Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 15 oktober 2017

Nådastöten



Efter att ha läst "Nådastöten" av Marguerite Yourcenar (Forum, 1971; fint översatt av Anne-Marie Edéus) har jag på nytt påmints om vad den bästa skönlitteraturen bidrar med: vidgade vyer av tillvaron i stort lika väl som nyanser av det som sker eller inte sker i enskilda möten människor emellan. Inte minst det där som inte är omedelbart gripbart men likafullt utgör starka drivkrafter för handling, aktiv eller passiv. 

I det här fallet handlar det om den polymorfa kärleken och hur svårt det kan vara när både inre och yttre omständigheter komplicerar och destruerar den. Eller enklare uttryckt: vad som kan hända när kärleken är obesvarad eller endast besvaras på annat sätt än önskat. 

Man behöver inte själv ha upplevt den dramatiska tillspetsning av oförlöst passion som möter en i en sådan skildring för att kunna ta möjligheten till sig. Temat är besläktat med den nyligen korade nobelpristagaren Katzuo Ishiguros i "Återstoden av dagen", men här får vi den i en mycket brutalare form mot en mestadels isvintrig bakgrund av politiska motsättningar och militärt våld.   

En ung man, den tyske officeren Eric von Lohmond, uppsöker som frivillig ett nytt stridsområde, nämligen baltiska Kurland under det inbördeskrig som under 20-talet pågår där. På ett slott i den osäkra zon som ömsom behärskats av tyskar och bolsjeviker finns en barndomskamrat, en ung ädling vid namn Conrad de Reval, som tillsammans med Eric organiserar en frikår som ska slåss mot de röda. 

Conrad har en syster, Sophie, som trots sina ideologiska sympatier för de röda blir handlöst förälskad i Eric, och det är i denna ungdomliga triangel som ödesdramat utspelas. Erics vänskap med Conrad har homoerotiska kvaliteter medan hans förhållande till Sophie förblir svalt och distanserat om än inte utan fascination och lockelser. 

Där finns en hemlig åtrå av renaste slag som går djupare än den ytliga, reserverade avsmak som han försöker solka och bekämpa den med. Den glöder i undertexten av jagberättelsen och bränner till ordentligt ibland. 

"Allt hos henne ropade ut en åtrå som angick själen tusen gånger mer än kroppen" .

Problemet är bara att Eric inte förmår möta Sophies öppet deklarerade kärlek, att han bara låter sig smickras, endast håller en intimitet vid liv som alltmer börjar likna bödelns till sitt skyddslösa offer.

"Hur detta än irriterade mig älskade jag dessa tröttande fäktningsmatcher då mitt ansikte bar mask och hennes var obetäckt."

Han lämnar visserligen ut sig mer än han vill, men utan att det leder till annat än ständigt svikna förhoppningar hos Sophie. Det båtar föga att han inser att hon verkligen förtjänar något helt annat. Inte heller kan hon rubba honom och väcka hans svartsjuka genom att ta sig älskare; han ser ju i hennes ögon morgonen efter att hon älskar en annan än den hon legat med. Att hon till sist avviker och ansluter sig till bolsjevikerna för att så småningom infångas tillsammans med dem, leder till dramats upplösning.  

Coup de grace (bokens ursprungstitel), syftar på det slutgiltiga slag som riktas mot Sophie och som hon vill att ingen annan än Eric skoningslöst fullföljer. Det är naturligtvis en på sitt sätt logisk men fullkomligt gräslig kulmen på en berättelse som denna och som bara en stilsäker författare av Yourcenars klass lyckas bemästra. Textens litterära nivå, språkets skönhet och de elegant formulerade iakttagelserna, fungerar delvis som ett katarsiskt skydd mot den ohyggliga tragik den återger. Ungefär som i de bästa operaföreställningarna.

Ett längre citat får illustrera vad jag menar. Det härrör från ett skede långt innan det bittra slutet:

"Hon höll mig sällskap på mina rekognoseringsturer genom parken; för henne måste det ha varit som att vandra i helvetets förgårdar. Jag älskade det kalla regnet som strilade nedför nacken på oss, hennes hår som blev slätt och blött som mitt eget, hostan som hon kvävde i handen och vasstrået som hon vred mellan fingrarna medan vi gick längs stranden av den blanka och övergivna dammen där liket av en fiende den dagen flöt omkring. Plötsligt ställde hon sig med ryggen lutad mot ett träd och i en kvart lät jag henne tala om sin kärlek till mig."


Den här romanen filmatiserades på 70-talet av Volker Schlöndorff med Margarethe von Trotta i rollen som Sophie. Jag minns att jag såg den då och att jag tyckte mycket om den, helt i svartvitt som den var och som passade så bra till den kyliga miljön i krigets skugga och de stämningar av känslomässigt kaos och betryck som präglar intrigen. Ändå har jag svårt att tro att filmen, om jag idag skulle se om den, skulle nå upp till läsupplevelsen av boken.


tisdag 3 oktober 2017

Nobelprisdags



Vi är inne i Nobelveckan och på torsdag är det dags för Svenska Akademien att kungöra vem de valt att prisa år 2017. Jag tror ju inte på att de är så där helt frigjorda från hänsyn till genus, geografi och politisk och kulturell korrekthet som de åtminstone ibland vill låta påskina. 

Jag hoppas ändå att de försöker vara det, och att det är dags för någon av de många gamla välförtjänta europeiska män som sedan länge stått i kön och som troligen förbigås för att de inte längre är lika mycket i ropet som förr. Milan Kundera har jag till exempel en känsla av är ute ur diskussionen numera, och kanske är det lika illa med både Cees Nooteboom och Peter Handke. 

Så därför hoppas jag att Akademien överraskar mig med att ge årets pris till Laszlo Krasznahorkai, som under alla omständigheter borde finnas med i diskussionenInte för att han är man, inte för att han är europé, inte för att han är finkulturell läsning, utan för att han är en nästan lika utmanande, rik, rolig och gåtfull författare som sina inspiratörer Kafka och Beckett.

måndag 2 oktober 2017

Några höstliga anekdoter om Brahms och Bruckner



Höstarna fyller jag sen gammalt helst med Johannes Brahms musik. I denna höst omväxlande med Anton Bruckners. Dessa båda som en gång mot slutet av 1800-talet spelades ut mot varandra som motpoler för konstmusikaliska ideal. 

Eduard Hanslick hette den lika mäktige som elake kritikern som gått till historien för sin nedvärdering av allt som inte stöptes i klassiska former, i synnerhet Wagner, Bruckner och Hugo Wolf. Jag har hans berömda verk - "Om det sköna i musiken" - stående i hyllan men har än så länge bara ströläst i den. Har nämligen haft svårt att ta den rabiata konservatism på allvar som betecknar Bruckners åttonde symfoni som "bedrövligt kattjämmer".

Jag läser nu i stället en del biografiskt om Bruckner och fastnar för ett par anekdoter från slutet av hans liv. Anton och Johannes umgicks inte men möttes vid några tillfällen. Även om de privat uttryckte giftigheter om varandras musik finns det sådant som talar för att motsättningarna möjligen mera fanns omkring än mellan dem, åtminstone mot slutet av deras liv. Det sägs att de, när de av vänner sammanfördes och dinerade på en restaurang, talade om och storligen njöt av samma bastanta österrikiska meny - rökt skinka och knödel - men sorgfälligt undvek att prata musik.

Men så hände det efter ett framförande av Bruckners f-mollmässa med Brahms i publiken att denne applåderade så hjärtligt att Bruckner fann sig föranlåten att besöka hans loge och tacka för det fina erkännandet. 

Och sedan i själva slutfasen. Sista gången Bruckner hör ett av sina egna verk framföras är den 12 januari 1896. Det är "Te Deum" som spelas i Musikvereins Grosse Saal, och det sker på rekommendation av - Johannes Brahms.

Den 11 oktober 1896 dör Bruckner och tre dagar senare fylls Karlskirche till sista plats av människor som vill ta avsked. Många måste avvisas, och Brahms, som anländer för sent, blir stående i porten tårögd. När någon erbjuder sig att bereda en plats inne i kyrkan drar han sig undan och muttrar något som uppfattas som: "Spelar ingen roll. Jag är nästa man i kistan". 

