Omslag

Våren såg ut att arta sig, trots allt. Sköna Maj kom, hälsade och vände om. Några få dagar av sol och värme, sen återgick allt till det gamla vanliga. Mulenhet och kalla vindar. Nya fronter med regn och oväder. 

Konstigt nog blommar träden och gräset står grönt och tjockt och humlorna försöker envetet göra sitt viktiga jobb mellan skurarna. Och dagarna går och plötsligt kommer väl ändå sommaren att ha anlänt; i ett nytt omslag är befriaren här, och den lär sällan ha varit så välkommen som i år. 

Jag har de senaste veckorna mestadels vistats på landet på (möjligen) betryggande avstånd från det allvarliga smittoläget inne i Uppsala. Andra vaccinationssprutan är utlovad till sista maj, och en vecka därefter ska jag alltså vara väl skyddad mot åtminstone allvarliga former av Covid 19. 

Det lär bli en sommar med försiktig öppning mot de besök som alltför länge uppskjutits och de besökare som i bästa fall hållits på påbjudet avstånd utomhus. Jag hör inte till dem som drabbats värst av inskränkningarna, men nog har min längtan efter en återgång till det normala blivit allt starkare. Den allmänna känslan av tidsflykt och att man inte har hur många år som helst på sig gör inte saken enklare; den gör att man känner sig bestulen på tillfällen, på dyrbara dagar och stunder. 

Häromnatten vaknade jag vid 4-tiden med svårigheter att somna om, vilket numera händer mig ganska ofta som en biverkan av de bekymmer jag har med att hålla min skuggande figur, Mr P som jag kallar honom, stången. Mobilen blir en tillflykt. Den är ju inte endast telefon utan sätter en i förbindelse med allt och alla: musik, film, internätets texter, vem man vill av levande och döda, vad man vill av meningslös distraktion eller eftertänksam reflektion. Med öronsnäckorna på plats lyssnar jag gärna då till någon lista med klassisk jazz eller min barndoms andliga sånger. En sådan arla morgon upptäckte jag också att gamle dirigentnestorn Bernhard Haitink med hjälp av Berlinfilharmonikerna levererat ännu en inspelning av Mahlers nia, och den var naturligtvis en upplevelse. Senast såg jag den operaföreställning från Met som sändes i STV2 och som ligger kvar på SVT Play ännu en tid: Francesco Cileas "Adriana Lecouvreur". 

Den operan hör inte till de mest spelade men är i mitt tycke ett smärre mästerverk, med inte bara en dramatisk och mycket krävande primadonneroll utan även en varierad och harmoniskt intressant orkestersats. Uppsättningen med Anna Netrebko och Piotr Beczala i huvudrollerna var dessutom mycket lyckad. Här fick den vara den italienska opera den är, med en story som utspelar sig på 1700-talet med alla de ingredienser av passion, rivalitet och dödligt försåt som en sådan förväntas ha. Jag har skrivit om den tidigare, senast för exakt ett år sedan i ett inlägg liknande detta (se vidare här).  

I övrigt har jag inte i någon nämnvärd utsträckning nyttjat de strömningar från de stora opera- och konserthusen som erbjudits under detta pandemiska år. Det betyder inte att jag inte uppskattat möjligheten och ambitionen att hålla konsten vid liv som dessa initiativ är uttryck för. Det är bara att hoppas att myndigheterna snart vågar ge ett positivt besked om datum för publika föreställningar så att planeringen av åtminstone våren 2022 låter sig göras.

Och vad läser jag när regnet trummar på taket och vinden går i lind och alm här utanför stugan? Just nu prosa av två originella och mycket begåvade kvinnor. Den ena är en klassiker, Virginia Woolfs "Mrs Dalloway", som jag i nästa vecka ska diskutera med ett par färdigvaccinerade gamla vänner och kolleger. Den andra har ännu inte hunnit nå klassikerstatus eftersom den utkom för bara några år sedan. "Våra liv" av fransyskan Marie-Hélèn Lafon har i alla fall så långt varit mest lockande att återvända till. Kanske återkommer jag med några synpunkter när jag läst färdigt.

