Sensommar med Seneca och Schubert

Jag går i trädgården på landet, plockar och äter de söta opalplommonen direkt från trädet. Vindbyarna fäller en hel del av årets rika skörd av både plommon och äpplen. Deras intermittenta dunsande i gräset är långa stunder de enda ljuden, förutom bruset i lövträden och enstaka buller från grusvägens agrara trafikanter och deras maskiner, de som får Doro att vakna till och visa sin vaksamhet. Jagande och skällande löper han längs häcken förtjust över ett avbrott i den ibland alltför stilla tillvaron där plommonen långsamt spricker i solen och lockar amiralerna till sig.

Jag läser, omläser, Seneca och vad han hade att säga om livets korthet, och varvar det med Ovidius Metamorfoser. Begrundar om stoikern är någonting på spåren när han hävdar att livet väl använt är tillräckligt långt, att det inte är kortare än man gör det genom slöseri med tiden i allsköns ävlan och upptagenhet av oväsentligheter. Att således känslan av att livet har runnit ifrån en handlar om att inte ha brukat sin tid som man bort. "Är det icke bra sent att på allvar börja leva, först då livet nalkas sitt slut?", säger han lite förnumstigt.

Detta då man i stället kunde vara "en tidens sparsamme vårdare" och förlänga sitt liv genom att tillgodogöra sig den visdom man sällan uppnår i kontakter med sin egen begränsade umgängeskrets. Hellre då i tilllbakadragenhet hämta visdom från gångna tidsåldrar, hellre ta del av insikter som går att både leva och dö med. Han går dock inte så långt som att hänvisa till sig själv.

Så tolkar jag, kortfattat, den kejserlige rådgivaren Senecas livsfilosofi, han som samtidigt erkände att han inte alltid levt som han lärt, och vars liv fick ett olyckligt slut när den misstänksamme kejsaren (Nero) tog honom för en av dem som sammansvurit sig mot honom och därför befallde Seneca att begå självmord. Vilket enligt den tidens straffmätning var mer hedersamt än avrättning rakt av, så att säga.

Jag erinrar mig vad P O Enqvist skrev i "Lewis resa" om Sven Lidman och Lewi Pethrus, om deras komplexa relation och deras sista ord på dödsbädden. I Svens fall lär det ha varit ett fyrfaldigt: 

"Fiasko, fiasko, fiasko, fiasko!" 

Lewis sista ord var mera kryptiskt:

"Detta går inte att förklara". 

Kanske kunde Sven inte sammanfatta sitt liv bättre än som ett misslyckande i förhållande till sina ambitioner och ideal, och i så måtto torde han inte vara ensam. Kanske tänkte han i Senecas banor: alltför mycken tid slösad på oviktiga ting. Medan Lewis misslyckande kanske inte bara handlade om honom själv utan om strävan att åskådliggöra det ofattbara, kort sagt fatta och förmedla vad han själv under ett långt liv hade predikat om? 

Sommaren är kammarmusikens stora årstid, med festivaler och mer än vanligt välbesökta kyrkor. Inte minst på landsbygden verkar många kyrkor leva upp sommartid när musiker och semesterfirare blandas med socknens få egna kyrksamma. 

Tuna medeltidskyrka i Tunaby, Uppland har jag cyklat förbi ett oräknat antal gånger på väg till livsmedelsbutiken i Alunda. Inte förrän nyligen har jag varit inne i den och det var Schubert som gav mig en anledning. Stråkmusiker från Gävle respektive Åbo symfoniorkester spelade den undersköna stråkkvintetten i C dur, D.956. I stället för stråkkvartett med dubblering av cellon, som verket är skrivet för, hade ena cellon bytts mot en kontrabas. Det gjorde musiken snäppet mer orkestral, vilket enligt min mening inte gjorde den sämre men inte heller bättre. Det var ett mycket fint framförande, inte tu tal om det.

Som alla kammarmusikvänner vet är detta ett mästerverk som Schubert komponerade i slutet av sitt korta liv. Att hans liv blev kort måste man nog hävda, alldeles oavsett det storartade livsverk han åstadkom under sin blott 31-åriga levnad. Varje gång han kommer på tal frågar jag mig vad ytterligare han hade kunnat skänka världen av hänförande skönhet om han åtminstone fått leva sex år till, det vill säga nå Mozarts levnadsålder?

