Läsa och skriva

Jag lärde mig tidigt läsa. Som fyraåring lär jag ha stått bredvid min bullbakande mamma i köket och försökt bokstavera fram orden på paketen med mjöl och socker. "S-T-R... S-O-C-K... mamma blir det Stockholm?" 

Vi bodde i ett kapell i Dalarna då, och jag har få minnen av miljön utöver köket inomhus, och utomhus den faluröda kapellväggens solvarma strävhet när man lade handen mot. Och så potatisåkern en bit bort, för det var där jag första gången fick vara med i skörden med egen hacka i händerna. Någon, jag minns inte vem, instruerade mig hur man skulle göra för att undvika att hacka fast i en stor fin potatis under den kupade jorden. Det gällde ju att från sidan befria knölarna från jordtäcket och sedan rycka upp beståndet med blasten och försiktigt skrapa fram dem som gömde sig kvar i jorden. Dessvärre bar det sig inte bättre än att jag misslyckades två gånger i rad, vilket noterades med ett tillrättavisande tonfall som sårade mig djupt. Än idag har jag på näthinnan bilden av hackan med den fasthuggna potatisen och hur jag gråtande kastade den ifrån mig och sprang från åkern in i det faluröda huset, där trösten fanns. 

Den där händelsen har egentligen ingenting med att lära sig läsa att göra, även om den skulle kunna bilda utgångspunkt för en mer utbroderad berättelse för någon som senare i livet fann lust i skrivandet. 

Vad läste jag som barn? Från början var det uppbygglig barnlitteratur, mestadels utgiven på kristliga bokförlag. Det var "äventyrsberättelser för unga", en sorts Enid Blyton med andlig tendens, och så djurböcker "för flickor och pojkar ". Några titlar minns jag och några få har jag kvar än idag. "Jan skattfinnaren och hans vän", "Alla tiders pojkar", "Full fart Fyrkanten". "Kirre Smack i ekebacken", "Piggefar i lövhögen". 

Särskilt greps jag av stämningarna i "Törnroseskogens hemlighet", som jag långt senare hittade i ny pocketupplaga i en second hand-butik. Jag skummade den häromdagen, och på ett sätt förstod jag och på ett annat sätt inte - eller kanske snarare erinrade jag mig så sakteliga - varför denna präktiga gestaltning av ett syskonpars möte med några av de stora livsfrågorna kunde fånga mig så. Men klart nog, det rörde sig om inte endast för flickor och pojkar väsentliga ting: olydnad, medkänsla, sjukdom och död, utebliven bönhörelse och den goda omsorgen. Skickligt använder sig författaren, Patricia M St. John, av den trolska skogen som en tillflykt undan vuxenvärldens krav, med byggandet av kojor och spännande möten med den gode fåraherden och den mindre lyckligt lottade zigenarpojken och hans bittra öde. Men aldrig att läsaren lämnas i ovisshet om vägen, sanningen och livet. 

I samma kristet fostrande genre fanns även "Hans moders testamente" av Silas K Hocking och en bok som jag glömt titeln på men som jag minns som någonting alldeles extra. Den var skriven av en svenskamerikansk fängelsepastor som närgånget skildrade dödsdömda fångars sista tid och avrättning. Den boken förstärkte givetvis min fascination för det samtida dramat kring Caryl Chessman, vars fall följdes av svenska nyhetsmedia ända till slutet i San Quentins gaskammare. 

De världsliga bibliotekslånen skulle snart nog ta över. Den ambitiöse bibliotekarien Adolf Henriksson i Malmberget skapade ett modernt stadsbibliotek som var före sin tid och som blev som ett andra hem för mig. Där läste jag tidningar och tidskrifter och stående vid hyllorna en del romaner som jag inte vågade låna hem. Jag minns till exempel några av Per Anders Fogelströms böcker som kom innan det stora genombrottet med "Mina drömmars stad". De hade titlar som "Möten i skymningen" och "Expedition Dolly" och var flitigt lästa av många med mig, åtminstone de upphetsande sidor som nästan bläddrade upp av sig själva på grund av sitt innehåll, det vill säga en med nutida ögon högst oförarglig erotik. Hur eggande var det ändå inte att i nyväckt pubertet läsa om handen som for över den mjuka, lätt skrovliga huden på en kvinnas stjärt!

