Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 24 juli 2017

Parma - inte bara ost och skinka



Med Milano som första anhalt var det Parma och Modena som var det egentliga målet för resan, att för första gången ägna dessa städer ett par, tre dagar vardera. Efter att ha överlevt en synnerligen obekväm resa (se här) på ett överfullt tåg från Milano anlände jag alltså till Parma vid lunchtid. Befriad promenerade jag i molnfritt väder längs huvudstråket Via Garibaldi med mitt rullande handbagage. 

Efter Piazza Garibaldi (ständigt denne Garibaldi!) fann jag rätt snart hotell Butto, där jag togs emot av en vänlig herre som inte verkade ha störts av någon gäst på en bra stund. Han gav mig omedelbart det dubbelrum för ensamt bruk som jag hade beställt och som visade sig vara försett med en liten balkong ut mot ett lugnt bakgatstorg med två restauranger, vars dofter kunde anas där ovanifrån. 

  På vägen hade jag redan passerat Palazzo della Pilotta, det gamla palats s om bombskadades under kriget men som restaurerats och numera inrymmer kulturinstitutioner och museer som jag nästa dag tänkte besöka främst för Leonardos skull, men även för att närmare bekanta mig med Antonio da Corregio (1494-1534, stadens egen konstnär. 



Ibland tvingas man hejda sig och bli stående en stund framför annat än kulturens artefakter, till exempel ett träd. Särskilt när som i det här fallet det vid gatan framför palatset står en mycket gammal platan som gatans myndigheter vördsamt berett en plats mitt i trottoaren. Plataners fläckiga stammar och deras bladverk som silar ljuset i ett milt grönaktigt skimmer har jag alltid beundrat. Och ett kort stycke längre fram står på gräsmattan ännu ett ståtligt träd, en ceder, också det ett tydligt tecken på att man landat i en medelhavsmiljö. Jag tycker mig ha sett den här cedern förut men minns inte längre var. Jo, till sist, är den inte bra lik en libanesisk ceder i en målning av ungraren Csontvary?



Efter ytterligare femtio meter ligger Teatro Regio som annonserar en Verdi-festival i september, vilket påminner om att jag nu befinner mig i Verdis hemtrakter. Och inte bara Verdis - det här är också Arturo Toscaninis hemstad och Niccolò Paganini är av okänd anledning begravd här. 



Samma eftermiddag sökte jag mig till Piazza Duomo med katedralen och baptisteriet, en lugn och vacker plats med ännu en kyrka alldeles intill. Kyrktätheten i gamla italienska städer är stor, bara antalet rum för den lekamliga spisen är större. 





Katedralens yttre är i likhet med dopkapellet en stram blandning av romanskt och bysantiskt, medan man i deras inre möts av en konstrikedom som är rent häpnadsväckande. Väggarna är praktiskt taget täckta av berättelser i bild. Exceptionell måste man nog beteckna den fresk i det inre av kupolen som Corregio står för (ca 1525) och som skildrar Marie himmelsfärd. 






Det egenartade är att färden ses ur ett perspektiv underifrån och djupt underifrån står man själv och tittar upp, ja nästan sugs man upp i den virvel som mest syns bestå av ett sprattlande myller av ben och armar bland ulliga moln, och där Maria intar den centrala positionen. I Nationalgalleriet finns också några målningar av Corregio och jag noterade att alla hans madonnan med barnet har ett idylliskt, sagoaktigt drag, mest kanske beroende på att både mor och barn så tydligt ler förnöjt på bilderna.

Ler gör som bekant också Leonardos Mona Lisa - och inte bara hon. Den största klenoden i Nationalgalleriet är Leonardos "La Scapiliata", flickan med det rufsiga håret.



Formatet är inte stort, men vilken bild! Finge jag välja toge jag den alla gånger framför Mona Lisa. 

Även dopkapellets inre är beklätt med konst i samtliga fyra våningar. Jag fick lösa en inträdesbiljett trots att det om en kvart skulle hållas mässa, men hann ändå beundra prakten. Dopfunten är nog den största jag sett någon gång och så till vida kanske till och med användbar för baptister.




Parma är en rik och välmående stad; enligt vad statistikerna förtäljer intar den en topplacering i Italien. Det var en lördag jag anlände och mot eftermiddagen och kvällen strövade mycket folk omkring, besökte barer och restauranger och beskådade det folkliv de själva var en del av. Lo spritz till de vuxna och glass till både ung och gammal. Luften fylld av sorl av röster snarare än trafikbuller. 




Javisst finns det ost och skinka, hästkött (en specialitet) och risotto och allt möjligt gott i Parma, men inte bara det. Jag fick intryck av en mycket trivsam stad som jag gärna återvänder till.



Foto:EJ (klicka för större bild)

2 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

hästkorv är mums!

Einar J sa...

Javisst, och i Parma finns till och med råbiff på häst!