Parma - inte bara ost och skinka

Med Milano som första anhalt var det Parma och Modena som var det egentliga målet för resan, att för första gången ägna dessa städer ett par, tre dagar vardera. Efter att ha överlevt en synnerligen obekväm resa (se här) på ett överfullt tåg från Milano anlände jag alltså till Parma vid lunchtid. Befriad promenerade jag i molnfritt väder längs huvudstråket Via Garibaldi med mitt rullande handbagage. 

Efter Piazza Garibaldi (ständigt denne Garibaldi!) fann jag rätt snart hotell Butto, där jag togs emot av en vänlig herre som inte verkade ha störts av någon gäst på en bra stund. Han gav mig omedelbart det dubbelrum för ensamt bruk som jag hade beställt och som visade sig vara försett med en liten balkong ut mot ett lugnt bakgatstorg med två restauranger, vars dofter kunde anas där ovanifrån. 

  På vägen hade jag redan passerat Palazzo della Pilotta, det gamla palats s om bombskadades under kriget men som restaurerats och numera inrymmer kulturinstitutioner och museer som jag nästa dag tänkte besöka främst för Leonardos skull, men även för att närmare bekanta mig med Antonio da Corregio (1494-1534, stadens egen konstnär. 

Ibland tvingas man hejda sig och bli stående en stund framför annat än kulturens artefakter, till exempel ett träd. Särskilt när som i det här fallet det vid gatan framför palatset står en mycket gammal platan som gatans myndigheter vördsamt berett en plats mitt i trottoaren. Plataners fläckiga stammar och deras bladverk som silar ljuset i ett milt grönaktigt skimmer har jag alltid beundrat. Och ett kort stycke längre fram står på gräsmattan ännu ett ståtligt träd, en ceder, också det ett tydligt tecken på att man landat i en medelhavsmiljö. Jag tycker mig ha sett den här cedern förut men minns inte längre var. Jo, till sist, är den inte bra lik en libanesisk ceder i en målning av ungraren Csontvary?

Efter ytterligare femtio meter ligger Teatro Regio som annonserar en Verdi-festival i september, vilket påminner om att jag nu befinner mig i Verdis hemtrakter. Och inte bara Verdis - det här är också Arturo Toscaninis hemstad och Niccolò Paganini är av okänd anledning begravd här. 

Samma eftermiddag sökte jag mig till Piazza Duomo med katedralen och baptisteriet, en lugn och vacker plats med ännu en kyrka alldeles intill. Kyrktätheten i gamla italienska städer är stor, bara antalet rum för den lekamliga spisen är större. 

Katedralens yttre är i likhet med dopkapellet en stram blandning av romanskt och bysantiskt, medan man i deras inre möts av en konstrikedom som är rent häpnadsväckande. Väggarna är praktiskt taget täckta av berättelser i bild. Exceptionell måste man nog beteckna den fresk i det inre av kupolen som Corregio står för (ca 1525) och som skildrar Marie himmelsfärd. 

Det egenartade är att färden ses ur ett perspektiv underifrån och djupt underifrån står man själv och tittar upp, ja nästan sugs man upp i den virvel som mest syns bestå av ett sprattlande myller av ben och armar bland ulliga moln, och där Maria intar den centrala positionen. I Nationalgalleriet finns också några målningar av Corregio och jag noterade att alla hans madonnan med barnet har ett idylliskt, sagoaktigt drag, mest kanske beroende på att både mor och barn så tydligt ler förnöjt på bilderna.

Ler gör som bekant också Leonardos Mona Lisa - och inte bara hon. Den största klenoden i Nationalgalleriet är Leonardos "La Scapiliata", flickan med det rufsiga håret.

Formatet är inte stort, men vilken bild! Finge jag välja toge jag den alla gånger framför Mona Lisa. 

Även dopkapellets inre är beklätt med konst i samtliga fyra våningar. Jag fick lösa en inträdesbiljett trots att det om en kvart skulle hållas mässa, men hann ändå beundra prakten. Dopfunten är nog den största jag sett någon gång och så till vida kanske till och med användbar för baptister.

Parma är en rik och välmående stad; enligt vad statistikerna förtäljer intar den en topplacering i Italien. Det var en lördag jag anlände och mot eftermiddagen och kvällen strövade mycket folk omkring, besökte barer och restauranger och beskådade det folkliv de själva var en del av. Lo spritz till de vuxna och glass till både ung och gammal. Luften fylld av sorl av röster snarare än trafikbuller. 

Javisst finns det ost och skinka, hästkött (en specialitet) och risotto och allt möjligt gott i Parma, men inte bara det. Jag fick intryck av en mycket trivsam stad som jag gärna återvänder till.

