Toledos broar och gränder

Jag tänker tillbaka på vistelsen i Toledo. Dess gamla centrum är ett system av slingrande gränder på en kulle som i sina utkanter ger en hänförande utsikt över omgivningarna och floden Tajo, som till mer än hälften omsluter den. Det tar några dar innan man orienterar sig hjälpligt, men utan karta går man ändå förr eller senare vilse.

Stan är mycket omsorgsfullt restaurerad och man ser knappt ett hus eller en mur i förfall. Till dels har det nog att göra med att mycket förstördes under inbördeskriget, då Toledo och dess borg var ett belägrat fäste för nationalisterna i kampen mot fascisterna. Det är begripligt att man velat återställa det som en gång var huvudstaden ungefär på samma sätt som man gjort med andra historiskt betydande städer som blev illa åtgångna av kriget.

En sak jag noterade var att murverken inte bara är välgjorda, de är dessutom ofta smyckade med infattningar och mönster som bryter regelbundenheten. Jag undrar just vad en sådan här sak, som rationellt sett bara är kostsam utsmyckning, betyder för den estetiska sensibiliteten hos en befolkning. Kanske är det så här man lär sig uppskatta sin närmiljö, lär sig vårda den i stället för att skräpa och kladda ner den med förfulande nonchalans och meningslös självhävdelse.

Broarna sedan. Framför allt två av dem är av mycket gammalt datum. Under historiens gång har de varit utsatta för katastrofer som krävt återuppbyggnader med partiella förändringar, vilket naturligtvis inte gör dem mindre intressanta. Det gäller i synnerhet den äldsta, Puente de Alcántara, som härrör från romartiden. Det hitre brofästet med tornet hör till den ursprungliga delen som anslöt till befästningsverket på stadssidan. Den bortre valvporten är från 1700-talet.

Vyn från bron mot gamla stan och borgen är säkerligen den mest fotograferade i Toledo. Jag såg för en tid sedan en nattbild i suggestiv belysning från ungefär samma utsiktspunkt och med den i minnet avgjordes mitt val av avstickare från Madrid.

Vid sidan om bron finns en trappa för den som väljer ett lite mer ansträngande träningspass på vägen tillbaka.Trappan erinrade mig om den antika Scala fenicia som leder upp till Villa San Michele på Capri. Den här är visserligen inte lika hisnande och säkert av långt senare datum, men erbjuder ändå en liknande stigning upp i det blå. Man kan för övrigt ta en mer tidsenlig trappa på ett annat ställe, en rulltrappa, den första jag påträffat ute i det fria.

Den andra bron, Puente de San Martín, är från 1400-talet och även den mycket vacker. Floden och naturen är lika intagande på den här sidan om stan. Att stå på dessa gamla stenbroar och betrakta vattnet som sedan många sekel oavbrutet rinner genom valvbågarna, försätter en i en särskild stämning. Det har bland annat med tid och tidsupplevelse att göra. Är det förresten inte en av poängerna med turistandet, att man låter närvaron på platsen genomströmmas av den tidskänsla som sträcker sig bortom den egna livet och som bara den informerade inbillningskraften kan bistå med?

Broar, gamla som nya, har ett starkt symbolvärde på flera plan. En bro är, i likhet med kupoler, en av ingenjörskonstens triumfer, ett byggnadsverk som överbryggar ett hinder av något slag: en flod, en dalsänka, en ravin. Den kan givetvis tjäna som tullstation, kontrollerad passage och befästning. Men främst är en bro en förbindelseled som underlättar transporter och utbytet med den "andra sidan".

Jag läste om den här bron att den har en legend knuten till sin tillkomst. I ett långt framskridet stadium av dess byggande insåg ingenjören till sin fasa att huvudvalvet inte skulle hålla för den belastning som transporten av sten till katedralen skulle innebära. Vanära och gigantiska kostnader hotade om han erkände sitt misstag. Arbetet fortskred som vanligt under det att hans depression tilltog. Slutligen tillstod han sina bekymmer för hustrun, som emellertid inte lyckades trösta honom. En natt smög hon sig därför ut, klättrade upp i ställningsverket och satte eld på de bärande stockarna som höll valvet uppe. Bron kollapsade, branden uppfattades som en olyckshändelse och ingenjören fick en chans att korrigera sina kalkyler för en större hållbarhet.

Det är väl vad som i våra dagar brukar kallas en må bra-historia, låt vara av det traditionella slaget med temat att det bakom varje framgångsrik man döljer sig en trofast kvinna.


Foto: EJ.

