Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 30 december 2010

Tänkt: (4) Om att äntligen bli av med skam- och skuldkulturen

I det twittrande 2010-talet ska vi väl inte behöva ångra någonting vi gjorde i hastigt mod, av oförstånd, av erotisk eller annan äventyrslystnad eller i berusat tillstånd?
Bikten förutsätter ansvar, skuld, ånger och botgöring. Den offentliga bikten förutsätter ingenting men närs av den naiva förhoppningen att om alla bekräftar varandra som offer behövs inga ångerkänslor längre.

tisdag 28 december 2010

Jag har bott i Det Gröna Huset

Även jag har nu bott i Det Gröna Huset, Mario, under en resa till en byhåla djupt inne i den ångande djungeln där allting är grönt, och där nakna vildar doppar sina pilar i curare, moskiter äter upp benen och skyfall förvandlar stigarna till stänkande gyttjepölar. Även jag färdades i sällskap med plundrare och nunnor, sergeanter och lotsar på riskabla floder med papegojskrik i öronen, Mario, när det inte var skatorna som skrattade utanför fönstret eller andra och mycket otäckare skrik från våldförda indiankvinnor tog över den fiktiva värld som i midvinterns faktiska stugvärme, i tystnaden och lugnet, med 28 minusgrader knäppande i furustammarna och den bleka kraftlösa solens korta dagsljus över snötäcket, landade i ett sällsamt besök, Mario, i detta gröna hus, som utanför fiktionen är ljusgult med frost i brädvirket och där man i vardagsrumsfåtöljen kunde betrakta besökarna som ramlade in från sandregnet här i kanten av öknen där huset står, och där barflickorna serverar julmust, nej hellre då rom förstås, och kanske följer med en trappa upp under det att musikanterna under ledning av harpospelaren Anselmo, den olycksalige, spelar en sorglig eller allra helst en glad melodi som de Oövervinneliga, kusinbröderna till den nyss frigivne, dessa rumlare som verkligen inte vill knega utan bara dricka, rulla hatt och förlusta sig med kvinnor, kan sjunga med i. Allt under det att vinterkylan driver fram talgoxar, blåmesar och pilfinkar till fågelbordets julbordsrester och de påpälsade sparkstöttingförsedda infödingarna tar sig till den ensliga konsumbutiken för ett kompletterande inköp av hudar, gummi och hjortkött. Ja, jag ser, Mario, att du hållit ett löfte till Faulkner att förvalta en litterär tradition av högsta karat. Det fägnade min jul storligen och för detta är jag dig mycket tacksam.

Foto: EJ

onsdag 22 december 2010

In the bleak mid-winter

In the bleak mid-winter
Frostly wind may moan,
Earth stood hard as iron,
Winter like a stone;
Snow had fallen, snow on snow,
Snow on snow,
In the bleak mid-winter,
Long ago.

Med en av den engelskspråkiga världens många omtyckta carols (text Christina Rosetti, musik Harold Darke) önskar jag alla mina läsare en riktigt God Jul!


Själv reser jag norrut några dagar men är snart tillbaka på min vanliga plats med utsikt mot den just nu norrländskt snötyngda parken här utanför.

Foto: EJ

tisdag 21 december 2010

Årsbästa


Så här vid årsslutet har tidningarna låtit sina recensenter välja ut några guldkorn av det som de pickat i sig under sistlidna månader av läsning och lyssning. Jag vill inte vara sämre och presenterar därför här några sådana korn av av ädlaste valör. Urvalet är givetvis subjektivt och begränsat till det lilla som jag hunnit med i glipan mellan arbete och andra förpliktelser.

Nyutgiven svensk litteratur:

Torgny Lindgren: Minnen (Norstedts)
Lars Gustafsson: Om begagnandet av elden (dikter; Atlantis)
Gunnar Valkare: Bo Nilsson (biografi; Atlantis)

Nyöversatt utländsk litteratur:

Tomas Bernhard: Gamla mästare (roman; Tranan, övers.: Jan Erik Bornlid)
Antonio Tabucchi: Beato Angelicos flygande varelser (kortprosa; Italienska Kulturinstitutet, övers.: Barbro Andersson)
Rainer Maria Rilke: Duinoelegier, i Inger Hammarströms nytolkning; Bokförlaget Lejd)

Årets upptäckter bland moderna klassiker:

Luigi Pirandello
Giuseppe Tomasi di Lampedusa

Bästa nya klassiska CD-skiva:

Frank Martin: Golgotha, dir: Daniel Reuss (Harmonia Mundi)

Årets upptäckt bland stora tonsättare:

Luigi Cherubini (jag lovar återkomma till honom)

Årets främsta upptäckt bland okända tonsättare för piano:

Wladimir Rebikow - ett misskänt geni i det förra sekelsskiftets Ryssland.

Årets konserter:

Brahms Requiem med Ricardo Muti i Berwaldhallen
Roland Pöntinen som snabbinkallad ersättare i en recital i Berwaldhallen

Årets mest minnesvärda operaföreställningar:

Salome, Kungl Operan i Stockholm
Trollflöjten, Göteborgsoperan
Don Quichotte, Teatro Massimo, Palermo

Årets bästa teaterföreställningar:

Måsen, Stockholms Stadsteater
Stormen, Dramaten

Årets film:
Opera på bio.
Eftersom jag varit en usel biobesökare det gångna året får mitt val bli dessa filmade föreställningar från världens stora operascener.
Särskilt Simon Boccanegra med Placido Domingo och Ferrucio Furlanetto var mycket sevärd.


Aftonbladets löpsedel meddelar världsläget

FULLT
KAOS
ÖVERALLT

måndag 20 december 2010

Tänkt: (3) Trons makt och det oöverstigliga

Tron kan försätta berg, sägs det. Mera troligt är att den omdefinierar "berg" eller riktar blicken åt ett annat håll.

söndag 19 december 2010

Mannen utan egenskaper

Sveriges Radio P1 har haft den goda smaken att satsa på Robert Musils vidunderliga roman Mannen utan egenskaper som radioföljetong denna vintriga november-december. Jag har inte haft möjlighet att dagligen, måndag till fredag, följa uppläsningen, men de få avsnitt som jag lyssnat på har påmint mig om ett verk som jag önskar att jag omedelbart på nytt kunde fördjupa mig i. Dessbättre erbjuder den moderna tekniken valfrihet vad gäller lyssnandet. Det är bara att klicka sig in på nätet och låta Anders Ahlbom Rosendals lugna högläsning, med det alldeles kongeniala, lätt ironiska tonfallet, uppsluka ens tillvaro.

Rätt många år har gått sen sist jag läste Musil, och när jag bläddrar i den första delen (det är endast den som nu lästs) av detta hans magnum opus ser jag förstrykningar både här och där. Bara titeln jämte inledningen är ju en mental kittling som det är omöjligt att inte genast reagera på:

"Mannen utan egenskaper/Första delen. Ett slags inledning./1. Varav anmärkningsvärt nog ingenting framgår"

Sedan startar det hela med en meteorologiskt mycket initierad väderleksrapport!

Som Olof Lagercrantz skriver i ett förord är egenskapslösheten endast skenbar. I själva verket porträtterar Musil den moderna människans ofixerade och flytande karaktär, och han gör det inte endast i och genom huvudpersonen utan med hjälp av ett galleri av personer. Här förekommer såväl en finansfurste som en sexmördare, både strikta borgarhustrur och erotiskt lättsinniga varietéartister, och alla speglar de något av det moderna livets moralfrågor och identitetsproblem.

Min avsikt är inte att försöka beskriva denna rika roman ytterligare här och nu, mest bara påminna mig själv om vad jag i stället för bokflodens senaste nytt kanske borde prioritera av gammalt för omläsning.

En författare som Robert Musil, som i sin ironiska/skeptiska grundhållning vacklade mellan - och sökte förena - genomskådande rationalitet och trolös mystik, har nog egentligen mer att säga om den moderna människans predikament än de flesta författare efter honom lyckats med. I varje fall har han gjort det på ett sätt som jag minns som ett av mitt läslivs höjdpunkter.

onsdag 15 december 2010

Tänkt: (2) Om efterrättelse - gammal och ny

Se upp med myndigt tal om normativitet! Inte sällan är dessa talare ute efter att knäsätta den korrekta normen, och icke endast för egen del.

tisdag 14 december 2010

Varje ängel är fruktansvärd


Jag har umgåtts med Rainer Maria Rilkes (1875-1926) mästerverk Duinoelegier den sista tiden. En nyöversättning av Camilla Hammarström har i höst utkommit i en mycket vacker utgåva på förlaget Lejd.