Han var sjuk och visste det. Ett halvår senare besannades hans aning.

Hösten är här. Jag vadar i prasslande löv. Och jag spelar ett av Brahms många sköna verk, Altrapsodin, op. 53. Bättre inspelning än denna finns nog inte:




lördag 30 september 2017

Andligt och världsligt från Wien



En symfoni vardera av Joseph Haydn och Anton Bruckner, två giganter i Wiens klassiska musikvärld, presenterades i veckan i  Stockholms konserthus när Manfred Honeck gjorde ett återbesök i stan. Honeck, själv österrikare och en gång i början av 2000-talet chefsdirigent i Berwaldhallen var alltså på hemmaplan i fler än en bemärkelse. Som den katolskt troende han också är torde just den fromme trosfränden Bruckners sista symfoni till Guds ära inte ha minskat hemkänslan.

Men först var det Haydn, hans 93:e symfoni. Jag har absolut inget helhetsgrepp om Haydn och hans enorma produktivitet, inte heller de 104 symfonierna. Filharmonikernas medryckande spel fick mig ändå att tänka att denna den första av de så kallade Londonsymfonierna måste tillhöra hans allra främsta. Jag blev med andra ord riktigt förtjust i det jag hörde, i detta som trots sin Londonanknytning andades friskaste wienerluft med dansande lätthet, starka kontraster och en befriande humor. Alla känner till det överraskande pukslaget i en annan av hans symfonier, men här drämmer han i stället till med ett drastiskt fagottbröl i slutet av andra satsen. Han menade sig uppenbarligen kunna vara seriös på ett underhållande sätt, den gode Haydn.

Inte alltid har varken de samtida kritikerna eller musikhistorikerna haft lätt att erkänna den egensinnige Bruckners storhet. Symfonierna har bedömts som i behov av editeringar och förmenta förbättringar, vilket å andra sidan inte hindrat att de ånyo reviderats till ursprunget. Bruckner försökte efterkomma deras begäran och utförde i flera fall ett styvt revideringsarbete, vilket bland annat ledde till att han aldrig hann fullborda sista satsen i sista symfonin, den nionde i d-moll.

Jag läste häromsistens i en tysk musikhistoria utgiven 1960 en karakteristik av Bruckners symfoniska skapande som ett försök att förena traditionen - i hans fall katolsk kyrkomusik, kontrapunkt och orgelspel - med nya klanger. Andligt och världsligt, högstämd lovprisning och jordisk ävlan, skulle förenas till vår Herres ära. Författaren menade en aning förnumstigt att detta översteg den gode Bruckners krafter; en sådan ambition landade med nödvändighet i ett styckverk, både till form och innehåll. 

Så har det ibland låtit, och någon sanning ligger det kanske i det. Ändå har Bruckners symfonier, på samma sätt som Mahlers, krossat alla invändningar och tillhör det som spelas mest i dagens konserthus. Och man kan fråga sig vad det är för fel med att sikta mot stjärnorna när man trots allt hamnar i de höjder som Bruckner gjorde 

Jag minns att jag i mina första möten med Bruckners symfonier var både hänryckt och undrande inför de väldiga block av brassmusik som tornade upp sig ur stråkdiset - i stegringar som bröts och togs om på nytt. Som exempelvis i nians inledande sats. Det kan te sig som oförlösta, ofärdiga drag i musiken, men kanske är det detta genom hela det symfoniska projektet pågående modulbygge som talar till moderna människors medvetande på ett sätt som förmedlar något långt mindre troskyldigt än den naivitet som sägs ha hört till Bruckners personliga framtoning. Här finns ju både bredd, djup och höjd för den låter sig övermannas. Det stampande ursinne som scherzot i nian vittnar om står i djup kontrast mot det längtansfulla vemod och den urkraft som sista satsen utvecklar, och som förresten bildar en länk till Mahlers smäktande adagion. 

Honeck höll filharmonikerna i strama tyglar med friska tempi och tveklös sammanhållning, särskilt i de båda första satserna. För min del blev konserten startpunkten för ännu en period av Bruckner. Och jag blandar förstås gärna med lite slumpmässiga urval ur Haydns omfattande opuslista. 

söndag 24 september 2017

Beethovens sista stråkkvartetter - Es muss sein


Hulton Archive/Getty images

Sedan förra söndagen då jag lyssnade till Uppsala kammarsolisters framförande av den första av Ludwig van Beethovens fem sista stråkkvartetter (nr 12, op. 127), vilka ju också hör till det allra sista han över huvud taget komponerade, sedan dess har jag dagligen umgåtts med dessa kvartetter. 

Det var Åke Holmqvist, Beethovenexperten, som på samma konsert i en miniföreläsning hävdade att man med fördel lyssnar till denna musik som helhet för att bättre kunna greppa det som vanligen betraktas som revolutionerande och svårtolkat i den. 

Nu tycker jag väl att i varje fall inte nr 12 borde betraktas som svår musik för nutida lyssnare. Men visst, när man lyssnar igenom all denna musik inser man att den kräver koncentration och upprepad kontakt, också för den som åtminstone delvis känner till den sedan tidigare. Beethoven ville ju, som Holmqvist påpekade, sällan eller aldrig anvisa programmusikaliska ingångar till sin musik; titlar med utommusikaliska referenser är i förekommande fall tillförda av andra. 

Tar man till sig denna musik på dess egna villkor må den till sin komplexa uppbyggnad te sig djärv och annorlunda jämförd med föregångarnas. Men varför skulle man se det som annat än en förtjänst att Beethovens genialitet fick en epilog med de outtömliga tolkningsmöjligheter som den här musiken erbjuder? 

Att Beethoven här komponerar i total dövhet är naturligtvis märkligt, men kanske ändå inte så mirakulöst som det kan förefalla oss enbart normalt musikbegåvade. Nog hörde han inom sig vad han präntade ned i partituret. Att han vidgade ramarna och skapade nytt under dylika omständigheter måste likväl anses extraordinärt. 

Här finns stora kontraster både inom och mellan satserna, vilket framför allt gäller dynamik och tempo. Harmoniken är inte alltid lika utmanande, även om exempelvis sista satsen i op. 132 och andra satsen, Vivace, i op. 135 också innehåller kärva avsnitt som förklarar det bryderi som samtiden åhörare ställdes inför. Och merparten av Grosse Fuge, op. 133 står inte 1900-talets Béla Bartók efter i sträng och stram stråkföring. Dess sista fyra minuter av mystik påminner mig för övrigt om just densammes så kallade nattmusik. Även den långsamma första satsen av nr 14, op. 131 i ciss-moll - min favorit om jag tvingas välja - är i all sitt moderna tonspråk något av det vackraste man kan höra i kvartettväg.

Ja, kanske är de långsamma satserna generellt de som tilltalar mig mest, så som Cavatinan i op. 130 och den långa satsen som ingår i op. 132: "Heiliger Dankgesang". Den senare komponerades efter en sjukdomsperiod då Beethoven tvivlade på att han alls skulle återhämta sig. När han trots allt gjorde det tillkom denna koral som växlar mellan en stilla och trevande, närmast undergiven ödmjukhet som bara ställvis höjer tonen, och en mer högtidlig tacksägelse i framskridande procession. 

Om jag ytterligare ska peka på en sats bland de många som verkligen kan rubba vanelyssnandet, så är det den sista i op. 135, den med beteckningen "Der schwer gefasste Entschluss". De berömda anteckningarna i marginalen finns här: "Muss es sein?" - med svaret: "Es muss sein". Tolkningarna av dessa kortfattade sentenser, de som också bildar ett musikaliskt motiv, har varit många och skiftande, alltifrån att det skulle vara en banal och påstridig hälsning till förläggaren om mer pengar, till metafysiska innebörder med anspelning på svårigheterna att acceptera att man inte når vad man vill, varken i liv eller komponerande.

