De mest ryktbara predikanterna och sångarna var där, och mellan sammankomsterna myllrade det av människor i alla åldrar i den frilagda backsluttningen och bland bodar, tältläger och provisoriska parkeringsplatser. Bröderna och systrarna hälsade varandra med "Frid!", glada att återses och lyckliga att snabbt och enkelt finna varandra i den exklusiva egenskapen av trossyskon. Folklivet var i sig en attraktion även för "utomstående", de ännu "ofrälsta", och gav bibelstudieveckan till det yttre en karaktär av folkfest för alla och envar.Den kvällen när han, den särskilt gudabenådade sångaren, skulle anlända var snart alla platser i tältet upptagna och man lät häkta ner och öppna delar av tältväggen ut mot gräset och gruset, där ytterligare hundratals människor stod i klungor eller satt på medförda fällstolar. Ur de trattformade högtalarna väntades rösten, den oändligt hugsvalande rösten, som skulle bäras lång väg ut mellan björkar och tallar och de närmast belägna gårdarna. Luften skulle vibrera med en timbre vars rikedom, innerlighet och uppbrusande styrka fick allt annat att stillna och tystna. Veckans höjdpunkt stundade, och den var verkligen för alla och envar.
Ingen visste då att det var sista gången, även om han själv snart skulle uppträda på ett sätt som bekräftade de rykten som ingen riktigt ville kännas vid, att det kunde vara sista resan, möjligen en av de sista anhalterna i ett Sverige som vant sig vid hans årliga återkomst till hemlandet och sommarturnén. Ännu en sommar hade sittplatserna i de rymligaste kyrkorna och hörsalarna visat sig otillräckliga såväl på större orter som på mindre, landet runt.
Cancerknölen i vänster ben hade efter några års tystnad på nytt gjort sig påmind. Man befarade att den inte längre kunde hejdas, i varje fall inte utan radikala operationer och brinnande böner till den Allsmäktige, i vars händer hans liv nu som alltid vilade.
I folkmassan den kvällen finns en trettonårig pojke på första bänkraden mitt framför podiet och talarstolens tre mikrofoner. Han har redan en timme i förväg satt sig där för att försäkra sig om bästa platsen, en plats så nära sin idol som möjligt. Sakta men efterhand allt snabbare fylls tältet vid sidan om och bakom honom av förväntansfulla människor, många med bibel och sångbok i händerna.
Den aningen kvalmiga värmen från kroppar som tränger ihop sig på de ryggstödslösa plankorna stiger mot tälttaket. En vindil som drar in genom den öppnade väggen ger bara tillfällig lättnad. Pojken genomfars av en kvillrande lyckokänsla där han sitter i spänd väntan på årets största musikaliska begivenhet. Inom kort ska mästersångaren framträda inte bara som en röst ur grammofonen utan livs levande, en person som med sin sångkonst skapar rymd och eufori i en annars ofta tryckande och kvävande gemenskap, en röst som inspirerar och gör livet meningsfullt och stort.
Pojken kan sångerna utantill och när en hemlig dröm om att en gång själv stå där och sjunga med samma dramatiska nerv som han på podiet framför honom snart ska göra. Modern har tidigt väckt intresset och han har lärt sig repertoaren först på tramporgeln och sen på pianot därhemma. I själva verket har han trots sin ringa ålder redan uppträtt som en allt flitigare ackompanjatör till henne och till flera andra sångare för vilka mästarens sångkonst är och förblir ett ouppnåeligt ideal. Och visst var det så som mästersångarens egen resa började, när även han redan som barn inträdde i den andliga sångens och musikens tjänst.
Det nordiska sommarljuset silas genom tältduken med en klarhet som inte kräver något elektriskt tillskott, inte förrän nu då lampor tänds så att det utan vidare blir möjligt även för de skumögda att följa textläsningen i egen bibel, allt enligt den från "läsarna" kvardröjande traditionen att på så vis själv göra sig hemmastadd i Skriften. Det frasande ljudet från bläddringen av de tunna bibelbladen hör också till mötesordningen, den intima delen.
Några pratar dämpat med varandra, andra spanar nyfiket efter vänner och bekanta. Men där finns också de som framåtlutade med händerna för ansiktet sitter försänkta i ordlös bön, liksom sökande sig fram till stundens speciella våglängd. Sorlet utifrån stiger med den ökande tillströmningen av folk och pojken vänder en sista gång upp sitt armbandsur och ser att visarna äntligen nått utsatt tid.
I det till trängsel fullsatta tältet sker med ens en vågrörelse i folkhavet när allas huvuden vrids åt samma håll under ett sus av viskningar. Två gestalter kommer gående i en av de upptrampade gräsgångarna fram mot trappan till estraden. Där uppe välkomnas de av mötesledaren i broderlig omfamning och bereds en plats i omedelbar närhet till pianot. Han kan inte se dem från sin låga position, men han vet varifrån de inom kort kommer att visa sig och med sången och musiken ockupera tid och rum, vet att han hänförd kommer att följa varje subtil skiftning i mästarens fulltoniga baryton och varje följsam improvisation i pianistens ackompanjemang. Vet att han kommer att beröras av någonting som orden enkom inte äger.