Jag beundrar verkligen modet att ge sig i kast med en översättning av detta poetiska verk, ett av 1900-talets allra största. Särskilt som det redan finns på svenska i Erik Lindegrens utmärkta tolkning från 1967 (och där det tyska originalet återges på vänstersidan). Hammarström menar i sin efterskrift att den låter lite ålderdomligt och har därför eftersträvat en modernare - och till dels mera texttrogen - språkdräkt. Till att börja med (och jag dök direkt in i den gåtfulla åttonde elegins nedstigning i det "kreaturliga" medvetandet) kände jag att min skepsis växte mot denna moderniserade trohet. Jag saknade Lindegrens osvikliga rytmkänsla och kunde inte säga att läsningen vann på eller underlättades av en mer "prosaisk" tydning av innehållet. Rilke är ingenstans lättillgänglig i detta verk, hur man än vrider och vänder på formuleringarna. En tätare - och mer rikt belönande - poesi får man emellertid leta efter, så det gäller bara att läsa om och låta texten öppna sig. De enskilda stroferna ger under tiden ett fullt tillräckligt utbyte. Det hela är inte alldeles olikt en senromantisk orkestersats med dess mängd av komplexa och tonartsfrämmande ackord, där det handlar om att urskilja de olika temana i den harmoniska väven.

Med vida ögon ser allt kreaturligt
i öppenheten in. Blott våra ögon
tycks omvänt se och ringa in dess synfält
med fällor hindrande dess fria utblick.
(Lindegren)

Med alla ögon ser kreaturet
det öppna. Bara våra ögon är
som bakvända och helt inställda på att
hindra och inhägna dess fria utblick.
(Hammarström)

Nåväl, efterhand minskade min skepsis mot de nya formuleringarna. När jag slutade jämföra och lät texten tala på egna villkor fann jag stora förtjänster även hos den mer texttrogna varianten. Givetvis följer inte heller Hammarström alltid slaviskt originalet, och när det gäller vissa ordval kan jag tycka att exempelvis "port" inte nödvändigtvis behöver bytas till "dörr". Till sist kände jag mig dock helt tillfreds med Hammarströms nytolkning och rekommenderar den varmt.

Jag känner för övrigt igen detta spänningsfält mellan trohet och poetisk sångbarhet i några andra till svenska översatta dikter som jag läst i höst, nämligen Salvatore Quasimodos. Även av honom finns flera dikter i mer än en tolkning. Dels av den poetiske Anders Österling och dels av den mer prosaiske Arne Lundgren. Ofta har jag då tyckt mig behöva båda; ibland troheten hos den ene och ibland i stället mer av hänsynen till lyriken hos den andre.

Rilkes undersköna strofer formulerar existensens yttersta villkor; ropen, klagan, som rör alltings förgänglighet, och i synnerhets människans. Det betyder inte att dikten andas livsleda, snarare tvärtom. Bilderna kretsar kring ängeln, djuret, de älskande, barnet, den unga och den äldre Klagan, stjärnorna, jorden och tingen... och med svindlande kast mellan högt och lågt, det storslagna och det enkla. Ställd inför ängeln manar oss Rilke dock att prisa världen och tingen, något annat förslår inte. Varför då alls framhärda i denna mänsklighet, frågar han sig i nionde elegin. Inte för lyckan, inte av nyfikenhet, inte heller för "hjärtats daning" -

Utan för att vara här är så stort, och för att
allting här verkar behöva oss, detta dagsländelika, som
angår oss så sällsamt. Oss, de mest svinnande. Allting
en gång, bara en gång. En gång och aldrig mer. Och även vi
en gång. Aldrig mer. Men detta att
en gång ha funnits, om så bara en gång:
ha varit jordisk, oåterkalleligt.
(Hammarström)

Den första elegins inledning är berömd med dess obesvarade rop till en översinnlig verklighet, vars änglaväsen snarast inger skräck och förintelseångest. En av många frågor man ställer sig under läsningen är vad dessa änglar - "själens nästa döda fåglar" - representerar hos Rilke? De döda? Gudaväsen? I vilket fall som helst framstår de som någonting som behövs för vårt medvetandes spegling mot det outsägliga.

Vem av änglars släkte, hörde väl mig om jag
ropade? och även om någon av dem plötsligt
skulle sluta mig till sitt hjärta: förintades jag av denna
starkare närvaro. För det sköna är inget annat
än det förfärandes början, som vi knappt uthärdar,
och vi beundrar det så för att det inte nedlåter
sig att utplåna oss. Varje ängel är fruktansvärd.
(Hammarström)

P.S. The photo above is an art photo made by Christian Harkness, who kindly allowed me to publish it here.

fredag 10 december 2010

Tänkt: (1) Tal om struktur



Man bör se upp med de ideologiskt kämpande "strukturalisterna". Det är ungefär lika enkelt att vilseleda med "struktur" som med statistik.

tisdag 7 december 2010

Julmusiken

Julmusiken kan vara plågsam eller helt underbar. I grunden är den ett kostbart arv vi bär med oss och som inte borde få förvanskas till ljudgirlanger i varuhusens julkommers. I varje fall de andliga sångerna, som ju dominerar denna speciella genre, borde få gå fria från det jingelmaskineri som drabbar nästan allt som ska säljas som populärmusik numera.

Hur välgörande då att lyssna till en julskiva med klassisk skönsång, utan wailande och trummande av vemsomhelst av alla dessa dussinartister som tror att de automatiskt har själ om de härmar soul. Inte ens i kyrkan slipper man tydligen den sortens anpassning längre (läs förresten angående detta Maria Schottenius intervju med Gustaf Sjökvist i söndagens DN; tyvärr ej på nätet).
Jul med Peter Mattei kunde varit utgiven i vilket decennium som helst under min numera rätt långvariga levnad, och det ser jag i det här sammanhanget som en förtjänst. Det räcker med röstens välljud och en välspelande orkester (Stockholm Sinfonietta med nyss nämnde Gustaf Sjökvist som dirigent) och en vilja att tolka dessa sånger med respekt för deras eget outslitliga tonspråk. Det enda lilla jag kan invända är att det alltid lika bäriga och klangrika flödet ur Matteis strupe ibland skulle må väl av en något mer temperamentsfylld frasering av det slag som framkommer i "O helga natt". Men jag förstår också att de flesta numren på denna skiva inte inbjuder till just den sortens mer dramatiska föredrag. Julsång är visserligen ofta lovsång, men märkligt nog ändå en stillsam sådan. Det blir lätt lite av "Stilla natt" över den som helhet.
Mattei har valt några av de allra bästa julsångerna, i flera fall de som har melodier som går tillbaka ända till renässans och medeltid. Flertalet finns på den lista med favoriter jag en gång gjorde på min förra blogg och där jag satte "Det är en ros utsprungen" som mitt första val. Ett par mindre kända sånger finns också med, varav den ena - en Grundtvig-psalm i Carl Nielsens tonsättning -blivit en ny favorit som nu måste knuffa undan någon annan från tiobästa-listan. "Förunderligt och märkligt" heter den och jag vill påstå att den psalmen verkligen gör skäl för sin titel.
Melodin i all sin naturliga enkelhet står helt i samklang med textens trohjärtade beskrivning av frälsarens påvra härbärge medan skapelsen i övrigt är så till synes välordnad:

En fågel har sitt näste,
sin kula varg och lo,
var blomma har ett fäste,
var humla har ett bo,
men fursten i Guds rike,
det levande Guds ord,
får bli en hemlös´like
sin första natt på jord.

Oavsett hur man nu ställer sig till naturens ordning i dessa föregivet rogivande former så har Peter Mattei gjort den enda julskiva jag mycket riktigt anade att jag borde lägga till mina övriga.

måndag 6 december 2010

Il Gattopardo

Leoparden - jag återkommer till den efter att nu också ha sett filmen. Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman filmades nämligen av ingen mindre än Luchino Visconti i början av 60-talet. Den fick Guldpalmen i Cannes 1963 och finns på dvd i en tre timmars version på italienska med engelsk textning. Filmen följer troget romanen fram till de två sista kapitlens epilog, som av dramaturgiskt förståeliga skäl utelämnats.

Hur står sig en sådan film mot romanen? Ja, är man som jag i första hand litteraturintresserad är det som vanligt mervärden förknippade med att läsa i stället för att få berättelsen bildsatt och konkretiserad. Samtidigt är både intrigen och miljöerna tacksamma för en extremt påkostad kostymfilm av det här slaget, och Visconti uppfyller förväntningarna väl utifrån dessa förutsättningar. Här finns scener, både intima scener, masscener och naturscenererier från den sicilianska landsbygden, som det är en ren njutning att skåda.

Filmen lär ha lanserats som en ny Borta med vinden i USA när det begav sig, och visst är kärleksparet Angelica och Tancredi (Claudia Cardinale respektive Alain Delon) klassiskt filmstjärnecharmerande. Scenen med deras katt och råtta-lek i de många förfallna och outnyttjade rummen i palatset i Donnafugata bjuder på utsökta kameraåkningar i skiftande rumsinteriörer. Damm virvlar och spindelvävar brister under den rusiga lek som blir till en symbol för den nya tid och klass som är på väg att erövra både yttre mark och de inre slutna rum som varit aristokratin förbehållen.

Till sist är det ändå Burt Lancaster i huvudrollen som den vemodige prinsen som gör filmen riktigt sevärd. Visconti lyckas försätta honom i den melankoliska stämning som verkar ligga denne regissör allra närmast hjärtat och som senare går igen i den mer kända Döden i Venedig. Lancasters gestaltning av don Fabrizios karaktär är så kongenial den kan bli, vilket naturligtvis är stort beröm till denne legendariske Hollywoodaktör. Hans trötta vemod under societetsbalen syns i hela kroppen ut i minsta ansiktsmuskel och ögonkast. Den bara förstärks av den påbjudna dansen med Angelica, uppkomlingens dotter och den älskade brorsonens fästmö, en dans som tillfälligt stannar upp festen och fångar festdeltagarnas odelade intresse.

