Ernest Chausson - en fransk romantiker

Somliga menar att det är högst osannolikt att det skulle finnas mästerverk bland all ospelad och bortglömd musik, andra tvärtom att det givetvis måste vara fallet. Själv har jag svårt att frigöra mig från tanken att det finns storartade verk som kommit bort, ingen brytt sig om på länge eller som förbisetts av sin samtid och först efter hundra år eller mer upptäcks och lanseras på nytt av någon idog dirigent eller instrumentalist. Exemplen finns, även om frågan om vad som definierar ett mästerverk givetvis kan diskuteras. 

Bland franska tonsättare hör inte Ernest Chausson (1855-1899) till de allmänt kända, men helt bortglömd är han inte heller. Några av hans verk har fastnat för gott åtminstone i den flitiga konsertpublikens medvetande. Jag tänker då framför allt på sångcykeln "Poème de l´amour et de la mer" och "Poème för violin och orkester", kanske också något kammarmusikaliskt verk. En symfoni finns också på hans opuslista och en opera, men de framförs ytterst sällan, så vitt jag vet.

Eftersom jag väldigt gärna lånar mitt öra åt fransk musik - också åt den som skapades före Debussy i den kvardröjande romantiken under Wagners inflytande, med namn som Franck, d'Indy och Faure - har jag nu och då haft lyckan att upptäcka också mindre kända verk av dessa och andra tonsättare.

Chausson hör hit, och först nu har jag fattat att han fullbordade en opera också, åren innan han så där olycksaligt banalt och alldeles för tidigt omkom på en cykeltur. Som den självkritiske och ytterst noggranne tonsättare han var tog han nio år på sig, men då stod han själv för libretton också. Operan "Le roi Arthus" blev färdig 1895 och uruppfördes 1903 i Bryssel; Chausson fick således aldrig själv uppleva den. 

Libretton bygger på legenden om kung Artur och riddarna kring runda bordet, främst bland dem Lancelot, kungens förtrogne och drottning Genievres älskare. Ett passionerat triangeldrama alltså, där Lancelot även har en rival i Mordred, en annan av riddarna.

Det är omöjligt att inte tänka på Wagners "Tristan och Isolde", både för storyns och för musikens skull. Det är en överraskande stark och mycket vacker musikdramatik. Utan arior strömmar den emot en i kontinerliga flöden med kör, solister i soli och duetter, och med en ytterst dynamisk orkestersats. 

Hör man Wagners inflytande? Ja, det gör man, men det är fördenskull inget osjälvständigt härmande som Chausson hänger sig åt. Han är sin egen och nog finns här också inslag som röjer den franska impressionismens begynnande framväxt.

Jag har på sista tiden mest lyssnat (via Spotify) på en cirka trettiofem år gammal inspelning med Nya filharmoniska radioorkestern i Paris under ledning av Armin Jordan och med ypperliga solister. I huvudrollerna Gino Quillico som kung Artur, Gösta Winbergh som Lancelot (och jag påminns om vilken förlust vi gjorde i och med hans bortgång vid bara 58 års ålder) och Teresa Zylis-Gara som Genèive, en sopranroll som torde höra till de mest krävande och som hon gör med glans. 

Det finns några få andra inspelningar också som kommit med ungefär något decenniums mellanrum. Den enda filmade uppsättning jag funnit är den som Philippe Jordan (son till ovan nämnda Armin) dirigerade på Bastiljoperan 2015, också den hörvärd med utmärkta solister (Thomas Hampson, Roberto Alagna respektive Sophie Koch), dock sceniskt ganska trist moderniserad med all medeltida atmosfär utplånad (utom Excalibur, som i ett sådant sammanhang inte kan framstå annat än som ett mycket främmande föremål). En opera som denna, med så utomordentligt goda förutsättningar att vinna publikens gunst, borde i första hand ges med en mer tidstrogen inramning. 

Uppenbarligen är denna opera trots allt inte helt bortglömd. Är den då ett mästerverk? Ja, jag är faktiskt beredd att värdera den så. Och finge jag önska mig - post Corona - en första bästa operaföreställning på någon hyfsat närbelägen scen så vore det denna.

