Jag läste någonstans att det i år är femtio år sedan Pablo Picasso dog, 92 år gammal. Och jag erinrade mig att jag redan då för dessa femtio år sedan reflekterade över att jag varit samtida med honom och ett par andra av 1900-talets stora genier. Tänkte på det som någonting tänkvärt, just att min livstid delvis råkat sammanfalla med deras som otvivelaktigt skulle gå till historien. Det kändes på samma gång trivialt och någonting ändå värt att notera.
Varför tänkte jag så? Varför återkomma till egendomliga räkneövningar i distansmått, livslängder och minnenas sammansmältning av då och nu?
Var det bara för att jag sedan skulle kunna säga: Picasso, ja, han var ju fortfarande verksam när jag var en bildningshungrig yngling med intresse för de allra främsta inom musik, konst och litteratur.
Picasso var den ene. De båda andra var Bertrand Russell som dog 1970, 97 år gammal och Igor Stravinskij som dog 1971, 88 år gammal. En alls inte oäven bukett eterneller.
Och det föresvävade mig att de ingick i en kanon som jag borde ta del av, ja till och med fördjupa mig i för att inte missa något väsentligt här i livet. Jag har nämligen aldrig haft några dubier om den så kallade elitkulturen som varande någonting för andra och inte för mig, alls icke.
Idag är jag visserligen osäker på hur många som fortfarande läser Bertrand Russell. Nog borde åtminstone hans personliga genomgång av den västerländska filosofihistorien äga ett bestående värde. Och varför inte någon av hans populära essäer om bland annat lycka, lättja, sexualmoral och pacifism.
"En gång ska jag vara en av dem som levat för längesen", skrev Pär Lagerkvist i en känd dikt vid tanken på att vi alla förr eller senare uppgår och försvinner i det stora hela. Och kvarstår endast som något jorden minns som den minns gräset, berget minns som det minns vinden.
Att gå ur tiden är allas bestämmelse, även om någras namn stannar kvar lite längre i tidlöshetens limbo i oviss väntan på odödlighet genom efterlämnade artefakter. Att ta del av deras verk är inte bara en oförytterlig rättighet utan också en meningsskapande verksamhet utan vilken livet skulle riskera förlora sig i futiliteter.
Varför nöja sig med lankor när det finns ess i leken?