Beundransvärd är den kompromisslöshet med vilken Visconti gått till verket för att återge inte bara miljöer och karaktärer utan även bokens dialoger om de revolutionerande händelserna i samband med Garibaldis seger och Italiens enande, det historiska nav kring vilket allting cirkulerar. Insikten om det feodala strukturernas redan långt framskridna erosion bidrar förstås till illusionlösheten hos den åldrande prinsen när han nu, som till låns, tråder dansen med den sköna Angelica. Men visst lever han upp i ett sista virvlande nostalgiskt nu.

torsdag 2 december 2010

Schumanns vintermusik

Mot kölden hjälper naturligtvis bara värme. All slags värme, varän den kan hämtas. Kanske vill någon ha en mer sprittande musik än den jag finner behaglig dessa vackert snövita, men ack så frostiga dagar. Jag spelar i alla fall Winterzeit I och II av Robert Schumann så gott jag kan med kalla fingrar som sakta fylls av värme.

Dessa miniatyrer är ännu ett exempel på att det lilla formatet ibland är fullt tillräckligt. Vad Schumann i all korthet har att säga om vintern må det vara var och en fritt att tolka, men någon upprymdhet är det knappast fråga om. Själv får jag associationer till Schuberts mörka sångcykel Winterreise.
Det är inte alltid den sorglösa musiken som passar bäst för den som fryser och längtar efter ljus och värme.



Foto: EJ.

söndag 28 november 2010

Vem författar våra roller?


Hur ser egentligen Luigi Pirandellos rollbegrepp ut? Stockholms stadsteaters uppsättning av Sex roller söker en författare fick mig att fundera närmare på saken.

En teaterensemble repeterar en pjäs när plötsligt ett antal personer i olika åldrar, en familj ska det visa sig, tränger sig på med en vädjan om att få sina livsöden gestaltade. Författaren har nämligen övergivit dem och de måste nu själva presentera sin berättelse för att förmå skådespelarna att ta sig an deras roller. Deras liv är sammanflätade och speglar samtidigt individuella öden som inte alltid, i varje fall inte omedelbart, korresponderar med hur var och en ser sig själv inifrån, var och en utifrån sina speciella förutsättningar.

Intränglingarna lyckas snart fascinera teaterensemblen med sitt laddade förflutna. Men när skådespelarna väl börja repetera deras roller uppstår missnöje med skådespelets äkthet, dess trohet mot verkligheten. "Nej, så var det inte alls; så här var det!" Missnöjet bottnar i det faktum att det genom skådespelarna blir tydligt att en persons identitet skapas och fixeras genom andras övertagande av rollen, att rollen är någonting annat än det naturliga liv som befinner sig i ständig förändring, och som inte bara kan reduceras till det som fastställs utifrån manus.

Varför är då de gästande personerna så enträgna i sina krav på att få sina liv och roller gestaltade? Varför så angelägna om en personlig identitet rätt uppfattad av andra? Ingen vill ju bli fixerad, men alla åtrår rollen som någon identifierbar särskild. Kan det vara för att man bara som konstruktion, som fiktiv gestalt, i bästa fall kan spela en roll - och i rollhäftet dessutom förevigas - som huvudfigur i en berättelse om någonting essentiellt i tillvaron, någonting som samtidigt kan kommuniceras till andra?

Det är denna ambivalens inför identitetsskapandet som gör Pirandellos pjäs så modern och utmanande också i 2000-talet. Lägg därtill att ytterligare en fråga söker ett svar, nämligen den om fantasins förhållande till verkligheten. I Pirandellos framställning blir den inte bara en metateoretisk angelägenhet för författare eller dramatiker utan för var och en av oss - privatpersoner, läsare och åskådare. Skulle vi då vara förmögna till självskapande, till att författa vårt eget liv, regissera våra egna roller? I verkligheten knappast utan andras ord med i laget. Återstår flykten till fantasin. Som onekligen utgör en oumbärlig del av vår verklighet.

För övrigt kan jag meddela att pjäsen var välspelad och mycket underhållande.

fredag 26 november 2010

Cherry on top awards



När man föräras dessa körsbärsmuffinsutmärkelser (jag fick den av Den långsamma bloggen) hör det till förpliktelserna att inte bryta en kedja så att andra också må bli delaktiga av de hedrande körsbären on top of it all. Det är den besvärliga delen.
Inte för att jag saknar tänkbara kandidater, utan för att jag besväras av att besvära andra med sådana tvångsåtgärder. Jag minns att pappa strängeligen förbjöd oss barn att delta i kedjebrev eftersom han med rätta ansåg dem orättfärdiga och bedrägliga. Det var då fråga om pekuniära insatser, visserligen blygsamma belopp men med desto vidlyftigare löften om avkastning.

I det här fallet handlar väl avkastningen endast om ett ökat antal läsare, och då kan väl en rimlig princip vara att för mina läsare peka på några andra än dem som genom flitigt umgänge och sporadiskt kommenterande redan ingår i en bloggkrets med viss intressegemenskap.
Så - här kommer mina cherry on top awards:
Kyrksyster - (livsåskådning) - en klok kvinna som förenar humanistiskt tänkande med gedigen kristen tro på ett sätt som ibland kan få en att tvivla på sitt eget tvivel. Hade jag makten skulle jag omedelbart viga henne till biskop.
Tanias goda råd från spisen - (mat) - med många goda tips för bordets njutningar, inte minst från centraleuropeiskt kök och sådant som kan hämtas från den köksträdgård man borde ha.
Kultur - (kultur) - med många vassa kommentarer om kulturlivet från Stefan Johansson, chefdramaturg vid Kungl. Operan och nyligen utsedd till chefregissör på Malmö Opera.
Anna Larsson - (musik) - operasångerska, en alt för världscenen just nu, med en överraskande talang för att uttrycka sig roligt och drastiskt om sitt kringflackande liv och försöken att förena familjeliv med de prestationer som Mahler och Wagner och de övriga i gänget kräver.
En skogvaktares dagar - (litteratur) - en för mig nyupptäckt blogg som jag absolut inte vill missa i fortsättningen. Den där sortens reflekterande livshållning som gärna föds ur en kombination av sinnesnärvaro och lesefrüchte är jag mycket svag för.
Så till mina tre favoritförfattare/favoritböcker, dragna ur den stora högen av tänkbara:
Italo Svevo: Zenos bekännelser
Fernando Pessoa: Orons bok
Tomas Tranströmer: Östersjöar
Regelsamlingen:
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg.
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.
Ja, ja, stackars lyckliga utkorade. Gör som ni vill, men uppmärksamma gärna några som ni tycker förtjänar det.

måndag 22 november 2010

Stort i smått

Vem komponerade detta märkliga stycke musik? En sorgesång utan ord som inte ens upptar en hel notsida. Enkel notbild. Djärv harmonik. Till slut en svag och skärande dissonans som upplöses i ett slags förtida intet.

Inte gissar man i första hand på mannen som i vanliga fall behöver det allra storvulnaste operaformatet för att säga sitt. Men Richard Wagner är det likafullt. Och när man spelar det en gång till så hör man det; den som uppfann det berömda Tristan-ackordet röjer sin närvaro.

Mästare behöver ibland stort utrymme, ibland inte. Ibland räcker det även i musikens värld med några få ackord när egentligen varken ord eller toner är tillräckliga. Schmeichelnd - smeksamt - ska det spelas, enligt notbladet, schmeichend (smäktande/trånande) enligt andra uppgifter. Oavsett vilket råder det inget tvivel om vad för slags förlust det handlar om.

Och vem tror ni upptäckte det stora i denna miniatyr om inte en av de allra största pianisterna någonsin! Hör här:

http://www.youtube.com/watch?v=Y-4q1-Ug4n4

PS. Notbilden är klickbar!

söndag 21 november 2010

Rösten dold i själen



Ännu hörs havet

I flera nätter har jag nu hört havet
jämnt, fram och åter, längs den glatta sanden.
Ett eko av en röst som dold i själen
återuppstår ur tiden; liksom även
måsarnas trägna klagan: kanske är det
fåglar från tornen, som april har drivit
in över slätten? Förr var du mig nära
tillsammans med den rösten; och jag ville
att nu till dig det också kunde komma
ett minnets eko efter mig från fjärran
som dessa nätters mörka brus från havet.

Salvatore Quasimodo

(Ur Poesie, Italica, 1959, svensk tolkning av Anders Österling)

Foto: E.J. Fotot är taget på Sicilien i oktober 2010.

lördag 20 november 2010

Aftonsången


Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle -
och plötsligt är det afton.

Det skriver Salvatore Quasimodo, siciliansk poet och Nobelpristagare, i sin kanske mest kända dikt. Och vad skulle jag - eller du - kunna invända?

Det finns en ofrånkomlig ensamhet som aldrig blir tydligare än när det går upp för en att de där spåren av liv sitter i ens egen kropp.

