Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 19 augusti 2017

Vishetens natt



Jag har aldrig känt mig speciellt lockad av historiska romaner. Gärna historia och gärna romaner, men skönlitterär fantasi i historisk infattning har förefallit mig som en mycket krävande genre som förutsätter en sällsynt dubbelkompetens som gjort mig misstrogen. Åtminstone när det gäller äldre historia.

På grund av denna min skepsis har jag läst för få så kallade historiska romaner för att kunna uppträda som insiktsfull bedömare. Samtidigt får jag lust att hävda mig eftersom jag ju trots allt läst Marguerite Yourcenar (1903-1987), som skrivit två romaner som så långt jag begriper måste räknas till det yppersta i genren. Hon har visat det jag borde förstått: det är inte på genren det beror. 

För några år sedan läste jag "Hadrianus minnen" och i sommar har jag njutit av hennes "Vishetens natt" (1968) under en bubblande hänförelse som jag försökt bibehålla genom att omedelbart påbörja en omläsning. I grund och botten är det inte främst hennes enorma kunskap och beläsenhet som gör mig salig. Snarare är det sättet att förmedla den på, skickligheten att omvandla denna idérikedom i kontinuerligt lysande formuleringar, konsten att skapa spänning och tidsatmosfär kring huvudpersonernas brottning med de eviga, olösliga frågorna. 


I "Hadrianus minnen" är det den antike kejsarens Rom som är den historiska spelplatsen. I "Vishetens natt" befinner vi oss i stället 1400 år senare i högrenässansens Europa, med centrum i Flandern men med många utflykter till olika mer eller mindre instabila regioner: från de italienska furstendömena i söder till Gustav Vasas kungarike i norr.

I centrum för handlingen finns två män med släktband till ett framgångsrikt handelshus i flamländska Brügge vars verksamhet har klädes-väverier och bankväsende som huvudnäringar. En av sönerna i huset, Henri-Maximilian, "den maktberusade", väljer en bana som legosoldat, vilket han obehindrat kombinerar med poesiskrivande. 

Hans kusin Zenon, "den kunskapstörstande" och den vars äventyrliga levnad upptar huvudparten av romanen, väljer studier i medicin, alkemi, filosofi och teologi och livnär sig som klerk, fältskär, pestdoktor och kunglig livmedikus när han inte författar irrläriga avhandlingar i kontroversiella ämnen. Han visar sig som renässansmänniska också i det att han likt en Leonardo intresserar sig för teknikutveckling och tillsammans med en kompanjon uppfinner en mekanisk vävstol - en innovation som i praktiken inte mottas välvilligt av alla.

De båda verkar i en brytningstid med omvälvningar inom teknik, vetenskap och teologi och med betydande sociala och kulturella konvulsioner i släptåg. Såväl folk som furstar fångas på sina håll av luthersk eller kalvinsk protestantism, eller av vederdöparna och andra överspända sekter som spårar ur i excesser och mobiliserar inkvisitionens motvåld. Kapitlet "Döden i Münster" är en kuslig skildring av brutaliteten i en tid då inte bara pesten utan även krigen och de nedslagna bondeupproren orsakade massdöd.

Både Henri-Maximilian och Zenon för ett kringflackande liv i olika andliga och världsliga potentaters tjänst, och de bevarar på sitt sätt därigenom ett slags inre frihet i en turbulent tid. Efter många år återser de varandra som mogna män i samband med det tridentinska kyrkomötet och får då tillfälle att reflektera över sina livserfarenheter. 

Henri-Maximilian är där i egenskap av kapten och spion för det toskanska hertigdömet. I otålig väntan på fredens sammanbrott skriver han ett eller annat distikon tillägnad sin napolitanska älskarinna, trots insikten att han "inte kommer att gå genom seklerna i kalvskinnsband". Kusinens metafysiska subtiliteter bekymrar honom föga; han är inte alls lagd åt det hållet. Men han är förvisso en människa som valt ett riskabelt liv i dödens närhet, en äregirig man som under en malariaattack i Rom i feberdrömmar upplever sin egen furstliga död. I själva verket stupar han till häst, och om detta föga ärorika slut vet Yourcenar följande att berätta:

"En kula träffade honom i axeln, han föll och slog huvudet i en sten. Han kände stöten, men döden hann han inte känna. Hans häst tumlade runt med tom sadel på fältet, där en spanjor fångade in den och ledde den i skritt till kejsarens läger. Ett par tre tyska ryttare delade på den dödes vapen och kläder. I fickan på sin jacka hade han manuskriptet till ´Kvinnokroppens heraldik´, en samling muntra och ömma verser av vilka han väntade sig en smula berömmelse eller åtminstone någon liten framgång hos damerna. De hamnade i diket och begravdes med honom under några spadar jord."

Zenon lever för tillfället tillbakadraget i en smedja och intellektuellt sett iakttar även han nödtvungna försiktighetsmått; med egna tolkningar av de gängse dogmerna döljer han sin skepticism och vantro:

"Om jag säger att tre är ett eller att världen frälstes i Palestina, så kan jag väl i dessa ord lägga in en hemlig inre betydelse under den yttre betydelsen och på det sättet undgå till och med obehaget att ha ljugit? Jag känner kardinaler som klarar sig med den metoden, och det är vad många teologer har gjort som idag anses vara i himlen med gloria. Jag skriver som alla andra de tre bokstäverna i det upphöjda Namnet, men vad ska jag lägga in i det? Alltet eller Skaparen? Det som är eller det som inte är, eller det som är utan att vara, som tomrummet eller nattens mörker? Mellan ett Ja och ett Nej, mellan För och Emot finns det väldiga underjordiska vidder där den mest hotade bland människor skulle kunna leva i fred."

Av Zenons vidare liv framgår att han tvingas ta ytterligare ett steg och skaffa sig ett alias och en uppdiktad livshistoria för att på så sätt säkra sig mot förföljelse och risken att själv på bålet röna sina böckers öde. Det sker när han efter sina vidsträckta resor bestämmer sig för att återvända till Brügge för att där i stillhet återuppta läkaryrket på ett klostersjukhus.

Denna återkomst är skildrad på en suggestiv prosa som lägger stor vikt vid den yttre miljön, vid väder, vind och hav och den vaksamma uppmärksamhet som kännetecknar den som rör sig i omgivningarna inkognito. Men där finns också den inåtvända reflektion som ensamheten föder. Zenon - vem är han egentligen? Som ung är han otålig, stursk och föraktfull med en obändig nyfikenhet och längtan efter något mer, något annat: "Jag har aldrig envist hållit fast vid en idé av fruktan för den förvirring jag skulle hamna i utan den". 

Han är en undflyende gestalt, många i en, i mångt och mycket en upprorisk, underjordisk existens med hemlighållna tankar och en lust till utforskning av tillvarons yttersta gränser som varken teologin eller de alkemistiska experimenten kan tillfredsställa. Han ger upp arbetet med De vises sten som redan tagit större delen av hans liv i anspråk. Han försöker tränga djupare in i de rena begreppen men bara för att sedan försöka avstå från dem helt. Hans desillusion är närmast total: "Idéer föddes och dog som människor; han hade under loppet av femtio år sett flera generationer av dem bli till stoft."

I avsaknad av ambitioner och renons på rädsla ägnar han sig åt sina patienter, mestadels flyktingar och fattiga trashankar. När priorn, en vidsynt franciskan som blivit hans vän och diskussionspartner, insjuknar och dör är det åter dags för uppbrott. Han gör nu ett misslyckat försök att ta sig till England via smugglande fiskare, och prosan får på nytt doft och färg av nattliga krog- och hamnmiljöer.  

Zenons ryktbarhet är stor och tiden hinner till sist ikapp honom och hans idéer genom att ett exemplar av en av hans skrifter undkommit bålet och nått kretsar i Wittenberg. Där har man visserligen vantolkat honom men ändå funnit användning för hans tankegångar. Hans plan att återvända till nordtyska domäner kullkastas när han samtidigt blir falskt anklagad som medbrottsling i en otuktshärva bland klostersjukhusets unga medhjälpare. Han arresteras och fängslas och vidgår sin rätta identitet. 

Romanens sista del behandlar fängelselivet, anklagelserna och turerna kring rättegången. Zenon döms till döden trots inflytelserika kontakter, också därför att han som läkare hjälpt även upprorsmän. Hans gamle lärare, kaniken Bartolomeus Campanus, försöker förmå sin forne elev att ta tillbaka en del av sin "lärda otro", vilket på så vis kunde tänkas mildra domen till enbart fängelse. Det leder till ännu ett av dessa lärda, bitskt formulerade och mycket underhållande samtal som utgör en återkommande och väsentlig del av den här romanen. 

Zenon gör ingen avbön. I ett magnifikt och sorgesamt slutkapitel får vi följa hans inre vacklan inför konsekvenserna av beslutet, den fysiska rektionen av att stå inför sin egen död och välja mellan att invänta bålet eller att själv förekomma bödlarna med det omsorgsfullt gömda knivbladet.

Ja, i sommar har jag läst annat också, men 2017 var den sommar då jag läste Marguerite Yourcenars "Vishetens natt".


Det kan tilläggas att den här romanen som utkom i Paris under det omtalade året 1968 fick ett entusiastiskt mottagande och lästes som ett tidlöst verk om aktuella frågor.
Den utkom på svenska första gången 1969 i utomordentlig översättning av Karin Landgren. Och den har nu, efter snart femtio år och fortfarande lika tidlöst giltig, kommit i ny upplaga på Modernista.

lördag 29 juli 2017

Den illuminerade bibeln i Modena



Biblioteca Estense Universitaria i Modena är inte bara ett stort och välfungerande universitets-bibliotek bland andra utan förvarar även ett antal gamla och givetvis mycket värdefulla manuskript och inkunabler, kartor, codexar och brevarier. Bland dem finns Bibbia di Borsa d´Este, det vill säga den praktfullt illustrerade och rikt dekorerade bibel som hertigen av Ferrara beställde som statushävdande skrytobjekt. Estefamiljen skulle minsann inte vara sämre än Medicéerna i Florens.

Sista dagen i Modena besökte jag biblioteket, som ligger bara tio minuters promenad från Piazza Grande. Jag fick hjälp med orienteringen i Palazzo dei Museo där det är inrymt och kom in i ett förrum till katalogrummet, där en alldeles säkert mycket boksynt herre i övre medelåldern tittade på mig genom glasögon vars glas träffande brukar liknas vid flaskbottnar. Jag besvarade hans frågande uppsyn med att efterlysa möjligheten att titta på den berömda bibeln och tog mig åt plånboken för att betala inträdet.

Mannen lyfter då omedelbart telefonluren och anmäler mitt besök, lägger sedan på och ber mig vänligen vänta på någon som strax ska komma och lotsa mig vidare. Det kostar ingenting. 

Under väntetiden kommer unga studenter med böcker för återlämning och den vakande mannen vid skrivbordet verkar dubblera den sysslan med någon form av administration. Så öppnas plötsligt en dörr i ett till katalogrummet angränsande rum och en kvinna visar sig i öppningen. Glasögonmannen nickar mot mig och mot damen som för att sätta oss i förbindelse med varandra, och hon tar artigt hand om mig och guidar mig in i det som jag nu börjar uppfatta som det allra heligaste - eller i varje fall oåtkomligaste. 


Hon har nycklar i handen och vi går till salens bortre ände där ett stort grått kassaskåp är placerat. När hon låst upp det är ena dörren för tung och trög för hennes klena armar, och jag hinner inte (och vågar inte heller) erbjuda min hjälp innan hon kallar på en man som får upp dörren och ser till att det dyrbara innehållet på rullskenor hamnar på golvet framför mig. 

Min guide ger mig en kort muntlig historik om detta exceptionella bokkonstverk, varefter hon förklarar att jag är fri att själv titta mig omkring och att det är tillåtet att ta några foton. Själv slår hon sig ner vid ett litet bord vid dörren och väntar.



Framför mig ligger två volymer uppslagna under ett ostkupeliknande och förmodligen okrossbart glastäcke: Gamla och Nya Testamentet i ett handgjort utförande som krävde fyra mäns insatser under sex års tid, 1455-1461. Deras namn bör verkligen ihågkommas, så här har ni dem: Taddeo Crivelli, Franco de´ Russi, Marco del´Avogadro och Giorgio d´Alemagna.