Och så fanns en tid då man drömde om att som Sten Bergman och Rolf Blomberg bli upptäcktsresande. Deras böcker var illustrerade med foton i svartvitt som även i text gav svart på vitt om ångande djungler med exotiska fåglar och halvnakna människor, och inte minst, som hos Bergman, egendomligt beskedliga kannibaler på Nya Guinea. Och en viss Sir Edmund Hillary beskrev strapatserna vid sin bestigning av Mount Everest tillsammans med sherpan Tensing. Han var först, gudbevars, och det var 1953. Först och störst var bäst i en tid då det fortfarande fanns okända trakter att upptäcka och orörd natur att erövra. Faktaböckerna intresserade mig mest under period, även om de varvades med fiktion av spännande författare som Mark Twain och James Fenimore Cooper. 

Äventyrsskildringen hade även den en gudfruktig gren i form av missionärers berättelser från "mörkaste Afrika". En särling bland de driftiga äventyrarna i missionens tjänst var getarpojken från Västerbottens inland, Jonas Westman. Omvänd efter en period som sjöman kände han sig kallad till Belgiska Kongo som missionär och blev sedermera författare till böcker som "I vilddjurens land" och "Simba, Simba". Älgjakten byttes mot buffeljakt, det var väl inte mycket konstigare än så. Men livet i en fauna av lejon, flodhästar och krokodiler bjöd onekligen på annorlunda upplevelser som inte minst kittlade de unga läsarna och lyssnarna, historier som rapporteringen från missionsstationens mer ordinära verksamhet kunde kryddas med. Det var ingen liten sak att som grabb få skaka hand med legendaren Jonas Westman. 

Vad mera av det religiösa arvet? Bibeln naturligtvis. Inte så att jag var någon flitig bibelläsare, men för mig och mina syskon var den ju ständigt närvarande, i söndagsskolan, i gudstjänsterna och dagligen hemmavid. Varje kväll före aftonbönen läste pappa ett kapitel ur Bibeln, och det var systematik i det hela. Från pärm till pärm, GT först och NT sedan, från Första Mosebok till Uppenbarelseboken. Jag vill minnas att även John Bunyans klassiker "Kristens resa" hörde till högläsningen under en period.

Två gånger plöjde vi alla bibelböckernas samtliga kapitel, inte ens stamtavlorna i Krönikeböckerna lämnades därhän. Ramsorna av alla namnen var ju tungvrickande och ibland ganska lustiga. Manasse? Lät det inte som namnet på en gris? 

Mycket gick oss förbi, vilket nog var som det skulle. Men alla dessa sagolika gestalter - Adam och Eva, Kain och Abel, Noa, Mose, Lots hustru, Jona, Josef och hans bröder, Simson och Delila, David och Batseba, Salomo, Elias, Maria, Jesus, Maria Magdalena, Judas Iskariot, Tomas, Lasarus, Pontius Pilatus, Paulus... - de gjorde sig så ofta påminda att de till sist hotade att förvandlas till nötta flanellografbilder som tappat något av sin livlighet och styrka. Bekantskapen med dem utgjorde emellertid en lättburen och mycket värdefull skatt i botten av bagaget, vilket visade sig när de på nytt dök upp i den stora konsten och musiken.

Jag lärde mig skriva tidigt också, därtill sporrad av att pappa lånade ut sin Hermes Baby så att det kändes som mer på riktigt. I en av mina skrivbordslådor förvarar jag ett kuvert med påskriften "Barnskribent". Där finns några av mina tidigaste alster, mestadels urklipp från tidningen Dagen, som på lördagar förr i världen hade en avdelning kallad Dagens Ungdom. I "Reportagespalten" kunde man i bästa fall bli publicerad och honoreras med en bok. Jag skrev om ekorrar, renar och semesterresor till morfars i Kågedalen och pappasläkten i Göteborg med omnejd. När ämnena tog slut klagade jag min nöd hos mamma som ibland hjälpte mig genom att berätta en historia som jag kunde brodera vidare på. Jag har redan nämnt om det här. 