Beethovens sena stråkkvartetter tillhör den musik man inte kan förvänta sig att fånga in efter några få lyssningar. Man får snarare besluta sig för att slå följe med den och låta umgänget småningom naturalisera det som mitt i alla uppenbara skönhetsvärden framstår som komplicerat. Saken är nämligen den: Es muss sein.

De inspelningar jag anlitat under den gångna veckan har varit de med Takacs Quartet, Belcea Quartet och The Lindsays. Samtliga lysande företrädare för kvartettmusicerande på högsta nivå.


måndag 18 september 2017

Skogsvandring



Att gå i skogen. Gå där med blicken i marken, spanande efter bruna hattar i mossan. Med bruset från blandskogens toppskikt i öronen. I övrigt höstlig tystnad. Att gå i skogen och när man lämnar stigen se till att sätta fötterna rätt. 

Kvistar och ruttnande grenar knäcks under mina steg i den risiga terrängen. Jag tänker att de bär bud om min närvaro till de skygga djuren. Jag ser dem inte, hör dem inte heller. Kanske står de helt stilla i någon tät dunge och avvaktar mitt närmande. Men ingenting händer utöver ett uppflog från en skrämd duva, vars vingar slår mot det täta grenverket.

Mina ögon är inställda på de där bruna hattarna som är svåra att se innan de blir storväxta och angripna av larver och parasiter. Jag rätar på ryggen och ser mig omkring. På avstånd tycker jag mig uppfatta ett stort svin bakom en gran, ett mörkt och krumryggat vildsvin. Jag stannar och försöker avgöra saken - synvilla eller inte? Bestämmer mig för att det är en rotvälta, men viker ändå av en aning och återgår till mönstringen av mossan, där de röda flugsvamparna ogenerat tar plats och lyser som praktfulla juldekorationer just där de bruna hattarna också borde visa sig. 


Nere i sänkorna står de. De stora avslöjar de små. Jag trycker undan mossan vid deras bukiga fot och skär så långt ner jag kan med kniven, grovrensar dem sedan på plats. Smärre operationer eliminerar jordrester, enstaka barr och löv och begynnande insektsangrepp, ett avfall som lämnas på plats som en vink från någon som hann först. Fylld av lyckan av att ha kunnat bärga en överfull korg med Karl Johan vänder jag hemåt.

Jag tar medvetet en liten omväg för att genomsöka terräng som jag inte gått förut. Plötsligt kommer jag ut ur skogen på ett oväntat ställe, just där den glesnar i brynet och övergår i sly, och där ett par mossiga gamla aplar bjuder på några enstaka äpplen. 


Det övergivna gamla torpet med tillhörande uthus tycks vara på väg att omslutas av skogen. I det höga gräset mellan byggnaderna står en rostig mjölkkruka, som om den för länge sedan lämnats i hastigt mod. Torpet i långt gånget förfall, taket inrasat och murstocken spridd över golvet, den yttre vindstrappan obrukbar. Uthuset i bättre skick men även det illa åtgånget. 


Framför huset står en skylt som en historiemedveten hembygdsförening placerat där, möjligen i from förhoppning om att rädda boplatsen för eftervärlden eller åtminstone ge en oansvarig markägare dåligt samvete. Skylten förklarar att detta är ett grenadjärstorp och ger en kort historik över indelningsverket och förutsättningarna för rusthållen. Bland annat följande står att läsa:

"Grenadjärerna var ett slags elitsoldater. Av kronan fick de sina vapen men all annan utrustning, bland annat uniform svarade rusthållaren för.  -  Till torpet hörde fähus/ladugård, förråd samt dass. Dessutom ingick en åker och ett litet ängsområde. Grenadjären fick förutom lön även naturaprodukter av rusthållet. Allt detta reglerades i ett legokontrakt."

Tid och väderlek har suddat ut det för hand inskrivna numret för detta rusthåll, namnet på den siste grenadjären likaså. 


Jag sticker in huvudet genom ett av de gapande fönstren och kastar en sista blick på förödelsen, plockar och äter sedan ett äpple medan jag knallar hemåt över fälten med min rågade svampkorg. 


Foto: EJ (klicka för förstoring!)

lördag 9 september 2017

Blomstedt, 90, triumferar i Berwaldhallen



Herbert Blomstedt firade igår sina 90 år med en konsert i Berwaldhallen som jag sent kommer att glömma. Och bland glansnumren i programmet var det Beethovens tredje symfoni, "Eroica", som tog priset. Jag satt trollbunden från de inledande två knallarna till sista ackordet och undrade varför jag aldrig tidigare fullt ut upptäckt vilken fantastisk symfoni detta är. Javisst, den är en av de mest berömda, och jag har hört den många gånger förut. Men nu tänkte jag att den inte bara är Beethovens bästa utan att den måste vara den främsta över huvud taget. Så kan det gå när stora interpreter är i farten. 

Blomstedts eminenta förmåga att få den kraftfulla och dynamiskt intrikata musiken att lyfta i ett organiskt flöde var hänförande. Jag har sagt det förut och säger det igen: när man dessutom får se hans vackra och väl avvägda dirigering och uttrycksfulla koncentration (helt utan partitur) så kan man bara falla till föga.

Och han får naturligtvis musikerna med sig. Vi ställde oss frågan efteråt: Har Sveriges Radios Symfoniorkester någonsin låtit bättre än så här?

Efter paus först Strauss' "Tod und Verklärung" och sedan Wagners uvertyr till "Tannhäuser". Givetvis storartad musik även det, men det kan inte hjälpas - den här aftonen var Beethovens. Och Blomstedts förstås. 

Foto: EJ 

fredag 8 september 2017

Plock bland höstens frestelser



September - och dags att se över vad kulturproducenterna har att erbjuda de närmaste månaderna. Frestande musik och scenkonst enligt mitt eget programhäftesgranskande väderkorn.

Konserter:

Allra närmast firar och firas vår störste dirigent genom tiderna, Herbert Blomstedt, i Berwaldhallen tillsammans med SRSO. Beethoven, Strauss och Wagner står på programmet. 90-åringen är still going strong. Ikväll och i morgon. Jag ser verkligen fram emot kvällens konsert. Kungaparet lär ska närvara, men ingen lär hamna i tvivel om vem som är den verklige kungen.

I oktober ger filharmonikerna Igor Stravinskij för hela slanten, bl a Våroffer och Violinkonserten. Konserthuset med Sakari Oramo på pulten, solist: Elina Vähälä.

I samma veva kan man i Berwaldhallen även höra Bruckners 3:a. Och dessutom med ett uruppförande av ett verk av Britta Byström. Dirigent: David Afkham.

Daniel Harding och SRSO ger Schumanns cellokonsert (solist: Maimilian Hornung) i Berwaldhallen i början av december. Allan Pettersons sjunde symfoni får man på köpet. 

Kammarmusikaliskt finns också några lockande evenemang, inte minst Borodinkvaretten med Schubert, Tjajkovskij och Sjostakovitj på programmet. Konserthuset. 

I Uppsala Konserthus ger Uppsala kammarsolister stråkkvartetter av Beethoven (nr 12) och Sjostakovitj (nr 12) plus ett nyskrivet verk av Kim Hedås. Den 17 september.

Uppsala gästas sedan också av Takácskvartetten i november  - med Mozart, Sjostakovitj och Brahms på programmet. 

Och så återkommer vår trogne gäst, pianomästaren Grigory Sokolov, till Stockholms Konserthus. Program meddelas som vanligt senare. Jag finns som vanligt på plats.

En annan pianist - Lisa de la Salle - har annonserat ett spännande program med annorlunda spännvidd: Bach, Liszt, Roussell och Poulenc och stycken av en fransk jazzmusiker. I slutet av november.

Jag väntar mig mycket av vad SRSO under ledning av Emmanuelle Haïm kan göra av Händels oratorium "Il Trionfo del Tempo e del Disinganno" i Berwaldhallen. Då är vi redan inne i januari och vårsäsongen.

Opera:

Puccini är - inte förvånande - aktuell på både Kungl Operan och Folkoperan i höst. "Manon Lescaut" respektive Turandot".

Opera på bio ger bland annat Bellinis "Norma" från Metropolitan i början av oktober.

