Vid närmare eftertanke inser man att det där mest handlar om den mördande konkurrensen. När all världens Italienresenärer ska välja destination finns det helt enkelt för många lockande förstahandsalternativ: Rom, Venedig, Florens, Siena, Verona med flera. Och därtill det italienska landskapets hisnande skönhet på den toskanska och umbriska landsbygden, Capri och Amalfikusten, de stora sjöarna i norr, den liguriska rivieran, Dolomiternas dramatiska bergformationer i norr och Siciliens högt belägna bergsstäder i söder.
Jag har varit i Milano några gånger förut, och även om mitt huvudmål den här gången var Parma och Modena insåg jag på nytt hur lätt man förbiser allt det Milano har att erbjuda även den som inte är ute i affärer. Det är inte bara den gigantiska domen, Leonardos "Nattvarden" och världens främsta modehusgator. Ja, den som har specialintressen som mode, opera eller fotboll känner förstås inte igen det här resonemanget alls.
Stadens hjärta är den vidsträckta piazzan framför den ofattbart rikt utsmyckade domen med dess tusentals skulpturer och reliefer. Folklivet här inger blandade känslor inför vad som både är en magnifik mötesplats och en turistmagnet med fånig duvmatning och erbarmliga gatumusikanter. De många kringliggande barerna och den triumfbågeliknande portalen in till galleria Vittorio Emanueles lyx (med två välsorterade bokbutiker, ej att förglömma) gör att inte bara turisterna dröjer sig kvar en stund innan man skyndar vidare i andra ärenden.
Det krävdes inträdesbiljett för att bese det inre av domen, men i stället för att ställa mig i två köer roade jag mig med att gå runt den väldiga katedralen (det lär vara den tredje största i världen) och försöka bestämma vilka bibliska scener som relieferna återger i den nytvättade ljusa och vackert skiftande marmorn. Jag upptäckte då att baksidan inte är mindre konstfull och erbjuder en mera stillsam plats.
Ett kvarter längre bort hittade jag en musikens glassbar som jag naturligtvis inte kunde motstå. Och apropå anslående och påhittiga namn på barer och bistroer så fann jag en utanför Santa Maria del Carmine som valt ett namn som liknar en kryptisk bordsbön. "God save the food".
Navigli ät ett område i sydväst som jag tidigare inte strosat runt i. Där finns resterna av de kanaler som självaste Leonardo da Vinci bidrog till att förbättra och som förr utgjorde ett utbyggt system som via floderna Ticino och Po förband Milano med havet. Numera kantas kanalen Naviglio Grande av restauranger, barer, klubbar och småbutiker som emellertid vid lunchtid verkade ganska stilla och sömnigt i väntan på kvällen och nattlivet.
Den snillrike mångsysslaren Leonardo är på flera sätt förbunden med Milano och Sforzaättens förehavanden. Statyn som står på platsen mellan Galleria Vittorio Emanueles norra utgång och La Scala visar honom som den store renässansfursten, omringad av några av sina elever. Men det var inte Leonardo som denna gång lämnade det starkaste intrycket från dagarna i Milano. Jag återkommer till det andra stora renässansgeniet i ett kommande inlägg.
Foto: EJ. (Klicka för förstoring!)