Foto: EJ.

Likt fågeln Fenix?

Visserligen låter sig mina intressen i rätt stor utsträckning förenas med karantänliknande förhållanden, men nog känns det alltmer ledsamt att man inte kan träffa släkt och vänner som vanligt, inte kunna gå på konsert och att tvingas överväga nödvändigheten av ärenden på stan för annat än livsmedel och apoteksvaror. Resor? Mest likt flimrande hägringar - i en annan vår, ett annat år. Strax mer om det.

Jag hämtar i alla fall ut beställda böcker, och vi turas om G och jag att ibland lyxa till det med matbröd från hembageriet samt fylla på vinförrådet under föregivande att också det är livsmedel. 

Vi är i alla fall två och en hund. Jag tänker på andra som också ingår i någon av de imaginära grupper som kallas riskgrupp, men som i verkligheten lever i ensamhushåll.

Och jag skänker en tacksamhetens tanke till Tegnell & Co för att jag sluppit böter för promenader utan andra skäl än friska luften. Jag har ju från första början gillat dessa herrar, inte för att de garanterat alltid har rätt, men för den vetenskapliga rationalitet de representerar och som öppet tillstår sitt begränsade vetande. 

Men ändå. Vissa stunder anfäktas jag av pessimism, med stänk av självförebråelser för en lika orättmätig som lönlös frustration. Vem är man att klaga när man under rådande omständigheter trots allt har det så bra man kan ha det. Pandemins skugga må falla över det mesta, med alla dessa osäkra siffror hit och dit och med våra ställföreträdande journalisters ostillade längtan efter ljus i tunneln, orakelsvar från högre ort. 

Vi får leva med det, nöja oss med mantrats basala regler och samtidigt försöka avkoda undertexten om att lära sig leva med allvaret, inrätta sig i en i grunden oviss tillvaro där sorglösheten kostar. Det är vad det tycks handla om i väntan på världens frälsning i och med vaccinet, då vi på nytt kan börja riskera livet - och rent av dö - av något annat. 

Jag tror det var så, att man nätt och jämnt hann avsluta årets karneval i Venedig innan först de nordliga provinserna och sedan hela Italien stängdes och allt vad gruppvisa förlustelser heter förbjöds. Jag tänkte på det när det i veckan dök upp ett mejl från ett hotell med ett frejdigt anbud om att redan nu inteckna ett stycke framtid. 

Vi bodde på Ruzzini Palace senast vi var i Venedig och nu erbjuds vi att inlemmas i "familjen" genom att i förväg boka oss på nytt för en viss summa och därmed hjälpa familjen Ruzzini att överleva. 

"Your reservation will be like a demonstration of closeness and support towards a Venice that wants to be reborn from its ashes like a phoenix."

En värdeökning på tio procent utlovas närhelst vi löser in vouchern. Javisst, inte bara familjen Ruzzini utan Italien som helhet tillönskas verkligen en återfödelse likt fågeln Fenix´ - eller La Fenice, som ju operahuset mycket riktigt heter i denna oförlikneliga stad. Men nu var det ju till Ligurien vi var på väg när allt helt plötsligt måste inhiberas. Och risktagandet på den nya ovisshetens grund är ännu inte riktigt självklar för mig.

Alltnog, Ruzzini är ett angenämt hotell (jag minns uppriktigt sagt inte hur vi hade råd med det) beläget i ena änden av det vida och vackra torget Campo Santa Maria Formosa. Jag hoppas givetvis att kunna återkomma, även om hotellet kanske inte i alla stycken når upp till det ideal som Cees Nooteboom beskriver vad gäller en plats där man kan sammanfatta sina upplevelser av just hotellvistelser. Han ger några exempel på sådana hotell och skriver sedan:

"Vad de samtliga har gemensamt är en doft av svunna tider, vilket är något som tilltalar mig. Gammaldags vattenkranar som inte alltid fungerar, en portier som man skulle ha önskat sig som far, en färgskala som hunnit bli passé, speglar till höger och vänster, en smula avflagnade färglager här och där, hårfina sprickor i porslinet, slitage från hundratusen försvunna skor i mattväven, en hiss som tvekar hastigt men grundligt innan den stiger till väders mot rummet som genom sin tystnad utesluter blotta tanken på något annat rum."
(ur essän "Nootebooms hotel" i Cees Nooteboom: "Varmt hjärta, kylig blick", Faethon, 2019, s.177).