Ja, äntligen står han framför dem, och pojken som han har strax nedanför sig slås av en sak som han finner egendomlig, rent av märklig. Den alltid lika stilfulle svenskamerikanen står där i högsommarkvällen i mörk kostym, och den är verkligen inte bara mörk utan svart, den svartaste svarta kostym han nånsin sett. Och en bild kommer för honom, nu när han börjar tala till dem dämpat och med blicken sänkt, och det är bilden på ett skivkonvolut där han i stället bär en ljus, närmast gräddvit sommarkostym och en ljusröd slips fäst med en guldglänsande slipsnål, och därtill en vit näsduk med tunn röd bård uppstickande ur bröstfickan.
Inte så att han är mindre elegant nu när han med den vita skjortan, den silvriga slipsen och med bröstfickans vita snitt i det svarta talar om de månader som gått som mycket dystra och tunga. Han har ett sånghäfte och en uppslagen bibel framför sig och han håller fortfarande huvudet och blicken sänkt, medan han med sin också i talet sonora stämma försöker beskriva något som han ännu bättre strax ska sjunga om.
Han nämner inte tumören utan berättar om sin trötthet och sitt mörker, som liknas vid ett tunnelmörker. Det har varit kampfyllt, det förstår även barnet han har där nere framför sig, det hörs i rösten och det syns i hans hållning och förstärks när för ett ögonblick deras blickar möts. Men som alla vet kan inte vittnesbördet i ett väckelsemöte dröja vid hopplöshet och tvivel, så han lyfter blicken och samlar ihop sig till någonting som han så här inledningsvis vill säga om sin tro.
Tron mina vänner, säger han, tron allenast inger hopp. Det finns ett ljus i tunneln och det ljuset har han sett, ty lika visst som tunneln har en ingång finns där också en utgång. Det är vad han säger innan han börjar sjunga, och visserligen är det först när orden döps i toner som de öppnas mot både tyngden och nåden. Men pojken som sitter och håller sig med båda händerna i bänken minns ordagrant hur orden föll ännu många decennier senare, och han tänker: han får inte dö, gode Gud låt honom få sjunga, inte dö, nej bara inte det, barmhärtige och nåderike, amen.
Han sjunger sången om tron i alla livets skiften. I tron erfar man vad Gud förmår, även när man till en början saknar vägledning och inte förstår meningen med sjukdomarna, lidandet och den förtida döden. Sångtexten predikar segervisst om detta, men ur tunnelmörkrets svårmod sipprar även en rännil av tröstens milda balsam, och det är som att all övergivenhet och kraftlöshet mirakulöst omvandlas i förtröstan om hjälp i nöden, ovan- eller om det nu är inifrån. Han har sjungit det så många gånger förr; att vi aldrig lovats någon vandring på rosor hela vår tid, att vi när varje slöja en gång brister slutligen ska fatta och förstå. På sångens vingar övertygar han oss alla - gäster och främlingar, bröderna och systrarna, pojken på första bänken och sig själv - om några tröstens ord:
Din kraft kan sina ut, men Hans tar aldrig slut.
Och det ska visa sig att när den tredje versen övergår i refrängen så kan den sjungas på mer än ett sätt. En tonartshöjning fyller orden med oväntad kraft och röstens fulla volym låter ana en triumf. Pojken känner igen det, förutser den annalkande kulminationen som får hans grepp om bänken att hårdna, knogarna att vitna:
Han är densamme år från år!
År från år, så har det under lång tid varit men kan aldrig så förbli. Anar han, eller innerst inne redan vet, att hans liv kommer att sluta i förtid? Han är femtiofyra år och den ljusa klangen har med åren mörknat något, dock utan förluster i rikedom och styrka, snarare tvärtom. Livskänslan bjuder honom inte längre att spara sig utan bruka resurserna fullt ut. Livskänslan bjuder honom ingenting mindre än att med livet som insats sjunga så länge Gud vill och han själv orkar. Och sen, när tiden är inne, med sin beskärda del av andlig styrka gå ödet tillmötes. Om inte tro så tillit bortom allt förnuft.
Att själarna i bänkraderna grips är inget att förundras över; nog handlar det om rösten och sångkonsten, men det är mer än så. Det är sång som bottnar i honom själv, i ljusa stunder och i mörka, i tidig gryningstimma och i den stilla aftonskymningen med rosenfärgad sky. Också när dagen dött ut och trons låga flämtar matt.
Inför nästa sång lyfter han den uppslagna bibeln och säger att han ska sjunga direkt ur den, ur Lukas 18, verserna 10-14. Det är liknelsen om farisén och publikanen där Jesus talar om olika sorters tillbedjan och ställer den självförhärligande människan mot den som ödmjukt söker nåd och barmhärtighet. Han ska nu sjunga bibeltexten nästan ordagrant, och med allt sitt artisteri och utpräglade sinne för lyrik och dramatik visa skillnaden så att alla djupast sett förstår hur det förhåller sig.