Toledo - El Grecos stad

Jag har nog alltid förknippat Toledo med den egensinnige greken, han som målade långsträckta och himmelsblickande figurer med effeminerade händer, en huvudsakligen religiös konst som glödde av extas trots sin förhållandevis kalla kolorit i isblått, blågrönt, brunt och karmosin. I unga år rycktes jag med av det avvikande och expressiva hos honom, sedan blev jag mer reserverad för att nu på äldre dar återigen fascineras av hans verk.

Via Italien och starka intryck därifrån kom El Greco till Spanien och blev bofast i Toledo under många år fram till sin död 1614. Även om Toledo är en mycket gammal stad av historiskt stor betydelse, är den för vår egen tid mest ett kulturhistoriskt och Unesco-skyddat monument, ett så kallat kulturarv, där konst och arkitektur tillsammans med den väl restaurerade stadsmiljön gjort den till en turistmagnet.

När jag väl kom dit fann jag mycket riktigt att stan inte försummat att ta vara på den store konstnärens ryktbarhet. På ett flertal platser möter man hans liv och verk, till och med i ett speciellt El Greco-hus. Det huset har visserligen aldrig varit hans men ändå inretts på ett sätt som att det kunde varit det. Där finns även verk av honom själv och andra utställda, bland annat porträtten av alla apostlarna, den berömda "Petri tårar" och översiktsbilden av Toledo (dock inte den ovanstående - "Toledo i åskväder" - som finns i Metropolitan Museum of Art, New York).

Toledo har inte bara varit huvudstad i Spanien utan även kallats tre religioners huvudstad. Belägen i hjärtat av Spanien har den varit en skärningspunkt och smältdegel för de olika kulturella inflytanden som än idag förmärks i uppdelningen judiskt, kristet och islamiskt. Det syns i inläggningar i gatstenen, arkitektoniskt och i de olika helgedomarna.

Den stora katedralen ligger inklämd i gamla stans gytter av slingrande gränder, och det är först när man stiger in i den som man blir varse dess storlek och höggotiska rymd. Även i det inre är den emellertid svår att överblicka och de dubbla pelarraderna på båda sidorna av mittskeppet ger intryck av att nya nav öppnar sig åt flera håll, vilket inte gör det alldeles enkelt att hitta tillbaka till utgångspunkten. Det är faktiskt ett av de mest imponerande kyrkorum jag sett.

Även här i katedralen finns en tavla av El Greco, men inte någon lika storslagen som den man finner i en annan kyrka, Santo Tomé. Där, i ett eget kapell, täcker den gigantiska målningen "Greve Orgaz begravning" nästan en hel vägg. Ett enastående verk som man knappast kan se sig mätt på, med ett myller av delvis identifierbara människor tillsammans med himmelens änglar och musiker, Jesus Kristus, gudsmodern och andra centrala kristna gestalter. Nej, grekens måleri liknar verkligen inte någon annans, oavsett om molnbankarna varslar om åska eller befolkas av himmelens härskaror.

Foto: EJ
(konstbilderna är hämtade från Wikipedia och Museo del Greco)

Wenn jemand eine Reise tut...

"Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen". Ordspråket sitter där sedan tyskalektionerna i skolan. Var ska man då börja?

Man kan börja med att berätta om järnvägsstationerna, även om den längsta sträckan som vanligt gick genom luften.

Madrids järnvägsstation Atocha är en märklig skapelse. Till det yttre inte märkligare än många andra, om man inte ser till den moderna tillbyggnaden av Rafael Moneo. Den välvda glas- och stålkonstruktionen från 1800-talets slut ser ut så som en klassiskt stilren järnvägsstation av större modell ofta gör.

Men väl inne möts man av en blandning av inne och ute, av skyhög patio eller inomhustorg. I och med den moderna tillbyggnaden omvandlades den gamla delen (även den designad av Moneo) till en tropisk trädgård kantad av kaféer, affärer och nöjesetablissemang. Känslan av att vistas i ett gigantiskt växthus med bananträd och annan tropisk växtlighet är påtaglig - trots kommersen och att så många rör sig med rullande väskor i miljön.

I vattnet simmar mängder av sköldpaddor omkring, men längre än så sträcker sig inte ambitionen att även med faunan försätta resenären i illusionen om tropiska breddgrader. Inga busiga makaker vad jag kunde se, inte ens någon skrikande papegoja.

När man efter en halvtimmes resa stiger av tåget i Toledo möts man av en helt annan stationsmiljö i nymorisk stil. Här befinner man sig snarare i ett sakralt rum än i illusorisk natur. Färgglasfönster och mönstrat kakel på väggarna ger intryck av att man kan invänta inte bara tåget utan upplevelser av mer andlig art. För den avresande väntar kanske ett existentiellt äventyr, för den anländande poängteras stadens karaktär av verklig sevärdhet. Till detta finns anledning att återkomma.

Foto: EJ (klicka för större format!)