Den sicilianske prinsens berättelse

Giuseppe Tomasi di Lampedusa hette en siciliansk ädling som föddes 1896 och dog 1957. Han fick sin grundläggande undervisning av en informator hemma i palatset i Palermo men gick sedan bland annat klassiskt gymnasium i Rom och bedrev privatstudier i språk och litteratur under hela sitt liv, tidvis under långa vistelser utomlands. Som officer i den italienska armen under första världskriget tillhörde han förlorarna i slaget vid Caporetto. Han gifte sig i Riga med en tyskbaltisk kvinna som ägnade sig åt studier i psykoanalys, även hon adlig. Hon drog emellertid inte jämnt med sin svärmor, flydde Palermo och återkom till sin sicilianske prins först när svärmodern dog 1946. Allt detta och mer därtill är uppgifter man kan hämta på nätet. Det viktigaste är förstås att han skrev en roman, Il gattopardo (på svenska: "Leoparden") som utgavs postumt ett år efter hans död och då blev en formidabel världssuccé av ett slag som nog bara har sin italienska motsvarighet i Umberto Ecos "Rosens namn" nästan 30 år senare.

Lampedusas uppskattning av ensamheten var stor och han förblev en man som hellre drog sig undan världen än armbågade sig in offentligheten. Jag gissar att han tillhörde det priviligierade fåtal som kan förena den privatlärdes fria självstudier med rentierens ekonomiska oberoende, att han så kunde välja utan att behöva offra särskilt mycket av livets goda. Mot slutet av sitt liv umgicks han i en litterär vänkrets, och det var också då han till sist själv försökte få Leoparden utgiven, dock utan att lyckas. Det var inte förrän Giorgio Bassani - en av de främsta italienska 1900-talsförfattarna - fick ögonen på manuset och övertygade en förläggare om dess kvaliteter som boken kom ut.

Det är en klassisk realistisk berättelse i Tolstojs eller Stendahls anda (om den senare skrev Lampedusas en essä), en sorts släktkrönika mot bakgrund av ett viktigt skede i Siciliens historia, från 1860 till 1910, som startar med Italiens enande under Garibaldi och fortgår med den nya tidens inbrott på den forna feodalismens bekostnad. Naturligtvis finns här ett stort självbiografiskt inslag; hos bokens huvudperson, den imposante prinsen don Fabrizio, finns säkerligen mer än ett drag gemensamt med författaren själv. Dessa feodala miljöer i snabb utförsbacke skildras med samma distans, humor och vemodiga leende som även kännetecknar huvudpersonen själv. Don Fabrizio inser att förändringen är ofrånkomlig, att det handlar om att överleva genom det mått av anpassning som kan rädda något av den forna storheten. Tillkommer att kärleken till brorsonen, som enrollerat sig i Garibaldi styrkor och som förälskat sig i en uppkomlings vackra dotter, placerar honom i direkt närhet till förändringens vindar. Men för egen del förhåller han sig passiv, en intellektuell sensualist som hellre ägnar sig åt astronomi, matematik och kvinnlig skönhet än åt politiken.

Det blir några nedslag i olika miljöer under det tidsskede som berättelsen omspänner: resan till och från den avlägsna lantegendomen Donnafugata, vistelsen där med småviltsjakt och småstadsintriger, en societetsbal i Palermo, don Fabrizios sjukdom och avsked till denna världen och slutligen en dråplig epilog om det höga prästerskapets visitation för inspektion och godkännande av palatsets kapell, dess utsmyckning och enorma ansamling av tvivelaktiga reliker. Berättandet är fyllt av drastisk humor och stilen kryddad med ironi och originella metaforer. Vad sägs till exempel om denna, a propos kardinalen av Palermos reformiver:

Men mycket snart hade hade han måst inse att det var som att skjuta skarpt i bomull: det lilla hål som just hade åstadkommits fylldes strax igen av tusentals små sammanhängande fibrer medan allt förblev som förut, och därtill kom att det hade kostat krut, och att han hade gjort sig löjlig med att anstränga sig i onödan och att materialet hade försämrats.

När den nya regeringen efter Garibaldis seger sänder en emissarie - cavaliere Aimone Chevalley di Monterzuolo - till Donnafugata för att värva don Fabrizio till senaten, gör Lampedusa mycket skickligt en poäng av piemontesarens nervösa möte med såväl den främmande, för att inte säga skrämmande, sicilianska miljön som den slagfärdige men ovillige prinsen, denne som i sin tur inte försitter tillfället att karakterisera den sicilianska mentaliteten. Jag kan inte låta bli att citera ett lite längre stycke som i en underbart koncentrad formulering återger Siciliens historia som ett motiv till don Fabrizios nej:

Sicilianarna kommer aldrig att vilja att det ska bli bättre av det enkla skälet att de tror sig vara fullkomliga. Deras fåfänga är större än deras elände. Varje inblandning utifrån - antingen den verkligen kommer från främlingar eller från sådana sicilianare som längtar efter självständighet - stör deras fantastiska tro på att de har nått fullkomligheten och riskerar att störa deras behagliga väntan på ingenting. De har förtryckts av ett halvt tjog olika folkslag och tror sig därför ha ett stort förflutet som berättigar dem till en praktfull likfärd. Tror ni verkligen, Chevalley, att ni är den förste som hoppas på att leda Sicilien in i världshistoriens flöde? Hur många muselmanska imamer har inte umgåtts med samma sköna men vanvettiga tanke - hur många av kung Ruggeros riddare, hur många av det schwabiska husets klerker, hur många av Anjous baroner, hur många av hans katolska majestäts rättslärda; och hur många spanska vicekungar, hur många av Karl III:s reformvänliga ämbetsmän? Och vet någon numera ens vilka de var? Sicilien har velat sova trots alla deras maningar. Varför skulle de bry sig om att lyssna till dem - det är ju ett rikt land, det är vist, kultiverat, hederligt, det är föremål för allas beundran och avund, det är med ett ord fullkomligt.

Varför har jag inte tagit itu med denna roande och fascinerande läsning förut! Jag har ju länge känt till Leoparden (som egentligen borde hetat Vildkatten; det är en serval, inte en leopard som åsyftas i originalet) och dess succéartade yttre historia. Jag är glad att det äntligen blev av i samband med Sicilienresan nyligen.

Tilläggas bör att boken är mycket fint översatt av Eva Alexandersson och att boken tyvärr endast kan införskaffas antikvariskt eller lånas på bibliotek.

Foto (överst): E.J. Palazzo dei Normanni, Palermo