Smått andäktig synade jag de båda större illuminationerna som låg uppslagna i Nya Testamentet. Den ena visar otvetydigt berättelsen om hur Jesus gick på vattnet, i den andra torde det vara fråga om andeutdrivning eller annan helbrägdagörelse. Tanken att var och en av de 1200 sidorna är präntade och bemålade på liknande sätt är svindlande. 



Tre faksimil har gjorts under årens lopp och det senaste från 1996-1997 ligger tillgängligt för bläddring i en annan del av salen. Jag bläddrade lite på måfå, överväldigad av överflödet. 

I en kort resumé på engelska som stacks i min hand innan jag lämnade biblioteket görs man uppmärksam på att årtalet för denna märkliga bibels påbörjande - 1455 - också är det år när Gutenbergs boktryckarkonst avsätter den första bibeledition som utkommer i mer än ett exemplar och kan spridas till många. Man kan alltså se det som att Bibbia di Borsa d´Este var ett projekt som befann sig precis på gränsen till en ny tid, ett sista krönande uttryck för medeltidens sätt att pränta och illuminera Skriften på tröskeln till massproduktionens tidevarv. 


Foto: EJ
Foto nederst: Lån från bibliotekets hemsida: Biblioteca Estense Universitaria 

fredag 28 juli 2017

Bilder från Modena



När jag kom till Modena mötte jag ännu en begeistrande italiensk stad med ännu en storslagen katedral - ett världsarv - och med palats och konst och därtill allt det övriga livets goda som sedan fyrtio år förhäxat mig och gjort mig blind för de avigsidor som Italien givetvis också har. 

Jag dyrkar dessa gamla stadskärnor som hålls vid liv med en pietet som inte bara är traditionsbevarande utan grundad i gedigna kunskaper i humaniora parad med den bästa konservatorns erfarenheter och tekniska handlag. 


Modena är en stad i en begränsad och mycket vacker färgskala i huvudsak bestående av jordfärger - nyanser av ockra, umbra, siena -, de färger som inte för inte fått italienska namn och som står så fint mot den ljusa marmorn och gråblå gatubeläggningen. Katedralen tar emot den reflekterade solstrålningen från närliggande väggar och speglar den i ett avmätt, obestämbart färgskimmer. 



Huvudingången vetter mot ett mindre torg och omges av ett par lejon som (associationen är lika besvärande banal som svår att undvika) liknar en mer uttrycksfull variant av de stoppklossar som numera placeras på våra gågator. De här lär vara fynd från romartiden och är givetvis oändligt mer respektingivande av bara det skälet. Att katedralbygget påbörjades för tusen år sedan är för övrigt också tänkvärt. 



I Modena går man ofta under arkader, om än inte lika frekvent som i Bologna, grannen några mil söderut där man på så vis kan skydda sig mot sol eller regn så länge man inte behöver korsa gatan eller något torg. Torgen ja - hur ofta har jag inte tänkt att någon gång lista de vackraste torgen jag sett och där flertalet troligtvis skulle bli italienska. 




Det stora torget - Piazza Grande - ger fri sikt åt katedralens monumentala sydsida, även om det för fotografen ändå blir knepigt att få med helheten, inklusive det 86 meter höga tornet. Det är samma romanska stil som i Parma, men ännu mer sammansatt i vad som syns som flera skikt utanpå varandra. Apropå evinnerliga jämförelser så har Parmas katedral i det inre ett försteg med dess imponerande konstutsmyckning, men exteriört håller jag Modenas som vassare.

Två sidor av torget upptas av restauranger och barer varifrån man i behaglig skugga kan vila ögonen på delar av denna på en gång harmoniska och komplexa arkitektur. 


Staden är berömd för sin balsamvinäger och sina bilar (Ferrari och Lamborghini) men kulturellt mest av allt för att det var Luciano Pavarottis hemstad. Inte bara operan bär numera hans namn; en av de många barerna gör det också. Skänkte honom en tanke när jag passerade teatern (i mild ljusockra) och undrade om han någonsin gästade hemmascenen efter att i tidigt 60-tal ha slagit igenom som Rudolfo i Bohème på ROH Covent Garden som inhoppare för Giuseppe di Stefano, och småningom sedan upphöjd till en av 1900-talets mesta celebriteter. Jag minns att han i alla fall dog i sin hemstad, och efter kontroll visar det sig att det redan är jämnt ett decennium sedan.



