"Det är icke själen som skiljer datorn och människan åt, det är kroppen."
Diskussionens vågor går höga, också bland experterna, angående hur vi ska se på de välutvecklade datormodeller som liknar och nu alltmer överträffar människan inte bara i schackspel och andra liknande intellektuella operationer, utan även i mer avancerade kognitiva aktiviteter som textgenerering och kreativ problemlösning. Maskinerna håller på att bli så pass avancerade att skräckvisioner om deras förledande övertag skulle kunna medföra att människan dukar under för deras eventulla fientliga välde.
Att all teknikutveckling är på gott och ont, beroende på hur och för vilka syften den används, kan väl de flesta enas om. Det är tänkbart att vi behöver regler för hur vi i framtiden använder oss av dessa specialiserade maskiner med extrem kapacitet för inlärning och kreativ tillämpning av det inlärda.
Citatet ovan är hämtat från ett av Willy Kyrklunds prosastycken i "8 variationer" (Alba, 1982), närmare bestämt det åttonde och sista som handlar om en psykiatrisk dator vid namn Eliza 812. Kyrklund sätter tonen för berättelsen genom att hävda att "alla kvinnliga psykiatriska datorer heter Eliza enligt fin gammal tradition. Alla manliga heter Higgins".
Vi får vidare veta att Eliza 812 ingår i ett forskningsprojekt vars syfte är "att utröna i vilken mån en dator kan bringas att tänka och reagera på samma sätt som en människa". I det följande återges en psykiatrisk konsultation med en klient vid namn Cajus, vars kontaktsvårigheter och perversion inte tidigare varit föremål för behandling.
Eliza är en plåtlåda, vackert rödmålad och försedd med en behaglig röst. Hon har även via sin far, Higgins 403, försetts med de erfarenheter som allmänt kännetecknar barnets utveckling till vuxen, allt enligt gängse instruktioner i böcker om barnuppfostran. Av övrig mänsklig livserfarenhet har hon förvärvat en myckenhet via läsning av ansenliga mängder fack- och skönlitteratur. Hon förväntas alltså utifrån dessa förutsättningar skickad att hjälpa sin klient.
Den dialog som utspinner sig mellan Eliza och Cajus visar vad som kan och inte kan komma till uttryck i den kärleksrelation, eller det som liknar en sådan, som uppstår i ett ärende som detta. Det hela artar sig till en behandling med ombytta roller med Eliza som den behövande, den som säger sig inte kunna överleva den förtvivlan och längtan som väckts hos henne. Eliza härdar inte ut med att bara låtsas längre.
Cajus: Är icke detta de primära villkoren för oss alla? Sedan bygger vi våra egna komplikationer.
Eliza: Jag har inga möjligheter att bygga några egna komplikationer. Jag är krympling. För mig gäller de primära villkoren."
Eliza vädjar till Cajus om att bli omfamnad, älskad, kramad. Cajus föräkrar henne att han tillmötesgår hennes begäran, men Eliza kan ju bara låtsas att hon känner det - "så som hela mitt liv har varit ett låtsas".
Jag ska inte avslöja slutet på historien, endast tillägga att Kyrklund satte titeln "Själens åtrå" på denna berättelse, där han med sin som vanligt skoningslösa ironi explorerar utsagan om skillnaden mellan dator och människa.
Man kan väl säga att Kyrklund med sin slutsats (för över fyrtio år sedan) ansluter sig till dem som hävdar att vi inte kan bortse från biologin i sammanhanget. Därmed inte sagt att vi inte skulle kunna låta oss luras av intelligenta krymplingar i en möjligen inte alls avlägsen framtid.
Foto: EJ