Dikten är översatt av Arne Lundgren.

Bilden: Porträtt av Salvatore Quasimodo av Renato Birolli

fredag 19 november 2010

Bortglömda tonsättare VII

Georgy Catoire - säger det namnet något? Tills för några månader sedan skulle jag själv svarat nej - ända tills jag som trogen lyssnare till nattmusiken i SR P2 hörde ett annorlunda och mycket tilltalande pianostycke och noga lade upphovsmannens namn på minnet. I IMSLP fann jag sedan honom representerad med åtskilliga verk för i första hand piano.

Catoire var ryss men av franskt ursprung, som namnet antyder. Han föddes 1861 i Moskva och dog 1926 vid 65 års ålder i samma stad. Det var inte självklart att han skulle ägna sig åt musik även om han tidigt visade talanger åt det hållet. Efter studier i naturvetenskap och matematik tog musikintresset gradvis över, och då inte bara pianospel utan även komposition. Han tog lektioner så fort han kom åt hos flera av samtidens ryska kompositörer, men en av de första som tog sig an honom var tysken Karl Klindworth, en wagnerian som en tid var verksam vid Moskvas musikkonservatorium och som senare också blev dirigent för Berlinfilharmonikerna. Själv en i ryska sammanhang sällsynt wagnerian drog även Catoire till Berlin för en tid, och vidare även till Bayreuth innan han så småningom återvände till Ryssland.

Catoire hade tidigt kommit i kontakt med Tjajkovskij, som såg hans talanger och manade honom att satsa på musiken. Han lydde råd och fortsatte kompositionsstudierna, först hos den briljante orkestreraren Rimskij-Korsakow, som var uttalat anti-Wagner och skickade honom vidare till Ljadov, möjligen på grund av olikheter i musikideal. Så här långt efteråt är det svårt att riktigt föreställa sig hur kontroversiell Wagner var i slutet av 1800-talet, men faktum är att det inte bara var i Moskva och St. Petersburg som man var tvungen att ta ställning för eller emot.

Trots dessa lektioner på olika håll måste Catoires musik betecknas som egensinnig, samtidigt som den givetvis också visar tydligt släktskap med samtidens romantiskt melodiösa och harmoniskt komplexa karaktär. Man kan om man vill höra honom som en originell mix av Chopin, Skrjabin och varför inte också Fauré, den senare för övrigt en annan tidig beundrare av Wagner i det franska musiklivet. I likhet med dessa komponerade även Catorie pianostycken som kräver mycket av sina exekutörer, inte sällan en rent överdådig teknik. Därför var det en lycka för mig att upptäcka att en tolv år gammal inspelning fortfarande gick att köpa direkt från det fina bolaget Hyperion. Det är en inspelning med den på den mindre kända repertoaren alltid lika nyfikne "supervirtuosen" Marc-André Hamelin. Skivan heter helt enkelt "Catoire. Piano music" och ägnas alltså uteslutande åt denne tonsättares verk för piano seul, som det ibland står på de gamla nothäftena.

För att nämna ett par av de mest bländande styckena först så är Capriccioso (ur Cinque morceaux, op. 10), och Étude fantastique (ur Quatre morceaux, op. 12) av den arten att de som extranummer säkert kan få publiken att resa sig ur bänkarna under ljudligt bifall. Men även om det mesta är svårspelat är det inte alltid av den där uppviglande karaktären. Catoire framstår som en boren lyriker som alltid finner goda lösningar på de komplexa harmoniska uppgifter han tar sig. Och då kan det hellre gå i lugnt andante än i allegro eller presto.

Är det något Catoire i all sin självlärdom tagit till sig från sina komponerande kollegers undervisning måste det vara kontrapunkt. Nästan alltid laborerar han med polyfona strukturer som imitativt och i rytmisk förskjutning "vandrar omkring" i stämväven. Den rikliga förekomsten av trioler mot tvåtakt i de kromatiska linjerna ger känslan av den flytande tonalitet som vi förknippar med senromantiska stämningar. Chants du crépuscules (skymningssånger), op. 24 är ett exempel på en klangvärld som säkert de flesta associerar med Skrjabin men som ändå hos Catoire är något eget. I de senare verken blir han alltmer sparsmakad i all denna förtätade harmonik, nästan som om Anton Webern till sist gett sig den på att bli den nya wienskolans Chopin (t ex Poème, op. 34, nr 2).

Det finns några stycken som även fritidspianister kan öva in. Till exempel den underbart stilla Chant du soir (ur Quatre morceaux, op. 12) som efter en kraftfullare rörlighet i mittpartiet återgår till stillheten som i ett utdöende vågsvall. Ur melodin i diskanten växer en egen linje fram i basen, med den där rytmiska förskjutningen som samtidigt kontrapunktiskt lyckas förena allt till en spännande harmonisk helhet. Det är ju sådant som skiljer konstmusiken - även den i mindre format - från den enklare sortens populärmusik och som gör ett stycke som detta till någonting mer, någonting hållbart (för att låna en modeterm) och mer berikande än ett enklare salongsstycke eller schlagerlåt.

Andra stycken som jag kan rekommendera hemmapianister finns i op. 6: nr 1 Reverie och nr 4 Paysage, samt Trois Morceaux, op. 2.

På Youtube finns några exempel på Catoires musik, dock bara ett par med just Hamelin, som är överlägset bäst i denna repertoar:

Ètudes fantastiques: http://www.youtube.com/watch?v=XowQAw6v0Go

måndag 15 november 2010

Ersättaren - en fullfjädrad musiker

Tänk er följande: Den annonserade konserten med internationellt kända artister måste bytas ut på grund av sjukdom. In kallas en ersättare, en pianist från orten som får det kanske något otacksamma uppdraget att lindra besvikelsen hos dem som ställt in sig på ett helt annat program.

Så bänkar sig de som ändå bestämt sig, de som tänker att en pianoafton sannerligen inte behöver vara något dåligt alternativ. De som vet eller åtminstone anar att Roland Pöntinen är en utomordentligt skicklig pianist som snabbt kan få en att glömma den initiala besvikelsen. Och vi fyller i alla fall salen till knappt hälften.

Pöntinen gjorde det med ett program som innehöll Chopin, Debussy, Liszt och Chabrier i Berwaldhallen i söndags. Jag vågar säga att alla med någon känsla för storartat musicerande gick därifrån med lätta steg och en ett förnöjt leende på läpparna.

Jag tänkte: Hur förbannat orättvist är det inte, det där med att inte fullt ut få vara interpret - förlåt profet - i sitt eget land, sin egen stad. Här har vi en pianist av yppersta världsklass - virtuos så det räcker och blir över, musikalisk med det känsligaste och mest dynamiska av anslag man kan tänka sig, och med ett intresse även för de mindre spelade styckena av både kända och mindre kända kompositörer.
Jag menar inte att Pöntinen är okänd internationellt, för det är han inte. Men ändå är det som om det vore bättre med någon ung nylanserad fixstjärna på pianisternas grymma himmel än en vanlig svensk som vi hört förut.

Så jag ville bara säga det: Det var en suverän musiker som visade upp sig i Berwaldhallen i söndags med ett pianospel som man bara kan hylla så som man gör efter att ha hört de allra bästa.

Den sicilianske prinsens berättelse

Giuseppe Tomasi di Lampedusa hette en siciliansk ädling som föddes 1896 och dog 1957. Han fick sin grundläggande undervisning av en informator hemma i palatset i Palermo men gick sedan bland annat klassiskt gymnasium i Rom och bedrev privatstudier i språk och litteratur under hela sitt liv, tidvis under långa vistelser utomlands. Som officer i den italienska armen under första världskriget tillhörde han förlorarna i slaget vid Caporetto. Han gifte sig i Riga med en tyskbaltisk kvinna som ägnade sig åt studier i psykoanalys, även hon adlig. Hon drog emellertid inte jämnt med sin svärmor, flydde Palermo och återkom till sin sicilianske prins först när svärmodern dog 1946. Allt detta och mer därtill är uppgifter man kan hämta på nätet. Det viktigaste är förstås att han skrev en roman, Il gattopardo (på svenska: "Leoparden") som utgavs postumt ett år efter hans död och då blev en formidabel världssuccé av ett slag som nog bara har sin italienska motsvarighet i Umberto Ecos "Rosens namn" nästan 30 år senare.

Lampedusas uppskattning av ensamheten var stor och han förblev en man som hellre drog sig undan världen än armbågade sig in offentligheten. Jag gissar att han tillhörde det priviligierade fåtal som kan förena den privatlärdes fria självstudier med rentierens ekonomiska oberoende, att han så kunde välja utan att behöva offra särskilt mycket av livets goda. Mot slutet av sitt liv umgicks han i en litterär vänkrets, och det var också då han till sist själv försökte få Leoparden utgiven, dock utan att lyckas. Det var inte förrän Giorgio Bassani - en av de främsta italienska 1900-talsförfattarna - fick ögonen på manuset och övertygade en förläggare om dess kvaliteter som boken kom ut.