Efter all konst i Milano och Parma började en viss mättnadskänsla göra sig gällande beträffande tavlor i kyrkor och på museer. Jag beslöt mig för att betrakta Modenas stadskärna som ett konstverk i sig och strövade omkring i den takt som den över trettiogradiga värmen tillät. Men en sak ville jag ändå titta närmare på innan  jag lämnade staden...  

Foto: EJ (klicka för större bilder!) 

måndag 24 juli 2017

Parma - inte bara ost och skinka



Med Milano som första anhalt var det Parma och Modena som var det egentliga målet för resan, att för första gången ägna dessa städer ett par, tre dagar vardera. Efter att ha överlevt en synnerligen obekväm resa (se här) på ett överfullt tåg från Milano anlände jag alltså till Parma vid lunchtid. Befriad promenerade jag i molnfritt väder längs huvudstråket Via Garibaldi med mitt rullande handbagage. 

Efter Piazza Garibaldi (ständigt denne Garibaldi!) fann jag rätt snart hotell Butto, där jag togs emot av en vänlig herre som inte verkade ha störts av någon gäst på en bra stund. Han gav mig omedelbart det dubbelrum för ensamt bruk som jag hade beställt och som visade sig vara försett med en liten balkong ut mot ett lugnt bakgatstorg med två restauranger, vars dofter kunde anas där ovanifrån. 

  På vägen hade jag redan passerat Palazzo della Pilotta, det gamla palats s om bombskadades under kriget men som restaurerats och numera inrymmer kulturinstitutioner och museer som jag nästa dag tänkte besöka främst för Leonardos skull, men även för att närmare bekanta mig med Antonio da Corregio (1494-1534, stadens egen konstnär. 



Ibland tvingas man hejda sig och bli stående en stund framför annat än kulturens artefakter, till exempel ett träd. Särskilt när som i det här fallet det vid gatan framför palatset står en mycket gammal platan som gatans myndigheter vördsamt berett en plats mitt i trottoaren. Plataners fläckiga stammar och deras bladverk som silar ljuset i ett milt grönaktigt skimmer har jag alltid beundrat. Och ett kort stycke längre fram står på gräsmattan ännu ett ståtligt träd, en ceder, också det ett tydligt tecken på att man landat i en medelhavsmiljö. Jag tycker mig ha sett den här cedern förut men minns inte längre var. Jo, till sist, är den inte bra lik en libanesisk ceder i en målning av ungraren Csontvary?



Efter ytterligare femtio meter ligger Teatro Regio som annonserar en Verdi-festival i september, vilket påminner om att jag nu befinner mig i Verdis hemtrakter. Och inte bara Verdis - det här är också Arturo Toscaninis hemstad och Niccolò Paganini är av okänd anledning begravd här. 



Samma eftermiddag sökte jag mig till Piazza Duomo med katedralen och baptisteriet, en lugn och vacker plats med ännu en kyrka alldeles intill. Kyrktätheten i gamla italienska städer är stor, bara antalet rum för den lekamliga spisen är större. 





Katedralens yttre är i likhet med dopkapellet en stram blandning av romanskt och bysantiskt, medan man i deras inre möts av en konstrikedom som är rent häpnadsväckande. Väggarna är praktiskt taget täckta av berättelser i bild. Exceptionell måste man nog beteckna den fresk i det inre av kupolen som Corregio står för (ca 1525) och som skildrar Marie himmelsfärd. 






Det egenartade är att färden ses ur ett perspektiv underifrån och djupt underifrån står man själv och tittar upp, ja nästan sugs man upp i den virvel som mest syns bestå av ett sprattlande myller av ben och armar bland ulliga moln, och där Maria intar den centrala positionen. I Nationalgalleriet finns också några målningar av Corregio och jag noterade att alla hans madonnan med barnet har ett idylliskt, sagoaktigt drag, mest kanske beroende på att både mor och barn så tydligt ler förnöjt på bilderna.

Ler gör som bekant också Leonardos Mona Lisa - och inte bara hon. Den största klenoden i Nationalgalleriet är Leonardos "La Scapiliata", flickan med det rufsiga håret.



Formatet är inte stort, men vilken bild! Finge jag välja toge jag den alla gånger framför Mona Lisa. 