Foto:EJ (klicka för större bild)

Milano (1)

Bland Italiens många städer som är värda en egen resa hamnar Milano ibland lite i skuggan. Det är lätt att man betraktar den som främst ett sjudande italienskt näringslivscentrum, storslagen men mer präglad av modern business än av sin grandiosa historia. En stad som vill inge samma respekt som München, Frankfurt, Zürich eller Lyon men som kanske inte utgör det resmål man i första hand drömmer om. 

Vid närmare eftertanke inser man att det där mest handlar om den mördande konkurrensen. När all världens Italienresenärer ska välja destination finns det helt enkelt för många lockande förstahandsalternativ: Rom, Venedig, Florens, Siena, Verona med flera. Och därtill det italienska landskapets hisnande skönhet på den toskanska och umbriska landsbygden, Capri och Amalfikusten, de stora sjöarna i norr, den liguriska rivieran, Dolomiternas dramatiska bergformationer i norr och Siciliens högt belägna bergsstäder i söder. 

Jag har varit i Milano några gånger förut, och även om mitt huvudmål den här gången var Parma och Modena insåg jag på nytt hur lätt man förbiser allt det Milano har att erbjuda även den som inte är ute i affärer. Det är inte bara den gigantiska domen, Leonardos "Nattvarden" och världens främsta modehusgator. Ja, den som har specialintressen som mode, opera eller fotboll känner förstås inte igen det här resonemanget alls.

Stadens hjärta är den vidsträckta piazzan framför den ofattbart rikt utsmyckade domen med dess tusentals skulpturer och reliefer. Folklivet här inger blandade känslor inför vad som både är en magnifik mötesplats och en turistmagnet med fånig duvmatning och erbarmliga gatumusikanter. De många kringliggande barerna och den triumfbågeliknande portalen in till galleria Vittorio Emanueles lyx (med två välsorterade bokbutiker, ej att förglömma) gör att inte bara turisterna dröjer sig kvar en stund innan man skyndar vidare i andra ärenden. 

   
Det krävdes inträdesbiljett för att bese det inre av domen, men i stället för att ställa mig i två köer roade jag mig med att gå runt den väldiga katedralen (det lär vara den tredje största i världen) och försöka bestämma vilka bibliska scener som relieferna återger i den nytvättade ljusa och vackert skiftande marmorn. Jag upptäckte då att baksidan inte är mindre konstfull och erbjuder en mera stillsam plats. 

Ett kvarter längre bort hittade jag en musikens glassbar som jag naturligtvis inte kunde motstå. Och apropå anslående och påhittiga namn på barer och bistroer så fann jag en utanför Santa Maria del Carmine som valt ett namn som liknar en kryptisk bordsbön. "God save the food".

Navigli ät ett område i sydväst som jag tidigare inte strosat runt i. Där finns resterna av de kanaler som självaste Leonardo da Vinci bidrog till att förbättra och som förr utgjorde ett utbyggt system som via floderna Ticino och Po förband Milano med havet. Numera kantas kanalen Naviglio Grande av restauranger, barer, klubbar och småbutiker som emellertid vid lunchtid verkade ganska stilla och sömnigt i väntan på kvällen och nattlivet. 

Den snillrike mångsysslaren Leonardo är på flera sätt förbunden med Milano och Sforzaättens förehavanden. Statyn som står på platsen mellan Galleria Vittorio Emanueles norra utgång och La Scala visar honom som den store renässansfursten, omringad av några av sina elever. Men det var inte Leonardo som denna gång lämnade det starkaste intrycket från dagarna i Milano. Jag återkommer till det andra stora renässansgeniet i ett kommande inlägg.

Foto: EJ. (Klicka för förstoring!)

Krakow tur och retur

Nyss hemkommen från en långhelg i den vackra staden Krakow lyser lönnarna här hemma som gigantiska fyrbåkar mitt på ljusa dagen. Även i Krakow var det höstligt kylslaget men skönt i solen och mycket folk i farten på Rynek Glówny, på spårvagnarna och i de kitschigt pråliga hästdroskorna.

Jag var där för tredje gången och har inget emot en fjärde; stan har mycket att bjuda av både konst och musik och goda rätter till mycket rimliga priser.

Vi hälsade givetvis på Cecilia Gallerani, även kallad "damen med hermelinen", så levande porträtterad av Leonardo da Vinci att man glömmer det där diskutabla om man kan tämja en hermelin eller inte. Symboliken lär ändå vara det betydelsefulla, enligt vissa innebärande att denna älskarinna till hertig Ludovico av Milano skulle vara gravid med hans barn. Tavlan finns numera på slottet Wawel, i sig är en sevärdhet med en inre borggård i renässans som med ens förflyttar en till de bästa av sådana i Italien.