Den oerhörda kraften och rikedomen i denna musik hör verkligen till det som inte går att förklara. Man får, som Tomas Tranströmer i dikten "Schubertiana", ta till metaforer och försöka beskriva något av den igenkännandets gripenhet som gestaltas. Tranströmer vill att vi begrundar hur mycket vi dagligen måste sätta vår tillit till av sådant som egentligen inte är värt vårt förtroende - under det att:

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit. 

Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Fem stråkar, en melodi, en ledstång till någonting annat.

Nej, det är inte mycket till "förklaring", men den är vad den är - en vidunderlig musik skapad för nästan två hundra år sedan och som vi - vilande i nuet - följer så som den bejakande följer oss:

Den långa melodin som är sig själv i alla
förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig
och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

 

Bilden: Tuna kyrka, Uppland, interiör. Foto: EJ.
Lyssna: T ex: Emerson Quartet & D Finck. Eller: Takacs Quartet & R Kirshbaum

Asrael i Berwaldhallen

Man kunde tro att Asrael fanns bland de församlade i Berwaldhallen i torsdags.

Ängeln Asrael är närvarande i såväl judisk-kristen som islamisk tradition. Han förknippas med döden - en ängel som på Guds befallning med döden som verktyg hämtar de dödas själar till paradiset. Fast ibland helt enkelt sedd som döden själv, en gränsvarelse med avgörandet om liv eller död i sina händer. En tvetydig gestalt, oftast avbildad i svart och inte sällan med ett flertal vingpar.

Josef Suks stora, femsatsiga symfoni i c-moll, op. 27, har titeln "Asrael". Den komponerades i början av förra seklet, först som en ärebetygelse visavi Suks svärfar, Antonín Dvořák, som dog under kompositionsarbetet. När även hustrun Otilie avled några månader senare, endast 27 år gammal, bifogade Suk ytterligare ett par satser och det drygt timslånga verket präglades än mer av dödsmedvetande och sorgeprocess. 

Radiosymfonikerna spelade under ledning av Daniel Harding. Mot slutet av den andra satsen uppstod en oro på första radens sida ovanför scenen, rätt långt ifrån där jag satt i fonden. Störningen uppfattades säkert av de flesta, i varje fall av dem som satt på första och andra raden. Varför detta spring fram och tillbaka? 

En man tycktes sitta avsomnad på sin plats med en annan man framför sig. Den senare försökte tala med eller på något sätt få liv i den livlöse. En person några platser till vänster om mig tyckte sig ha uppfattat situationen och frågade halvhögt om det fanns någon läkare som kunde hjälpa till. Han hyssjades ned av dem som ännu inte riktigt uppfattat situationens allvar.

Andantet spelades till slutet och Harding intog en avvaktade hållning. Konserthuschefen dök upp på estraden, berättade att en person i salen inte mådde bra och utlyste en kort paus. Efter cirka tio minuter återkom han och meddelade att mannen nu var i goda händer på väg i ambulans till sjukhus, tackade publiken för visat tålamod och gav klartecken för tredje satsen och fortsatt konsert.

Symfonin bjuder på starka kontraster, ställvis turbulent musik omväxlande med lyriska avsnitt, framför allt i den fjärde satsens innerliga porträtt av hustrun. I sista satsen återkommer kasten mellan olika rytmiskt intensiva och harmoniskt komplexa partier, med bryska inslag av slagverk och brass. Men satsen trappar ner i dur och ett stilla avsked, lite påminnande om slutet i Mahlers nionde symfoni.

Efter sedvanliga applåder från en emotionellt uppvarvad publik lämnar den lokalen i maklig takt på grund av trängseln vid dörrarna och framför garderobsdisken. Där, med min numrerade lapp i handen, blir jag vittne till hur en man före mig till vänster sjunker ihop över kanten av disken, hasar ner på golvet och blir liggande bredvid en kvinna som antagligen är hans hustru, som inte förmådde hålla den tunga kroppen upprätt över disken. Jag har just fått mina ytterkläder och lämnar den ring som bildas runt mannen och går åt sidan. Trängseln och brådskan är så pass stor att få hinner uppfatta vad som händer; inte heller personalen bakom disken ser något förrän de blir uppmärksammade på mannen på golvet.