Även dopkapellets inre är beklätt med konst i samtliga fyra våningar. Jag fick lösa en inträdesbiljett trots att det om en kvart skulle hållas mässa, men hann ändå beundra prakten. Dopfunten är nog den största jag sett någon gång och så till vida kanske till och med användbar för baptister.




Parma är en rik och välmående stad; enligt vad statistikerna förtäljer intar den en topplacering i Italien. Det var en lördag jag anlände och mot eftermiddagen och kvällen strövade mycket folk omkring, besökte barer och restauranger och beskådade det folkliv de själva var en del av. Lo spritz till de vuxna och glass till både ung och gammal. Luften fylld av sorl av röster snarare än trafikbuller. 




Javisst finns det ost och skinka, hästkött (en specialitet) och risotto och allt möjligt gott i Parma, men inte bara det. Jag fick intryck av en mycket trivsam stad som jag gärna återvänder till.



Foto:EJ (klicka för större bild)

torsdag 20 juli 2017

Milano (2): Michelangelos sista verk



Fursteätten Sforzas bastanta borg, Castello Sforzesco, rymmer flera museer, av vilka ett sedan ett par år helt ägnas ett ofullbordat verk av Michelangelo. Han är ju främst förknippad med Florens och Rom och hade inte samma anknytning till Milano som Leonardo hade, men ändå har hans sista skulptur hamnat här. 

Michelangelo arbetade med Pietà Rondanini, som den kallas, i två perioder under de sista fjorton åren av sitt liv, men fick alltså lämna denna skulptur ofärdig vid sin död, 89 år gammal. 



Det är både gripande och fantasieggande att tänka sig den gamle skulptören, målaren, arkitekten och poeten ägna sin sista tid åt att karva fram detta sorgestycke ur marmorblocket. Inte minst det antydda och ofärdiga talar till den moderna människan och ger rum för fantasin och delaktighet i tolkningen av verket. Vad hände egentligen under skapandeprocessens gång och vad skulle en fullbordan kunna lägga till?

Det finns som bekant två andra mer berömda verk av Michelangelo på temat Maria sörjer sin döde son. Det ena i Peterskyrkan i Rom och det andra i museet intill domen i Florens. Det förstnämnda skapades av en 25-årig Michelangelo och visar en ung och vacker madonna som kunde varit dottern till den hon håller i famnen. Skulpturen utstrålar sällsam skönhet i stilla melankoli, estetiskt sett en perfektion som söker sin like. 

Det andra är ett annorlunda verk, möjligen avsett som mästarens eget gravmonument, där fler figurer ingår, bland annat det som antas vara han själv i Nikodemus gestalt. (Se ett tidigare inlägg här). Här möter man mer av den emotionella kraft som ofta kännetecknar Michelangelos verk, och även här är skulpturen delvis grovhuggen och oslipad och känns på så sätt besläktad med den i Milano. 

Pietà i tre varianter -  och frågan är om inte den sista, den som genom århundradena kommit att värderas allt högre, också är den som för samtid och framtid kommer att framstå som den märkvärdigaste.




Vid första anblicken är det mer än bara det grovhuggna och skissartade som förbryllar. Jesus högra arm står som en stolpe skild från kroppen, vilket antas vara följden av att Michelangelo ändrat sig och velat ge gestalten en hopsjunken och mindre kraftfull karaktär. Som konsekvens förs då de båda kropparna så nära samman att de utgör en oskiljaktig enhet. När man numera kan cirkulera runt skulpturen blir frågan om vem som upprätthåller vem uppenbart relevant. Snett bakifrån ser det ju ut som om Maria blir buren, trots att hon själv håller den ledlösa döde i sin famn. 


Det enda som ser "färdigt" ut är Jesus ben, vilkas längd förstärker intrycket av slappt hängande livlöshet. Ansiktena saknar detaljerade drag och mimik, men ändå kan ingen missta sig på Marias känslor. Finns här inte utöver den tunga sorgen en ordlös ömhet som uttrycks i hela hållningen, i de uppdragna axlarna, i huvudenas möte, i hennes omslutande arm som sammanfaller med hans axel?