Bilden: Claude Monet. Vallmo och havre. Uppsättningen från Bastiljoperan i Paris 2015 finns i sin helhet videofilmad här:

operaonvideo.com/le-roi-arthus

PS. Min höga värdering av Ernest Chaussons musik framgår av tre tidigare inlägg. Se vidare i kolumnen till höger: Chausson (4) 

Clifford Brown, ni vet

I en koncentrerad dikt på några få rader erinrar sig den nyligen bortgångne, mycket musikmedvetne poeten Adam Zagajewski den svarte amerikanske trumpetaren Clifford Brown. Så här går dikten "Du vet":

Nu tystnar Clifford Brown, 
koltrastarna sjunger allt svagare.

Om det inte var för blodet
skulle vi komma fram till Rom;
du vet.

Jag är inte säker på att jag förstått den här dikten. Men jag tycker om den, och inte bara för att den nämner Clifford Brown, koltrastarna och Rom i ett och samma andetag. Och så tystnandet, förstås. 

Blodet? Vad är det med blodet som ställer sig så i vägen? Den eviga staden - nåbar eller inte?

Clifford Brown var en av femtiotalsjazzens stora. Framför allt hans nära samarbete med trumslagaren Max Roach i det som kallades Max Roach Quintet ledde till några lysande inspelningar, en del av dem liveupptagningar från de turnéer gruppen gjorde vid mitten av femtiotalet. Men hans liv blev kort, och han hade med all säkerhet skaffat sig en ännu större plats i jazzhistorien om inte den där bilkraschen gjort slut på allt - allt det där andra som kunde varit. 

På väg till en spelning i Chicago, med Cliffords hustru vid ratten och han själv tillsammans med pianisten Richie Powell vilande i baksätet, inträffar en olycka som hastigt slungar dem alla in i evigheten. Brown 26 år gammal, Richie (yngre bror till den mer kände pianisten Bud Powell) endast 24.

 

Dessa unga män spelade med självmedveten tillit till jazzen som en konstform jämförbar med vilken annan som helst. En konst som kunde lyfta "Star dust" och andra standardlåtar till oanade höjder.

Jag lyssnar bland annat till "I don´t stand a ghost of a chance with you" och hör ett slående exempel på både Cliffords och Richies talanger i full blom. Cliffords vemodiga lyrik, av och till utbristande i snabbt pärlande tonslingor. Richies impressionistiska ackord och kreativa vänsterhand. 

Jag hör en musik som kallats blodfull men fördenskull inte mindre bär bildningens, sinnlighetens och andlighetens signum. Lika övertygande som den sofistikerade musiken hemmahörande i Rom, you know.

Dikten är hämtad ur "Törst"(i översättning av Anders Bodegård, Norstedts, 2003)

"I don´t stand a ghost of a chance with you" finns bl a på Youtube här.

Frukttjuven

Foto: Donata Wenders

"Frukttjuven" är Peter Handkes senaste roman från 2017, på svenska i november 2020 (i översättning av Jesper Festin). "Det sista eposet" lär författaren själv ha kallat den, men förhoppningsvis rent faktiskt inte så. Den är i alla fall på 373 sidor och därmed jämte "Mitt år i Ingenmansbukten" (1998) hans digraste volym. De båda är dessutom inte bara i formatet påminnande om varandra.

Jag kastade mig ivrigt över läsningen men har tagit lång tid på mig och först nyligen lagt boken ifrån mig. Med hjälp av några noteringar på en papperslapp som fungerat som bokmärke ska jag försöka säga något kortfattat om det lästa. 

Jag har följt Handke sen tidigt 70-tal och i mitt tycke är och förblir hans författarskap ett av de märkvärdigaste jag mött i mitt långa läsande liv. Den nya boken bekräftar utan vidare den saken. Här är han återigen med sin typiska omsorgsfullt urskiljande, inbromsande och samtidigt underbart infångande ordkonst. Det finns förvisso här och var tröga partier, en i bisatser snirklande och irrande meningsbyggnad, inte olik huvudpersonens långsamma strövtåg i växlande omständigheter och tankemässiga stickspår. Men i huvudsak är det en berättelse om en själsfrände till författaren, en främling i världen, en pilgrimslik resenär, en egensinnig och höggradigt närvarande person som med varje tillryggalagd sträcka med språkets hjälp erövrar sin tillvaro, den som i all vardaglighet är för handen och håller medvetandet vid liv. 

Hon heter Alexis efter ett medeltida helgon och hon bär på en enkel packning för några dagars vandringar i Picardie norr om Paris. En tjuv är hon i vanlig mening endast i andras ögon och i så måtto att hon utan lov förser sig med ett äpple eller två från trädgårdar längs färdvägen. Det är byar och småstäder som passeras och trafikleder som korsas i ett slättland med sankängar och skogsdungar kring floden Oise, ibland förbryllande benämnt "savannen" eller "prärien", som om vi samtidigt följde henne på hennes tidigare vandringar över gräs och tuvor i någon annan världsdel. Men orterna är alltid korrekt och identifierbart namngivna och beskrivna, det är jag övertygad om. 