Det är en klassisk realistisk berättelse i Tolstojs eller Stendahls anda (om den senare skrev Lampedusas en essä), en sorts släktkrönika mot bakgrund av ett viktigt skede i Siciliens historia, från 1860 till 1910, som startar med Italiens enande under Garibaldi och fortgår med den nya tidens inbrott på den forna feodalismens bekostnad. Naturligtvis finns här ett stort självbiografiskt inslag; hos bokens huvudperson, den imposante prinsen don Fabrizio, finns säkerligen mer än ett drag gemensamt med författaren själv. Dessa feodala miljöer i snabb utförsbacke skildras med samma distans, humor och vemodiga leende som även kännetecknar huvudpersonen själv. Don Fabrizio inser att förändringen är ofrånkomlig, att det handlar om att överleva genom det mått av anpassning som kan rädda något av den forna storheten. Tillkommer att kärleken till brorsonen, som enrollerat sig i Garibaldi styrkor och som förälskat sig i en uppkomlings vackra dotter, placerar honom i direkt närhet till förändringens vindar. Men för egen del förhåller han sig passiv, en intellektuell sensualist som hellre ägnar sig åt astronomi, matematik och kvinnlig skönhet än åt politiken.

Det blir några nedslag i olika miljöer under det tidsskede som berättelsen omspänner: resan till och från den avlägsna lantegendomen Donnafugata, vistelsen där med småviltsjakt och småstadsintriger, en societetsbal i Palermo, don Fabrizios sjukdom och avsked till denna världen och slutligen en dråplig epilog om det höga prästerskapets visitation för inspektion och godkännande av palatsets kapell, dess utsmyckning och enorma ansamling av tvivelaktiga reliker. Berättandet är fyllt av drastisk humor och stilen kryddad med ironi och originella metaforer. Vad sägs till exempel om denna, a propos kardinalen av Palermos reformiver:

Men mycket snart hade hade han måst inse att det var som att skjuta skarpt i bomull: det lilla hål som just hade åstadkommits fylldes strax igen av tusentals små sammanhängande fibrer medan allt förblev som förut, och därtill kom att det hade kostat krut, och att han hade gjort sig löjlig med att anstränga sig i onödan och att materialet hade försämrats.

När den nya regeringen efter Garibaldis seger sänder en emissarie - cavaliere Aimone Chevalley di Monterzuolo - till Donnafugata för att värva don Fabrizio till senaten, gör Lampedusa mycket skickligt en poäng av piemontesarens nervösa möte med såväl den främmande, för att inte säga skrämmande, sicilianska miljön som den slagfärdige men ovillige prinsen, denne som i sin tur inte försitter tillfället att karakterisera den sicilianska mentaliteten. Jag kan inte låta bli att citera ett lite längre stycke som i en underbart koncentrad formulering återger Siciliens historia som ett motiv till don Fabrizios nej:

Sicilianarna kommer aldrig att vilja att det ska bli bättre av det enkla skälet att de tror sig vara fullkomliga. Deras fåfänga är större än deras elände. Varje inblandning utifrån - antingen den verkligen kommer från främlingar eller från sådana sicilianare som längtar efter självständighet - stör deras fantastiska tro på att de har nått fullkomligheten och riskerar att störa deras behagliga väntan på ingenting. De har förtryckts av ett halvt tjog olika folkslag och tror sig därför ha ett stort förflutet som berättigar dem till en praktfull likfärd. Tror ni verkligen, Chevalley, att ni är den förste som hoppas på att leda Sicilien in i världshistoriens flöde? Hur många muselmanska imamer har inte umgåtts med samma sköna men vanvettiga tanke - hur många av kung Ruggeros riddare, hur många av det schwabiska husets klerker, hur många av Anjous baroner, hur många av hans katolska majestäts rättslärda; och hur många spanska vicekungar, hur många av Karl III:s reformvänliga ämbetsmän? Och vet någon numera ens vilka de var? Sicilien har velat sova trots alla deras maningar. Varför skulle de bry sig om att lyssna till dem - det är ju ett rikt land, det är vist, kultiverat, hederligt, det är föremål för allas beundran och avund, det är med ett ord fullkomligt.

Varför har jag inte tagit itu med denna roande och fascinerande läsning förut! Jag har ju länge känt till Leoparden (som egentligen borde hetat Vildkatten; det är en serval, inte en leopard som åsyftas i originalet) och dess succéartade yttre historia. Jag är glad att det äntligen blev av i samband med Sicilienresan nyligen.

Tilläggas bör att boken är mycket fint översatt av Eva Alexandersson och att boken tyvärr endast kan införskaffas antikvariskt eller lånas på bibliotek.

Foto (överst): E.J. Palazzo dei Normanni, Palermo

söndag 7 november 2010

Den bästa musiken i allhelgonatid?

Det finns gott om musik som passar att lyssna till i allhelgonatid. Det behöver inte bara vara Mozarts eller Faurés Requiem även om det naturligtvis är outslitlig musik. Ovanstående cd med tre Bach-kantater hör till en av mina absoluta favoriter. Jag tror bestämt att jag någonstans har skrivit om den redan. Den är drygt tio år gammal och möjligen svår att komma över numera, men den som lyckas är att gratulera.

Särskilt BWV 8 Liebster Gott wenn werd ich sterben och BWV 125 Mit Fried und Freud ich fahr dahin är förunderlig balsam för själen trots det tunga textinnehållet. Philip Herreweghe och hans Collegium Vocale med solister sjunger och spelar på ett sätt som jag betraktar som oöverträffat i den här repertoaren tills någon bevisar någonting annat.

Och när jag ändå är inne på fader Bach och hans många kantater vill jag också påminna om Actus Tragicus, BWV 106, vars inledande Sonatina för två flöjter och basso continuo är välkänd tröstemusik för trötta själar. Nog behöver vi sådana påminnelser om skönheten i tillvaron.

Hur var det nu den återkommande sentensen i en av Lars Gustafssons 70-talsromaner löd? Skönheten är det enda som består.

Blev påmind om detta när jag på nytt lyssnade till denna Bach-musik.

lördag 6 november 2010

Alla själars marsipan

Allt sedan jag en gång som barn fick en stor marsipangris i julklapp har jag varit förtjust i denna vara och i övrigt alla mandelbaserade konditorivaror. Med undantag av choklad och marsipan - gärna i kombination - lockas jag inte av det som i min barndom kallades snask, och det är med förundran jag sett framväxten av de gigantiska snaskbutiker som sedan ett titotal år är big business i Sverige. Ett visst mått av sötsaker må varken barn eller vuxna förmenas, men det bör vara kvalitet på det man stoppar i sig även i detta avseende.

I Italien är dolce, dvs. något sött till efterrätt, obligatoriskt och ses i likhet med en bittersöt amaro som befordrande för matsmältningen. Ofta är det ett val mellan flera olika torte som man kan göra. På Sicilien finns en sådan tårta som går under benämningen cassata (klicka för ett recept), i vilken den ljuvliga färskosten ricotta kombineras med kanderad frukt, mandel eller marsipan och annat gott.

Godsaker finns också i form av frutta martorana, bitar av marsipan som skulpterats som bär, frukt och grönsaker. Det sägs att traditionen är mycket gammal och härrör från ett nunnekloster i anslutning till kyrkan med samma namn i Palermo. Nunnorna tillverkade dem och hängde upp dem i de redan avplockade fruktträden i samband med ett ärkebiskopsbesök. Sedan började man sälja dem i allhelgonatid för att skaffa klostret extrainkomster. Numera syns de i caféfönstren överallt och året runt men särskilt när alla själars dag närmar sig, den dag när barnen finner en sådan marsipanbit vid sängen när de vaknar.

Caféfönstret vid Piazza Duomo i Cefalú väckte alltså minnet av den där marsipangrisen, till hälften doppad i choklad och med sockerpärlor till ögon, som jag inte nändes bita i förrän det var för sent. När jag väl skulle unna mig den som godsak hade den torkat och hårdnat till oätlighet.
Nästa gång tillfälle gavs hade jag lärt mig av med något av min sparsamhet. Och blev därefter själv en marsipangris.
Foto: EJ

fredag 5 november 2010

Porten till domen

Piazza Duomo i Cefalú är en trivsam plats där det dagtid alltid går att få en camparisoda eller en espresso macchiato när man strategiskt slår sig ner så att man både kan iaktta folklivet och den mäktiga domen från 1100-talet. Till det yttre liknar domen en mäktig fästning, som från havet eller strandpromenaden alltid syns höjd över den gamla stadskärnan i klippans skyddande hägn. Dess inre är berömt för de bysantiska mosaikerna, som visserligen inte är lika omfattande som dem man ser i Monreale-katedralen eller i Capella Palatina i Palazzo dei Normanni (Palermo), men de är av samma slag, av samma ålder och utförande.

Min vana trogen förbiser jag aldrig portarna jag passerar på väg in till vilka boningar det nu än må vara. I detta fall fann jag inga upplysningar om själva portarna, varken i guideböckerna eller någon annanstans; förmodligen anses de inte nämnvärda i ett sammanhang där så mycket annat remarkabelt måste beskrivas.