Teater:

Dramaten lockar med gedigna klassiker av Sofokles: både Kung Oidipus och Antigone. Regi: E Stubö.

Sockholms stadsteater ger Albee: Vem är rädd för Virginia Woolf. Regi: Tommy Berggren

Och i Uppsala kan man se Selma Lagerlöfs "Löwensköldska ringen"

Litteratur:

Bokfloden är svårare att få grepp om - om man inte ambitiöst skaffar sig den tjocka luntan från Svensk Bokhandel förstås. En bok har jag i alla fall prickat för, nämligen ännu en roman av ungraren László Krasnahorkai, en av mina få nutida favoriter. "Seiobo där nere" heter den, kommer i denna månad på Norstedts.

Återstår att se hur mycket av allt detta man mäktar med...

Bilden: Herbert Blomstedt. Foto Sveriges Radio

lördag 2 september 2017

Lewi Pethrus - de fria församlingarnas ärkebiskop



Under ett par dagar har jag gjort en djupdykning i min väckelsekristna barndom. Min nyfikenhet på Joel Halldorfs nyutkomna "Biskop Lewi Pethrus" (Artos & Norma, 2017) tändes omedelbart när jag blev varse att den var under utgivning, och jag måste erkänna att jag slukade boken med en aptit som jag inte känt av i det ämnet sedan jag läste P O Enquists roman "Lewis resa" (2001). Följande text måste alltså få bli lite längre än vanligt.

Jag har noterat Halldorf som en läsvärd medarbetare på Expressens kultursida, och hans efternamn har för mitt (i dessa stycken mycket känsliga) sinne skvallrat om en ättling till pingstprofiler i rakt nedstigande led, vilket han själv bekräftar i förordet. Ja, det vill säga själv är han docent i kyrkohistoria, men ända sedan farfars far härstammar han från pingstpastorer.

Det är Lewi Pethrus (1886-1974) och hans ledarskap som Halldorf granskar med forskarens noggrannhet och flitiga bruk av noter och källhänvisningar. Texten är välskriven och föredömligt tillgänglig utan alltför tyngande begreppsapparat, trots teologisk och även socialvetenskaplig teorianknytning (Weber och Bourdieu). Begreppet biskop i titeln kan i sammanhanget synas som en ren provokation, men det motiveras av en strävan att förstå ledarskapet utifrån andra utgångspunkter än den som bara tar fasta på Pingströrelsens självförståelse, i vilken man ju skytt allt vad ordination och stelnat kyrko- och samfundsväsende heter. 

Berättelsen om Lewi Pethrus blir i hög grad också en historisk exposé över Pingströrelsen, så dominerande var hans roll i dess framväxt och teologiska inriktning. En grundidé hos honom var att församlingarna skulle vara fristående, märk väl utan att det uteslöt en tillhörighet på gemensam trosgrund, bara inte organiserad och fastlagd i en trosbekännelse. Väckelsen skulle till varje pris hållas vid liv, och till den änden måste det till rörelse - också om det innebar tillfällig import av en del amerikanska helbrägdagörare med högst tvivelaktig teologi. 

Rädslan för stagnation och petrifiering (sic!) var alltså påtaglig. Jag minns ju själv ett ofta citerat yttrande från LP (som han kort och gott kallades): "Allt som har liv växer och utvecklas". Halldorf pekar mycket riktigt på Pethrus som till dels en romantiker, till dels samtidigt en dynamisk, utilitaristisk entreprenör och - och det är mitt ordval - energisk imperiebyggare.

De paradoxer som uppstod i förhållande till de praktiska realiteter som pingstförsamlingarna ställdes inför blir då intressanta att analysera. Pethrus linje var alltså att man skulle förkasta tanken på en formell överbyggnad, en samfundsstruktur, vilket inte hindrade att den pragmatiskt ersattes av en institutionalisering i andra former.

Rörelsen knöts samman i ett nätverk via ett antal företag där Pethrus själv (och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm) stod som initiativtagare. I kraft av sitt karismatiska och konsensusinriktade ledarskap kunde LP driva fram gemensamma projekt av olika slag: tidskrifter, gemensam sångbok, predikantträffar, bokförlag, skivbolag, dagstidningen Dagen, IBRA Radio (som redan på 50-talet i praktiken bröt radiomonopolet), sparkassa, och slutligen även ett kristet politiskt parti, KDS (nuvarande KD). 

Så här sammanfattar Halldorf ambitionerna som jag själv i unga år lät mig entusiasmeras av men också sedan upplevde som djupt problematiska när konformismen och kraven på lojalitet gjorde sig gällande:

"De institutioner som Pethrus skapade gjorde emellertid att Pingströrelsen allt tydligare trädde fram som ett alternativt samhälle, ett kristet civilsamhälle i 1900-talets socialdemokratiska enhetssamhälle. Pingstvännerna inte bara sjöng kristna sånger och läste kristna böcker, utan de hade sina pengar på en kristen bank, lyssnade på kristen radio, läste kristna nyheter och röstade på ett kristet parti. De levde i en kristen kultur som aldrig blev stark nog att forma den svenska nationen." (s 152).

En avgränsad och landsomfattande samfundsgemenskap mellan "trossyskon" bejakades således till sin funktion om än inte till någon yttre organisation. Vilket kunde fungera så länge en karismatisk ledare stod som sammanhållande faktor och därtill med hjälp av ett antal verksamheter i aktiebolagsform. Samtidigt innebar det vissa bekymmer vad gäller demokratiskt inflytande, möjligheter att torgföra och försvara avvikande meningar. De gemensamma företagen var också kostsamma och församlingarna och dess medlemmar förväntades tillskjuta betydande medel för deras upprätthållande.

Därmed var det också bäddat för strider, vilket inte saknats i Pingströrelsens historia. Den mest uppmärksammade var den mellan rörelsens förgrundsgestalter - Lewi Pethrus själv och författaren Sven Lidman. Jag erinrar mig att en av Sven Lidmans söner, Sam Lidman, på 60-talet skrev en bok om sin uppväxt som hette "Vildåsnor och pådrivare". Sven Lidman, den renodlat romantiska "vildåsnan", tyckte att det gått för långt med det entreprenöriella och drog till sist - efter många års gott kompanjonskap - inte längre jämnt med den expansive "pådrivaren".

I samtliga strider avgick LP med segern, även om det innebar påfrestningar för rörelsen som helhet. Jag var för ung för att minnas Lidman-striden, den tilldrog sig vid mitten av förra århundradet, men effekterna av den var förnimbara också åratal efteråt i rent konkret bemärkelse. 

Den grundläggande lojaliteten med LP var nog aldrig ifrågasatt av min far, men den var aldrig heller slavisk: han behöll Lidmans skrifter i bokhyllan och var imponerad av hans predikokonst. Han hade också en annan syn på pastorsutbildning än LP och han sympatiserade med efterträdaren Willis Säwes kritiska förhållningssätt till en del av LP:s idéer. De teologiska diskussioner som fördes hemma vid köksbordet i samband med gästande pastorers besök minns jag som spännande och lärorika, inte minst för att de vittnade om att allt inte var givet, att mycket trots allt var föremål för diskussion och mer eller mindre kontroversiella ställningstaganden.  

Man erbjöds skolning i ideologisk diskussion, kan man säga. Det gällde bara att inse vilka oskrivna trossatser som var oomkullrunkeliga och inte. Att det uppstod en tystnadskultur kring vissa frågor och personer med avvikande uppfattning håller jag helt med Halldorf om. Han klargör detta på ett förtjänstfullt sätt och pekar på att Pethrus i sin episkopala roll visserligen hela tiden höll fanatism och teologiska avvikelser kort, men främst genom att lyfta fram det goda och förbigå det andra med tystnad, alternativt genom att understucket och mera i förbigående skicka signaler om det man borde avhålla sig ifrån. Baksidan av detta var naturligtvis att den indirekt angripne inte kunde försvara sig. 

