Att bli som folk i Västerbotten

Man kan undra över hur det förhåller sig med tillväxten av västerbottniska författare i den eminenta tradition som har Sara Lidman, P O Enquist och Torgny Lindgren som föregångare. Vem eller vilka kan och vågar axla så pass tunga mantlar?

Åtminstone en har jag hittat som bådar gott för framtiden. Det är Stina Stoor, som i novellsamlingen "Bli som folk" (Norstedts, 2015) med motiv från hembygden i Bjurholmstrakten ansluter till det starka västerbottniska berättandet, inklusive det konstnärligt stiliserade bygdemål som hör till traditionen. 

Det är ett rakt och samtidigt finurligt berättande om landsbygdssverige, ofta ur barnperspektiv och på en korthuggen prosa som är kryddad med dialektala uttryck och vändningar som nog mestadels är fullt begriplig även för andra än en sån som jag, som har släkt på morssidan i Norra Västerbotten och känner både språk och mentalitet ganska väl.

En understucken humor mitt i bedrövelserna hör till genren, och Stoor är skicklig även i det hänseendet. Hon balanserar det komiskt drastiska med en sorts saklig respekt för de utkantsmänniskor hon beskriver. "Älskaren", till exempel, är en historia om en äldre man som dött efter kärleksstund med a Gun, och om efterspelet i form av begravning och en efterlämnad plastpåse med hans pinaler, samt Zündappen som står kvar på hennes gård...

En annan viktig sak är precisionen i valet av detaljer som Stoor också behärskar väl. Med små medel lyckas hon, som i "Ojura", skildra det främlingskap som en flicka på barnkalas kan känna i en lite finare miljö, dit hon medfört några grodor i en väl inslagen kartong, ursprungligen en present från sin ensamstående "farsa". När någon river upp paketet på kalaset möts barnen av de förfärade mammornas samfällda utrop: "Rör dem int!" 

Man kan kanske säga att de barn utifrån vilkas perspektiv Stoor betraktar världen är lite "eljest" utan att de för den skull är mindre begåvade. Eller är det bara så att hon lyckas plocka fram några exempel på de lite udda och betydelsebärande händelser som alla säkert har av liknande slag i sin egen kappsäck från barndomen. 

Här finns den förtätade skildringen av en nioårig flickas svartsjuka på sin yngre flickkompis för att hon har en så omtänksam och förstående pappa. Denna pappas regressiva barnslighet parad med vad många skulle betrakta som en opassande intimitet, balanserar på gränsen utan att direkt överträda den; nog kunde den stå som exempel på en förförelse som inte fullföljs i regelrätt övergrepp. 

Min favorit är den som har titeln "De runda ruinerna", en gåtfull berättelse om att vintertid flytta ett brunnslock för att djupdyka i en barndomsupplevelse. Det som återfinns i brunnen är bara väsentligt på grund av kopplingen till minnena av de människor som en gång dök upp på den tidigare öde gården. Det är i hög grad så Stoor arbetar - indirekt och med undertext. Vilket inte hindrar att själva nedstigningen i den där brunnen också har en iskall konkretion som står i skarp kontrast till det somriga minne som är drivkraften bakom återkomsten. Det är sensuellt och mångbottnat och tål flera omläsningar.

Västerbottens litterära framtid säkrad, alltså? Läste dock att Stina Stoor sagt sig vilja lägga ifrån sig pennan, sluta skriva. Jag hoppas verkligen att så inte blir fallet, utan att hon återfår inspirationen och ger oss mer av den egensinniga ton som hon redan här visat att hon har.