Det nya museet är inrymt i Ospedale Spagnolo, det forna garnisonsjukhuset som inrättades i borgen under senare delen av 1500-talet för soldater som drabbats av pesten och andra sjukdomar. Detta vackert restaurerade lasarett utgör onekligen i sin egenskap av en "lidandets parkering", för att tala med Tranströmer, en passande miljö för ett verk som detta. 

Det finns ytterligare ett par mindre föremål i museet där det ena, ett skulpterat porträtt av Michelangelo modellerat efter hans dödsmask och utfört av en av hans kolleger, Daniele da Volterra, på ett fint sätt knyter an till mästarens sista verk. Ett verk som han alltså lade sista handen vid så sent som sex dagar innan han dog.  


Foto: EJ

fredag 14 juli 2017

Milano (1)



Bland Italiens många städer som är värda en egen resa hamnar Milano ibland lite i skuggan. Det är lätt att man betraktar den som främst ett sjudande italienskt näringslivscentrum, storslagen men mer präglad av modern business än av sin grandiosa historia. En stad som vill inge samma respekt som München, Frankfurt, Zürich eller Lyon men som kanske inte utgör det resmål man i första hand drömmer om. 

Vid närmare eftertanke inser man att det där mest handlar om den mördande konkurrensen. När all världens Italienresenärer ska välja destination finns det helt enkelt för många lockande förstahandsalternativ: Rom, Venedig, Florens, Siena, Verona med flera. Och därtill det italienska landskapets hisnande skönhet på den toskanska och umbriska landsbygden, Capri och Amalfikusten, de stora sjöarna i norr, den liguriska rivieran, Dolomiternas dramatiska bergformationer i norr och Siciliens högt belägna bergsstäder i söder. 

Jag har varit i Milano några gånger förut, och även om mitt huvudmål den här gången var Parma och Modena insåg jag på nytt hur lätt man förbiser allt det Milano har att erbjuda även den som inte är ute i affärer. Det är inte bara den gigantiska domen, Leonardos "Nattvarden" och världens främsta modehusgator. Ja, den som har specialintressen som mode, opera eller fotboll känner förstås inte igen det här resonemanget alls.



Stadens hjärta är den vidsträckta piazzan framför den ofattbart rikt utsmyckade domen med dess tusentals skulpturer och reliefer. Folklivet här inger blandade känslor inför vad som både är en magnifik mötesplats och en turistmagnet med fånig duvmatning och erbarmliga gatumusikanter. De många kringliggande barerna och den triumfbågeliknande portalen in till galleria Vittorio Emanueles lyx (med två välsorterade bokbutiker, ej att förglömma) gör att inte bara turisterna dröjer sig kvar en stund innan man skyndar vidare i andra ärenden. 

   
Det krävdes inträdesbiljett för att bese det inre av domen, men i stället för att ställa mig i två köer roade jag mig med att gå runt den väldiga katedralen (det lär vara den tredje största i världen) och försöka bestämma vilka bibliska scener som relieferna återger i den nytvättade ljusa och vackert skiftande marmorn. Jag upptäckte då att baksidan inte är mindre konstfull och erbjuder en mera stillsam plats. 






Ett kvarter längre bort hittade jag en musikens glassbar som jag naturligtvis inte kunde motstå. Och apropå anslående och påhittiga namn på barer och bistroer så fann jag en utanför Santa Maria del Carmine som valt ett namn som liknar en kryptisk bordsbön. "God save the food".




Navigli ät ett område i sydväst som jag tidigare inte strosat runt i. Där finns resterna av de kanaler som självaste Leonardo da Vinci bidrog till att förbättra och som förr utgjorde ett utbyggt system som via floderna Ticino och Po förband Milano med havet. Numera kantas kanalen Naviglio Grande av restauranger, barer, klubbar och småbutiker som emellertid vid lunchtid verkade ganska stilla och sömnigt i väntan på kvällen och nattlivet. 


Den snillrike mångsysslaren Leonardo är på flera sätt förbunden med Milano och Sforzaättens förehavanden. Statyn som står på platsen mellan Galleria Vittorio Emanueles norra utgång och La Scala visar honom som den store renässansfursten, omringad av några av sina elever. Men det var inte Leonardo som denna gång lämnade det starkaste intrycket från dagarna i Milano. Jag återkommer till det andra stora renässansgeniet i ett kommande inlägg.


Foto: EJ. (Klicka för förstoring!)