Jag är alltså tillräckligt gammal för att minnas Lewi Pethrus och har faktiskt också mött honom personligen en gång hemma i mitt föräldrahem. Jag var sjutton år gammal och fortfarande mycket fascinerad av denne patriark, som jag som barn hierarkiskt placerade någonstans mellan pappa och Gud fader själv. Det mötet var alltså ett möte med en auktoritet som jag hade vördat som den store ledaren och som jag just börjat ifrågasätta på grund av mitt alltför breda kulturintresse, det som kolliderade med hans negativa syn på "det moderna nöjeslivet". Min väg låg ju annars utstakad som pastor och andlig arvtagare till pappa och Pethrus. Om jag inte några år senare valt en annan väg och lämnat Pingströrelsen... Ja, sällsamma tanke! På en gång främmande - gudskelov - och egendomligt nog ändå inte helt främmande. Läsningen av den här boken fick mig att minnas och reflektera.

Det som Halldorf i ett slutkapitel hänför till det liturgiska i Lewi Pethrus ledarskap gäller den andlighet som han personifierade och där han framställs som svagare än i sin roll som läroämbete och entreprenör. Han framhåller visserligen Pethrus sinne för sången och musiken; han var ju själv psalmförfattare och hade den goda smaken att anställa vännen Einar Ekberg som sångare i församlingen. 

Ekbergs roll kan ingen undvika att nämna i vilken som helst historik över Pingströrelsen, men den blir ofta ändå lite styvmoderligt behandlad enligt min mening. Jag tror att denne den störste bland kyrkosångare spelade en större roll för Pingströrelsens, ja hela frikyrklighetens framgångar och anseende än vad man i förstone inser. "Han var ett sound i det svenska samhället", som Bo Strömstedt så vackert uttryckte det, och Halldorf utsträcker det till att gälla Pingströrelsen som helhet. Men har någon historieskrivare riktigt förstått vad det innebar och fortfarande kanske innebär att ha ägt ett sound likt Einar Ekbergs? Jag tror inte det. 

Däremot håller jag med Halldorf om att Lewi Pethrus inte var någon extatisk personlighet, ingen hysterisk inpiskare av emotionell utlevelse. Den som i likhet med mig hörde honom predika fick lyssna till en lugn folktalare som kunde trollbinda sina åhörare utan yvigheter och tricks. Det jag minns av honom var också ett genomgående drag av sentimentalitet, det han själv ofta talade om i termer av "gripenhet", som var smittsam och inspirerande. Det fanns en nykterhet kring hans karisma, kanske skulle jag till och med så här i efterhand beteckna det som en trygghet, en stabilitet. Även när man inte höll med honom ingav han respekt i många läger för sin oräddhet, en slags motvillig beundran för att, ifrågasatt och tidvis föraktad, våga stå för sin sak i kamp mot "avkristningen". De flesta har idag glömt att han en gång var en samhällsdebattör lika känd och omstridd som en samtida Herbert Tingsten, en Ingemar Hedenius. 

Min bild av Lewi Pethrus har också präglat min syn på mer sentida ledare för pingstliknande väckelserörelser, som till exempel Livets Ord. Det jag sett och hört av Ulf Ekman och liknande sprattelgubbar har bara gjort mig bedrövad med tanke på vad man borde kunna förvänta sig av en andlig ledare. Och om Lewi Pethrus var besjälad av tanken på framgång så var det i så fall för det som han såg som "Guds sak", inte den personliga rikedomen. Tvärtemot falska beskyllningar om att vilja berika sig dog Pethrus 1974 som en enkel, och slutligen även av många utomstående aktad man utan nämnvärda ekonomiska tillgångar. Bouppteckningen visade på 3.000 kr.

Det var på tiden att Lewi Pethrus gärning blev kritiskt och sakligt granskad på det sätt som Joel Halldorf här visar prov på. Jag har förstås läst boken med ett speciellt intresse, men jag är övertygad om att den har mycket intressant att förmedla till vem som helst med intresse för 1900-talets svenska kyrkohistoria och för problematiken kring folkrörelserna och deras ledarskap. 
  

onsdag 30 augusti 2017

Eugen d´Albert - från albumblad till opera



I min kikare inriktad på mindre känd pianomusik dök för några år sedan upp ett nytt namn på den del av stjärnhimlen där de nästan helt slocknade tonsättarna ibland glimtar fram. Jag fann ett charmerande stycke - "Albumblatt" - vars upphovsman var en viss Eugen(e) d´Albert, en skotsktysk herre som ofta bytte hemland och ännu oftare fruar, en virtuos pianist, tonsättare och musikhögskolechef som en gång i tiden var vida känd i både Europa och USA. 

Han föddes i Glasgow 1864, men flyttade i unga år till Tyskland och betraktade sig därefter som tysk, åtminstone tills han de sista åren bosatte sig i Zürich, Schweiz. Efter tre medborgarskap och inte mindre än sex äktenskap dog han i Riga 1932, 67 år gammal.

Hans tidiga identifikation med den tyska kulturen förde honom till studier i Wien, där han kom i kontakt med både Brahms och den åldrige Liszt, som i honom såg sin favoritelev, vilket senare ledde till en fortsatt karriär i Weimar och Berlin. Även Richard Strauss uppskattade den skicklige pianisten och tillägnade honom sin "Burlesque" för piano och orkester.

Av andra data framgår att han var en tämligen produktiv tonsättare i den romantiska traditionen med orkesterverk (bland annat en symfoni, flera pianokonserter och en cellokonsert), ett par stråkkvartetter, pianostycken, vokalverk och, inte minst, 21 operor på opuslistan. Av allt detta är operan "Tiefland" (1903) mest känd och det verk som fortfarande spelas ibland, företrädesvis i Tyskland. 

Som operatonsättare har hans stil karakteriserats som tysk verismo, vilket inte alls är så dumt. Efter att ha hört denna opera (via Spotify) kan jag inte säga annat än att jag blev imponerad. Visserligen rör det sig inte om något originellt tonspråk, men denna mix av Wagner, Strauss och Mascagni är skickligt hopkommen och verkligen ingen oäven musikdramatik.

På pianomusikens område är han mest känd för sina Bach-transkriptioner, men de som upptäcker hans pianosonat erkänner en god hantverkare i Brahms efterföljd. De båda pianokonserter som finns kvar (den första som han skrev som 16-åring har gått förlorad) är ungdomsverk, briljant och virtuos musik med ett stort inslag av lyriskt välljud. Nog var han i den musiken lisztian så att det märks.

Åter till det där stycket som gjorde mig uppmärksam på hans existens. "Albumblatt" tillhör de mer vaga och anspråkslösa beteckningar man kan ge ett pianostycke, men jag menar att det i det här fallet rör sig om en sådan där fullträff som man ibland finner även i det lilla formatet. På endast sex notblad lyckas d´Albert här uppväcka ett innerligt minne och förvandla det till ett attraktivt tonsmycke.

Det var som sagt ett antal år sedan och jag plockade fram noterna på nytt. De visade sig inte alls vara så enkla som jag mindes dem och som notbilden först ger intryck av. Jag har ju inte heller längre de färdigheter vid klaviaturen som jag en gång hade. Men de där legatobågarna som binder samman en en rad uppbrutna ackord mot en sirlig melodi, håller faktiskt för hur många spelningar som helst. Och är med andra ord väl värda att lägga ner lite övning på.
___________________

Tidigare fanns en inspelning av "Albumblatt" på Spotify som nu försvunnit därifrån. Noterna finns dock i det förträffliga notbiblioteket IMSLP.

onsdag 23 augusti 2017

Stefan Zweig och tystnaden



Jag såg en film på bio om den österrikiske författaren Stefan Zweigs exiltillvaro i Nord- och Sydamerika: "Farväl till Europa", regi: Maria Schrader. En film som i tempo och uppbyggnad speglade den melankoli som man på goda grunder antar var Zweigs och som Josef Hader i rollen som honom gestaltade på ett övertygande sätt. 

Författaren förs runt som en celebritet på olika platser och hyllas på författarkongresser under det att hans främlingskap bara växer inför all välvilja och - inte minst - alla krav på uttalanden om tillståndet i nazismens Europa.

