Påsken förbi, musiken och värmen består

Påsken är över och försommarvärmen redan här. Tvivlande fixerar jag termometern varje morgon när rullgardinen går upp. Natten kan ha varit kylig, men värmen stiger snabbt och den milda luften bekräftar vad kvicksilvret säger. Våren kom bort, den tycks överrumplad och distanserad, även om trädens lövverk ännu inte nått mer än till det skira stadiet, tack och lov. Det känns som att man måste vara på alerten för att hinna med.

Scillahavet kring rektorsvillan är sedan flera dagar bländande blått i solljuset. På Le Parc sitter folk barärmade vid ölglasen. Det lilla magnoliaträdet ståtar med nyutslagna blommor på sina nakna kvistar, körsbärsträden med heltäckande blomsterskrud.

Holländska jordgubbar säljs i utomhusstånden och barnen fick glasspinnar efter föreställningen om Alfons Åberg, där man försökte driva spökena på flykten med en enkel ramsa. Som om spöken fanns under ljusa varma påskdagar, när små godistiggande häxor är de enda främmande väsen som syns till.

Hemma i fönstret ber hibiscusarna om vatten varje dag och jag måste vinkla persiennerna så att inte flygeln börjar knäppa och knaka i solen. Jag spelar Reinhold Glière (1875-1956), inspirerad av tv-programmet om och med Tomas Tranströmer, där han med sin enda rörliga vänsterhand spelade ett stycke av denne från Tyskland emigrerade ryss med franskklingande namn (han hette egentligen Glier). Jag hade tidigare bara hört en känd hornkonsert av honom, men pianomusiken är inte heller oäven. Hans komponerande var och förblev senromantiskt. Jag läser att den kunde accepteras av såväl tsaren som den sovjetiska konstpolisen, vilket innebar att Glière slapp den förföljelse som drabbade så många andra av hans samtida kolleger. Fastnade nu i första hand för den första av 2 Esquisses, op. 40 och Preludium ur 8 Pièces Faciles, op. 43.

I övrigt har det i musikväg varit mycket av en viss Herrn J S Bach på sista tiden, bland annat i Andras Schiffs tolkningar. Skaffade hans inspelning av partitorna i samband med konserten i Stockholm nyligen, och mezzo hade igår den goda smaken att sända en konsert med honom från i fjol med både partitor och franska sviter. Bland partitorna är mig den fjärde särskilt kär, eftersom dess Allemande och Sarabande hör till min egen repertoar. Jag spelar dem och känner, som Tranströmer med Haydn, "en enkel värme i händerna" (dikten "Allegro" ur "Den halvfärdiga himlen", 1962). "Tangenterna vill. Milda hammare slår./Klangen är grön, livlig och stilla".

Sist men inte minst har jag återvänt till Frank Martin och inspelningen av hans "Golgotha", en modern lyrisk passion i Bachs efterföljd. Meditativ musik byggd på texter av Augustinus och ur evangelierna.