När jag tillsammans med mina vänner lämnar Berwaldhallen och berättar vad jag just sett - ett andra akutfall under den senaste timmen - låter även de tankarna fladdra iväg. Ingen av oss tror på spöken, men väl på döden. Själv hänger jag kvar i tankarna på dem som just snubblat och fallit, oklart varför här och nu och med vilken utgång. 

Togs måtten eller var deras kostymer färdigsydda? Är Asrael i själva verket den skräddarmästare som Tomas Tranströmer föreställer sig i ett av sina "Svarta vykort":

Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

  sys i det tysta.

__________________

Suks Asrael-symfoni, hans mest kända verk, har de senaste decennierna fått ökad uppmärksamhet. Det finns numera ett stort antal inspelningar av verket med olika dirigenter och orkestrar. En av de senast utgivna (se bilden ovan) är den med den för några år sedan bortgångne tjeckiske dirigenten Jiří Bělohlávek, som i god konkurrens med flera andra öppnar våra öron för detta imponerande verk. Konserten i torsdags gjorde också den ett starkt intryck, alldeles oavsett de incidenter som gjorde den speciell.

Förra gången jag hörde den här symfonin live var för tretton år sedan, också då i Berwaldhallen med samma orkester och dirigent som i torsdags. (Se vidare här).

Tranströmers dikt är hämtad ur "Det vilda torget" (1983).

April och tystnad

I Tomas Tranströmers "Sorgegondol"(1996) har en av dikterna ovanstående rubrik. När man googlar den blir man varse att många jämte Sven David Sandström känt sig kallade att tonsätta den. Jag har inte lyssnat till alternativen, Sandströms körkomposition räcker så bra och jag har svårt att tro att någon annan sättning skulle övertyga mig om något annat. 

Mitt förslag till musik denna andra aprildag, tillika långfredagen i pandemins andra år, får sålunda bli "April och tystnad". Här finns tystnaden påtagligt närvarande, och eftersom körsatsen på sina ställen även harmoniskt är komplex, påminner jag om ordalydelsen och skickar med en länk till Youtube här. 

Våren ligger öde

Det sammetsmörka diket

krälar vid min sida 

utan spegelbilder

Det enda som lyser 

är gula blommor 

Jag bärs i min skugga 

som en fiol i sin svarta låda

Det enda jag vill säga 

glimmar utom räckhåll 

som silvret

hos pantlånaren 

Foto: EJ, dagens datum.

Tomas Tranströmer, 1931-2015

"Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag ska vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här."

Ur Flygblad, i samlingen "För levande och döda" (1989)


PS: Jag ser i Thomas Nydahls blogg att den sista inspelningen med Tomas Tranströmer finns utlagd och fritt tillgänglig på webben (Louisiana Channel). Där spelar han piano mot bakgrund av en gammal inspelning där han läser en av sina allra bästa dikter, Allegro, den om Haydn som fickor att köra ner händerna i, Haydns musik som en musik som säger att friheten finns. Se här.

Abbé Liszt, Tranströmer och gondolerna

Franz Liszt prästvigdes i mogen ålder i Vatikanen och titulerades sedan abbé. Den forne erotomanen, som framför allt bland kvinnorna gav upphov till den så kallade "lisztomanin" varhelst han drog fram på sina turnéer, odlade nu en motpol i sin karaktär, den asketiska och andliga. De samlingsvolymer som går undetr beteckningen Années des pèlerinages annonserade redan tidigt den pilgrimskänsla som i den tredje och sista samlingen innebär en hemkomst till en inre värld av andlighet. Vi kan utan vidare anta att det gick väl ihop med den romantiska epok som han så tydligt personifierade. Och vad gäller kvinnorna var det med all säkerhet så som det i våra dagar är med hysterin kring rockstjärnorna; han behövde inte anstränga sig, tog bara för sig.