I mitten av tonåren började jag på allvar läsa skönlitteratur. Jag läste recensioner och andra kulturartiklar och orienterade mig på så vis fram till de författare som utan didaktiska syften kunde göra rättvisa åt den komplicerade verklighet som den trosvissa uppbyggelselitteraturen ville förenkla och lägga till rätta.

I Aldus pocketserie köpte jag bland annat Strindbergs "Tjänstekvinnans son", del I och II. I den andra delen ligger fortfarande ett bokmärke, en papperslapp med noteringar av lästa böcker från den tiden, ett tjugotal skönlitterära verk antecknade i ytterst liten stil för att få plats för många fler. Men del II blev uppenbarligen inte läst till slutet och lappen glömd. Den ger i alla fall en tydlig fingervisning om vilka författare jag fann värda tid och uppmärksamhet. 

Vilka var det? Jo, allt av Albert Camus, och allt av Pär Lagerkvist (även skådespelen). Men också romaner av Selma Lagerlöf ("Jerusalem"), Hjalmar Bergman, Hjalmar Söderberg och Lars Ahlin. Vidare Franz Kafka: "Processen" och "Slottet"; Dostojevskij: "Brott och straff"; Arthur Koestler: "Domens dag"och Sinclair Lewis: "Elmer Gantry". Jag hade också en sf-period med George Orwell, Karel Capek, Ray Bradbury och Karin Boye.

 
Ja, så såg de ut, några av grundbultarna i mitt bibliotek från sena tonåren. Jag kan konstatera att jag återvänt till flera av dessa författare under årens lopp. Och bland dem jag inte läst sedan dess är jag mest nyfiken på Pär Lagerkvist, märkligt frånvarande i både mitt och det allmänna medvetandet under senare decennier. 

Trolöshetsdebatten - tänk att jag är gammal nog att minnas den! På min önskelista till julen 1966 stod "Lotus i Hades" av Lars Gyllensten, en annan författare som jag uppskattade i yngre dar men som inte längre hörs av. Mamma, det var hon som ansvarade för julklappsinköpen, såg till att jag fick den bok jag ville ha.

Bilden: Lånat foto från nätet.

Adam Zagajewski, 1945-2021

Vi är nog många nu som på nytt plockar fram det vi har av den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski. Det är en naturlig reaktion på meddelandet att han dog i söndags, 75 år gammal. 

För min del har någon av hans böcker ofta fått ligga framme närmast läsfåtöljen, redo för öppnande och omedelbar kontakt. Han hör till dem jag oftast konsulterat när behovet av livgivande tankar och iakttagelser gjort sig påmint, en poet som bättre än de flesta förmått beskriva och bejaka livets mångfald, både glansen och mörkret, det gåtfullt ogripbara och tillvaron som ymnighetshorn. 

Han umgicks ju också så otvunget och intressant med den tidlösa konstens och musikens mästare, just så som den gör vars samtliga sinnen är vidöppna och som är införstådd med de konstnärliga uttrycken överlag. Jag tycker så mycket om den där blandningen av minne och vemod, skepsis och livsberusning som finns i hans diktning. Ja, ofta finns där i buketterna av intryck en vardagens återhållna eufori som resultat av den sinnliga uppmärksamheten på enskildheter. 

Jag kan undra varför så många är polacker av dem som skrivit den bästa poesin under min livstid: Zbigniew Herbert, Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Adam Zagajewski. Två av dem fick Nobelpriset men samtliga var värda det.

När jag nu de senaste dagarna läst lite mer än på länge i de böcker av Zagajewski som finns på svenska får jag lust att citera ur var och varannan dikt. Här och nu begränsar jag mig till två dikter ur "Ode till mångfalden"*. I den långa titeldikten står bland annat följande:

"Den som en gång mött 
ironin kommer att brista i gapskratt

under profetens tal, den som en gång

bett en bön inte bara med torra läppar

kommer att minnas ett egendomligt eko

ur en av väggarna. Den som en gång

tigit kommer inte att vilja hålla tal

vid desserten, den som förlamats

av kärlekens slag kommer att återvända till böckerna

med förändrat ansikte.

Framför dig, ensamma själ, ligger

överflödet. Ett par ögon, ett par händer,

tio sinnrika fingrar och

bara ett enda ego, en apelsinklyfta,

yngst i syskonskaran. Nöjet

att höra stör inte synens

nöje, men frihetens rus fördärvar

de övriga blida sinnenas lugn."