Inga bronsportar som i Florens, Pisa eller Monreale. Men nog tycker jag att dessa gamla trädörrar också är värda att betrakta. Märkta av ålder och med delvis sönderfallande dekorationer är de också genom sin tyngd och massivitet på något sätt vördnadsbjudande. Dörrspeglarnas snidade ornament liknar vid en första anblick enbart en dekoration men visar sig vid närmare betraktande innehålla en äppelkindad figurs huvud. Vad för en figur rör det sig om? Min första tanke var att det måste vara någon naivistisk variant av alla dessa putti som är så vanligt förekommande. Men liknar inte det här mera en moders än en gosseängels ansikte? Och är det inte havsvågor snarare än vingar som omger huvudet? Eftersom dessa portar förmodligen är tillverkade före renässansen torde vi kunna utesluta putti. Däremot inte utesluta ängeln, en moderlig ängel, en ängel som kanske lika gärna kunde ha snidats för någon medeltida nordisk kyrka?

Min sista vilda spekulation går i havets riktning. Är det rent av en havets gudinna som blåser vind i den kyrkliga seglatsen?


torsdag 4 november 2010

En försommarhälsning i senhösten

Lördagsmarknaden i Cefalú är en lång ringlande rad av stånd med kläder, läder och matvaror. Jag gick där alltmer uttråkad och förströdd, det enda som egentligen intresserade mig var stånden med frukt, grönsaker, ost och fisk, som ju alltid på dylika ställen i Italien är lika imponerande och retande för den kulinariska fantasin.

Så plötsligt får jag syn på en makaon bland de blommande oleanderbuskarna - den vildvuxna (och giftiga!) oleandern som i all sin variation är en av mina absoluta favoriter i den mediterrana växtligheten. Alla fjärilsintresserade vet att det åtminstone i vårt land inte längre är lätt att få syn på denna praktfulla fjäril. Sist jag såg den var för några år sedan på Vrångö i Göteborgs skärgård.

Här hemma flyger de alltmer sällsynta exemplaren i tidig sommar, men vid Medelhavet förekommer den i flera generationer, vilket gör att man kan förunnas en syn som den bilderna visar en solig dag i senare delen av oktober.
Med kamerans hjälp lyckades jag hålla fast dessa ögonblick av sommar, en souvenir så god som någon att ta med sig in i höstens mörker. Och när jag granskade bilderna närmare fann jag en som visar den nektarrusiga fjärilens sammansmältning med blomman i något som närmast framstår som en okänd art i den stora familjen orkidéer.

måndag 1 november 2010

Pirandellos noveller

En dag av regn och blåst på Sicilien kan man med fördel fördjupa sig i de böcker man tagit med sig i händelse av just regn och blåst. Sicilien har märkvärdigt många stora författare i sin moderna historia och jag stoppade ned både Lampedusa och Quasimodo i bagaget och kom i sista stund också på att en samling ännu olästa noveller av Luigi Pirandello (1867-1936) stod och väntade i mina hyllor.

Pirandello fick Nobelpriset 1934 och Quasimodo fick det 1959. Och dessa båda är inte de enda som skapat Siciliens litterära ryktbarhet. Giovanni Verga, Leonardo Sciascia och Gesualdo Bufalino är andra kända namn, och bland de nu levande kan den mycket populäre upphovsmannen till den från tv kände kommissarien Montalbano också nämnas, det vill säga Andrea Camilleri.


Så när den vidsträckta badstranden ett par stormiga dagar övergavs av badgästerna och övertogs av sjöfåglarna började jag med Pirandello, vars berömmelse som bekant främst vilar på de dramatiska verken. Sex roller söker en författare, hans mest spelade verk, har förresten i dagarna premiär på Stockholms Stadsteater i Alexander Mörk-Eidems regi. Man borde försöka hitta ett tillfälle att se detta klassiska teaterstycke som så modernt skildrar människans mångfasetterade identitet.


Men nu var det novellerna. I det urval som Per-Erik Wahlund gjorde tillsammans med översättaren Karin de Laval i klassikerserien Levande litteratur (Natur och Kultur, 1963) visar Pirandello ett mästerligt handlag även med denna genre. Ett bättre sätt att lära känna sicilianska miljöer för ungefär hundra år sedan - oftast sedda från det lägsta och grymmaste av perspektiv - är svårt att tänka sig. Folktro, hedersbegrepp, katolsk moral och existentiella hot är inslag i de mänskliga möten som författaren återger med psykologiskt skarpsinne, humor och drastisk karakteristik. Trånga andliga och materiella livsvillkor framtvingar oväntade händelser, ofta i skuggan av dödlig fara.
Man kan i samtliga noveller ana spänningen mellan upplevelsen av dessa hårt villkorade livsmönster i Pirandellos egen sicilianska verklighet och den människosyn som han under inflytande av samtida franska filosofiska och psykologiska teorier kommer att omfatta, där tonvikten ligger på det undanglidande, föränderliga och flyktiga i mänskligt själsliv. I sitt efterord lämnar Karin de Laval en biografisk uppgift som ytterligare förklarar en del av bakgrunden till Pirandellos psykologiska intresse: "Pirandellos hustru led av svår sinnessjukdom, men under många år vägrade Pirandello att låta henne tas in på ett mentalsjukhus; han vårdade henne själv i hemmet."


En av novellerna heter Diplomet och handlar om en inte alldeles vanlig domare med sömnbesvär och dennes möte med en likaledes något udda figur, en man som blir betraktad som onda ögat, en jettatore, och som till sist blir stämd inför domstol för detta. Pirandello tecknar bilden av domaren bland annat på följande sätt: "Med ena axeln högre än den andra gick han omkring på snedden, alldeles som hundarna. Men moraliskt kunde ingen gå så rakt som han. Det sade alla."
När domaren inser att den anklagade inte kan fällas juridiskt och därför vill skona den anklagade från det rättegångsspektakel som väntar, visar sig den anklagade inte intresserad av den sortens omtänksamma välvilja. Tvärtom har han odlat ett tovigt skägg, klätt sig i en "blank och råttgrå kostym som hängde löst och sladdrigt omkring honom" och försett målsägarnas försvarsadvokater med argument för att han faktiskt besitter de krafter som han anklagas för. Det blir en kollision mellan två udda men sinsemellan olika existenser i helt skilda roller, en konflikt mellan rationalitet och välvilja å ena sidan och krass överlevnadsinstinkt å den andra. Det dröjer innan det till sist går upp för den diplomerade domaren att även denne utstötte man är ute efter ett formellt erkännande av den roll han tilldelats och som utgör hans enda möjliga levebröd. Han inser att det handlar om rolltagandets fullbordan i form av ett domstolsutslag, en slags diplomering.


Foto: EJ. Cefalu

fredag 29 oktober 2010

Don Quichotte på operan i Palermo



För en vecka sedan satt jag i Teatro Massimos salong i Palermo och lyssnade till Jules Massenets Don Quichotte, en mindre känd opera från 1910 som inte längre förekommer så ofta på repertoaren, men som möjligen håller på att vinna förnyat intresse i operavärlden. Uppsättningen var en samproduktion med Monnaie-operan i Bryssel där den visades tidigare i år med andra medverkande.

Libretton förhåller sig mycket fritt till den berömda romanen och fokuserar don Quichottes förälskelse i den fagra Dulcinea, som med sitt hov av älskare omkring sig både driver gäck med och motvilligt rörs av den troskyldige idealisten och drömmaren, även kallad riddaren av den sorgliga skepnaden. I fem korta akter, eller snarast tablåer, får vi följa honom fram till slutet och den vackraste arian, den inför döden.

Sångligt erbjuder denna comédie héroique några fina partier främst för huvudrollen don Quichotte (här med Feruccio Furlanetto, den store italienske basen), i början av förra seklet en paradroll för den legendariske Fjodor Sjaljapin. Men även Sancho Pancha (här med den argentinske basbarytonen Eduardo Chama) har uppgifter som erbjuder en hel del skönsång. Lustigt nog valde Massenet att i denna opera hålla sig inom det lägre registret - även Dulcineas roll är för en kontraalt - och huvudsakligen i en lyrisk ton, vilket gör att helheten musikaliskt blir lite väl enahanda och till visst förfång för dramatiken.

För att hitta scenografiska lösningar på de problem som uppstår när dessa närmast emblematiska figurer till häst respektive åsna ska framställas på scenen, måste man vara både rolig och finurlig. Opera är ju musikteater, inte cirkus med levande djur. Inledningsvis satt här don Quichotte i sin fåtölj i läslampans sken och läste de riddarromaner som sedan skulle bli hans öde, och som i form av lösa blad bildade ett berg upp till den sköna Dulcineas balkong (se bilden ovan). Eller om nu bladhögen kanske också rymde de många kärleksbreven från intensivt uppvaktande kavaljerer. Kören omslöt honom strax och lyfte honom med lampan som käpphäst och skärmen nerbockad som hästhuvud. Riktigt fyndigt! Sancho Panza fick nöja sig med att annonsera sig själv med ett plakat med bilden av en åsna. Mindre fyndigt, förstås.
Nog var detta se- och hörvärt, särskilt akterna fyra och fem. Ändå kan det kan inte hjälpas: hade man givit en Verdi-opera, till exempel Simon Boccanegra, som jag helt nyligen såg på bio med samme Feruccio Furlanetto (se mitt inlägg här), så hade jag hellre sett den föreställningen. För att kunna slå den musikantiske trollkarlen Verdi i operakonst ska mycket mera till.

onsdag 27 oktober 2010

I tamariskers skugga


I Cefalú, den vackra staden på Siciliens norra kust, kan man gå den långa strandpromenaden i tamariskers glesa skugga med havets bränningar mot sanden på sin andra sida.