Mot slutet tillkom alltså (och inte bara i Années) ett antal till synes oansenliga pianostycken som förebådade en framtida, mer modern harmonik. De saknar det forna överdådet, all denna fingerfärdiga yvighet, och utforskar i stället gränsområden till det aldrig tidigare hörda. De existentiella frågorna ställs med trevande och resignerade svar. Flera av dessa stycken är komponerade som musikaliska reverenser för bortgångna poeter och tonsättarkolleger. Framför allt finns här några som ägnas svärsonen, Richard Wagner. Liszt lanserade Wagner allt vad han förmådde, och även om vänskapen under en period lär ha satts på prov (när Wagner förförde dottern Cosima som var gift med den tyske pianisten och dirigenten Hans von Bülow) fanns det en ömsesidig respekt mellan dem som inte minst visade sig i Liszts sorgtyngda föraningar om hans död i Venedig.

Historien är denna: Mot slutet av sitt liv var Wagner trött och sjuklig, och när Liszt besökte dotter och svärson i Venedig förstod han hur pass illa det stod till. De umgicks i Palazzo Vendramin (ett stiligt palats vid Canal Grande där vintertid kasinot finns numera) och från det besöket emanerar ett par barcaroller som hör till det allra märkligaste i Liszts opuslista.

Die Trauergondel I och II - eller La lugubre gondola på italienska - är också den musik som ligger till grund för titeldikten i en av Tomas Tranströmers sena diktsamlingar: Sorgegondolen (1996). I sin identifikation med Liszt - "en maläten grandseigneur" - formulerar Tranströmer i denna dikt (med specifik anknytning till Sorgegondol nr 2), några oförglömliga metaforer som i ordskrift tolkar något av det som Liszt beskrev i notskrift.

Den sjunde strofen lyder så här:

Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat)
     får äntligen säga något.
Suckar...sospiri...
När Liszt spelat ikväll håller han havspedalen nertryckt
så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter
     samman med all sten i byggnaden.
God afton vackra djup!
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

Den där meningen om havspedalen är förstås genial. Pianoparafraserna på Wagners Parsifal är avklarade. Vi ser nu pianisten, den malätne abbén, spela sin egen aningsfyllda musik på den svarta flygeln, inte helt olik en kistbärande gondol, och vi hör de tunga ackorden...

(Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
     borde skickas
till mineralogiska instituionen i Padova för analys.)

... som stiger och flyter ut i rummet när pedalen trycks ner, samtidigt som havet stiger och översvämmar golvet. Stigande och sjunkande, ett och detsamma. Tyngden och djupet, ett och detsamma. Sospiri, förresten... även det en allusion på ett annat av dessa sena pianostycken. Och när Wagner dör några månader senare skriver Liszt dels RW-Venezia i upprörd sorg, dels Am Grabe Richard Wagners i en mer dämpad elegisk ton.

Lyssnar man till La lugubre gondola II och läser Tranströmers dikt får man den stegrade livskänslan i dödens närhet dubbelt beskriven, ett antal sällsamma ackord tolkade i ord som var för sig och ännu mer tillsammans griper med sin gåtfullhet. Vad betyder det egentligen att "gondolen är tungt lastad med liv"? Den där meningen upprepas och varieras i dikten och lasten tycks rymma både förflutenhet och framtid.

På Youtube finns en inspelning av La lugubre gondola II med Krystian Zimerman här.


Foto (överst): EJ. Staty av Franz Liszt i Budapest.

Tonsättarna, musiken och klockspelet i Brügge

Musikens stora betydelse för Tomas Tranströmers liv och diktning är välbekant. Inte för att jag gillar den litteraturforskning som kantrar åt deskriptiv statistik men det roade mig att bläddra igenom hans samlade verk och notera de tonsättare som nämns vid namn. Jag fann sju, och trodde nog att det skulle vara fler. Ser man till tillfällen då musik eller musiktermer används blir det förstås många fler; termer som ostinato, tremolo, pianissimo, allegro, lamento dyker upp både som titlar och i texten i övrigt, liksom vanliga musiktitlar som preludier, madrigal, berceuse, nocturne, elegi, kyrie.

Piano och orgel förekommer oftast bland instrumenten. Och klockor klingar återkommande, inte minst i den underbara dikten "Carillon" (ur "Det vilda torget",1983) som börjar:

Madame föraktar sina gäster därför att de vill bo på
      hennes sjaskiga hotell.
Jag har hörnrummet på andra våningen: en usel säng,
      en glödlampa i taket.
Egendomligt nog tunga draperier där en kvarts miljon
      osynliga kvalster är på marsch.