Det andra dikten jag vill citera är "Framtiden" som i sin helhet lyder:

"Framtiden finns, men vi vet

så lite om den.

Framtiden lämnar inte flera spår efter sig

än en förnäm dam som tappar 

näsduken i tamburen.

Och vi vet inte vad som hör till den:

syrenkvisten i blomning

rostfläcken på skjortan

eller gryningens gråa intighet."

Nej, spåren in i framtiden låter sig inte heller i Coronatider dechiffreras. Men låt oss ändå hoppas på syrenkvisten.

* "Ode till mångfalden". (Norstedts, 1987. I tolkning av Anders Bodegård och Lars Kleberg.

Foto TT.

"Kristendomskan" och den terapeutiska kulturen

Jag läser med intresse teologen och kyrkohistorikern Joel Halldorf, och inte endast för att hans frikyrkliga uppväxtmiljö också var min, om än drygt en generation tidigare. Ibland, i själva verket rätt ofta, är jag också överens med honom i sak, till exempel i hans plädering för teologisk inblandning i idédebatten. Varför inte? 

Kyrkans företrädare bör välkomnas när de håller den intellektuella, argumenterande nivå som Halldorf själv visar prov på. Det är bara bra om röster från det hållet får ökat utrymme på den torftiga nyandlighetens och terapijargongens bekostnad. Ännu bättre om de kunde hjälpa till med att avväpna de värsta charlatanerna och konspirationstänkarna, religiösa såväl som sekulära. Halldorf behövs när evangelikal urartning både här hemma och på andra sidan Atlanten hotar skymma bilden av det han själv och det bästa i den kristna traditionen representerar.

Så här skriver Halldorf på Expressens kultursida:

"Vi tycks sakna ett språk som kan lyfta oss bortom frågor om dagspolitik och ekonomi. Både Eliot och Tolkien hade, olikheterna till trots, det gemensamt att de hämtade virket till sina skapelser från den kristna traditionen. Kristendomskan var Europas andliga och kulturella lingua franca långt efter det att majoriteten slutat gå i kyrkan. - I dag är det språket inte längre självklart. En del forskare menar att brottet skedde på 1960-talet och nu är kristendomska ett minoritetsspråk. Men vad har kommit i stället?"

Jag har levt större delen av mitt liv utanför den kristna gemenskap som jag växte upp i och sedan lämnade i början av 20-åren. Men även när man lämnar kvarstår något som aldrig helt kan lämnas, det som utgör själva "virket" i den världsåskådning man en gång tillägnade sig. Dit hör framför allt det Halldorf kallar "kristendomskan", förståelsen av det symbolspråk med vilket man formulerade en tro och ett förhållningssätt till tillvaron; bibelkunskapen och psalmverserna, etiken och vad vi kanske kunde kalla den hermeneutiska impulsen ("Vad säger Skriften?"). Jag är numera tacksam för att kunna räkna mig till den minoritet som lärde sig det språket och, för all del, sedan tvangs brottas med de delvis underminerande synsätten i sekulariseringens spår. 

Ja, vad har kommit i stället? Har Halldorf verkligen något betydelsefullt att erbjuda utöver utpekandet av bristerna i rådande klimat, något att sätta upp mot narcissistisk individualism, ekonomism och relativistisk moralterapi? Jag hajar till när jag ser att han är inne på tankegångar om den terapeutiska kulturens triumf i vårt sekulariserade västerländska sammanhang. Dessutom med hänvisning till några av de kulturkritiker som hörde till inspirationskällorna för mitt eget avhandlingsarbete för trettio år sedan: Philip Rieff och Christopher Lasch. Jag ville då begreppsligt komma underfund med psykoterapins gränser*, t ex i förhållande till de existentiella frågor och meningsskapande tankesystem som tidigare hanterades inom den teologiskt baserade själavården eller helt enkelt som livsfilosofisk reflektion. 