Han är en landsflyktig jude som saknar sitt hemland och givetvis avskyr nazismen. Hans böcker hör till dem som förbjudits och ändå vägrar han tillmötesgå sina radikala kollegers förväntningar på uppslutning i kollektiva politiska protester. Han är dessutom ansatt av vädjanden från mindre kända kolleger om hjälp så att också de ska kunna ta sig över Atlanten. Hur ska han, trots sin privilegierade situation, kunna hjälpa alla? När ska han få ro att skriva?

Bortsett från några ceremoniella banketter beskriver filmen inga märkvärdiga händelser, mest bara det nya vardagsliv som han tillsammans med närstående försöker anpassa sig till i ett kyligt New York och ett tropiskt hett Brasilien. Desto mer drabbande blir det när det nedtonade dramat plötsligt kulminerar i det nederlag som självmordet tillsammans med hustrun utgör. Även filmiskt är det mycket vackert och värdigt skildrat via spegeln på en svängande garderobsdörr som dock inte når in till sängen och rummets innersta, lika lite som filmen når in till Zweigs innersta.

Filmen fascinerade mig trots avsaknaden av sammanhängande intrig. Jag fastnade för den firade författarens motstånd mot att uppfylla förväntningarna på aktivism och ställningstagande, det där kontroversiella försöket att värja sig mot kravet att offentligt stämma in i kören av oförvitliga uppfattningar.

I en replik till de samlade journalisterna fräser han ifrån på ett sätt som antyder att han tycker att det är för enkelt, alltför billigt, att i trygg säkerhet bland likasinnade på en fjärran kontinent i ord fördöma det som händer i Berlin. "En motståndshandling utan kraft är bara ett rop på uppmärksamhet". 

Förutom att detta i sig är en tänkvärd reaktion finns säkert andra bottnar också. Kanske ville han hävda sin integritet, sin rätt att vara en skönande vars uppgift i första hand är en annan än den som politisk intellektuell. Kanske bidrog skuldkänslan över ha klarat sig undan. Eller kanske främst det djupa främlingskapet inför samtiden, det som särskilt starkt kan drabba den som upplever sig redan ha gjort sitt, den vars epok redan ligger i det förflutna.

Av Zweigs biografi vet vi att han ändå åstadkom ett sista verk i sin exil. "Världen av igår" heter boken, med ett vittnesbörd som på sitt sätt bröt tystnaden. Den kom i svensk nyutgåva för några år sedan och har ju betecknats som en legendarisk skildring av det gamla Europas undergång. Jag har ännu inte läst den, men filmen gav mig den avgörande knuffen som gör att det nu ska bli av. 


lördag 19 augusti 2017

Vishetens natt



Jag har aldrig känt mig speciellt lockad av historiska romaner. Gärna historia och gärna romaner, men skönlitterär fantasi i historisk infattning har förefallit mig som en mycket krävande genre som förutsätter en sällsynt dubbelkompetens som gjort mig misstrogen. Åtminstone när det gäller äldre historia.

På grund av denna min skepsis har jag läst för få så kallade historiska romaner för att kunna uppträda som insiktsfull bedömare. Samtidigt får jag lust att hävda mig eftersom jag ju trots allt läst Marguerite Yourcenar (1903-1987), som skrivit två romaner som så långt jag begriper måste räknas till det yppersta i genren. Hon har visat det jag borde förstått: det är inte på genren det beror. 

För några år sedan läste jag "Hadrianus minnen" och i sommar har jag njutit av hennes "Vishetens natt" (1968) under en bubblande hänförelse som jag försökt bibehålla genom att omedelbart påbörja en omläsning. I grund och botten är det inte främst hennes enorma kunskap och beläsenhet som gör mig salig. Snarare är det sättet att förmedla den på, skickligheten att omvandla denna idérikedom i kontinuerligt lysande formuleringar, konsten att skapa spänning och tidsatmosfär kring huvudpersonernas brottning med de eviga, olösliga frågorna. 


I "Hadrianus minnen" är det den antike kejsarens Rom som är den historiska spelplatsen. I "Vishetens natt" befinner vi oss i stället 1400 år senare i högrenässansens Europa, med centrum i Flandern men med många utflykter till olika mer eller mindre instabila regioner: från de italienska furstendömena i söder till Gustav Vasas kungarike i norr.

I centrum för handlingen finns två män med släktband till ett framgångsrikt handelshus i flamländska Brügge, vars verksamhet har klädes-väverier och bankväsende som huvudnäringar. En av sönerna i huset, Henri-Maximilian, "den maktberusade", väljer en bana som legosoldat, vilket han obehindrat kombinerar med poesiskrivande. 

Hans kusin Zenon, "den kunskapstörstande" och den vars äventyrliga levnad upptar huvudparten av romanen, väljer studier i medicin, alkemi, filosofi och teologi och livnär sig som klerk, fältskär, pestdoktor och kunglig livmedikus när han inte författar irrläriga avhandlingar i kontroversiella ämnen. Han visar sig som renässansmänniska också i det att han likt en Leonardo intresserar sig för teknikutveckling och tillsammans med en kompanjon uppfinner en mekanisk vävstol - en innovation som i praktiken inte mottas välvilligt av alla.

De båda verkar i en brytningstid med omvälvningar inom teknik, vetenskap och teologi och med betydande sociala och kulturella konvulsioner i släptåg. Såväl folk som furstar fångas på sina håll av luthersk eller kalvinsk protestantism, eller av vederdöparna och andra överspända sekter som spårar ur i excesser och mobiliserar inkvisitionens motvåld. Kapitlet "Döden i Münster" är en kuslig skildring av brutaliteten i en tid då inte bara pesten utan även krigen och de nedslagna bondeupproren orsakade massdöd.

Både Henri-Maximilian och Zenon för ett kringflackande liv i olika andliga och världsliga potentaters tjänst, och de bevarar på sitt sätt därigenom ett slags inre frihet i en turbulent tid. Efter många år återser de varandra som mogna män i samband med det tridentinska kyrkomötet och får då tillfälle att reflektera över sina livserfarenheter. 

Henri-Maximilian är där i egenskap av kapten och spion för det toskanska hertigdömet. I otålig väntan på fredens sammanbrott skriver han ett eller annat distikon tillägnad sin napolitanska älskarinna, trots insikten att han "inte kommer att gå genom seklerna i kalvskinnsband". Kusinens metafysiska subtiliteter bekymrar honom föga; han är inte alls lagd åt det hållet. Men han är förvisso en människa som valt ett riskabelt liv i dödens närhet, en äregirig man som under en malariaattack i Rom i feberdrömmar upplever sin egen furstliga död. I själva verket stupar han till häst, och om detta föga ärorika slut vet Yourcenar följande att berätta:

"En kula träffade honom i axeln, han föll och slog huvudet i en sten. Han kände stöten, men döden hann han inte känna. Hans häst tumlade runt med tom sadel på fältet, där en spanjor fångade in den och ledde den i skritt till kejsarens läger. Ett par tre tyska ryttare delade på den dödes vapen och kläder. I fickan på sin jacka hade han manuskriptet till ´Kvinnokroppens heraldik´, en samling muntra och ömma verser av vilka han väntade sig en smula berömmelse eller åtminstone någon liten framgång hos damerna. De hamnade i diket och begravdes med honom under några spadar jord."

Zenon lever för tillfället tillbakadraget i en smedja och intellektuellt sett iakttar även han nödtvungna försiktighetsmått; med egna tolkningar av de gängse dogmerna döljer han sin skepticism och vantro:

"Om jag säger att tre är ett eller att världen frälstes i Palestina, så kan jag väl i dessa ord lägga in en hemlig inre betydelse under den yttre betydelsen och på det sättet undgå till och med obehaget att ha ljugit? Jag känner kardinaler som klarar sig med den metoden, och det är vad många teologer har gjort som idag anses vara i himlen med gloria. Jag skriver som alla andra de tre bokstäverna i det upphöjda Namnet, men vad ska jag lägga in i det? Alltet eller Skaparen? Det som är eller det som inte är, eller det som är utan att vara, som tomrummet eller nattens mörker? Mellan ett Ja och ett Nej, mellan För och Emot finns det väldiga underjordiska vidder där den mest hotade bland människor skulle kunna leva i fred."