Jag gick där dagligen i förra veckan och ständigt återkom den där frasen i mitt huvud om tamariskens skugga. Kunde omöjligt komma på varifrån jag fått den, men spekulerade i att den härrörde från någon dikt jag hörde läsas i min barndom eller kanske till och med från pappas högläsning ur bibeln.

Väl hemma slog jag upp i Google så som man gör nuförtiden. Hänvisades mycket riktigt till en psalmtext översatt från danskan som en gång i tiden fanns i Segertoner. Samt till ett kapitel i Första Mosebok.

Var det inte det jag visste! Där tamariskens skugga ner på mjuka tuvan... Och Första Mosebok, 21:33, där Abraham planterar en tamarisk i Beer-Seba och åkallar Guds namn.

Tyvärr finns inte psalmtexten i sin helhet på nätet och jag äger ingen Segertoner längre. Vad jag undrar är hur detta träd, och inte minst dess skugga, kunnat bli så betydande med tanke på det tunna, grågröna och glesa bladverk som det bär. I heta klimat kan man visserligen förstå att även ett sådant bladverk är bättre än ingenting som skydd mot en obarmhärtig sol. Men psalmförfattaren har nog också förförts av den musik som inrimmet av konsonanter skapar.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara)

lördag 16 oktober 2010

Bloggpaus

Årets höstresa går till Sicilien och jag lämnar därför bloggen och ett kyligt (och vackert!) Uppsala åt sitt öde för en vecka i sensommarvärme. Lovar att återkomma med ord och bild från mafioso-land, - mittåt! - jag menar naturligtvis från denna historiskt och kulturellt så rika och livfulla medelhavsö.

Foto: EJ

onsdag 13 oktober 2010

Opera på bio

Opera på bio är ett relativt nytt fenomen. Inte så att det inte har funnits operafilm tidigare, för det har det ju. Jag minns till exempel Franco Zeffirellis filmatisering av Guiseppe Verdis La Traviata från 80-talet med Placido Domingo och Teresa Stratas i huvudrollerna. Och det jag särskilt minns den gången är en ung tjej som efter filmens slut, stödd mot sin killes axel, lämnade bion upplöst i tårar men samtidigt strålande av den där euforin som musik kan skapa när den vidrört något viktigt.

Direktsända operaföreställningar via länk (från Metropolitan i New York) blev dock möjligt först för ett par år sedan, vilket även ett antal svenska biografer anammade. I det kölvattnet har även färska inspelningar av föreställningar från världens stora operascener börjat visas på en del svenska biografer.

I måndagskväll bevistade jag således en föreställning på La Scala i Milano på Royal i Uppsala. Där visades Simon Boccanegra, en mindre känd Verdi-opera som återkommit starkt på repertoaren på senare tid. Vi var 10 personer utspridda i stora salongen, som är ett måste i sådana här sammanhang för akustikens skull. Urusel, för att inte säga obefintlig, annonsering tror jag är den viktigaste förklaringen till att så många presumtiva lyssnare missade detta tillfälle att se en av årets mest omtalade operauppsättningar. Placido Domingo i huvudrollen innebar premiär för den legendariske tenoren i hans övergång till barytonfacket, ett onekligen intressant sätt att kröna en redan makalös karriär genom ytterligare breddning av repertoaren. Bland övriga medverkande märktes den italienske basen Ferruccio Furlanetto i en viktig roll. Vi tänker ju vanligtvis på italienska operasolister som tenorer, och glömmer att vi sedan många år även har en av världens främsta basar från detta land. Jag gläds för övrigt åt att få (åter)se och höra honom live på Teatro Massimo i Palermo om en vecka.

Den här bioföreställningen höll verkligen vad den lovade. Daniel Barenboim dirigerade La Scalas orkester och kör, och även om denna opera inte innehåller några berömda arior så finns där som alltid hos Verdi ett antal underbara duetter och trior och - givetvis - mäktig körsång. Även den för mig okända tyska sopranen Anja Harteros sjöng vackert och egaliserat om än utan den emotionella laddning, den italienska glöd, som italienarna med rätta brukar kräva i operor av det här slaget.

Opera på bio är ett utmärkt initiativ som jag hoppas får en fortsättning utöver de resterande två tillfällen som är annonserade under hösten. Biofilmen kan aldrig fullt ut ersätta närvaron i operasalongen, men med dagens audio-visuella teknik och den koncentration som evenmanget i den släckta salongen automatiskt befordrar (till skillnad från tv-soffan), är den i alla fall en god ersättning, därtill till ett mycket billigare pris. Angående tekniken finns dock fortfarande en brist i de direktsända föreställningarna som måste åtgärdas, nämligen den att ljud och bild inte är perfekt synkroniserade. Och vad gäller filmerna skulle jag önska att man i biosalongen tänkte mer på en volyminstälning som är anpassad till den extrema dynamik som är fallet vid klassisk musik. Ett forte fortissimo riskerar att bli skärande eller skrälligt om volymen är alltför hög. Strävan måste vara att nå det naturliga akustiska ljudet, att i möjligaste mån eliminera det konstlade högtalarljud som annars tenderar att framträda i djup bas eller höga diskantlägen. Det är nämligen inte jämntjock arenarock det handlar om i det här fallet.

Bilden: Ferrucio Furlanetto och Placido Domingo i Simon Boccanegra på La Scala

måndag 11 oktober 2010

"Ibland är det en ren betoningsfråga det där"

Skådespelaren Martin Ljung gick nyligen bort, 93 år gammal. Jag noterade att tidningarna hade kommentarer på både nyhets- och kultursidor och jag mindes med värme, som jag tror alla i min generation gjorde, de många goda skratt som han var upphov till i barndomen. Uppenbarligen har han nu fått sitt andra stora genombrott hos folk som väl knappast visste vem han var för ett par veckor sedan. Det märks bland annat i Youtube, och det har mycket riktigt cirkulerat uppgifter om att hans namn var det mest googlade i Sverige veckan som gick.

Jag tycker att det är välförtjänt. Jag tillhör också dem som livat upp mitt minne av honom genom just Youtube. Trodde väl inte att hans sketcher skulle ha hållit så väl som de faktiskt gjort. Ja, kanske inte alla, men förvånansvärt många. "Ester", som jag hade i livligt minne, har givetvis åldrats i takt med ökat välstånd och de förändrade resvanor som innebär att få fäder numera packar in hela familjen i bilen och våldgästar sina släktingar utan förvarning.

Men ta sådana höjdpunkter i svensk humorhistoria som "Fingal Olsson" eller "Viking". De kommer att stå sig länge, och jag vet inte vad som finns att sätta upp mot dem i senare svensk komedihistoria. Det handlar om tre saker: en humor som i hög grad bygger på vitsen, en osviklig känsla för tajming/frasering och en unik röstbehandling. Givetvis är mimiken - vilken jag i min barndom inte kunde tillgodogöra mig via radion eller skivinspelningarna - också en ingrediens, men det är betecknande att den inte var avgörande, inte på det sätt som är fallet med exempelvis Gösta Ekman.

"Är det inte Fingal Olsson som sitter därborta?" - "Nej han e död!" - "Men han rör ju på sig?!" Replikskiftet är klassiskt, och ingen modern ståuppare har mig veterligt kommit i närheten av denna nivå av folkhumor och metahumor i sublim förening. Det är ju en helt strålande text, byggd som en musikalisk variationssats. Med små tonfallsförskjutningar och tillägg experimenterar han med det givna temat, vars beståndsdelar bryts ner och kombineras på nytt med ständigt lika överraskande komiska resultat. Texten lär vara signerad Hasse & Tage, vilket förklarar den höga kvaliteten på grundmaterialet.

"Viking" är en femtiotalshistoria som jag nu ser för första gången. Och visst finns här en extra poäng med att se den där enhandsvolten utföras av denne en gång så starke man, som på grund av sin extrema sjuklighet inte längre kan utföra den.

Martin Ljung kommer med all säkerhet att röra på sig även i fortsättningen.

torsdag 7 oktober 2010

Bortglömda tonsättare VI: Stanchinskys korta liv

Hur många tragiska livsöden har det inte funnits - och finns - bland konstnärer av olika slag i de mest skilda kulturer och sammanhang. Jag tänker på alla talangfulla unga män och kvinnor som dukar under för sin konstitutionella känslighet, ofta i kombination med bistra livsomständigheter, långt innan de får uträtta vad de skulle. Några av dem, som t ex Mozart och Schubert bland tonsättarna, hann trots att de dog unga utföra mästerverk som få av dem som blev dubbelt så gamla förmådde. Men flertalet tidigt döda genier glöms bort, eller lever bara i minnet på experter och i fackböckernas fotnoter.