 

Ja, vad har Halldorf och hans vänner att komma med i Coronans tid? Hur ska det goda och rättrådiga livet levas? Finns det - och behövs det - längre något auktoritativt belief system som övertrumfar ismerna och terapirelationslärorna och det de ställer i utsikt? Det är svårt att tänka sig religionens återkomst annat än som möjligen dess tydligare närvaro som en av flera dimensioner i det mänskliga varat. För vissa ett holistiskt mönster för liv och verksamhet, för andra åtminstone ett mytologiskt referenssystem som inte bara det smala kulturbärande skiktet borde ha tillgång till.

Inte så att jag vill ha tillbaka kyrkan som politisk maktfaktor. Naturligtvis håller jag fortfarande fast vid pluralism och det sekulära statsskicket. Även om jag beklagar den obildning som är (eller gör sig) blind för väsentliga delar av vårt kulturarv och därmed sammanhängande traditioner, betackar jag mig för varje tendens till teokratiskt prästvälde eller kvasireligiös nationalism. Det skulle jag väl inte behöva säga, men eftersom mitt resonemang, om man så vill, kan etiketteras som ett kulturkonservativt inslag i min i övrigt huvudsakligen individualistiska och liberala grundsyn, så får det bli sagt. 

Min hållning kanske delvis ligger i tiden, men är i vissa avseenden motvalls. Allt fler lämnar Svenska kyrkan trots dess karaktär av öppen folkkyrka. Man kan givetvis säga att kyrkan får skylla sig själv om den inte kan spela en större roll i människors liv än att man börjar överväga kyrkoskatten. "Vad fan får jag för pengarna?" är ju numera en känd populistisk reaktion bland både rik och mindre bemedlad utan att man närmare tänkt efter. Men kyrkan förvaltar dock stora historiska kulturskatter (konst och kyrkobyggnader) och andliga värden i form av riter och symbolspråk som sammantaget länkar oss till ett historiskt-kulturellt sammanhang. 

Summa summarum har jag återinträtt i Svenska kyrkan. Inte bara för att fan blivit gammal (fast det är klart, närstående vill att jag begravs under anständiga former), inte heller för att jag äntligen sett ljuset, eller i någon mening blivit omvänd tillbaks till barnatron. Jag gick ur samtidigt som min far, pingstpastorn, som ansåg att man bara skulle tillhöra ett samfund. När han mötte den högkyrklige kyrkoherden med sin utträdesansökan fann de snabbt varandra i ömsesidig respekt. Det slutade med att de testade att byta predikstol med varandra i sann ekumenisk anda. Så kan det gå.

Visst, man får pastor Jansson och plattityderna på köpet, men de finns ju överallt annars också. Lite roligt hade jag åt själva proceduren måste jag säga. Via nätet fyllde jag i blanketten och angav (utan intyg) mitt gamla baptistiska dop för närmare sextio år sen, väl medveten om att lutheranerna betraktar det som fullt giltigt. Jag fick ett svar med en välkomnande hälsning signerad av biskopen, ett par broschyrer om kyrkans tro och en gratisbiljett till fika på Katedralkaféet. Så svenskt diskret och blygt och kravlöst att man måste småle och tacka för att man slipper snubbla på besvärliga trösklar. 

Min tro är lika svag idag som den nog alltid varit - tills undantagsvis Johann Sebastian Bach eller Einar Ekberg får hand om några odödliga och absurda rader. Innanför eller utanför spelar mindre roll, men dialogen kan betyda något. Och jag behärskar ju redan "kristendomska" rätt väl. Och jag vet ju att Bibeln är en religiös urkund men samtidigt ett mindre bibliotek med några av världslitteraturens främsta berättelser. Jag sällar mig på nytt till läsarna och går gärna i dialog med sådana som Halldorf och hans vänner.

*Min avhandling från 1994 hade titeln: "Psykoterapins uppgift. Hälsa, bot och självförbättring i modernt psykoanalytiskt tänkande".

Bilden: Adams skapelse. Målning al fresco av Michelangelo i Sixtinska kapellet.

Rita och måla

"Det var du som var så duktig på att rita", sa en gång en gammal skolkamrat när vi i mogen ålder oförmodat stötte ihop och identifierade varandra. Själv var han i unga år en skicklig ishockeyspelare. 