Jag minns - det var i juni 1991 och jag har tidigare skrivit om det - när jag första gången satt tillsammans med min dåvarande hustru i en loge på La Fenice och lyssnade till en för mig då okänd opera - "Adriana Lecouvreur" av Francesco Cilea. Lyckligt omedveten om att jag fyra månader senare skulle vara änkeman. Inte ont anande att La Fenice skulle brinna ner några år senare (för övrigt för tredje gången i historien).

La Fenice reste sig än en gång ur askan, och jag har sedan restaurationen och öppnandet 2004 varit där några gånger och bevarar av flera orsaker en särskild känsla för detta operahus. Liksom även för Cileas opera som jag dock aldrig sett live sen dess. 

Den där minnesvärda kvällen sjöng den bulgariska sopranen Raina Kabaivanska titelrollen. Operans mest kända aria - "Io son l´umile ancella" - är en kort men mycket melodramatisk pärla, en favorit som sopraner gärna briljerar med i sina album med samlade örhängen. 

När jag nu söker igenom nätet och på nytt lyssnar till olika inspelningar hittar jag märkligt nog en oskarp film med skraltigt ljud, men som visar sig innehålla den här arian från just den uppsättning av operan jag såg för snart tre decennier sedan. Kabaivanska visar vad hon går för, inte minst i det svårsjungna slutet med ett par hisnande intervall som börjar lågt och svagt, stegras i glissando och landar i en dramatiskt expanderande slutton.*

Nej, både hotellrum och operasalonger får tills vidare ersättas av skrivbordsrummet med boktravarna och den inspelade musik som jag har riklig tillgång till. Resorna får tills vidare göras på nätet, där upptäckter inte sällan ger anledning att än en gång, som nu, bläddra i minnenas album.

När sedan Fenix lyfter igen är man förhoppningsvis redo hänga med.

* Kabavainska gjorde det bra, men ännu bättre är Mirella Freni i Youtube-klippet som jag publicerade i ovan nämnda inlägg (här) om Venedigbesöket 1991. Jag vill nämna det på nytt därför att Freni helt nyligen gick bort, 84 år gammal, i sin hemstad Modena, för övrigt både hennes och Luciano Pavarottis födelseort. 

Raina Kabavainska är ännu i livet och ger fortfarande, vid 86 års ålder, master classes, om man får tro hennes hemsida. Den där piratinspelningen från La Fenice finns på Youtube (här; själva arian börjar efter ca 2½ minut). 

Foto: EJ

Ett minne, en aria och en makalös sångerska

Det är tjugofem år sedan. Ett operabesök på La Fenice i juni 1991 gör sig påmint genom ett Youtube-klipp jag hittade. Jag hade knappt hört talas om Francesco Cilea (1866-1950), en av de där många operakompositörerna inom verismo, och visste ingenting om hans numera enda spelade opera "Adriana Lecovreur". Men det var vad som gavs just där och då, så det fick duga. 

Det finns en sopranaria i den operan som sjungs mycket oftare än operan spelas, och som för min del blivit särskilt laddad eftersom det där operabesöket kom att bli det sista som min dåvarande hustru och jag gjorde tillsammans. 

"Io son l´umile ancella" har sjungits av alla stora sopraner, och jag råkade som sagt få upp ett Youtube-klipp från ett jubileum på Metropolitan, även det för 25 år sedan, då en 57-årig Mirella Freni sjunger som om gränser och epiloger inte fanns. Och jag måste säga att det inte bara var för mina minnens skull som jag blev helt överväldigad av Frenis framförande av denna ljuva kantilena. Tala om att göra sig till ett med musiken! Som från första tonen bara flödar ...

"Semplicemente fenomenale!" som någon i kommentarsfältet utropar.