Det är en berättelse som pojken känner väl men aldrig hört sjungas förut. Två män går upp till helgedomen för att be, den ene farisé och den andre publikan, eller med andra ord en lärd man och en enkel tulltjänsteman. Farisén kliver fram i all sin självgodhet och tackar för att han inte är som andra, inte som "denne publikan", varvid han klart och tydligt, om än för sig själv, anför det han ser som sina obestridliga förtjänster. Det är så Lukas, och nu mästersångaren, beskriver att Jesus själv framställde saken.
Han fångas helt av sångarens förvandling till farisé i klara tonfall av högfärd och förakt för denne andre som i skymundan inte ens förmår lyfta blicken utan förtvivlad slår sig för bröstet. Och vid de orden, "slog sig för sitt bröst och sade", ändrar sången karaktär och övergår i en innerlig vädjan om misskund.
Sångaren gestaltar nu med en helt annan gestik och ett annat röstläge den föraktade publikanens sinnestillstånd: O Gud, misskunda dig, misskunda dig över mig - en syn-da-re, en syn-da-re! De tre stavelserna i ordet upprepas och i rösten, i de uthållna, de milt vibrerande ackorden, möts ånger och förlåtelse i en och samma klingande fras. Ja, det märkvärdiga är att det i sångarens modulerande stämma ingår övertoner som i förkrosselsens ögonblick samtidigt slår an en annan ton, ett stråk av nåd och försoning. Folket i och utanför tältet kan omöjligt tänka sig annat än att tulltjänstemannen redan innan han avslutat sin bön är tagen till nåder.
"Jag säger till eder...". Än en gång skiftar sången karaktär när den som talat liknelsens ord själv tar till orda och med emfas betonar vad han ville säga. Volymen stiger och pojken tänker på hur han själv använder sig av kammarorgelns svällare vid knäna för att pressa största möjliga tonstyrka ur instrumentet, nu när sångaren lyfter sin högra hand i en svepande rörelse ut mot publiken och förmedlar domen från den som dömer annorlunda, varvid han i ett moment från att inåtvänt ha fäst blicken vid någon betydelselös punkt i tälttaket återigen hastigt möter pojkens vidöppna blick som aldrig för en sekund har lämnat honom som ger röst åt Frälsaren, som säger att publikanen är den som går hem rättfärdigare än farisén, och som hävdar att den som upphöjer sig själv kommer att förödmjukas, medan den ödmjuke skall bliva upphöjd. Det är i detta moment de byter plats med varandra. Sångaren minns sig själv i det längesen förflutna och pojken ser sig själv i ett futurum då drömmen om den upphöjelse han i stunden ser och hör gestaltad redan infriats.
Upphöjd, ja upphöjd, ja upp-höjd!
Än en gång tre gånger ansatsen, och i och med den tredje stiger verkligen den första stavelsen i höjden och svävar i ett skimrande vibrato, innan andra stavelsens "höjd" abrupt och utan förändring av tonstyrkan, plötsligt faller åtskilliga tonsteg ned i ett fylligt barytonalt basläge. Ett fall, ja det är ett hisnande fall i trots mot ordets innebörd, kanske rent av en påminnelse om upphöjelsens inneboende risker och möjligheter.
När det konsertanta väckelsemötet till sist måste gå mot ett slut har det gula elektriska ljuset inne i tältet tagit över och där ute faller den norrländska skymningen mycket långsamt utan att bli mörker. Omtumlad och lycklig ansluter sig pojken till kön av unga och gamla som med ep-skivor eller block i händerna ber om en autograf av den trötte men vänlige mästersångaren.
Han tar emot pojkens framsträckta autografblock, lägger det i knät och binder med lugn och säker hand ihop sitt för- och efternamn i pregnant välskrivning. När han tittar upp och deras blickar möts en sista gång är det så mycket pojken vill säga honom, när han med blocket i handen förväntas lämna plats åt nästa bakom honom, så mycket han ville få sagt av det han sedan genom åren försökt säga men oftast hållit för sig själv om rösten som fortsatt skulle följa honom, och fastän han själv inte blev någon mästersångare varken i väckelsens eller operans tjänst, dock fick ett elixir till skänks som han burit med sig genom livets skiften, en gåva som grundlade och uppövade känslan för sångens och musikens sällsamma väsen.
Ett stammande tack var allt han fick fram. Efteråt hoppades han att mästaren förstod att han först och främst tackade för gåvan, vars djupaste hemligheter han sedan under årens lopp, gång på gång och varje gång förgäves, för sig själv och ibland också för andra, försökt påvisa och förklara.
___________________________
"Tro på Gud i alla livets skiften" - här.
"Fariséen och publikanen" - här.