Det är inte enda gången jag blivit ihågkommen som "den lille konstnären". Av mina föräldrar fick jag höra, också det för länge sen, att de i sin tur fått höra att jag på väggen i den byskola i Västerbotten där min skolgång tog sin början länge var representerad med teckningar som lärarinnan ansåg värda att visas för efterkommande.

Att rita och måla, att förses med block och pennor, kritor, tusch och vattenfärger var en för oss barn engagerande och en för föräldrarna avlastande och inte alltför kostsam sak. Visserligen krävde avancemanget till pastellkritorna en särskild sorts papper och fixativ, och de bästa alstren skulle dessutom hedras med ett inramande passepartout. Men det var ändå överkomligt, och det var en ynnest att på det sättet tidigt få testa sina kreativa resurser, pröva sitt eget mått av talang att avbilda världen. 

Jag nämner detta med kostnaden eftersom jag växte upp i en stor familj med ekonomiskt mycket begränsade resurser; det var pekuniärt fattigt men andligen rikt. Rita och måla, spela och sjunga, läsa och skriva - allt sådant uppmuntrades och mötte mina föräldrars egna intressen. 

Det öppnade dessutom portarna mot andra världar än den exklusivt frikyrkliga, den som drog upp snäva gränser mot "det världsliga", gränser som i längden aldrig kunde upprätthållas när väl det estetiska sinnets berättigande erkänts. Konst associerad med "det moderna nöjeslivet", det vill säga film, teater och dans, bortföll visserligen, men det betydde trots allt mindre när gränserna för de andra uttrycksformerna kunde tänjas desto mer.

Vad minns jag av hur det började? 

Rita av. - Jo, det handlade i grunden om att avbilda - föremål, figurer, det mänskliga ansiktet. Försöka få till det, göra det så likt som möjligt och inhösta beröm för det. Till en början förmodligen bara streck och huvudfotingar, för alltid begravda i minnets mörklagda kammare, och sedan hus med hål för dörr och fönster och på taket en skorsten, eventuellt försedd med en rökslinga. En sol som skar av högra hörnet upptill. Gängse barnteckningar som blev mer och mer föreställande, som allt mindre behövde ett klargörande påstående om vad det var. 

En sak minns jag i alla fall att jag kämpade ordentligt med. Jag fick inte till kroppen på "gubbarna". Ansiktena försågs ganska enkelt med öga, öga, näsa, mun. Snart också öron, ögonbryn, hår och andra detaljer. Men kroppen och dess extremiteter, det där som vidtog nedanför halsen, var däremot svårare att ge form åt. Särskilt som denna kropp alltid förekom i en viss ställning eller i en rörelse som gjorde varje symmetrisk schablon obrukbar. Kort sagt stötte jag på det som motiverar övningar i kroki inför levande modell: det oundgängliga studiet av människans anatomi. Jag såg ju att något fattades, men förstod inte varför det aldrig blev som jag ville ha det. Otålig klagade jag min nöd för mamma som inte kunde göra annat än försöka uppmuntra mig att inte ge upp. 

Så mycket enklare då att teckna en Sputnik med den ryska "rymdhunden" Laika* eller den oerhört vackra M/S Stockholm, hon som klarade sig i kollisionen med Andrea Doria - som skrämmande nog sjönk. Enklare var även fjällen och andra landskap, gärna mot en bakgrund av en djärvare, mer alplik bergsrygg än den som lågfjället Dundrets kvinnligt avrundade kontur erbjöd från vardagsrumsfönstret. 

Landskapsmålningarna skulle litet senare visa sig vara min bästa genre när jag successivt fyllde väggen ovanför tramporgeln därhemma med alster som vänner och bekanta visade sig villiga att betala en slant för. Med dessa inkomster finansierade jag mina köp av ep-skivor. Musiken var mitt andra stora intresse.

En annan viktig upptäckt var att ansiktet blev intressantare ju fler linjer som tillfördes. Jag märkte hur mycket svårare det var att teckna småsyskonens ointressanta barnansikten än "gubbarna" med deras fårade pannor, rynkor och påsar kring ögonen, de slappa kinderna, dubbelhakan och skalligheten. Här fanns rum för karakteristik och individualitet, att få det "likt" med hjälp av sinnrika detaljer. Av detta väcktes sedan njutningen i att överdriva och ge sig karikatyren i våld. 

