Despoten måste bort

Det är svårt nu att koncentrera sig på något annat än kriget i Ukraina. Det är lätt att man försjunker i dystra tankar och uppgivenhet när rapporterna alltmer pekar rakt åt helvete. 

Jag försöker informera mig i mediernas ström av ord och bilder, filmklipp, tal och kommentarer om vad som verkligen hänt och händer, om vad som sker i det som synes ske. Jagande en rimlig förklaring. Fastklamrande i önsketänkandet att någon eller några i makternas inre cirklar sitter inne med en förnuftig slutsats, en möjlig utväg. Med mod att välja den.

Men det kommer antagligen bara att bli ännu mycket värre, det tycks vara allas onda aning, påtagligast för dem som flyr i hundratusental. Det finns inte så mycket mer att förstå än att katastrofen mångfalt kommer att förvärras - om inte envåldshärskaren på ett eller annat sätt oskadliggörs. 

Jag ser ännu ett av hans tv-tal. Hans beslutsamhet skrämmer för att den så tydligt klargör att vi har att göra med en man som vägrar befatta sig med verkligheten, en man som inte låter sig rubbas i sin megalomani och sina apokalyptiska föreställningar. En krigshetsare som trogen sin mission att göra Ryssland stort igen är beredd att löpa självdestruktionens lina ända ut. Med stora delar av såväl soldater som befolkning förda bakom ljuset.

Hur kan detta få fortgå? Den ofattbara mängden skadegörelse, allt mänskligt lidande, alla spillda liv för en dåres imperiedrömmars skull.

 

Det förfärande scenario som väntar kan bara förhindras genom att despoten omedelbart förpassas från scenen. Ingenting stoppar honom, han måste stoppas.

Det är i Ryssland nånting måste ske.

Bilderna: 
Lån från Kungl Krigsvetenskapsakademin (ovan)

The Economist, förra veckans omslag (nedan)

Hur ska det sluta?

skärmdump

Putins "speciella militära operation" går trots allt inte hans väg. Om man får tro rapporterna möter det ukrainska försvaret angreppet med en imponerande styrka. Invasionen blir av allt att döma ingen rask expedition. Den framstår redan nu som ett kontraproduktivt missgrepp som mer än någonsin svetsat samman den nation som Putin inbillade sig inte fanns och trodde enkelt skulle låta sig kuvas. I stället har såväl tjetjenska islamister som unga ryssar utan insikt om var och varför, blivit kanonmat i striderna. 

Stupade ryssar räknas redan i tusental. Och jag läser och hajar till inför en detalj i sammanhanget, bilden av ett redskap i de ryska konvojerna som vittnar om det orättfärdiga krigets vanvördiga offerväsen: mobila krematorier. Någonstans bland fordonslagen alltså en lastbil vars inre rymmer en ugn för kremation av stupade på plats. Vilket minskar antalet hemsända i liksäckar och ökar antalet "försvunna".

Den ukrainske presidenten Zelensky växer till en hjälte i digital kontakt med sitt folk, medan Putin - forcerad, förorättad och hotfull - håller en historielektion till stora delar byggd på vanföreställningar och direkta lögner. 

Hur ska detta sluta? Vad händer med en pressad Putin som konfronteras med verkligheten i form av ett motstånd som kräver eskalering? Hoten om det otänkbara har han redan uttalat - hot som om de verkställs skulle innebära kremation i en helt annan skala. 

Vi närmar oss snabbt det moment när kuppmännen lämnar kulisserna för att ingripa.

Dåren i Kreml

Jag hade tänkt publicera ett annat inlägg, men en dag som denna får det anstå. Jag somnade vid midnatt med mobilens hörsnäckor i öronen och vaknade vid fyratiden av att radioprogrammet bröts för nyheter.

Putin, den skramlande dåren vid det bisarra långbordet i Kreml, hade satt igång krigsmaskineriet på fullt allvar. Ukrainas gräns passerad, invasionen ett faktum. Putin, mer uppblåst och hotfull än någonsin, talade om "konsekvenser som världen aldrig tidigare skådat" om någon försöker hindra honom. Hör jag rätt, är han helt galen? 

Det finns nu ingen återvändo säger militärexperterna, och under dagens lopp blir det uppenbart att det är hela Ukraina det gäller. I detta nu. Och i förlängningen innebärande något som jag varken kan eller vill föreställa mig.  

Jag kommer på mig själv att tänka mordiskt, och jag kan inte frigöra mig från tanken. Att det för första gången i min livstid framstår som självklart, ja ofrånkomligt att resonera rationellt i termer av tyrannmordet som något helt legitimt. Det gäller miljontals människor och Europas framtid gentemot en uppblåst maktberusad dåre som vill erövra världen.

Finns det några i dårens närhet med modet och förståndet i behåll som kan röja honom och hans gäng ur vägen? Någon med nyckel till skåpet med Novitjok?