Av Zenons vidare liv framgår att han tvingas ta ytterligare ett steg och skaffa sig ett alias och en uppdiktad livshistoria för att på så sätt säkra sig mot förföljelse och risken att själv på bålet röna sina böckers öde. Det sker när han efter sina vidsträckta resor bestämmer sig för att återvända till Brügge för att där i stillhet återuppta läkaryrket på ett klostersjukhus.

Denna återkomst är skildrad på en suggestiv prosa som lägger stor vikt vid den yttre miljön, vid väder, vind och hav och den vaksamma uppmärksamhet som kännetecknar den som rör sig i omgivningarna inkognito. Men där finns också den inåtvända reflektion som ensamheten föder. Zenon - vem är han egentligen? Som ung är han otålig, stursk och föraktfull med en obändig nyfikenhet och längtan efter något mer, något annat: "Jag har aldrig envist hållit fast vid en idé av fruktan för den förvirring jag skulle hamna i utan den". 

Han är en undflyende gestalt, många i en, i mångt och mycket en upprorisk, underjordisk existens med hemlighållna tankar och en lust till utforskning av tillvarons yttersta gränser som varken teologin eller de alkemistiska experimenten kan tillfredsställa. Han ger upp arbetet med De vises sten som redan tagit större delen av hans liv i anspråk. Han försöker tränga djupare in i de rena begreppen men bara för att sedan försöka avstå från dem helt. Hans desillusion är närmast total: "Idéer föddes och dog som människor; han hade under loppet av femtio år sett flera generationer av dem bli till stoft."

I avsaknad av ambitioner och renons på rädsla ägnar han sig åt sina patienter, mestadels flyktingar och fattiga trashankar. När priorn, en vidsynt franciskan som blivit hans vän och diskussionspartner, insjuknar och dör är det åter dags för uppbrott. Han gör nu ett misslyckat försök att ta sig till England via smugglande fiskare, och prosan får på nytt doft och färg av nattliga krog- och hamnmiljöer.  

Zenons ryktbarhet är stor och tiden hinner till sist ikapp honom och hans idéer genom att ett exemplar av en av hans skrifter undkommit bålet och nått kretsar i Wittenberg. Där har man visserligen vantolkat honom men ändå funnit användning för hans tankegångar. Hans plan att återvända till nordtyska domäner kullkastas när han samtidigt blir falskt anklagad som medbrottsling i en otuktshärva bland klostersjukhusets unga medhjälpare. Han arresteras och fängslas och vidgår sin rätta identitet. 

Romanens sista del behandlar fängelselivet, anklagelserna och turerna kring rättegången. Zenon döms till döden trots inflytelserika kontakter, också därför att han som läkare hjälpt även upprorsmän. Hans gamle lärare, kaniken Bartolomeus Campanus, försöker förmå sin forne elev att ta tillbaka en del av sin "lärda otro", vilket på så vis kunde tänkas mildra domen till enbart fängelse. Det leder till ännu ett av dessa lärda, bitskt formulerade och mycket underhållande samtal som utgör en återkommande och väsentlig del av den här romanen. 

Zenon gör ingen avbön. I ett magnifikt och sorgesamt slutkapitel får vi följa hans inre vacklan inför konsekvenserna av beslutet, den fysiska rektionen av att stå inför sin egen död och välja mellan att invänta bålet eller att själv förekomma bödlarna med det omsorgsfullt gömda knivbladet.

Ja, i sommar har jag läst annat också, men 2017 var den sommar då jag läste Marguerite Yourcenars "Vishetens natt".


Det kan tilläggas att den här romanen som utkom i Paris under det omtalade året 1968 fick ett entusiastiskt mottagande och lästes som ett tidlöst verk om aktuella frågor.
Den utkom på svenska första gången 1969 i utomordentlig översättning av Karin Landgren. Och den har nu, efter snart femtio år och fortfarande lika tidlöst giltig, kommit i ny upplaga på Modernista.

lördag 29 juli 2017

Den illuminerade bibeln i Modena



Biblioteca Estense Universitaria i Modena är inte bara ett stort och välfungerande universitets-bibliotek bland andra utan förvarar även ett antal gamla och givetvis mycket värdefulla manuskript och inkunabler, kartor, codexar och brevarier. Bland dem finns Bibbia di Borsa d´Este, det vill säga den praktfullt illustrerade och rikt dekorerade bibel som hertigen av Ferrara beställde som statushävdande skrytobjekt. Estefamiljen skulle minsann inte vara sämre än Medicéerna i Florens.

Sista dagen i Modena besökte jag biblioteket, som ligger bara tio minuters promenad från Piazza Grande. Jag fick hjälp med orienteringen i Palazzo dei Museo där det är inrymt och kom in i ett förrum till katalogrummet, där en alldeles säkert mycket boksynt herre i övre medelåldern tittade på mig genom glasögon vars glas träffande brukar liknas vid flaskbottnar. Jag besvarade hans frågande uppsyn med att efterlysa möjligheten att titta på den berömda bibeln och tog mig åt plånboken för att betala inträdet.

Mannen lyfter då omedelbart telefonluren och anmäler mitt besök, lägger sedan på och ber mig vänligen vänta på någon som strax ska komma och lotsa mig vidare. Det kostar ingenting. 

Under väntetiden kommer unga studenter med böcker för återlämning och den vakande mannen vid skrivbordet verkar dubblera den sysslan med någon form av administration. Så öppnas plötsligt en dörr i ett till katalogrummet angränsande rum och en kvinna visar sig i öppningen. Glasögonmannen nickar mot mig och mot damen som för att sätta oss i förbindelse med varandra, och hon tar artigt hand om mig och guidar mig in i det som jag nu börjar uppfatta som det allra heligaste - eller i varje fall oåtkomligaste. 


Hon har nycklar i handen och vi går till salens bortre ände där ett stort grått kassaskåp är placerat. När hon låst upp det är ena dörren för tung och trög för hennes klena armar, och jag hinner inte (och vågar inte heller) erbjuda min hjälp innan hon kallar på en man som får upp dörren och ser till att det dyrbara innehållet på rullskenor hamnar på golvet framför mig. 

Min guide ger mig en kort muntlig historik om detta exceptionella bokkonstverk, varefter hon förklarar att jag är fri att själv titta mig omkring och att det är tillåtet att ta några foton. Själv slår hon sig ner vid ett litet bord vid dörren och väntar.



Framför mig ligger två volymer uppslagna under ett ostkupeliknande och förmodligen okrossbart glastäcke: Gamla och Nya Testamentet i ett handgjort utförande som krävde fyra mäns insatser under sex års tid, 1455-1461. Deras namn bör verkligen ihågkommas, så här har ni dem: Taddeo Crivelli, Franco de´ Russi, Marco del´Avogadro och Giorgio d´Alemagna.

Smått andäktig synade jag de båda större illuminationerna som låg uppslagna i Nya Testamentet. Den ena visar otvetydigt berättelsen om hur Jesus gick på vattnet, i den andra torde det vara fråga om andeutdrivning eller annan helbrägdagörelse. Tanken att var och en av de 1200 sidorna är präntade och bemålade på liknande sätt är svindlande. 



Tre faksimil har gjorts under årens lopp och det senaste från 1996-1997 ligger tillgängligt för bläddring i en annan del av salen. Jag bläddrade lite på måfå, överväldigad av överflödet. 

I en kort resumé på engelska som stacks i min hand innan jag lämnade biblioteket görs man uppmärksam på att årtalet för denna märkliga bibels påbörjande - 1455 - också är det år när Gutenbergs boktryckarkonst avsätter den första bibeledition som utkommer i mer än ett exemplar och kan spridas till många. Man kan alltså se det som att Bibbia di Borsa d´Este var ett projekt som befann sig precis på gränsen till en ny tid, ett sista krönande uttryck för medeltidens sätt att pränta och illuminera Skriften på tröskeln till massproduktionens tidevarv. 