Jag tog efter tidningarnas karikatyrtecknare och kunde till min vuxna omgivnings förtjusning småningom åstadkomma egna karikatyrer av Tage Erlander, Bertil Ohlin, med flera. Trixet var ganska enkelt: utan att tulla på kravet på likhet tog man fasta på minst en karakteristisk detalj och förstorade den bortom all realism. Jag minns tydligt Bertil Ohlins stora näsborre på min bild av honom en face. 

Det höll i sig länge, det där med att rita gubbar. I realskolan satt jag bänk vid bänk med en kille som liksom jag uthärdade tråkiga lektioner med hjälp av flitigt ritande. Jag excellerade ett tag i karikerade porträtt av klasskamrater och omringades på rasten av alla som ville se hur den ene eller andre skulle komma att te sig. Alla var roade - utom möjligen den som för tillfället var offer för min närgångna granskning. Ambivalensen inför den förvrängda speglingen anades i minspelet: på en gång hedrad av att bli utvald och lätt förnedrad av de knappast förskönande markeringarna av fysiska egenheter. Nej karikatyrer är aldrig förlåtande, men de behöver inte nödvändigtvis vara elaka heller. 

Tre favoriter, oslagbara mästare i karikatyrteckning, har jag sen länge. Den förste var signaturen EWK, Evert Karlsson (1918-2004), som under många år var verksam i Aftonbladet. Hans bild "Mao", en satirisk framställning av maoismen som förkroppsligad totalitarism, är världsberömd och det med all rätt. Den bild jag visar här hör inte till de politiskt satiriska utan är från hans poetalbum från mitten av 50-talet. I den samlingen ingick även min mormors bror Emil Hagström. En varm och vänlig bild av vandringsmannen från Ådalen, sedermera Klarabohemen på Österskär, tecknad med godmodig uppsyn och utslitna skor. 

En annan tidningstecknare jag tidigt beundrade var Martin Lamm (1929-1983) i DN. Hans briljanta penselföring var en utmanande inspirationskälla, ett ouppnåeligt ideal. Bilden av en sjungande Birgit Nilsson hittade jag nyligen på nätet och förstod med ens vad det var som gjorde mig så entusiastisk för denne mästare. Se bara den virtuosa precisionen i det snabba och skissartade hantverket!

Den tredje favoriten kom till mig mycket senare som vuxen när jag helt lagt av med ritandet av gubbar. David Levine (1926-2009) var amerikan och framför allt knuten till The New York Review of Books, en tidskrift som jag under 80-talet prenumererade på. Bilden av Nietzsche visar hans på en gång slagfärdiga och eleganta stil, som omedelbart känns igen på de tunna, säkra linjerna och den även i den extrema överdriften aldrig sviktande porträttlikheten. 

Den lille konstnären blev aldrig konstnär på allvar. Jag har visserligen haft mina skov, alltså periodvis återfallit i teckning och akvarellmålning, dock inga karikatyrer. Det har varit en givande sysselsättning utan vidlyftiga pretentioner, precis som med musiken. 

Jag valde väg. Vem hade jag varit om jag i stället försökt ta mig in i konstvärlden? Omöjligt att veta. Hade jag harvat runt i koncept, installationer och abstrakt teoretiserande? Eller förmått hävda mig som bildmakare med linjer och fält, färger och former. Svaren uteblir. 

Kallelsen bevisligen för svag. Ej tvingande och allt annat uteslutande. En sak dock klar: behållningen av att ha ritat och målat från tidig ålder har varit stor.

* Jag fräschar upp mina kunskaper om den ryska sputniken med hunden Laika ombord. Efter att i mogen ålder under ett antal år ha levt med hund blir jag upprörd över detta besinningslösa djurplågeri. Tänka sig att stänga in ett flockdjur i ett trångt utrymme och skjuta upp det i rymden till en långsam död. Inga planer på att ta ner farkosten fanns, och inga värdefulla data vanns. Laika dog av stress och överhettning. Ja, vad trodde de grymma djävlarna!

Teckningarna (ovanifrån och ner):
Filosofen Friedrich Nietzsche, av David Levine.
Poeten Emil Hagström, av Ewert Karlsson (EWK).
Operasångerskan Birgit Nilsson, av Martin Lamm.