De gamla stadsdelarna är välbevarade, Krakow undkom ju det andra världskrigets förstörelse, och som gammal före detta huvudstad har den fortfarande karaktär av kulturhuvudstad. När vi i taxin ut till flyget passerade Filharmonin och berättade att vi varit där på lördagens konsert började chauffören tala om Krzysztof Penderecki, Polens störste nu levande kompositör som i år fyller 80 och är hemmahörande i stan. En annan 80-åring, Bach-specialisten Helmut Rilling från Stuttgart, dirigerade dock under lördagen inget verk av Penderecki utan Felix Mendelssohns oratorium "Elias" i ett genomgående fint framförande med utmärkta solister.

Och på innergården av Collegium majus, en av stadens äldsta byggnader tillhörande Jagellonska Universitetet, fick jag hälsa på en annan gammal bekant, en av de största 1900-talspoeterna, Czeslaw Milosz (1911-2004).

Väl hemma tar jag ett tumgrepp i Milosz samlade verk och får upp en kort prosadikt med titeln "När månen". Och medan jag skriver detta lyssnar jag till Pendereckis "Credo" i en inspelning med Oregon Bach Festival Orchestra, solister och kör - och med Helmut Rilling som dirigent. Finns på Spotify här.

"När månen stiger upp och kvinnor i blommiga klänningar går ut och promenerar förvånas jag över deras blickar, ögonfransar och hela världsordningen. Det tycks mig att ur en sådan stark ömsesidig dragningskraft den slutgiltiga meningen till sist skulle kunna uppenbaras."

Foto: EJ (utom "Damen med hermelinen")

La bella principessa

Några blåsiga regnvädersdagar i Göteborg lystes upp av en systerdotters glädje över sin studentexamen och trevlig samvaro med syster och bror, delvis som det slags minnenas afton som det ofta blir fråga om nuförtiden. Visst är det roligare om solen skiner, men man åker ju inte till Göteborg för vädrets skull, och undersöker man saken närmare upptäcker man dessutom att det inte bara är kungl. huvudstaden som har intressanta inomhusaktiviteter att erbjuda.

I Eriksbergshallen på den numera elegant utbyggda Norra Älvstranden premiärvisas en världsvid vandringsutställning - ":and there was light" -med renässanssnillena Leonardo, Michelangelo och Rafael som sammanhållande tema. Och på operan i torsdagskväll gavs en lustfylld och mycket mozartsk föreställning av Trollflöjten i en fullsmockad salong med ett glädjande stort inslag av ungdomar. Göteborgs konstmuseum bör vara ett av Sveriges allra främsta, och en nytvättad Rembrandt ("Riddaren med falken") är just nu det stora dragplåstret där. Ljusmålaren kommer till sin fulla rätt när de mörknade fernissorna avlägsnats så att intensiteten i det allvarliga ansiktet blir ännu mera drabbande. I övrigt äger museet som bekant en samling nordisk konst med något av det bästa av de allra främsta. Själv blev jag påmind om Åke Göranssons måleri, kanske inte den mest kände av Göteborgskoloristerna men åtminstone i mina ögon den som gör starkast intryck.

Den internationella vandringsutställningen är pedagogisk och tekniskt påkostad. För den som är välbekant med italiensk renässans innehåller den förstås inte mycket nytt och lite väl mycket av reproduktioner och kopior eller verk från mästarnas bottegor i mästarnas lydiga efterföljd. Men det finns ett undantag: den fantastiska upptäckten av ett nytt verk av Leonardo visas också och är narturligtvis det sensationella huvudnumret. Historien om hur en konstsamlare köper ett verk som uppges vara av en tysk konstnär från början av 1800-talet och som sedan visar sig ha självaste Leonardo som upphovsman, är i sig en god och spännande historia. Men alldeles oavsett de astronomiska summor som tavlan numera är värd är upplevelsen obetalbar, ett verk av förstummande skönhet, en teckning i bläck och tempera i ett utförande som tangerar det fullkomligas gräns.

Man menar att porträttet kan vara ett slags vigselporträtt av en ung kvinna från den förnäma milanesiska adelssläkten Sforza, avsett för en både geografiskt och biologiskt avlägsen släkting som ville skaffa sig en viss kännedom om sin blivande gemål. Leonardos uppdrag blev alltså att återge henne så noggrannt som möjligt, att skapa ett slags identitetskort kanske man kan säga, och vilket kort sedan! Budskapet är: så här ser hon ut, så här vacker är hon!

Milda makter! Oavsett det strategiskt planerade och lämpliga i det äktenskapliga arrangemanget får man väl anta att mottagaren blev över hövan nöjd. Oavsett tid och rum får man anta att den man inte finns som inte kan tänka sig avståndsförälskad i denna vackra kvinna. Eller åtminstone förälskad i denna bild!