskådligt, och därtill med stor kärlek, sprida kunskap om denna portugisiska musiktradition. Det som dessa herrar inte vet om fado är knappast värt att veta. I mitten av 00-talet kom Nydahls båda böcker - "Kärlek och längtan" respektive "Musiken som föddes bortom haven" - och så sent som i fjol utkom Bergqvists "Fado. En vägvisare till musiken och musikerna", ett mindre uppslagsverk med historik, intervjuer och kortfattade presentationer.

Katia Guerreiro är ingen ny stjärna inom fadon. Hennes namn nämns nästan alltid i uppräkningarna av de allra främsta bland de nu aktiva. Men den här skivan, som har titeln "Até ao Fim", är ny, och den visar en sångerska som borde få ett genombrott liknande det som exempelvis Mariza fått. Har man inte upptäckt henne förr måste varje vän av musikalisk uttrycksfullhet bli övertygad nu.

Hon är dessutom begåvad med en vacker röst, inte överdrivet kraftfull men med bibehållen klang också i höjda lägen - i den där anspända lamentationen som är så karakteristisk för fadons uttryckssätt. Som alla stora musiker är hon medveten om dynamikens roll för det musikaliska resultatet.

På den här skivan finns inte bara utlevelsen av utan även innerligheten i det vemod som är fadons innersta natur. Det gör också att ackompanjemanget blir lugnare, gitarrernas sparsamma klangväv sprödare, som exempelvis i titelspåret och i "Fado da Noite Que nos Fez" och "Sei Que Estou Só". I skivans sista spår ("Eu Gosto Tanto de Ti - Canção para Mafalda") tycker jag mig höra tonfall som kunde placera låten bland gamla nordiska skillingtryck; ja, jag hör faktiskt melodiska fragment från "I en sal på lasarettet" (!). Enligt Ulf Bergqvist är sången en kärleksförklaring till sångerskans nyfödda dotter Mafalda.

Jag önskar bara att jag kunde portugisiska, så att jag kunde mer än endast ana vad som Katias eminenta fraseringskonst exakt bär fram i dessa vackra sånger. Det är ju nackdelen med musikstreaming-tjänsterna, att man inte får något häfte med sångtexterna, och då i bästa fall även i engelsk översättning.

Här finns skivan på Spotify.

13 kommentarer:

Ulf Bergqvist sa...

Fina ord om Katia Guerreiro! Texterna finns med i cd-häftet, men bara på portugisiska. Häftet hänvisar till www.katiaguerrerio.com för engelska översättningar, men när jag tittar in där hittar jag inga översättningar. Kanske har de inte hunnit dit – skivan är ju helt ny.

Jag känner henne inte personligen men har förstått att hon är mycket respekterad av andra fadomusiker. Hon innehar fortfarande en läkartjänst (numera som ögonläkare) på deltid, viket kan förklara att hennes turnéprogram med ett par konserter i månaden är mycket tunnare än Marizas eller Cristina Brancos. Jag har hört henne tre gånger i Stockholm, för länge sedan, och hoppas hon han komma hit igen.
Hälsningar Ulf

Einar J sa...

Tack Ulf, för denna information! Ja, jag blev verkligen förtjust i Guerreiros sångkonst, så nyanserad och fylld av musikalitet. Jag förstår verkligen att hon är respekterad bland sina gelikar.
Hoppas att de där översättningarna dyker upp, liksom att hon återkommer till Sverige.

Thomas Nydahl sa...

Tack Einar, fint och inspirerande. Jag hittade titelsången på youtube. Inför denna svartvita film med henne kunde jag bara kapitulera, tårarna rann och en stark längtan värkte i mig.

Fadon är den starkaste medicinen man kan inta i tider av sorg. Den är nästan omöjlig att lyssna till i ensamhet. Man måste dela den känslan. Dela och försjunka i den.

Einar J sa...

Å, den videon var ju ett extra plus, eftersom man då också får se denna vackra kvinna.
http://youtu.be/aczqtCdHLL4

Vill bara tillägga, Thomas, att jag med stark medkänsla följt det du skrivit i sorgen efter din sons död. Sorg och sörjande sköljer över en i vågor och att musiken, viss musik, kan bistå en både som utlopp och lindring har jag själv upplevt.

Ana .Geraldo sa...

Dear Einar,

Could you give your email, please?
I want to thank you for beautiful text that you wrote about Katia Guerreiro and Até ao Fim.