Foto: EJ
Foto nederst: Lån från bibliotekets hemsida: Biblioteca Estense Universitaria 

fredag 28 juli 2017

Bilder från Modena



När jag kom till Modena mötte jag ännu en begeistrande italiensk stad med ännu en storslagen katedral - ett världsarv - och med palats och konst och därtill allt det övriga livets goda som sedan fyrtio år förhäxat mig och gjort mig blind för de avigsidor som Italien givetvis också har. 

Jag dyrkar dessa gamla stadskärnor som hålls vid liv med en pietet som inte bara är traditionsbevarande utan grundad i gedigna kunskaper i humaniora parad med den bästa konservatorns erfarenheter och tekniska handlag. 


Modena är en stad i en begränsad och mycket vacker färgskala i huvudsak bestående av jordfärger - nyanser av ockra, umbra, siena -, de färger som inte för inte fått italienska namn och som står så fint mot den ljusa marmorn och gråblå gatubeläggningen. Katedralen tar emot den reflekterade solstrålningen från närliggande väggar och speglar den i ett avmätt, obestämbart färgskimmer. 



Huvudingången vetter mot ett mindre torg och omges av ett par lejon som (associationen är lika besvärande banal som svår att undvika) liknar en mer uttrycksfull variant av de stoppklossar som numera placeras på våra gågator. De här lär vara fynd från romartiden och är givetvis oändligt mer respektingivande av bara det skälet. Att katedralbygget påbörjades för tusen år sedan är för övrigt också tänkvärt. 



I Modena går man ofta under arkader, om än inte lika frekvent som i Bologna, grannen några mil söderut där man på så vis kan skydda sig mot sol eller regn så länge man inte behöver korsa gatan eller något torg. Torgen ja - hur ofta har jag inte tänkt att någon gång lista de vackraste torgen jag sett och där flertalet troligtvis skulle bli italienska. 




Det stora torget - Piazza Grande - ger fri sikt åt katedralens monumentala sydsida, även om det för fotografen ändå blir knepigt att få med helheten, inklusive det 86 meter höga tornet. Det är samma romanska stil som i Parma, men ännu mer sammansatt i vad som syns som flera skikt utanpå varandra. Apropå evinnerliga jämförelser så har Parmas katedral i det inre ett försteg med dess imponerande konstutsmyckning, men exteriört håller jag Modenas som vassare.

Två sidor av torget upptas av restauranger och barer varifrån man i behaglig skugga kan vila ögonen på delar av denna på en gång harmoniska och komplexa arkitektur. 


Staden är berömd för sin balsamvinäger och sina bilar (Ferrari och Lamborghini) men kulturellt mest av allt för att det var Luciano Pavarottis hemstad. Inte bara operan bär numera hans namn; en av de många barerna gör det också. Skänkte honom en tanke när jag passerade teatern (i mild ljusockra) och undrade om han någonsin gästade hemmascenen efter att i tidigt 60-tal ha slagit igenom som Rudolfo i Bohème på ROH Covent Garden som inhoppare för Giuseppe di Stefano, och småningom sedan upphöjd till en av 1900-talets mesta celebriteter. Jag minns att han i alla fall dog i sin hemstad, och efter kontroll visar det sig att det redan är jämnt ett decennium sedan.



Efter all konst i Milano och Parma började en viss mättnadskänsla göra sig gällande beträffande tavlor i kyrkor och på museer. Jag beslöt mig för att betrakta Modenas stadskärna som ett konstverk i sig och strövade omkring i den takt som den över trettiogradiga värmen tillät. Men en sak ville jag ändå titta närmare på innan  jag lämnade staden...  

Foto: EJ (klicka för större bilder!) 

måndag 24 juli 2017

Parma - inte bara ost och skinka



Med Milano som första anhalt var det Parma och Modena som var det egentliga målet för resan, att för första gången ägna dessa städer ett par, tre dagar vardera. Efter att ha överlevt en synnerligen obekväm resa (se här) på ett överfullt tåg från Milano anlände jag alltså till Parma vid lunchtid. Befriad promenerade jag i molnfritt väder längs huvudstråket Via Garibaldi med mitt rullande handbagage. 

Efter Piazza Garibaldi (ständigt denne Garibaldi!) fann jag rätt snart hotell Butto, där jag togs emot av en vänlig herre som inte verkade ha störts av någon gäst på en bra stund. Han gav mig omedelbart det dubbelrum för ensamt bruk som jag hade beställt och som visade sig vara försett med en liten balkong ut mot ett lugnt bakgatstorg med två restauranger, vars dofter kunde anas där ovanifrån. 

  På vägen hade jag redan passerat Palazzo della Pilotta, det gamla palats s om bombskadades under kriget men som restaurerats och numera inrymmer kulturinstitutioner och museer som jag nästa dag tänkte besöka främst för Leonardos skull, men även för att närmare bekanta mig med Antonio da Corregio (1494-1534, stadens egen konstnär. 



Ibland tvingas man hejda sig och bli stående en stund framför annat än kulturens artefakter, till exempel ett träd. Särskilt när som i det här fallet det vid gatan framför palatset står en mycket gammal platan som gatans myndigheter vördsamt berett en plats mitt i trottoaren. Plataners fläckiga stammar och deras bladverk som silar ljuset i ett milt grönaktigt skimmer har jag alltid beundrat. Och ett kort stycke längre fram står på gräsmattan ännu ett ståtligt träd, en ceder, också det ett tydligt tecken på att man landat i en medelhavsmiljö. Jag tycker mig ha sett den här cedern förut men minns inte längre var. Jo, till sist, är den inte bra lik en libanesisk ceder i en målning av ungraren Csontvary?



Efter ytterligare femtio meter ligger Teatro Regio som annonserar en Verdi-festival i september, vilket påminner om att jag nu befinner mig i Verdis hemtrakter. Och inte bara Verdis - det här är också Arturo Toscaninis hemstad och Niccolò Paganini är av okänd anledning begravd här. 



Samma eftermiddag sökte jag mig till Piazza Duomo med katedralen och baptisteriet, en lugn och vacker plats med ännu en kyrka alldeles intill. Kyrktätheten i gamla italienska städer är stor, bara antalet rum för den lekamliga spisen är större. 





Katedralens yttre är i likhet med dopkapellet en stram blandning av romanskt och bysantiskt, medan man i deras inre möts av en konstrikedom som är rent häpnadsväckande. Väggarna är praktiskt taget täckta av berättelser i bild. Exceptionell måste man nog beteckna den fresk i det inre av kupolen som Corregio står för (ca 1525) och som skildrar Marie himmelsfärd. 






Det egenartade är att färden ses ur ett perspektiv underifrån och djupt underifrån står man själv och tittar upp, ja nästan sugs man upp i den virvel som mest syns bestå av ett sprattlande myller av ben och armar bland ulliga moln, och där Maria intar den centrala positionen. I Nationalgalleriet finns också några målningar av Corregio och jag noterade att alla hans madonnan med barnet har ett idylliskt, sagoaktigt drag, mest kanske beroende på att både mor och barn så tydligt ler förnöjt på bilderna.

Ler gör som bekant också Leonardos Mona Lisa - och inte bara hon. Den största klenoden i Nationalgalleriet är Leonardos "La Scapiliata", flickan med det rufsiga håret.



Formatet är inte stort, men vilken bild! Finge jag välja toge jag den alla gånger framför Mona Lisa. 

Även dopkapellets inre är beklätt med konst i samtliga fyra våningar. Jag fick lösa en inträdesbiljett trots att det om en kvart skulle hållas mässa, men hann ändå beundra prakten. Dopfunten är nog den största jag sett någon gång och så till vida kanske till och med användbar för baptister.




Parma är en rik och välmående stad; enligt vad statistikerna förtäljer intar den en topplacering i Italien. Det var en lördag jag anlände och mot eftermiddagen och kvällen strövade mycket folk omkring, besökte barer och restauranger och beskådade det folkliv de själva var en del av. Lo spritz till de vuxna och glass till både ung och gammal. Luften fylld av sorl av röster snarare än trafikbuller. 




Javisst finns det ost och skinka, hästkött (en specialitet) och risotto och allt möjligt gott i Parma, men inte bara det. Jag fick intryck av en mycket trivsam stad som jag gärna återvänder till.



Foto:EJ (klicka för större bild)