En lustig episod från 1983: Jag hade just läst "Det vilda torget" när jag själv besökte den oändligt vackra och fascinerande staden Brügge (där dikten utspelar sig) och tog in på ett hotell vid Grand Place. Den sura madamen, de tunga draperierna, den säckande sängen, det vilda torget utanför fönstret och spelet från klockorna i det märkliga tornet - alltsammans stämde! Jag blev omedelbart övertygad om att det var det här hotellet som Tomas Tranströmer också en gång gästat.

Vilka omnämnda tonsättare fann jag då? Jo, Balakirev, Haydn, Grieg, Schubert, Kaminski, Liszt och Wagner. I dikten där Haydn spelas ("Allegro") sägs diktjaget känna "en enkel värme i händerna" och här förekommer också den speciella sorts fickor som för alltid kommer att existera sedan Tranströmer skapade dem och satte dem på pränt:

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Foto överst: Lars Lindqvist

En dikt av Tranströmer

Den här dagen när Svenska Akadamien glatt så många med sitt val av nobelpristagre och jag ser glädjen i allas ansikten som uttalar hans namn och som läser hans dikter i tv-programmet Babel, slår jag själv till sist upp hans "Samlade dikter 1954-1996" och läser flera av dem på nytt, igenkännande. Men så finns där en dikt som jag tydligen inte riktigt tagit till mig tidigare, en dikt som jag inte känner igen och därför läser som om den vore ny för mig. Den heter "Lissabon" och finns i "Klanger och spår" (1966).

Det är en dikt om olika former av fångenskap, med den där typiska tranströmerska klarheten i språket som inte utesluter ett innehåll som osäkrar skillnaden mellan drömd och påtaglig verklighet och som blandar närsyn och utblick. Den kanske inte öppnar sig med en gång (allt av Tranströmer har inte den där omedelbara lättillgängligheten som alla tycks vilja hävda), men den gräver sig in i medvetandet ungefär som en gåtfull gatubild av Giorgio de Chirico kan göra. Hör här:

I stadsdelen Alfama sjöng de gula spårvagnarna i
                                    uppförsbranterna.
Där fanns två fängelser. Ett var för tjuvarna.
De vinkade genom gallerfönstren.
De skrek att de ville bli fotograferade!

"Men här", sa konduktören och fnittrade som en kluven
                                    människa
"här sitter politiker". Jag såg fasaden, fasaden, fasaden
och högt uppe i ett fönster en man
som stod med en kikare för ögonen och såg ut över havet.

Tvättkläderna hängde i det blå. Murarna var heta.
Flugorna läste mikroskopiska brev.
Sex år senare frågade jag en dam från Lissabon:
"Är det riktigt, eller har jag drömt det?"


Jag har tidigare skrivit om Tomas Tranströmers dikter bland annat här, här och här.

Äntligen!

Juni randas. Schubert i mästarens händer.

Sommarvärmen är här. Den hinner nätt och jämnt anlända innan den ovanligt tidiga försommarblomningen detta år skingras för vinden. Morgnarnas griniga blåst är förhoppningsvis över, ljumma vindar tar över.

Känslan av det prunkande livets korthet lämnar en aldrig ifred på tröskeln till juni. De långa ljusa dagarna fyller en med melankoli av ett slag som är lätt att bära. Hur lyckligt gifter den sig inte med euforin i just denna månad! Och ett sammansatt tillstånd som detta förmår väl egentligen bara musiken ta hand om.

Alla nyanser av grönt genom bussens solkiga fönster. En bok uppslagen i knät.

Under några dagar har jag nu, till och från arbetet, vilat blicken på det inbjudande landskap som Mälardalen uppvisar så här års, ratat det mesta av tidningsläsning och i stället omväxlande med vyerna från bussfönstret låtit mig fängslas av en fascinerande biografi över en av de bästa pianisterna någonsin.

"Svjatoslav Richter. Pianist" (Akvilon) heter boken, författad av den danske musikessäisten Karl Aage Rasmussen och just utkommen på svenska. Den beskriver en egensinnig och ofta motsägelsefull persons liv och verksamhet, dessutom många andra fascinerande livsöden under den sovjetkommunistiska epoken.