Best
Ana Geraldo (ana.geraldo@uau.pt)

Einar J sa...

Thanks, Ana!
I have sent my e-mail to you.

Sven-Erik Klinkmann sa...

Einar, du skrev verkligt fint om Katia Guerreros nya skiva. Den bör skaffas, problemet är bara att portugisisk fado inte är så lätt att hitta via de vanliga inköpskanalerna, typ amazon (även amazon.fr). Men Ulf hade beställt sitt ex från fnac så det ska säkert funka bra.
Reflekterade lite över detta med art song efter att ha lyssnat på titelsången på youtube. Guerreros fado - liksom mycken annan fado - placerar som jag hör den in sig någonstans där konstsången tar vid på allvar, om man kan säga så. Börjar tänka både på en liedsångare som Christian Gerhaher och hans Mahlertolkningar eller en musicalartist som Mandy Patinkin när han gör Sondheim och Bernstein när jag försöker relatera denna typ av fado till annan konstfull sång. Och varför inte också Frank Sinatra eller Mel Tormé, Nina Simone, Sarah Vaughan, många fler inom jazzen. Eller Anne Sofie von Otter när hon gör s k high pop.
Varje genre har sina egna regler för hur man vill att det ska låta, men ändå finns det också gemensamma nämnare, vilket innebär att en fadoartist som Amália kunde göra otroligt fina tolkningar av t ex Jerome Kern-klassiker, på engelska.

Einar J sa...

Jag är enig med dig Sven-Erik. Det finns gemensamma nämnare och den främsta är just fraseringskonsten, medvetenheten om nyanser och dynamik. Rösten är ett fenomenalt instrument som kan förmedla så mycket mer än notvärden och den tysta läsningen av texten. När sedan klangskönhet läggs till fraseringsförmågan kan det hela närma sig det stora och sublima.

Sven-Erik Klinkmann sa...

Guerreiro heter hon ju i efternamn. slarvigt av mig ...

Sven-Erik Klinkmann sa...

Einar, om jag får fortsätta lite på den där tanken du formulerade om fraseringskonsten som den gemensamma nämnaren för den konstfulla sången, på sätt och vis framom exempelvis klangskönheten som ju också i och för sig är ett nog så viktigt element i sammanhanget, tänkte jag nämna Harold Arlen som ett exempel på hur den här problematiken kan se ut. Sitter och lyssnar på en underbar skiva med Arlen där den berömde kompositören av en rad klassiska American Popular Songs sjunger endel kända och endel mindre kända sånger han skrivit (tillsammans med olika textförfattare). Hans versioner av Blues in the Night, Little Biscuit, A Sleepin' Bee, My Shining Hour m fl är helt oemotståndliga, trots - eller kanske snarare tack vare! - hans något begränsade röstresurser, relativt sett. Hittade ingen av låtarna från den skivan på youtube, däremot denna som ju är en av hans mest kända jazzkompositioner, Ill Wind. Sång och piano Harold Arlen. https://www.youtube.com/watch?v=4LU31uWfyHs

Einar J sa...

Harold Arlen var alltså själv sångare... Man lär sig alltid något nytt! Visst finns det särskilt inom populärmusiken många exempel på begåvade sångare som inte har en märkvärdig röst men som ändå gör intryck med sin musikalitet. Ännu ett kanske övertydligt exempel:
Louis Armstrongs röst var ju inte precis vad man brukar mena med vacker, men fylld av musikalisk känsla!
Eller tänk på mästaren i genren: Frank Sinatra. Hans röst blev allt skrovligare och mindre bärkraftig med åren, men det han gjorde med det han hade kvar av den visar verkligen fraseringskonstens betydelse.

Sven-Erik Klinkmann sa...

Spänningen mellan fraseringskonst och klangskönhet syns ju oerhört tydligt i fadon, vilket väl har att göra med dess gränsposition mellan det höga, det populära och det robust folkliga. Sångare som Alfredo Marceneiro eller Argentina Santos är knappast kända som speciellt skönsjungande artister, men raspigheten och skrovligheten i deras röster tillför en annan typ av kredibilitet. Den genre- och stilmässiga gränsstatusen gör därmed fadon till ett extremt användbart studieobjekt i just det här avseendet.

Einar J sa...

Så sant!
Tack för dina kommentarer, Sven-Erik!