Det är en historia som begynner med ett bistick i författarens/berättarens nakna fot i gräset en augustidag, det som blir tecknet till uppbrott och som följs av rösten från den som ska komma att ta över i tredje person och bli berättelsens centralgestalt. Alexis har viss kontakt med sin bror och sin far men är uppenbarligen, delvis  av en diffus och nödtorftigt bekämpad skuld, dömd att livet igenom söka modern. Därav även det kontinuerliga genomsökandet av världen, missionen att bestjäla den på kunskap och erfarenhet.

De episoder som uppkommer kring henne och den unge Valter, en följeslagare, är av mycket olika karaktär och utgör ett slags stationer eller hållpunkter i berättelsen som ersätter den intrig med upplösning som saknas här. Händelserna i det yttre är inte mer betydelsefulla än vad de framkallar i det inre; "det händelselösa tillståndet av att vara på väg" leder också till "ett andra varseblivande", ett befinnande "i tiden", en observans på "mellantider och mellansträckor" liksom på "de hemliga ljuden på tröskeln till sömnen" och de tillvaratagna ögonblicksbilderna från platser hon tidigare bevistat. 

Några episoder står i skrivande stund tydligast kvar i mitt minne. Exempelvis den om likvakan i Courdimanche, eller den om mötet i hällregn med den motvillige värden till vandrarhemmet "Auberge de Dieppe", och - inte minst - den om fasanens uppflog mellan sankängsträden. Ett citat från den sistnämnda visar den stora skönhet och rikedom som Handkes prosa rymmer och som gör att man utan vidare omedelbart kan börja en omläsning och belönas med nyupptäckter. 

"Trots sin unga ålder hade hon mött otaliga fasaner, sett dem ränna, flaxa och flyga tvärs över fält, men framför allt lyfta, tvärt ur buskage, och åkerfåror, med ett fasligt skrän ur strupens ljud, av skräck, eller vad det nu varit: men en fasan som denna med sitt särskilda sätt att flyga hade aldrig förut hamnat inför ögonen på henne. I solen, som sken in i sankängssänkan snett och på viss distans, lyste fjäderdräkten på den framflygande fasanen gyllene, och skulle utan sol måhända ha strålat än mer gyllene. Guldfasanen där hade inte skrämts av någon och gav under sin flygning, en långlång sådan, mellan alar, lönnar och här högre upp i dalen även bokar, ingen form av skrik eller ljud ifrån sig. 

- - - 

Så flög guldfasanen tyst och utan brådska sin raka, höll sin färdväg, och flyger där mellan och bakom sankängsstammarna även nu, när Frukttjuvens historia berättas, lång tid efter den vid själva tillfället, realistiskt betraktat, ganska korta, för hennes smak alldeles för korta flygningen. Sedan dess har hon aldrig mer sett en guldfasan flyga, och intill denna dag har hon inte återvänt dit där den tecknade sin linje i luften för henne. Med åren har dock det där stället på de mosstäckta sankängarna blivit och förblivit en möjlig pilgrimsort för henne, oavsett om hon enkom för den beger sig dit eller ej."

April och tystnad

I Tomas Tranströmers "Sorgegondol"(1996) har en av dikterna ovanstående rubrik. När man googlar den blir man varse att många jämte Sven David Sandström känt sig kallade att tonsätta den. Jag har inte lyssnat till alternativen, Sandströms körkomposition räcker så bra och jag har svårt att tro att någon annan sättning skulle övertyga mig om något annat. 

Mitt förslag till musik denna andra aprildag, tillika långfredagen i pandemins andra år, får sålunda bli "April och tystnad". Här finns tystnaden påtagligt närvarande, och eftersom körsatsen på sina ställen även harmoniskt är komplex, påminner jag om ordalydelsen och skickar med en länk till Youtube här. 

Våren ligger öde

Det sammetsmörka diket

krälar vid min sida 

utan spegelbilder

Det enda som lyser 

är gula blommor 

Jag bärs i min skugga 

som en fiol i sin svarta låda

Det enda jag vill säga 

glimmar utom räckhåll 

som silvret

hos pantlånaren 

Foto: EJ, dagens datum.