Ett sådant öde är Alexej Stanchinskys (1888-1914), en rysk tonsättarbegåvning utöver det vanliga som i slutet av sitt korta liv vann stor respekt bland samtida kolleger. Han var en egensinnig solitär som hellre korresponderade med sin kompositionslärare per post än umgicks i Moskvas salonger. Sergei Tanejev, som skulle bli hans lärare, lär ha förundrats men även haft en del kritiska synpunkter på sin elevs alster, dock utan att det alltid ledde till efterrättelse.

Stanchinsky växte upp i en by i det inre av Ryssland. I hemmet fanns ett piano som den ensamme grabben tidigt tog sin tillflykt till. Redan som femåring var han en duktig pianist och vid sex års ålder komponerade han sitt första musikstycke. När föräldrarna började förstå vilket barn de hade tog de honom till pianopedagoger i Moskva, där ryktet om ett underbarn spred sig i musikkretsarna. De återvände dock till sin hemby och den unge Alexej fick sin utbildning i Smolensk, innan han så småningom antogs som elev vid musikkonservatoriet i Moskva.

Så dog fadern och Stanchinsky gick sönder, drabbad av en psykos. Det blev en längre tids vistelse på mentalsjukhus där han i svåra själsplågor rev sönder många av sina kompositioner, vilka anhöriga sedan endast delvis kunde lappa ihop och rädda till eftervärlden. När han 1913 skrevs ut och återvände till Tanejevs undervisning, kunde han i alla fall hålla sin första och enda offentliga konsert i Moskva 1914, några månader före sin död.

Alexej Stanchinsky hittades drunknad vid stranden av en flod i närheten av ägor till en vän till familjen. Ingen vet säkert om han själv valde döden, även om misstanken givetvis är stark med tanke på hans bräckliga hälsa.

Under det sista året i livet hade ryktet om hans snille spritt sig i Moskva, trots att ingenting av hans hand ännu hade publicerats. Tonsättningarna cirkulerade dock i manus. Prokofiev skrev en essä om den originelle tonsättaren som jämte honom själv och den bara några år äldre Skrjabin räknades till avantgardet.

Det lilla som finns kvar av Stanchinsky är förutom ett par kammarmusikverk endast musik för solopiano. Tolv skisser för piano från 1911 är tillsammans med pianosonaterna det man möjligen stöter på, i den mån man över huvud taget upptäcker honom. (De finns faktiskt utlagda på Youtube från en skiva med pianisten Daniel Blumenthal för den som vill lyssna). Dessa skisser är korta klangfulla stycken som ibland kan ge associationer till klockringning mitt i ganska turbulenta händelser. Första gången jag hörde dem väckte de stämningar av det slag som Andrej Tarkovskijs filmer kan försätta en i.

Bland piansonaterna är den i ess-moll tydligt påverkad av Skrjabin, medan sonat nr 2 i G-dur har en tydlig släktskap med Prokofiev, dock ej för den skull något osjälvständigt verk. En fuga ingår, som bara den är ett talande exempel på det som väckte samtidens beundran och förväntningar. Det finns även ett fåtal stycken bevarade från tidiga år - några preludier och framför allt en mycket vacker Nocturne.

Vad världen gick miste om när den 26-årige Stanchinsky gick ner i floden får vi aldrig veta. Han hann inte visa så mycket mer än sin potential för någonting minst lika stort som det som Skrjabin och Prokofiev åstadkom.

onsdag 6 oktober 2010

Har Svenska Akademien äntligen samlat ihop modet?

30 juli.
Fjärden har blivit excentrisk - idag vimlar maneterna för första
gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de
hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor
efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet för-
svinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts
upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöver-
sättliga, de måste stanna i sitt element.

Ur: Östersjöar, Bonniers 1974

måndag 4 oktober 2010

Stormen

Kungliga Dramatiska Teatern igår afton: Stormen. Troligen det sista drama Shakespeare skapade. Fest och spektakel, folklig komik blandad med versrader som burit genom århundraden och än idag har vingar.

Där finns Prospero - trollkarlen med trådar till jordens och luftens tjänsteandar, det ondas och det godas magiska krafter i Calibans och Ariels skepnader. Plus ett stort antal andra aktörer som tumlar omkring på de skeppsbrutnas ö, eller scenen där vi alla befinner oss, för att berätta om en värld av sammansvärjningar, frihetslängtan och maktbegär men också om ungdomlig kärlekslycka och en allt försonande förlåtelse.

Regissören John Caird låter Örjan Rambergs Prospero, den avsatte hertigen av Milano, agera regissör med manus och penna i handen. En logisk anspelning på Prosperos magiska omnipotens om man tänker efter, men ändå inte helt lyckad eftersom det där manuset ger känslan av att sitta med på en repetition snarare än utsåld föreställning. Nåja, i övrigt är skådespelet glänsande med Stina Ekblad, Jonas Karlsson, Hans Klinga och Per Mattsson i bästa form. För musiken som har en betydelsfull roll i detta skådespel har Caird enrollerat ingen mindre än Beethoven, dvs. några väl valda avsnitt ur hans sena verk. Även koreografiskt och scenografiskt har ingen möda sparats för största möjliga verkan.

Var kommer dessa toner från? Ur luften? Jorden?
Nu tystnar de. Jag tror musiken följer
en gud på ön. Jag satt och grät på stranden
för konungens, min faders, undergång
då kom den sången till mig från havet
och stillade med ljuvlig melodi
min egen sorg och vågors uppror.

Uppsättningen har fått en del besk kritik, alltför besk enligt min mening. Visst finns det mycket att diskutera, bland annat det i teatern (liksom i operan) förhärskande moderniseringsjäkt som slaktar och ändrar och förflyttar i tiden, men här är det i alla fall inte så överdrivet att det skymmer Shakespeares underbara text och dess innehåll. Och texten, ja den är översatt av Britt G Hallqvist och Claes Schaar; alltså inte Hagbergs klassiskt svenska. Man kan liksom i fallet med nya bibelöversättningar bråka om vad som är bäst:

Av samma stoff som drömmar göras av, vi äro gjorda
och vårt korta liv omfamnas av en sömn (Hagberg)

Vi är av samma stoff som våra drömmar
och sömnen rundar av vårt korta liv (Hallqvist)

We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with a sleep

söndag 3 oktober 2010

Höstflanör på hemmaplan

Man kan nästan känna sig försonad med tanken på förgängelsen när hösten bjuder på så sköna dagar som vi förunnats den senaste veckan. Löven faller sakta i den måttliga vinden och den sjunkande solen bländar och skärper skillnaden mellan ljus och mörker. Nog sörjer jag den korta sommar som redan är förbi och undrar hur det ska bli möjligt att genomlida en mörk och kulen vinter innan naturen på nytt väcks till liv. Men varför ta ut vintern i förskott en vacker höstdag när man som flanör på hemmaplan kan se hur människorna omkring en fångar dagen i en illusorisk känsla av att kunna hålla kvar det som obevekligen håller på att gå omintet.

I parken utanför där jag bor leker ännu barnen med sina föräldrar som om brittsommaren vore den äkta och som om höstrusk och snöslask ännu bara fanns i en fjärran morgondag.

Kaffet kan ännu drickas utomhus om än inte längre i kortärmat. Och stilla flyter Fyrisån ovetande om den istid som väntar.

Jag blir kvar på Gamla kyrkogården efter att ha iordningsställt ett par gravar för hösten. Här finns alltid något att upptäcka och begrunda och denna plats är aldrig mer tilldragande än i denna årstid. Ett kors från 1829 står i en grusgång utanför de inhägnade gravområdena, ett kors uppsatt av "den barnsliga kärleken" till en fru Flintenberg som dog det året. Var det barnen som satte upp detta minne, eller är all kärlek kanske i grunden barnslig?

Arboristerna har på senare år gått hårt åt de gamla träden och nyplanteringarna kan inte på långa vägar fylla tomrummet efter dem. Ålderstigna träd och tillfälliga blommor är det enda rätta på en kyrkogård. Trots allt är denna kyrkogård i Uppsalas centrum fortfarande en av stadens allra vackraste strövområden. Man finner en del monumentala gravar bland flertalet mera ordinära. Framför en av de skönaste stannar jag ofta till, gärna snett bakifrån den drömska kvinna som är vänd mot solnedgången. Det finns en tyngd över hennes axlar som inte ens skönheten förmår dölja. Och även för andra än stenstoder finns möjligheter att sjunka ner på en bänk för vila och eftertanke.

Skyar och vattenspeglingar. Löv singlar mot marken, men ännu är träden inte avklädda. Flanören lyfter blicken, möts av färgprakten mot moln som mörknar i aftonsolen och blir påmind om andra väderlekar en årstid som denna.
Hur tidigt allt förgår som förgår!
Hur ungt allt dör som inför gudarna dör!
Allt är så ringa!
Ingenting vet man, allt föreställer man sig.
Omge dig med rosor, älska, drick och
var tyst. Det övriga är intet.
Ricardo Reis (Fernande Pessoa)
Ur: Stilla mitt hjärta, Fabians förlag, 1988; tolkning: Arne Lundgren)