Försjunken, inåtvänd, starkt koncentrerad. Öppen för stundens ingivelser och avog mot det planlagda, alltför mekaniska. Ovillig att öva men samtidigt intensivt övande inför en konsert. Full behärskning men ändå en inspirationsmänniska obekymrad om publiken och yttre distraktioner: "Jag tänker inte över huvud taget på publiken, bara på mitt spel. Jag vet att folk lyssnar och sitter stilla om jag spelar bra."

Richter provade någon gång på att dirigera, men övergav snabbt tanken på att fortsätta med det. Mer än en pianist har ju gjort den sortens dubbelkarriär - Daniel Barenboim, Vladimir Ashkenazy, Christoph Eschenbach, bara för att nämna några just nu aktiva. Men Richter ville inte ha den makten över andra, ville inte påtvinga andra sin uppfattning. Han spelade för sig själv och för musiken. Och med oerhörda krav på sig själv. Hellre i en liten sal i någon sibirisk avkrok, i en lokal för arbetarna i Yamaha-fabriken, i Mantova och andra mindre städer i Italien, hellre där än i de stora konserthusen i London, Paris, Berlin och New York med krav på bokningar åratal i förväg.

En dikt om blåsipporna av Tomas Tranströmer säger ungefär detsamma:

Här är extas men lågt i tak. "Karriär" - ovidkommande! "Makt" och "publicitet" - löjeväckande!

När jag hemma i lugn och ro sätter på cd:n där Richter spelar sin favorit bland Schuberts pianosonater, den i G-dur, D894, besannas det. Den oerhörda koncentrationen tar lyssnaren i ett järngrepp. Djup som pejlas genom ett dynamiskt legatospel och ett anslag som omspänner allt mellan lenaste pianissimo och rungande fortissimo! Här har någon erövrat musiken och vill ha något sagt! Och man tänker att detta nog verkligen var vad Schubert ville ha sagt.

Allt annat ovidkommande. Extasen nära.

Foto: EJ

Påsken förbi, musiken och värmen består

Påsken är över och försommarvärmen redan här. Tvivlande fixerar jag termometern varje morgon när rullgardinen går upp. Natten kan ha varit kylig, men värmen stiger snabbt och den milda luften bekräftar vad kvicksilvret säger. Våren kom bort, den tycks överrumplad och distanserad, även om trädens lövverk ännu inte nått mer än till det skira stadiet, tack och lov. Det känns som att man måste vara på alerten för att hinna med.

Scillahavet kring rektorsvillan är sedan flera dagar bländande blått i solljuset. På Le Parc sitter folk barärmade vid ölglasen. Det lilla magnoliaträdet ståtar med nyutslagna blommor på sina nakna kvistar, körsbärsträden med heltäckande blomsterskrud.

Holländska jordgubbar säljs i utomhusstånden och barnen fick glasspinnar efter föreställningen om Alfons Åberg, där man försökte driva spökena på flykten med en enkel ramsa. Som om spöken fanns under ljusa varma påskdagar, när små godistiggande häxor är de enda främmande väsen som syns till.

Hemma i fönstret ber hibiscusarna om vatten varje dag och jag måste vinkla persiennerna så att inte flygeln börjar knäppa och knaka i solen. Jag spelar Reinhold Glière (1875-1956), inspirerad av tv-programmet om och med Tomas Tranströmer, där han med sin enda rörliga vänsterhand spelade ett stycke av denne från Tyskland emigrerade ryss med franskklingande namn (han hette egentligen Glier). Jag hade tidigare bara hört en känd hornkonsert av honom, men pianomusiken är inte heller oäven. Hans komponerande var och förblev senromantiskt. Jag läser att den kunde accepteras av såväl tsaren som den sovjetiska konstpolisen, vilket innebar att Glière slapp den förföljelse som drabbade så många andra av hans samtida kolleger. Fastnade nu i första hand för den första av 2 Esquisses, op. 40 och Preludium ur 8 Pièces Faciles, op. 43.

I övrigt har det i musikväg varit mycket av en viss Herrn J S Bach på sista tiden, bland annat i Andras Schiffs tolkningar. Skaffade hans inspelning av partitorna i samband med konserten i Stockholm nyligen, och mezzo hade igår den goda smaken att sända en konsert med honom från i fjol med både partitor och franska sviter. Bland partitorna är mig den fjärde särskilt kär, eftersom dess Allemande och Sarabande hör till min egen repertoar. Jag spelar dem och känner, som Tranströmer med Haydn, "en enkel värme i händerna" (dikten "Allegro" ur "Den halvfärdiga himlen", 1962). "Tangenterna vill. Milda hammare slår./Klangen är grön, livlig och stilla".

Sist men inte minst har jag återvänt till Frank Martin och inspelningen av hans "Golgotha", en modern lyrisk passion i Bachs efterföljd. Meditativ musik byggd på texter av Augustinus och ur evangelierna.

Guldstekeln

Apropå firandet av Tomas Tranströmer så sprang jag på en liten tunn bok på Studentbokhandeln häromdagen med titeln "Tranströmerska insektsamlingen från Runmarö". Det är en samling korta essäer av biologen och författaren Fredrik Sjöberg som skrevs för tio år sedan och som nu utges på nytt i en numrerad edition (Bonniers, 2011).

Sjöberg berättar lättsamt, lärt och underhållande om en diger samling insekter - fjärilar, skalbaggar, steklar, skinnbaggar, flugor, trollsländor, gräshoppor, kackerlackor - som Tomas Tranströmer skapade under några pojkår somrarna 1944-1947 på Runmarö, en samling som han som vän till Tranströmer fick nys om skulle finnas kvar på en vind i Västerås. Sjöberg förhör sig om vilka sällsynta arter som ingår och får entydiga besked från den minnesgode upphovsmannen. När han några år senare får låna samlingen och förtecknar innehållet imponeras han av vad han får se, vilket även resulterar i dessa fängslande essäer.

När jag läser dem tänker jag på två saker. Dels på mitt eget, sent väckta intresse för fjärilar i samband med att jag blev sommartorpare för sisådär trettio år sedan, att jag blev som barn på nytt med fjärilshåven i handen och lärde mig en del om den svenska sommarens entomologiska skönhet. Dels dyker också en dikt av Tranströmer upp i minnet, nämligen Guldstekel ur "För levande och döda" (1989), en dikt som är ett utmärkt exempel på den antitotalitära tendens som går igen i hans diktning och som inte minst omfattade Baltikum innan järnridåns fall. Det är inte, som Lars Gustafsson påpekade i DN i går, politisk dikt som hos en som "slamrar, docerar och talar i megafon", utan hos en som med hans egna ord avvisar de "oförsonliga patriarkerna". Udden är riktad mot bokstavstroende i både öst och väst, iranska ayatollor och amerikanska tv-predikanter lika. "Felstavningen i sten av Guds namn" är frukten av deras verk.

Den fromma bödeln lutar sig fram

över torget och folkmassan som bildar en knottrig spegel

där han kan se sig själv.

Den parasitära narcissismen hos dessa guldsteklar visar det förfärande hos dem "som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida/ de som aldrig är tankspridda/de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den Oidentifierade".

Gå förbi dem! manar oss diktaren.

Tomas Tranströmer 80 år

Tomas Tranströmer fyller 80 i dagarna och dagens DN ägnar honom därför extra stort utrymme. Bland annat får några kolleger till honom frågan vilken tranströmersk metafor som de har som favorit. Alla har valt olika, vilket naturligtvis är ett tecken på hur stark den sidan av hans poesi är.

Om jag själv fått frågan skulle jag lagt ytterligare en till de redan nämnda:

"Jag står med handen på dörrhandtaget, tar pulsen på huset" (Ur Östersjöar, 1974).

Men bland alla träffsäkra liknelser som Tranströmer levererat har jag återkommande stavat på en som kräver ett mer utförligt citat, också den från Östersjöar. Jag har redan förut påmint om det, men det tål att upprepas:

"Fjärden har blivit excentrisk - idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste stanna i sitt element."

Enbart för dessa rader är denne poet värd att nämnas bland 1900-talets allra största.

Har Svenska Akademien äntligen samlat ihop modet?

30 juli.

Fjärden har blivit excentrisk - idag vimlar maneterna för första

gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de

hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor

efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet för-

svinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts

upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöver-

sättliga, de måste stanna i sitt element.

Ur: Östersjöar, Bonniers 1974