Vattenläcka i köket. Kranen, eller blandaren, som det numera heter, har via slangen i bänkskåpet undertill spruckit och droppat, vem vet hur länge. Grannarna under, nyinflyttade stackare, blev varse dropp från taket i sovrummet. Inte roligt för någon av oss.
Frustration förstås; stök och bök och en massa energi går åt för åtgärder. Försäkringsbolag, det egna och bostadsföreningens, ska aktiveras, hantverkare tillkallas. Rörmokaren, fuktmätaren, snickarna och någon som är boss för alla hjälparna i nöden anländer, trots bråda dagar huvudsakligen förlagda till Gävle sen den stora översvämningen där i somras.
Ja, vi talar här om droppande eller smärre rännilar, inte vadande i vatten inomhus. Man får vara tacksam enligt devisen "det kunde varit värre". Det visar sig att hela golvet tack och lov inte behöver brytas upp.
De unga snickarna gör sitt jobb med klinisk varsamhet och diskretion. Täckande papper klistras på golvet och plast hängs upp som skydd mot skräp och damm. Ett par bänkskåp lirkas loss och trossbottnen under diskbänken friläggs. Efter en och en halv dag är köket återställt till nödig användbarhet och ett par tre veckors avfuktning kan påbörjas.
Det är då när grabbarna tackat för sig och dragit iväg med grovdammsugaren till nästa jobb som jag blir tvungen tänka efter:
De tackade mig för vänligt bemötande!?
Visserligen hade jag väl åtminstone indirekt visat min uppskattning, men ändå. Vad väntade de sig, vad var det de antydde?
De var beredda på irritation, sura miner, rent av fientlighet? Varför?
För att de tillfälligt förorsakar stök och bök och besvär? För att jag som olycksdrabbad nog inte vore förmögen att härbärgera min frustration utan benägen att ta ut den på dem?
Jag säger som folk säger när de blir mållösa: Folk är banne mig inte riktigt kloka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar